When tomorrow comes

Bloggat den | December 27, 2006 klockan 11:19 pm |

Idag hade vi celebert besök från förorten. Det blev lek (åtminstone för de yngre), fika, prat och skvaller. Vi avhandlade bla Ernst-Hugo Järegård. Jag hade oerhört svårt för honom under min uppväxt. Jag tyckte att han var äcklig och frånstötande (vilket kanske tyder på att han lyckades spela sina roller väldigt bra). Den inställningen ändrades drastiskt och i ett svep, och jag minns exakt när det var.
Det var under min första nyårsafton här i Uppsala (så det blir 20-årsjubileum om några dagar). Då arbetade jag på B&W (som det hette på den tiden), och vi hade stängt på nyårsafton. Personalen hade dock inte ledigt, utan vi inventerade. Det var väl inte den roligaste tänkbara sysselsättning en nyårsafton, men dåvarande stormarknadschef var minsann grabben med choklad i. Han hade ordnat så att det dukades upp ett dignande julbord mitt i stormarknaden, och där samlades vi alla för en gemensam lunch.
Just som vi satt där och åt i godan ro så kom en kund(!) med en fullastad varuvagn(!) ångande mellan hyllorna. Han gormade, och undrade var tusan man kunde hitta kaffefiltren. Såväl skinka som revbensspjäll sattes i halsarna hos personalen. Hur hade denna galning lyckats ta sig in? Varför hade inte larmet gått? Och förstod inte karln att butiken var stängd?
Det var Ernst-Hugo Järegård som hade anlitats av stormarknadschefen. Han höll en otroligt entusiasmerande monolog, och det med en närvaro jag aldrig tidigare hade skådat. Som genom ett trollslag var jag frälst.
Skall vi tolka det som att inga intryck slår det personliga mötet? Kanske kan det tom vara så att man kan ha en väldigt skev uppfattning om man grundar den på andrahandsintryck?

Paula skrev om döden igår. Det är något som upptar delar av mina tankar, och jag tänker på min egen ganska mycket. Inte så att jag har några som helst funderingar att gå den till mötes i förtid, men jag anser att det är min förbannade skyldighet (mot mina barn) att uttala mina tankar och önskningar inför den.
Vem vet, en busschaufför kan ju slira på gaspedalen redan imorgon.
Det stressar mig att jag inte har plitat ned allt än, men jag är på gång. Jag har Vita arkivet som utgångspunkt, men det måste ju bearbetas en hel del…
Hur som haver, så önskar jag mig inte på något sätt en traditionell begravning. Med tanke på att jag inte är medlem i något samfund, så lär det väl heller inte bli tal om någon sådan. (Vem vet - jag kanske bränns på bål..!)
Det jag vill minst av allt, är att det skall bli en sorglig sammankomst. Jag vill att det skall bli en sammankomst som manifesterar i glädje över den jag var. Jag vill att det skall vara en glädjehögtid!
Samtidigt inser jag att hälften av de närvarande kommer att vara där enbart för att förvissa sig om att jag verkligen är död.
Det bjuder jag helhjärtat på.
Därefter vill jag bli ihågkommen i minneslunden, och i den mån det ändå skulle resas en sten så skall den ovillkorligen prydas med texten Här vilar inga ledsamheter, men väl theWitch…

En närstående släkting hörde av sig och hade en hel del frågor rörande Uppsala Waldorfskolas senaste fantasitilltag. När jag berättat hade släktingen svårt att ta mig på allvar. Var det jag sa verkligen sant, eller var det möjligen bara ett utslag av min bisarra humor?
Efter att ha lyckats övertyga släktingen om att det verkligen förhåller sig så här så kom reaktionerna;
- Jag sa ju till dig redan från början att du inte skulle gå med i den där sekten!! (och varför lyssnade jag inte, även om jag då inte förstod att det var en sekt?)
- Uppsala Waldorfskola är sin egen största fiende (jag kan bara hålla med)
- Du är fantastiskt lyckligt lottad med ditt varma sociala nätverk, men hur skulle en mindre lyckligt lottad människa reagera? (Det undrar jag också)
- Att de genom det här väljer att framställa sig som kompletta idioter och samtidigt ännu mer riskerar sitt tillstånd att bedriva friskola är en sak, men att de också med berått mod försöker skada dina barn, det är totalt obegripligt. Det kan inte handla om något annat än ren ondska och illvilja… Det är ren jävla ondska. (jo, den tanken har slagit mig också)

Ikväll har vi spelat sällskapsspel för brinnande livet. Det går inte att komma från det, men Herr Fiffig är oslagbar.
Vi spelade Mulle Meck Memo och jag fick smisk på fingrarna av Herr Fiffig när jag råkade vända på fel bricka. Det godkändes minsann inte att jag ångrade mig, för att ta brickan bredvid!
Senare bildade vi lag, och ALLA ville vara i samma lag som Herr Fiffig.
Jag vann!
Och vi vann!

Morgondagens planer är att vi skall gå på utflykt i skogen.
Om vädret tillåter.
Jag har inte kollat prognoserna, men jag hoppas verkligen att vi kommer iväg.

Kommentarer: