Grått Nytt Hår!

Bloggat den | December 31, 2006 klockan 11:10 pm | 4 Kommentarer

Idag tillbringade vi några timmar hos vännerna ute i förorten. Vi fikade och lånbyttes filmer. Sedan fick vi skjuts hem, och det blev premiärturen på nya E4an för min del. Att döma utifrån den lilla stump vi åkte på, så verkar det vara en fin och bra väg. Men jag kan konstatera att arkitekten måste lida av rondellsjukan. Ja, det är ju inga rondeller på själva E4:an, men till- och frånfarterna fullkomligt myllrar av rondeller. Jag blev nästan åksjuk.

Våra Nyårstacos (egentligen är det tortillas jag menar när jag skriver tacos, tacoskal går bara sönder och blir kladdigt) är ätna. Dagen till ära blev det även fajitas.
Vad brukar ni ha för fyllning i era tacos/tortillas/fajitas? Vi har tomat, gurka, paprika, majs, oliver, rödlök, avocado, jalapeno och riven ost. Såserna är tacosås, mango chutney och gräddfil.

Det blir ingen sammanställning över året som gått. Jag nöjer mig med att konstatera att familjen runt middagsbordet enades om att de senaste månaderna har inneburit en enorm kvalitetshöjning i vårt liv. Vi var alla galet överens om vad som var årets bästa händelse.

Mr T har varit hängig ikväll, och det verkar nästan som att han är på väg att bli sjuk. Men han är fortfarande vaken, så det är väl inte omöjligt att vi kan gå ut och snåltitta på fyrverkerierna. För att göra det extra festligt kanske vi tar med oss några tomtebloss.

Knappt en timme kvar. Barnen tittar på Oliver Twist, och jag funderar på att ta en match på Betapet. Min rating har dalat katastrofalt de senaste dagarna, och det måste jag göra något åt.
Efter nyår funderar jag på att försöka börja gå på irl-träningarna här i Uppsala. I irl-spel spelar man ju alltid på standardplan, och jag föredrar specialplan. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet, och ta några matcher på standardplan.

Några nyårslöften blir det inte tal om i år heller. Det kanske vore pk att ge ett nyårslöfte om att sluta snusa, men det har jag inte den minsta lust med. När nikotinberoendet dessutom har placerat mig i tidningen, så är det väl bara att fortsätta.
All publicitet är bra publicitet, har jag hört.

Uppsala Nya Tidning

Före nyårsafton

Bloggat den | December 30, 2006 klockan 11:02 pm | 2 Kommentarer

Jag och Herr Fiffig tog en cykeltur. Först åkte vi hem till en kär vän för att lämna en nyårspresent. Vännen var inte hemma, så vi lämnade presenten på dörren. Sedan fortsatte vi till Gränby centrum för att handla lite. Vi var ju inte direkt ensamma om att åka dit och handla idag…

Majsan med familj har fått förhinder, och kan inte fira nyår med oss. Det känns helt ok. Jag är liksom ingen festmänniska (även om det är tusan så trevligt att umgås med Majsan och tjejerna), och känner mig ganska bekväm med att fira högtider med familjen.
Dessa ändringar i planerna gör att mitt huvudbry för nyårsmiddagen är som bortblåst (men jag niger och tackar för de recept jag fått, de kommer garanterat att användas vid andra tillfällen). Nu löste jag det enkelt genom att fråga barnen vid middagen vad de tyckte att vi skulle äta på nyårsafton. Det enhälliga svaret blev tacos! Och så får det bli. Jag lovade även att jag skall fixa någon “hemlig efterrätt” så då får jag väl göra det, då. Jag kan säkert hitta något i Prinsessans Prinsesskokbok.

Jag och Herr Fiffig lyckades handla allt (hoppas jag) som behövs för våra nyårstacos, utan att drabbas av trängselpanik. Herr Fiffig fick bestämma vad vi skulle äta till lunch, och han bestämde gulasch, så då köpte vi saker till det också.
När jag rundade en hylla med kundvagnen höll jag på att köra på en pojke som satt gömd där bakom. Vi blev nog lika rädda båda två. Jag kände igen pojken, och sa hej. Han hälsade lite skamset, och när jag såg vad han hade för sig där på sitt gömställe, så förstod jag varför.
Pojken går på barnens förra skola, och nu satt han där undangömd bakom en hylla på det stora köpcentrat och läste tidningar av mycket owaldorfsk karaktär. Vi bytte några ord, och han såg snart lättad ut. Jag gissar att det var insikten om att vi inte är kvar på skolan, och att risken för att jag skulle “ange” honom därmed var obefintlig (vilket den hade varit även om vi hade varit kvar) som fick honom att känna sig lite mindre obekväm.
Kassaköerna var långa, men det gick relativt bra ändå. Jag stod hela tiden och undrade vad det var för lång kö som var “på tvären” utanför kassorna. Först tänkte jag att det kanske var till någon fyrverkeridisk, men någon sådan kunde jag inte se. När jag stod och packade varorna såg jag vad kön gick till; Det var människor som köade för att komma in på systembolaget!
Men kom igen, liksom! Är det så viktigt med alkohol till nyår, så att man är beredd att köa för att ta sig in på systembolaget?? Här kommer vi att skåla i Tomte-cola (som det heter i vår familj), och jag känner mig fullständigt nöjd med det.

På nyårsafton (och midsommarafton) får man vara vaken hur länge man vill i den här familjen. Prinsessan och Herr Fiffig lär inte ha några som helst problem att hålla sig vakna av entusiasm inför tolvslaget. Mr T brukar däremot ovillkorligen slockna ovanligt tidigt när det är nyårsafton. Med något ev undantag, så har han nog sovit vid varenda tolvslag.
Det brukar sluta med att vi (som är vakna) står och tittar ut genom vardagsrumsfönstret på fyrverkerierna. Jag medger att det kan vara fint att titta på, men det skulle aldrig falla mig in att lägga en krona på fyrverkerier själv. Så länge det finns svältande människor i världen, så är det ren idioti att skjuta upp pengar i luften!

Hur motvilligt det än är, så måste jag nog ändå tillkännage att det drar ihop sig till tandläkarbesök efter helgerna.
Det är få saker som jag mindre gärna gör, än att gå till tandläkaren. De som har hängt med ett tag vet att jag lider av en vidrig tandvårdsskräck. Den är så illa att jag går på en specialklinik som tar hand om sådana fegisar som undertecknad.
När jag kom dit första gången hade de bokat in en timme bara för undersökning. Det tog nog en halvtimme innan den underbara tandläkaren ens bad mig öppna munnen. Hon använde inte ens “metkroken” när hon kollade mina tänder!
Jag föder hellre barn än är med om det här kved jag med tårarna rinnande nedför mina kinder.
Jamen det är väl en bra inställning svarade hon lugnt och varmt.
Tänk att det finns så underbara människor!
Och nu ser det ut som att vi måste mötas igen…

Har jag berättat om allt jag fick av Tomten?
Nej, det har jag nog inte. Men jag fick iaf ABBA - the movie! Jag tror nästan att jag fick en orgasm när jag öppnade det paketet!
Jag fick även presentkort på en butik som gör att jag kan köpa passande underkläder (vi snackar menstrosor!)
Inte minst välkommet var att jag fick sömn. Jag har nog sällan sovit så gott som jag har gjort den senaste veckan.
Tack Tomten för ovanstående, men även för de andra paketen.
[mental note: boka tid för floating så snart som möjligt!]

Härom kvällen blev jag uppringd av en “höjdare” inom sitt område. Han är även ganska kunnig på sekter…
Det var ett oerhört varmt och stärkande samtal, och i vissa delar var det nästan komiskt. Han visste vad jag skulle säga redan innan jag sa det, och han bekräftade sektbeteendet.
Det var obeskrivligt bekvämt att landa i.

Enkät från Drottningen

Bloggat den | December 30, 2006 klockan 5:13 pm | 3 Kommentarer

Drottningen skickade en bloggenkät till mig, och den svarar jag naturligtvis på:

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan långt innan ordet blogg var påkommet. Ja, sedan förra ~~decenniet~~ millenniet faktiskt.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började logga?
Såg ut och såg ut… Jag hade ingen samlad åsikt om bloggare som kollektiv, och det har jag ff inte.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag har inte förälskat mig i någon blogg.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Det är väl inga direkta känslosvallningar (jag blir ju inte överraskad när jag läser dem). Men ibland kan jag tänka Det där var jävligt bra skrivet.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Under min “dagliga” flik har jag 28 flöden. Därtill läser jag en handfull bloggar som inte har något flöde.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag läser bara dagboksbloggar som skriver om både ditten och datten. Nischade bloggar ger mig ingenting.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Det låter som ett fegsvar, men jag kan faktiskt inte komma på någon.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
r2 och jag är ganska lika (tycker jag iaf), även om våra liv ser väldigt olika ut. Men jag tror att vi delar värderingar i stor utsträckning. Och så är vi ju näst intill förväxling lika varandra till utseendet…

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Av vilken anledning skulle de öht tycka något om det..? Mina barn vet inte att jag bloggar. Eller jo, Mr T känner till det efter att personalen på Uppsala Waldorfskola berättade det för honom(!). Men det är inget han intresserar sig för.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är inte speciellt privat av mig. Gissningsvis är det väl ca 5% av mitt liv som framgår här i bloggen.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det mesta faktiskt…. Större delen av mitt sociala liv syns inte här. Mitt sexliv har jag heller inget behov av att skriva om.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Ingen alls.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Till viss del gör man ju det.

15. Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Jajamensan ett flertal faktiskt, och irl-mötena bekräftade väl bara min uppfattning.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Njae, det vet jag inte. Men det kanske det kan.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Nej.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag kan inte komma på några nackdelar.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Självklart gör jag det, men jag tror inte att formerna kommer ändras (men förhoppningsvis designen).

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror inte att bloggare påverkar varandra eller andra specifikt utifrån bloggandet. Men människor påverkar väl alltid varandra på ett eller annat sätt.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag har träffat människor som jag idag räknar som mina allra närmaste vänner.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Tja, att jag kan “hålla koll” på dessa vänner även om vi inte hörs av dagligen.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Anna, Paula, Åsa, Isach och r2

Jag har inte stickat en enda maska idag..!

Bloggat den | December 28, 2006 klockan 11:16 pm | 2 Kommentarer

Jag måste krypa till korset och erkänna; Jag är grönt avundsjuk på Angela. Jag skulle också vilja vara i Rio och titta på Jesus.
Men nu är jag inte det, så jag får väl nöja mig med att vara hemma och lyssna på Prinsessan när hon sjunger om Jesus…

Jag cyklade hem till Paula för att vi med gemensamma krafter skulle ge oss ut på en promenad. Precis när vi gick ut genom porten kom hennes älskling på en fullastad cykel och med en ny liten flicka i fickan.
J gick upp i lägenheten medan jag och Paula tog en promenad. När vi kom tillbaka hade J förberett fika, och det blev ett par timmars trevligt umgänge.

Idag har det varit “ungdomsgård” här. Även om det tar lite extra på krafterna, så är det ändå odelat roligt. Mr Ts underbara kompisar gör mig verkligen varmt glad. En kompis sover över, och det har hörts en hel del skratt och fniss inifrån Mr Ts rum under kvällen.
Herr Fiffig börjar bli sugen på att leka med någon kompis från sexårsgruppen, och Prinsessan vill leka med en kompis från kören. Det skall nog gå att ordna.
Sedan har vi kompisarna från förra skolan, som det skall lekas med också.

Jag fick en förfrågan om att bli kontaktperson för ett barn. Det var naturligtvis en “smickrande” förfrågan, men jag valde att tacka nej. Mitt motiv var att jag anser att jag inte har den tid och energi som jag skulle kräva av mig själv för ett sådant uppdrag. Dessutom finns det här barnet i vår omgivning och jag utför antagligen redan stora delar av uppdraget “frivilligt och helt gratis”. Dessutom kunde jag rekommendera en annan person som kontaktperson, och jag känner mig tryggt förvissad om att det löser sig på allra bästa sätt.

699766 poäng! Jag hittade ett nytt, beroendeframkallande spel på nätet. På första försöket fick jag 699766 poäng. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det känns bra. Övervägande delen av poängen fick jag då jag på ett skott lyckades få 48 (!) studsar. Samtidigt sköt jag mig i ögat två gånger…
Hur många poäng får du?

Herr Fiffigs intresse för att skriva/läsa och räkna har eskalerat explosionsartat de senaste månaderna. Det finns inte längre något element som hindrar honom, och glädjen glittrar om hela honom.
Härom dagen skrev han en inbjudan till Majsan med familj, att komma och fira nyår med oss. Någon gång frågade han om någon bokstav, men i övrigt plitade han på för egen maskin.
Han kan plötsligt säga Mamma, 94+57+302 blir 453. Jag blir ställd, och måste ägna många sekunder åt huvudräkning. Själv ser Herr Fiffig det som det mest självklara här i världen att det är så. Fråga honom om ett mattetal, och han ger dig ett blixtsnabbt svar.
Vi har inte i något skede försökt lära honom varken läsa eller räkna. Det här är kommet ur purt intresse från hans sida, och det är så enormt glädjande att se hur han tar för sig av kunskap.

Imorgon tror jag att jag skall engagera barnen i lite bakande. Jag hade främst tänkt mig matbröd, men vi kanske även kan hitta något recept i Prinsessans Prinsessreceptbok, som hon fick av Tomten.
På tal om Tomten, så fick jag en Gil Elvgren-kalender av honom. Det var lite roligt, med tanke på att AG också fick en. Det var visserligen två olika personer som gett Tomten i uppdrag att ge oss detta, men det visar ändå att uppdragsgivarna har ganska bra koll på våra preferenser.
Gil Elvgren-bilder är nog fö ett av de få områden där jag och AG har något gemensamt =p

AG och småttingarna hade tydligen tittat på Polarexpressen idag. Att döma av de samlade recensionerna så är det en film jag borde se.
Om inte annat, så lär jag få se den varesig jag vill eller inte…

Isach har ägnat sig åt civil olydnad. Me like!

Insikt: Paula skrev om punktsjuka för ett tag sedan. Redan då drog jag på munnen, eftersom jag kände mig ganska träffad. Det är väl bara att medge;
Hej, jag heter theWitch, och jag har punktsjuka…

When tomorrow comes

Bloggat den | December 27, 2006 klockan 11:19 pm | 1 Kommentar

Idag hade vi celebert besök från förorten. Det blev lek (åtminstone för de yngre), fika, prat och skvaller. Vi avhandlade bla Ernst-Hugo Järegård. Jag hade oerhört svårt för honom under min uppväxt. Jag tyckte att han var äcklig och frånstötande (vilket kanske tyder på att han lyckades spela sina roller väldigt bra). Den inställningen ändrades drastiskt och i ett svep, och jag minns exakt när det var.
Det var under min första nyårsafton här i Uppsala (så det blir 20-årsjubileum om några dagar). Då arbetade jag på B&W (som det hette på den tiden), och vi hade stängt på nyårsafton. Personalen hade dock inte ledigt, utan vi inventerade. Det var väl inte den roligaste tänkbara sysselsättning en nyårsafton, men dåvarande stormarknadschef var minsann grabben med choklad i. Han hade ordnat så att det dukades upp ett dignande julbord mitt i stormarknaden, och där samlades vi alla för en gemensam lunch.
Just som vi satt där och åt i godan ro så kom en kund(!) med en fullastad varuvagn(!) ångande mellan hyllorna. Han gormade, och undrade var tusan man kunde hitta kaffefiltren. Såväl skinka som revbensspjäll sattes i halsarna hos personalen. Hur hade denna galning lyckats ta sig in? Varför hade inte larmet gått? Och förstod inte karln att butiken var stängd?
Det var Ernst-Hugo Järegård som hade anlitats av stormarknadschefen. Han höll en otroligt entusiasmerande monolog, och det med en närvaro jag aldrig tidigare hade skådat. Som genom ett trollslag var jag frälst.
Skall vi tolka det som att inga intryck slår det personliga mötet? Kanske kan det tom vara så att man kan ha en väldigt skev uppfattning om man grundar den på andrahandsintryck?

Paula skrev om döden igår. Det är något som upptar delar av mina tankar, och jag tänker på min egen ganska mycket. Inte så att jag har några som helst funderingar att gå den till mötes i förtid, men jag anser att det är min förbannade skyldighet (mot mina barn) att uttala mina tankar och önskningar inför den.
Vem vet, en busschaufför kan ju slira på gaspedalen redan imorgon.
Det stressar mig att jag inte har plitat ned allt än, men jag är på gång. Jag har Vita arkivet som utgångspunkt, men det måste ju bearbetas en hel del…
Hur som haver, så önskar jag mig inte på något sätt en traditionell begravning. Med tanke på att jag inte är medlem i något samfund, så lär det väl heller inte bli tal om någon sådan. (Vem vet - jag kanske bränns på bål..!)
Det jag vill minst av allt, är att det skall bli en sorglig sammankomst. Jag vill att det skall bli en sammankomst som manifesterar i glädje över den jag var. Jag vill att det skall vara en glädjehögtid!
Samtidigt inser jag att hälften av de närvarande kommer att vara där enbart för att förvissa sig om att jag verkligen är död.
Det bjuder jag helhjärtat på.
Därefter vill jag bli ihågkommen i minneslunden, och i den mån det ändå skulle resas en sten så skall den ovillkorligen prydas med texten Här vilar inga ledsamheter, men väl theWitch…

En närstående släkting hörde av sig och hade en hel del frågor rörande Uppsala Waldorfskolas senaste fantasitilltag. När jag berättat hade släktingen svårt att ta mig på allvar. Var det jag sa verkligen sant, eller var det möjligen bara ett utslag av min bisarra humor?
Efter att ha lyckats övertyga släktingen om att det verkligen förhåller sig så här så kom reaktionerna;
- Jag sa ju till dig redan från början att du inte skulle gå med i den där sekten!! (och varför lyssnade jag inte, även om jag då inte förstod att det var en sekt?)
- Uppsala Waldorfskola är sin egen största fiende (jag kan bara hålla med)
- Du är fantastiskt lyckligt lottad med ditt varma sociala nätverk, men hur skulle en mindre lyckligt lottad människa reagera? (Det undrar jag också)
- Att de genom det här väljer att framställa sig som kompletta idioter och samtidigt ännu mer riskerar sitt tillstånd att bedriva friskola är en sak, men att de också med berått mod försöker skada dina barn, det är totalt obegripligt. Det kan inte handla om något annat än ren ondska och illvilja… Det är ren jävla ondska. (jo, den tanken har slagit mig också)

Ikväll har vi spelat sällskapsspel för brinnande livet. Det går inte att komma från det, men Herr Fiffig är oslagbar.
Vi spelade Mulle Meck Memo och jag fick smisk på fingrarna av Herr Fiffig när jag råkade vända på fel bricka. Det godkändes minsann inte att jag ångrade mig, för att ta brickan bredvid!
Senare bildade vi lag, och ALLA ville vara i samma lag som Herr Fiffig.
Jag vann!
Och vi vann!

Morgondagens planer är att vi skall gå på utflykt i skogen.
Om vädret tillåter.
Jag har inte kollat prognoserna, men jag hoppas verkligen att vi kommer iväg.

Andra bloggar om: Ernst-Hugo Järegård, Begravning, Uppsala Waldorfskola, Seker
Intressant

Shit Pommes frites x 2

Bloggat den | December 27, 2006 klockan 3:46 am | 4 Kommentarer

Pommes frites 1:
Vid middagen idag (jaja, igår om det nu skall vara så petigt) enades vi unisont om att bjuda hit Familjen Majsan för att fira nyår. Det känns som en alltigenom trevlig tilldragelse, om det inte vore för en sak…
Vad tusan skall vi bjuda på till middag!?
Oxfilé (eller var det fläskfilé?) bjöd vi ju på senast, och tacos känns inte riktigt som någon nyårsmiddag.
Hjälp!
Tips mottages tacksamt. Såväl Prinsessan som Herr Fiffig är ovärderliga hjälpredor i köket, så ni behöver inte dra er för att tipsa om något avancerat *host*

Pommes frites 2:
Vardagsrumsfönstret stod på glänt, och Kax skuttade lyriskt ut och in.
Plötsligt kom han farande in i en rasande fart. Han for omkring på golvet ett par sekunder, och jag han knappt tänka
Jösses, han har väl inte fångat en mus
innan jag såg en skrämd liten mus ila iväg över golvet. Kax var den hack i häl.
En vild jakt utbröt, men musen var som bortblåst. Varken kvastskaft eller fyspray kunde jaga fram den ur sin gömma (och det är ju inte så lätt, när man inte vet exakt var den har hittat sin gömma).
Dörrar har öppnats och stängts strategiskt, och Kax och Tjet har placerats i dessa olika områden. Allt för att taktiskt kunna lokalicera musen. Men det är dött som i graven.
Vi får väl se fram mot en arla morgonstund, när något av barnen vaknar med ett illskri av att en liten mus springer omkring i sängen *asg*

Efter-julen-dyningar

Bloggat den | December 27, 2006 klockan 1:28 am | Inga kommentarer än

Det är både intensivt och roligt när barnen har jullov, men det hade ju varit ännu roligare om det hade funnits snö så att vi hade kunnat åka pulka, göra änglar och bygga snögubbar.
Nåja, än så länge så har barnen inga problem att sysselsätta sig med julklapparna. Prinsessan har fullt upp med alla sina prinsessattiraljer; Iklädd prinsessklänning, prinsesskor, prinsesstiara och prinsessboa går hon omkring och fejar med sitt städset.

Jag kände att jag behövde lite frisk luft, och dessutom var jag i stort behov av nytt däck och ny slang till min cykel. Det tog mig och Herr Fiffig till Gränby centrum en stund. Herr Fiffig tog med en del av sina julklappspengar, och köpte en häftig ficklampa.
Imorgon gissar jag att Mr T vill sätta sprätt på lite av sina julklappspengar

Jag ringde till AG för att berätta
UNT kom och ställde frågor till mig!
Jaha, svarade han lojt, undrade de om det var cirkus i stan, eller..?

Igår ägnade vi delar av dagen åt att spela Mulle Meck Memo (som vi fick av Tomten), och föga förvånande så visade sig Herr Fiffig vara en fena på det.
Ikväll har vi haft en filmkväll med familjemys. Det blev solrosfrön och Svensson, Svensson. Prinsessan och Herr Fiffig somnade efter en stund, men Mr T tittade fnissande vidare.

Imorgon måste det bli lite fart efter det här julslappandet. Jag skall fixa cykeldäcket, och sedan måste jag ge mig ut och cykla. Jag har en otrolig abstinens efter det.
Dessutom har jag stort behov av en Paula-fika. Och så måste jag boka en floating vid första bästa tillfälle. Mr T är ivrig att komma till Fyrishov för att ta fler simmärken (men det tror jag att jag överlåter på AG. Av någon anledning tycker Mr T att det är mycket häftigare att bada och tjoa med honom, än med den i överkant försiktiga morsan).
Och så skulle jag så innerligt gärna vilja hinna med umgänge med en kär vän (som tidigare har haft en blogg nära dig). Och bloggande vänner, icke att förglömma!
Hela barnaskaran har dessutom kompisar som de vill leka med till höger och vänster, och själv drömmer jag om att få till ett möte med älsklingarna i Skarpnäck. Nåja, man kan väl få drömma.
Det ser iaf inte ut som att vi kommer ha några sysselsättningsproblem under lovet.

Jag kan inte påstå att snön lyser vit på taken, men det är bara Tomtemor som är vaken.
Dags för några parti Betapet, med andra ord!

Ändamålen helgar medlen..?

Bloggat den | December 26, 2006 klockan 6:18 pm | 7 Kommentarer

För ett par månader sedan, drygt, fick jag indikationer från flera håll om att Uppsala Waldorfskola höll på att försöka “kartlägga” mig. Jaha, tänkte jag, hoppas att de hör av sig om de hittar något spännande. Jag har liksom inga lik i garderoben.
Tydligen hittade de inget spännande, så de tog till fantasin istället. Jag kan väl inte påstå att det påverkar mitt liv på annat sätt än att de genom sitt senaste tilltag har serverat mig ytterligare ett kapitel till den kommande boken på silverfat. Och att jag måste besvära nära och kära med att be dem intyga hur verkligheten ser ut. Till skillnad från Uppsala Waldorfskola så har de insyn, och vet hur det förhåller sig (eller jo, det vet ju Uppsala Waldorfskola också, men i det här fallet tycks man arbeta enl devisen Ändamålet helgar medlen).

Sett ur ett vidare perspektiv, måste det vara ganska bekymrande för en skola att dess ledargestalter ägnar sig åt sådant som “kartläggning” och falsk angivelse (bla) av enskilda individer. För min egen del är jag inte alls förvånad, dels med tanke på hur skolan (inte) fungerar i stort, och dels med tanke på att man tidigare - helt felaktigt - pekat ut en helt oskyldig person som pappa till ett av mina barn! (Jo, det är sant!)
Vad kan man då vänta sig, liksom?
Det jag nu får ta ställning till är om den anmälan som ligger hos skolverket skall kompletteras med det som hänt.

Någonstans ångrar jag nästan (men bara nästan) att jag ägnade stora delar av den gångna sommaren till att “hindra” journalister att rapportera om Uppsala Waldorfskola. Till en början handlade mina naiva motiv om att jag utgick från att skolan någonstans hade en normalt fungerande organisation, och att man skulle lösa situationen på ett sätt som gemene man kallar normalt. Senare övergick motiven till att jag vill ha exklusivt material till min kommande bok (det är även motivet till att jag bara skriver om enstaka detaljer här i bloggen).

När det gäller boken, så har jag börjat fundera på om den (åtminstone delvis) skall utformas som en antologi. Sedan vårt avhopp har jag nämligen fått kontakt med många andra avhoppare, och även deras erfarenheter är värda att berätta.
Att det finns “några katter bland hermelinerna” inom sekten ser jag bara som positivt, eftersom jag därigenom får en del information. Det vore naturligtvis önskvärt om även dessa kunde medverka i boken, men jag har full förståelse för att de antagligen inte kan det. Jag får nöja mig med den information de förser mig med, och det är inte fy skam.

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola, Sekter
Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola
Intressant

The Village

Bloggat den | December 26, 2006 klockan 2:01 pm | 3 Kommentarer

Jag hade ingen aning om vad filmen handlade om, och hade därmed heller inga större förväntningar.
Vi satte på The Village för att inviga en av årets julklappar. Filmen snurrade igång, och det kändes som att den till stor del var utan handling. Det mest rättvisande jag kan säga om den är väl att karaktärerna tycktes vara en blandning mellan Amishmänniskor och karaktärerna i Gökboet.
Jag satt (eller ok då, jag låg) hela filmen och väntade på att något skulle hända. Men när det väl började se ut som att det var något på gång, då slutade filmen.
Det är svårt att sätta något betyg på filmen, då den lämnade mig helt oberörd. Av just den anledningen blir betyget

Det var då en välsignad jul

Bloggat den | December 25, 2006 klockan 1:06 am | 1 Kommentar

Julafton har passerat utan något Noréndrama. Vi har ätit julmat och tittat på Kalle Anka (vissa tittade och andra tog hand om disken).
AG “cyklade iväg för att mata Paulas råttor” och det hampade sig inte bättre än att Tomten dök upp medan han var borta. Stackars AG, på något märkligt sätt lyckas han alltid missa Tomten. Men vi tog hand om hans klappar tills han kom tillbaka (och det gjorde han straxt efter att Tomten gått).
Klapparna verkar ha fallit alla i smaken, även om ett litet missöde gjorde att ett par klappar låg kvar i bagageluckan på en bil i en annan stad. Och tro det eller ej men det visade sig att även undertecknad har varit snäll. Faktiskt snällare än jag själv hade trott.

En av sakerna jag önskade mig var floating. Jag och Prinsessan var inne på Sans för ett tag sedan för att inspektera floatingtanken.
Åh, det där önskar jag mig i julklapp sa jag lyriskt till instruktören. När vi gick därifrån undrade Prinsessan (med all rätt)
Mamma, varför önskar du dig en låda med vatten i julklapp?
Idag visade det sig att Tomten hade hörsammat min önskan, och jag kan knappt bärga mig innan det är dags. Jag fick flera andra klappar, och alla värmde i hjärtat.
En utomstående Tomte hade den goda smaken att komma med en VCR- och DVDspelare, och det var det ingen som blev ledsen för.

När den värsta julklappsyran hade lagt sig (nåja) gick vi upp till Majsan för lite social samvaro.
Trevligt!

Ikväll har jag tillbringat (gissningsvis) tre timmar med att sitta på golvet och bygga lego. Det blev ett Prinsesslott, (med tillhörande häst och vagn), 3 Arbetsfordon, och Batman.
Det var roligt att bygga, men kroppen tokvärker efter alla timmars konstigt sittande på golvet.

Dagens enda miss är väl att jag glömde att läsa den obligatoriska juldikten för barnen. Men vad tusan, jag tar den här istället:

Midvinternattens köld är svår
Tio små nissar i djupsnö går
Rävsax gömd under skynke vitt
Knipsar nisse av på mitt
Livsandarna snabbt för honom tryter
Snart i eget blod han flyter

Nio små nissar i midnattstimma
Traskar fram i månljusstrimma
Ugglan hoar i sitt näste
Istapp faller tyst från fäste
Nisse spetsas utav tappen
Tomte ligger död på trappen

Utanför dörren står gröten och ångar
Åtta nissars intresse den fångar
Under stigande hunger fatet de nalkar
En stackars tomte på kanten halkar
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt
Men sjunker likväl i kvicksandslik gröt

Många springor stugan har
Där sju tomtar in sig tar
Katten som bak dörren ruva
Slukar nisse med hull och luva
Resterna av tomtehand
Suger Misse bort från tand

Sex små tomtar mot julbord ila
Snabbt de uppför bordsben kila
När sista tomten över kanten hasa
Han tappar greppet och nedåt rasa
Faller nedåt likt ett lod
Mattan färgas röd av tomteblod

Tomtar fem i väldig iver
Springer runt, ty hungern river
Nisse snubblar på sitt skägg
Faller rätt på knivens egg
Lilla nisse, stackars saten
Rinner ut i sillsalaten

Fyra små nissar har festat på sill
Och nu de törsten sin släcka vill
Mot glöggen de springer i samlad tropp
Och tar för sig av drycken i var sin kopp
Ner faller nisse i glögghett hav
Likt skållad mandel hans skinn faller av

Tre små tomtar i granen svingar
Mellan ljus och änglavingar
Nisse sig för när våga
Strax han står i ljusan låga
Doftar snart likt vidbränd stek
Ångrar då sin ystra lek

Två små tomtar kring sig tittar
Då en smällkaramell de hittar
Ner en på den då hoppar
Men för detta den ej stoppar
I tak, på golv, på gardin med frans
Finns nu Nisses hjärnsubstans

Husbond stiger upp om natten
För att kasta lite vatten
Under husbonns tunga toffla
Nisse blir till krämig våffla
Snön ligger vit lite här och var
Inte en jäkla tomte finns kvar

Julfrukost

Bloggat den | December 24, 2006 klockan 12:02 pm | Inga kommentarer än

För mig är det viktigt att familjen alltid (så ofta det är möjligt iaf) äter frukost tillsammans, och på julafton är det extra viktigt.
Jag dukade fram en ordentlig julfrukost med gröt, skinka och allt annat. Men tyvärr delar inte alla min känsla av att denna gemenskap är viktig, och det gjorde mig ganska ledsen. Samtidigt kan jag ju inte tvinga andra att tycka att det är viktigt, bara för att jag gör det.
Men jag spottade i nävarna och åt frukost tillsammans med delar av familjen. Det var ganska mysigt det också.

Grattis

Bloggat den | December 24, 2006 klockan 2:55 am | Inga kommentarer än

Jag vill passa på att gratulera Kalle Anka på hans födelsedag!

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Råttgos

Bloggat den | December 22, 2006 klockan 10:53 pm | 1 Kommentar

Råttgos Idag, på väg till stan, utförde jag min för tillfället dagliga syssla som andre råttmatare och -gosare.
Herr Fiffig var förste dito.
Vi möttes av ett gäng kramsjuka tjejer som uppenbarligen saknar matte redan efter bara något dygn. Men matte kan lugnas med att vi gosade och klappade en lång stund (om Herr Fiffig hade fått bestämma, så hade vi nog fortfarande varit kvar där). Dessutom matade och fotade vi.
Jag skäms för mitt teflonminne, men jag kommer inte ihåg namnen på de små liven. På plats går det bra, för då har jag ju Paulas minneslapp till hands, men så här flera timmar efteråt… Jag har antagit en personlig utmaning om att verkligen lära mig namnen utantill under julhelgen.
Så det, så.
På bilden ser ni hur den gossjukaste av alla gossjuka damer gosar runt i min nacke. Ganska mysigt, faktiskt.

Orgasmera mera

Bloggat den | December 22, 2006 klockan 7:55 pm | 3 Kommentarer

Via Drottningen får jag veta att det är Globala orgasmdagen idag. Det var tydligen meningen att alla vuxna unisont skulle få orgasm kl. 16. Informationen nådde Drottningen bara några minuter innan utsatt klockslag, så hon fick sätta sig och fejka framför skärmen för att få till det.
Själv är jag flera timmar för sent ute, men nog tusan borde väl hela dygnet räknas? Isf är det inte omöjligt att jag också får till det.

Andra bloggar om: Orgasm

Olycka på sveriges säkraste väg

Bloggat den | December 22, 2006 klockan 11:57 am | 6 Kommentarer

Igår, nästan ett år tidigare än planerat, invigdes sträckan Uppsala-Björklinge av den nya E4an. Det skedde under pompa och ståt, och i närvaro av såväl Landshövdingen som kommunfullmäktiges tillträdande ordförande. Vägverkets representant höll tal, och berättade stolt att det här är sveriges säkraste väg.
En timme senare inträffade första olyckan.
Ett arbetsfordon och en personbil kolliderade, tack och lov utan att några personskador uppstod.
Låt oss hoppas att det var julhelgens första och enda olycka.

Källa: TV4 Uppland

I krig och kärlek politik är allt tillåtet

Bloggat den | December 22, 2006 klockan 10:23 am | Inga kommentarer än

För en tid sedan blev Unik, vår lokala videobutik utsatt för ett rån. Igår var det dags igen, då blev den andra Unik-butiken här i stan rånad.

Kan det vara Unika partiet som är i farten?

Bildmanipulation när den är som sämst

Bloggat den | December 22, 2006 klockan 1:50 am | 5 Kommentarer

Christer Fuglesang har blivit utnämnd till rymddoktor vid ett slovenskt universitet, berättar E24.se. Chrille blev tydligen så till sig när han fick erbjudandet, att han inte hann ta sig ned på jorden. Han tackade ja redan från rymden.
Lika bråttom tycks Scanpix ha när de vill visa hur han kommer se ut i doktorshatt. De väntar inte på att han skall få fast mark under fötterna utan de sätter på honom en doktorssmäck redan i rymdfärjan. De informerar förvisso om att bilden är ett fotomontage, men den informationen känns nästan lite overdoing i sammanhanget.
Dr Crille Titta på bilden.
Även om det är ett montage, och man inte sticker under stol med det, så borde man väl ändå lägga lite krut på att göra ett snyggt jobb. Nu blir jag bara full i skratt av att skuggan visar ett huvud utan hatt, samtidigt som de har klonat dit en på honom. Dessutom ser det ut som att opaciteten på hatten är lite låg, och huvudet lyser igenom.
Och jag som trodde att Scanpix levde på att arbeta med bilder.

Andra bloggar om: Bildmanipulation

…trött…

Bloggat den | December 19, 2006 klockan 11:03 pm | 2 Kommentarer

Jag är så trött!
De senaste 3 dygnen (72 timmarna) har jag sovit… *räknar* …mellan åtta och nio timmar sammanlagt. Powernaps inräknat. Det känns inte helt ok.

Kära Tomten, jag önskar mig sömn i julklapp!

Jag och Prinsessan tog en sväng på stan. Det blev väl egentligen inte så mycket inhandlat, men jag hamstrade lite shampoo, balsam och tvål på Boutique Eden (bäst att passa på innan de - tyvärr - stänger). Dessutom köpte jag en ny Dramaten (dock med annat tyg än den på bilden).

På väg hem stannade vi till hos Världens Bästa Paula, där vi fikade och fick råttmatningsinstruktioner. Prinsessan lyssnade intresserat på instruktionerna och gosade med råttorna.
Men vi skall väl inte skära i råttorna? förvissade hon sig.
Du kan vara helt lugn, Paula. Vi skall bara mysa och gosa med dem.

Jag är väl ingen större fan av Renée Nyberg, men jag har nyss sett 45 minuter. Programmet handlar om en man, vars fd fru hemlighöll sin HIV-smitta, och därmed utsatte såväl maken som barnen för smittorisk. Men framför allt kanske det handlar om hur extremt illa det svenska samhället kan fungera, och hur illa det kan bli när man åsidosätter offrets intressen och rättssäkerhet, till förmån för gärningsmannes integritet.
Om du missade det, så se gärna reprisen (23/12).

Lystring, alla handarbetande husmödrar!

Bloggat den | December 18, 2006 klockan 1:10 am | 3 Kommentarer

Mina små flinka, stickande fingrar har stött på patrull, och jag behöver hjälp. Jag har ett mönster (stickning) som ser ut som följer:

Lägg upp 6 maskorpå en strumpsticka
Varv 1: Sticka alla räta
Varv 2-4: Sticka 6 maskors snodd, alla följande varv skall stickas till snodd
Varv 5: 1 r, 2 m tills, 3 räta = 5 m
Varv 6-10: Sticka 5 maskors snodd
Varv 11: 1 r, 2 m tills, 2 r = 4 m
Varv 12-15: Sticka 4 maskors snodd
Varv 16: 1 r, 2 m tills, 1 r = 3 m
Varv 17-24: Sticka 3 maskors snodd

Min modesta lillan undran lyder: Vad i hela fridens namn är det jag skall göra? Sticka snodd, vad betyder det?
Mönstret är översatt från engelska, så det är väl inte omöjligt att det kan ha bidragit till någon konstighet.
Det är nog ingen idé att man försöker föreställa sig vad det är jag skall sticka, eftersom det ändå med all säkerhet verkar bli något mycket märkligt. Tyvärr kan jag inte avslöja vad det skall bli, eftersom det skall bli en julklapp (men efter jul kan jag återkomma med förklaring och bildbevis). Ovanstående är dessutom bara en del av helheten.

Någon som kan förklara vad sticka snodd betyder?

Update 1:
Jag hittade en beskrivning på hur man stickar snoddar. Kruxet är bara att den är skriven på engelska, och jag behärskar inte stickningstermer och -förkortningar på engelska (jag har ju för tusan fullt sjå att hålla ordning på de jag har lärt mig på svenska).
Nu undrar jag alltså om någon vänlig själ kan översätta detta till begriplig svenska för en novis bland garnnystanen:

CO required number of sts onto a dpn. K all sts.
Next Row: Instead of turning the work around to work back on the WS, slide all sts to the other end of the needle, switch the needle back to your left hand, bring the yarn around the back of the work, and start knitting the sts again. After the first 2 sts, give the yarn a sharp tug.
Repeat this row to form I-cord.
After a few rows, the work will begin to form a tube.

Tack på förhand.

Update 2:
Själv är bäste dräng tänkte jag, och gav mig tusan på att jag skulle klura ut de engelska stickningstermerna och förkortningarna. Och det behövdes inte så mycket mer än ett öppet sinne och lite inovativt tänkande, så var jag igång. Det var ju hur enkelt som helst! Som att sticka rundstickning på bara en sticka, ungefär.
Jag tror nästan att jag skall börja massproducera..!

Dubbelmoralens creme de la creme

Bloggat den | December 16, 2006 klockan 10:31 pm | 11 Kommentarer

Jag har många gånger tänkt att jag skulle skriva om det, men det har inte blivit av.
Förrän nu.
Jag kom att tänka på det idag igen, när jag var ute på stan och fick syn på en Waldorf-mamma. Hon stod i kassakön på stans största leksaksbutik, med famnen full av kommersiella plastleksaker.
Det är väl ingenting konstigt med det, tänker säkert de flesta. Och nej, det är det väl inte, sett med de allra flestas ögon, och med tanke på att det är julafton om en vecka.
Det “konstiga” är att den här mamman tillhör sektens mest “rättrogna”, och som sådan befattar man sig inte med platsleksaker. Åtminstone inte officiellt.

Det jag hade tänkt skriva om är alltså “den obligatoriska dubbelmoralen” inom Waldorf.

En annan gång när jag var på stan gick jag in på en av kebabrestaurangerna för att få något i magen. Döm om min förvåning när jag där fick syn på en annan Waldorf-mamma. Hon tillhör sekttoppen, och familjens officiella hållning är att man är strikta vegetarianer. Nu satt hon där och lät sig väl smaka av en stor kebabtallrik (av den icke-vegetariska varianten). Hon skruvade väldigt obekvämt på sig när hon fick syn på mig, och jag “valde att inte se henne” för att förhoppningsvis göra situationen lite mindre obekväm för henne.

Ett obligatoriskt inslag i föräldramöten på Uppsala Waldorfskola är att man “går laget runt” och förhörs om familjens TV- och datorvanor. Detta är alltid lika komiskt.
De flesta har nämligen lärt sig att “svara rätt” med åren. Att “svara rätt” innebär att man påstår att man inte har någon TV alls, eller att barnen får se på TV max en timme i veckan (och lite olika varianter därav).
Det komiska uppenbarar sig när man sedan hör barnen till dessa föräldrar (som “inte har någon TV/har en, men tittar aldrig på den”) prata. De refererar till filmer och TV-program som jag personligen aldrig skulle låta mina barn se.
Jag läste någonstans där en avhoppad Waldorf-förälder skrev om detta fenomen; Varför smusslade så många föräldrar med TV-n i källaren?

Att låta barnen spela TV- och dataspel är en synd så stor att om det hade handlat om en kristen skola skulle man nog ha tagit till vigvatten. Men nu handlar det inte om någon kristen skola, utan en skola som bygger sin ideologi på hallisar som en halvfnoskig tjomme i nazi-tyskland hade.
Jag anser att jag är ganska restriktiv med vilka spel mina barn får spela. Om jag gör en bedömning utifrån de spel barnens kompisar i den förra skolan refererade till, så är jag extremt restriktiv.
Det har hänt mer än en gång att Mr T har varit hemma hos någon kompis (”som varken har TV eller dator”) på den gamla skolan, och det har kommit på tal att de skulle spela dataspel. Det har handlat om spel som Mr T vet att han inte får spela, och han har då ringt hem för att fråga om han får spela. Han har vetat redan på förhand att svaret skulle bli nej men han har ringt ändå. Kanske för att det varit lättare att säga nej till kompisen om han hade fått ett nej från oss via telefon.

En gång träffade jag en lärare från Uppsala Waldorfskola på en stormarknad här i stan. Hon såg ganska besvärad ut, och en titt ned i hennes kundvagn gav svaret på varför. Där låg nämligen ett storpack med videofilmer… (Undrar just vad hon skulle med dem till, hon “hade ju inte ens någon TV”)

Ett av mina kardinalfel var nog att jag inte hade förstånd att anamma “den obligatoriska dubbelmoralen”. I strid mot bättre vetande sa jag som det var; Vi har TV och datorer, och barnen har tillgång till dessa - under uppsyn av sina föräldrar. Detta sågs inte med blida ögon.
Istället “borde” jag ha sällat mig till den stora skaran. Då hade det liksom inte spelat någon roll om barnen ägnade all sin fritid åt att spela Quake och titta på splat-filmer. Jag hade ju upprätthållit rätt fasad, och det var det som var det viktiga.
För dem, inte för mig.

Naturligtvis bryr jag mig inte ett skvatt om någon som utger sig för att vara strikt vegetarian äter kött.
Lika lite bryr jag mig om en familj som utger sig för att vara TV- och datorfri inte är det.
Möjligen bryr (bekymrar) jag mig lite om att det finns familjer som låter sina små barn spela våldsamma TV- och dataspel. Men vem är jag att döma? Alla har olika moral och värderingar. Min moral säger att jag inte skall hymla. Andra har annan moral, och mår bra av det.
Var och en är salig på sin tro.

Länktips: Maktkamp leder till Waldorfskolornas förfall
Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola
Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola
Intressant

Julförberedande fredag

Bloggat den | December 15, 2006 klockan 10:05 pm | 4 Kommentarer

Dagen började med luciatåg och fika på Herr Fiffigs sexårsgrupp. Ja, det kan ju tyckas vara ett par dagar för sent, men barnen har haft fullt upp med luciafirande på annat håll, så det var först idag det gavs tillfälle.
Alla flickor var lucior, och de flesta gossarna var pepparkaksgubbar. Men en tomte och två stjärngossar kunde också siktas.
Jag må vara en patetisk morsa, men jag satt där med tårar i ögonen och en klump i halsen när barnen sjöng. Även om jag försöker bortse från de emotionella aspekterna (mtp Herr Fiffigs deltagande), så är jag djupt imponerad av att barnen lyckats lära sig så många sånger utantill. De var fantastiskt duktiga!

Sekulär julkrubba? Sedan stod shopping på schemat. Det blev både klappar och annat julrelaterat.
Bland inköpen fanns en “fiberoptikby”. En sådan har både Prinsessan och Herr Fiffig hett önskat sig i över ett år. Och visst, jag medger att den är ganska mysig. Först efter att “lampan” var inköpt reflekterade jag över att den kanske är lite kitchig. Hur som helst, så känns den som en sekulär julkrubba.

Fredag innebär att barnen slutar tidigare än annars, och när alla var hemma tog jag och Prinsessan en sväng på stan. Vi gjorde egentligen ingenting vettigt, förutom att vi tillbringade lite kvalitetstid tillsammans.
Det stod inte på förrän en kompis till Mr T ringde. Någon som är förvånad om jag säger att han nu farit iväg för övernattning?

Behovet av bytet till en sekulär kör för Prinsessan blir allt mer påtagligt. Ikväll har Herr Fiffig sprungit omkring och sjungit
Jesusbarnet kommer snart, jag är jätteglad…

Dem visste inte hur dem skulle skriva

Bloggat den | December 14, 2006 klockan 2:05 am | 6 Kommentarer

Isach har skrivit om det, och jag kan inte låta bli att haka på.

Jag har så svårt för att läsa texter där skribenten inte kan skilja på de och dem. Det ger mig verkligen röda utslag. Vari ligger svårigheten? Det är ju som att man inte skulle kunna skilja på orden träd och trädgård (ja, jag medger att jag överdriver en aning).
Vad jag vill säga är väl att jag inte kan förstå att just de och dem så ofta tycks ställa till problem.

Naturligtvis är det viktiga är att skribenten gör sig förstådd, och jag inser att problemet ligger hos mig. Jag skulle ju, helt enkelt, kunna välja att inte bry mig.
När det handlar om texter skrivna av dyslektiker så gäller inte ovanstående irritation. Då blir jag snarare fylld av beundran. De trotsar sitt handikapp och gör det enda man kan göra för att komma tillrätta med problemet; de skriver. Och det är ju vad det handlar om; öva, öva, öva.

Att sedan köra texten i en stavningskontroll är nog ett råd jag själv borde följa lite oftare. Jag skriver snabbare än jag tänker, och ibland slinter jag på tangentbordet.

En tumregel som jag så smått börjat försöka pränta in i Mr T är att
de = vi
dem = oss
dvs
Om man är osäker på om man skall använda de eller dem i texten, så kan man fundera på hur det skulle se ut om man vände på det;
vi cyklade = de cyklade
det överraskade oss = det överraskade dem
alltså
vi = de
oss = dem
Om man gör den tankekollen, så tror jag att man snart kommer tillrätta med problemet, och snart går det som ett rinnande vatten.

Själv är jag pinsamt dålig på geografi.

Så gick en helg

Bloggat den | December 11, 2006 klockan 9:07 pm | 11 Kommentarer

Så har ännu en helg passerat. Tiden går fort när man har roligt.
I lördags fm var vi lite slappare än vad vi hade tänkt oss, men det var ju behagligt det med. Framåt lunchtid åkte AG och Prinsessan hem till ett par kompisar från förra lekis, där Prinsessan skulle tillbringa resten av dagen. Det var det som var den stora wow-jippie-överraskningen vi hade valt att inte avslöja i förväg för Prinsessan. Men när vi väl berättade på fredagskvällen så blev hon alldeles till sig. Hon plockade fram sin ryggsäck och började packa ned saker hon ville ha med sig.
När Prinsessan var lämnad satte jag, AG och Mr T oss på tåget mot Stockholm.

På centralen vimlade det av poliser, och det kändes ganska obehagligt. Var stället bombhotat? Väntade man sig en terroristattack? För att få veta istället för att befara, så frågade AG en av poliserna. Det visade sig att det var någon demonstration ute i Salem, och poliserna nu ville hålla koll så att det inte samlades grupper för att förbereda bråk på andra ställen. Med denna information valde vi att cirkulera.
Vi strosade omkring och shoppade några timmar, innan det var dags att dra oss mot Harry B James, där vi skulle träffa annat nördigt folk.

De flesa ansiktena var gamla bekanta, men det var första gången jag träffade Åsa. Hon var en oerhört varm människa, och det var kanonkul att äntligen få träffa henne irl. Åsa sa att det var trevligt att äntligen träffa mig också (och jag tror henne). Hennes bedömning var att jag är betydligt “mjukare” irl än vad jag är på nätet. Tja, vad kan jag säga… Det är bara på ytan jag är mjuk, inuti är jag hård och kall…
Johnny var en ny bekantskap. Ok, jag medger att jag läser hans blogg ibland, men jag har aldrig haft någon kontakt med honom. Tråkigt nog fick jag inte tillfälle att prata med honom, men jag kunde iaf konstatera att han utan konkurrens har den mysigaste röst jag någonsin hört!
KA och Carina har ingått i vänskapskretsen ett tag nu, och det var lika roligt som alltid att träffa dem.
Härom dagen berättade jag för Mr T att det är Monica som har skrivit Tomten är far till alla barnen. Mr T blev jätteimpad, eftersom det är en av hans favoritfilmer. Men nu var han för blyg för att be om en autograf
Annica har jag ju också träffat tidigare. Det är, som ni kanske vet vid det här laget, hon som bär skulden till att jag och AG träffades (och därmed får hon också anses bära ansvaret för Herr Fiffigs och Prinsessans existens).
Efter devisen Fint folk kommer sent släntrade r2 och hans sambo in 1½ tim efter alla andra. Sambon varken bloggar, snusar eller dricker kaffe (men är på något märkligt vis ändå en av de mysigaste och trevligaste människor jag har haft förmånen att lära känna). Man undrar ju vad sambon anser vara livskvalitet. Get a life, liksom…
Även om det var svårt att prata (pga lite för hög musik och att vi satt vid ett “långbord”) så var det trevligt att träffa alla. Ett av samtalsämnena var Uppsala Waldorfskola (det var inte jag som tog upp det), och jag kan väl sammanfattningsvis säga att de inte röstades fram till årtiondets brajtaste…

Hemfärden från Stockholm blev av den lyxigare sorten, då vi blev skjutsade med bil. Det blev ett pitstop med vätskekontroll i Skarpnäck innan vi for vidare. Därmed fick Mr T äntligen se hur vännerna bor. Han har tjatat “lagom” mycket om det…
När vi kom till Uppsala hämtade vi Prinsessan. Klockan var ganska sent, men barnen var fortfarande vakna (från början hade tanken varit att Prinsessan skulle sova över, men med tanke på att hon skulle sjunga i kyrkan på söndag fm, så kändes det smidigast att ändå hämta henne på kvällen).
Skarpnäckvännerna stannade en stund innan de återvände hem. Mr T hoppade i säng ganska omgående, men Prinsessan höll sig vaken. Och det är klart, vem som helst blir ju pigg av att träffa r2 med sambo.
Prinsessan lyckades hitta kassen med (de oinslagna!) julklapparna, och med tindrande ögon tittade hon på prinsesskronan… Jag sa till henne att det där var Tomtens kasse, och att man inte fick röra den. Det respekterade hon, men hon har minsann inte glömt vad hon såg och hon pratar en hel del om prinsesskronan som hon skall få av Tomten…

På söndagen var familjen lite seg att få igång, men jag lyckades till slut. Och Prinsessans framträdande i kyrkan har ni redan kunnat läsa om.

Igår em kom ett par kompisar från Mr Ts förra skola för att leka. Det var jättekul att träffa dem, och de är verkligen kanonmysiga killar!

Äventyret i leran har ni kanske redan läst om hos AG. Tack och lov, så slapp jag själv uppleva dramatiken. Men det kändes ju ganska läskigt när Mr Ts kompisar kom och sa att både AG och Mr T satt fast i leran. Kompisarnas skor var förvandlade till stora lerklumpar, och deras byxor var väldigt geggiga. De fick börja klä av sig, och så uppmanade jag dem att stanna kvar hos Prinsessan medan jag gav mig ut till AGs och Mr Ts undsättning. Det var punka på min cykel, så jag gick upp till Majsan för att låna hennes. Hon var inte hemma, så det blev till att ta apostlahästarna.
Mr T ramlade in genom porten precis som jag skulle gå. Han kom barfota, och såg ganska medtagen ut. Två par skor (varav ett par var vinterns nya kängor) hade försvunnit i leran, men det kändes ganska obetydligt i sammanhanget. Mr T hade inte fastnat värre än att han kunde komma loss om han offrade skorna. Värre var det med AG…
Pappa sitter fast, du måste ta med en spade sa han.
Jag hade ingen spade att ta med, och tänkte att det nog ändå var bäst att ge mig iväg ändå för att kolla läget.
När jag hade kommit halvvägs mötte jag en matt, smått chockad och framför allt jävligt lerig AG. Han var täckt av lera till över knäna, och hade fått hjälp av en man att ta sig loss. AG fortsatte hemåt medan jag tog hans cykel för att åka bort och titta hur det såg ut.
Men kliv inte ut i leran för att försöka hämta skorna förmanade han mig. Nejdå, det var klart att jag inte tänkte göra.

Jodå, det var oerhört lerigt och geggigt. Dessutom hade regnet bildat stora pölar lite här och var. Inte undra på att grabbarna såg det som ett roligt ställe att klafsa omkring på…
Med tanke på att “lerpölen” var en potentiell dödsfälla (för ensamma barn utan varesig någon vuxen eller någon mobil), så insåg jag att den måste spärras av på något sätt. I brist på någon bättre idé, så ringde jag larmcentralen och förklarade situationen. Där fick jag ett journummer till kommunen, så jag ringde det istället.
Människan som svarade lät “lagom intresserad” av vad jag hade att säga. Det lät som att hon var väldigt upptagen med att sitta och idissla på ett tuggummi istället. Inte ens det faktum att flera barn och en vuxen (varav den senare riktigt illa) hade fastnat i leran gjorde henne intresserad.
Och mycket riktigt; Kommunen valde att inte spärra av den livsfarliga lerpölen. Det är ju nästan så att man “hoppas” att det skulle hända någon allvarligare olycka.

Idag tog jag en sväng på stan, och lyckades på mindre än en timme bränna 1500:- på julklappar. Ni anar inte hur lätt det var!
Imorgon efter skolan skall jag ta med mig Mr T för att åka och köpa nya vinterkängor.

Go’bitarna sjöng, och Prinsessan tände ljus

Bloggat den | December 10, 2006 klockan 6:28 pm | 4 Kommentarer

Delar av kören Go'bitarna Imorse var det dags för Prinsessan att sjunga med kören i kyrkan. Hon tog uppgiften på stort allvar, och klarade av det med den äran. Inte bara hon, förresten. Alla barnen var jätteduktiga, och de fick välförtjänta applåder.

Det var lite segt att få upp familjen ur sängarna imorse, men det blir väl lätt så om det blivit oförsvarligt sent kvällen innan… Men vi lyckades vara på plats i kyrkan i god tid för gudstjänsten. Det var första gången vår familj besökte en gudstjänst, och jag tror ingen kände sig speciellt bekväm. För min egen del, så känner jag mig totalt felplacerad i kyrkliga sammanhang.
Prinsessan tänder ljus, och får hjälp av ena körledaren Att besöka Domkyrkan (eller Kölnedômen för den delen) tycker jag är oerhört intressant. Men att delta i sakrala ceremonier är liksom inte min bag…

Prinsessans uppdrag som ljuständare gick bra. Hon fick lite hjälp med tändstickorna av ena körledaren, och hon utförde uppdraget andäktigt.

Innan själva predikan drog igång, så meddelades att alla barn kunde gå ner i källaren, om de hellre ville vara med på söndagsskolan. Och det ville de ju. Mr T tyckte väl att det lät lagom roligt, men eftersom han inte hade det minsta lust att vara kvar på gudstjänsten, så tyckte han att det var ett ganska bra alternativ. Jag och AG följde också med…

Prinsessan tillverkar en ängel på söndagsskolan Söndagsskolan var på många sätt som kören; man sjöng och pysslade. Prinsessan deltog med stor entusiasm medan jag, AG och Mr T satt i soffan.
När söndagsskolan var slut, och det var dags för avslutningsfika med kören, gav jag klartecken till AG och Mr T att de kunde smita hem. Ingen av dem såg speciellt ledsen ut…
Jag och Prinsessan stannade kvar och fikade med körkompisar, deras föräldrar och körledarna. Jag har, med andra ord, druckit kyrkkaffe idag! Det låter ju nästan som ett skämt av den sämre sorten.
Jag kände mig så obeskrivligt apart när jag satt där bland de andra föräldrarna. De verkar alla känna varandra, och dessutom tycks de ha ett starkt engagemang i kyrkan och dess aktiviteter. Jag känner mig som en riktig farisé som har placerat Prinsessan i kyrkans barnkör. Det kanske är läge att kolla upp det finns några sekulär kör hon kan vara med i istället. Om någon känner till någon sådan i Uppsalatrakten, så får ni gärna berätta om det.

Herr Fiffig u.a.

Bloggat den | December 8, 2006 klockan 9:11 pm | 6 Kommentarer

Idag var det “elevsamtal” för Herr Fiffigs räkning. Jag kan knappast påstå att vi blev förvånade över att han fick “full poäng” på alla områden (utom talet, men vem som helst som haft ordentlig hörsel knappt ett år kan väl ha lite problem med uttalet). Det går dock framåt med stora steg på det området.
Herr Fiffig fick mycket beröm. Han är enormt läraktig, och det räcker med att han sett hur man gör en sak för att han sedan skall kunna göra det själv. Han är kunskapstörstig och väldigt kreativ i sitt skapande.
I social interaktion är han ett föredöme. Han är en god och rättvis kamrat.
Osv, osv, osv.
Som sagt, vi är inte ett dugg förvånade. Ingen annan som känner Herr Fiffig heller.

De amatörer som tidigare fantiserat ihop att Herr Fiffig inte kan prata, är i behov av personlig assistent och kvalificerad för särskola måste ju, rent ut sagt känna sig pissade i ansiktet (för att använda deras egen vokabulär) av de omdömen som nu kommer från kompetent och kvalificerad personal.

Fredagsfyran v. 49

Bloggat den | December 8, 2006 klockan 7:25 pm | Inga kommentarer än

Fredagsfyran handlar den här veckan om Sju minus ett

1) Är det viktigt hur, när och/eller med vem man blir av med oskulden?
Det viktiga är att det sker helt frivilligt och i samförstånd.

2) Hur ställer du dig till aborter?
Det är (skall vara) en självklar rättighet för alla kvinnor!

3) Hur många gånger har du/ni “glömt” använda skydd då du/din partner borde haft det?
Det är ingenting man glömmer, möjligen väljer att inte använda. Hur många gånger jag gjort det valet håller jag faktiskt inte räkningen på.
(Och jag har aldrig varit ofrivilligt gravid)
4) One night stands är för dig..?
Helt ok.

Andra bloggar om: Fredagsfyran

Pinsamt fackligt agerande, och en sexistisk rektor

Bloggat den | December 8, 2006 klockan 12:48 am | 7 Kommentarer

Jag brukar rent generellt försöka hålla mig från att skriva om sådant det skrivs om i tidningarna. Det känns inte som att det ligger något större nyhetsvärde i att jag skriver om det, och dessutom finns det många andra bloggare som hakar på tidningarna.
Men nu måste jag göra ett undantag. Eller snarare två.

Jag kan inte avstå från att reagera över Hotell- och restaurangfackets pinsamma agerande i Göteborg. Deras uppträdande utanför Saluhallen Briggen är bara ett bevis på att facket har överlevt sig själv.

Sofia Appelgren betalar de anställda i sin salladsbar högre lön än vad kollektivavtalet föreskriver, och de anställda har uppmanat henne att inte teckna något kollektivavtal (då de är nöjda med sina bättre villkor än de som kollektivavtalet erbjuder).

Jag är den första att medge att kollektivavtal ofta är nödvändigt. Jag tror också att många arbetsgivare är positivt inställda till kollektivavtal, då det säkert kan vara till stor hjälp i en snårig djungel. I de enstaka fall arbetsgivare väljer att göra en positiv avvikelse från kollektivavtalet, så borde det väl medföra stående ovationer från fackligt håll.
Men inte, då. Istället försöker man sätta käppar i hjulet för Sofia och hennes anställda, och man gör sig själva till stort åtlöje på köpet.

Här måste jag nästan inflika berättelsen om när jag gick ur facket. Jag hade gått med där för att “man skulle göra det”, utan att egentligen reflektera vidare på det. Men när jag började fundera, så kunde jag inte motivera medlemskapet för mig själv. Det självklara beslutet blev att jag bad att få avsluta mitt medlemskap (och den cirkusen krävs det nog en helt egen bloggtext för att beskriva).
Vid kommande löneförhandling fick jag “pikar” från fackets representanter om att de nu minsann inte förhandlade för min räkning. Nej, det var ju liksom ett av mina syften med att gå ur…
När löneförhandlingarna var avslutade fick fackets medlemmar 0.5% löneökning. Jag, som förhandlade själv, fick 15%…

Fackligt medlemskap måste alltid vara frivilligt. Arbetsgivaren skall inte bry sig om den anställde vill ansluta sig, och facket skall inte bry sig om den anställde vill avstå.
Pronto!

Jag uppmanar härmed alla Göteborgare att stödja Ulrika och hennes anställda, genom att äta/handla i hennes salladsbar.

Min andra reflektion handlar om att ledningen vid Hjalmarlundbohmsskolan i Kiruna förvandlar kvinnliga elever till sexobjekt, genom att förbjuda deras klasskort i skolkatalogen.
En tjejklass hade valt att ta ett foto liknande det många killklasser tagit (genom alla år); En bild ute på hockeyrinken iklädda hockeymundering - och bara överkroppar. Bilderna med killarnas inoljade överkroppar har alltid varit ok, och så även i år. Men bilden där tjejerna dolde sina bröst med korsade armar, den plockade man bort.
En annan klass hade valt att “spexa till det” genom att klä sig som prostituerade, och den bilden godkändes.
Exakt vilka signaler är det rektorn vid Hjalmarlundbohmsskolan vill ge? Tjejer som agerar på samma villkor som killar skall stoppas, medan de som (på ett eller annat sätt) bidrar till att hålla kvar vid en förlegad könsmaktsordning godkänns?
Eller kände sig lilla rektorn bara hotad?

Andra bloggar om: Kollektivavtal, Hotell- och restaurangfacket, Sofia Appelgren, Hjalmarlundbohmsskolan, Klasskort, Könsmaktsordning
Intressant

Kort om eurytmi - lite som en kurs

Bloggat den | December 7, 2006 klockan 3:55 am | Inga kommentarer än

Joshua_Tree skrev en kommentar som förtjänar ett eget inlägg. Han tipsade nämligen om ett inslag i TV-programmet Fråga Anders och Måns, vilket handlade om Eurytmi (som är en del av Waldorfpedagogiken).
(Det handlar om programmet från den 16 nov, och inslaget börjar 12 min in i programmet)

Anders och Måns har besökt Antroposofins högborg i Järna, där eurytmiläraren Maria Birnbaum förklarar i ord och handling vad eurytmi är;
Det här [pekar på munnen] är en liten miniatyr av det mikrokosmos [gestikulerar en människokropp] som spelgar ett makrokosmos [gestikulerar ut mot det oändliga]
De planeterna [pekar upp i skyn] är inte bara där ute, utan de här planetkrafterna finns i våra organ [gör svepande gester över bålen]

Maria Birnbaums klädsel under eurytmiundervisningen är i det närmaste att betrakta som en Waldorfuniform (hos anställda, inte barnen), och eurytmisalen ser ut exakt så som en eurytmisal ser ut.

Jag visade inslaget för Mr T.
Precis så där är det sa han.
Sedan skrattade han så som bara någon som har varit med om det - och har insikt och humor! - kan skratta, åt alfabetssången.

Andra bloggar om: Eurytmi

Stor guldstjärna till barnens skola!

Bloggat den | December 6, 2006 klockan 3:35 pm | 4 Kommentarer

Det plingade till i mobilen, och texten på displayen talade om att jag hade fått ett meddelande på mobilsvar från barnens skola.
(Jag måste snart lämna in mobilen för felsökning. Det händer alltför ofta att samtal inte går fram, och att den som ringer (i bästa fall) hamnar i mobilsvararen istället)
Just som jag skulle ringa upp skolan prasslade det till i buskarna utanför vardagsrumsfönstret.
Mamma… hörde jag en välbekant röst säga.
Där stod Herr Fiffig (som borde befinna sig på sexårsgruppen) och såg ledsen ut.
Jag har kissat på mig mumlade han skamset.

Herr Fiffig kom in, och vi bytte kläder. Jag ringde skolan, och det var i grevens tid. Nu hade det nämligen gått en kvart sedan han försvann, och rektorn var precis på väg att ringa polisen. Under den tiden som gått sedan försvinnandet hade Hasse tagit sin bil och åkt ut för att leta. En annan lärare hade satt sig på cykeln i samma syfte. De hade åkt varsin väg, för att träffas här hemma (i hopp om att Herr Fiffig skulle finnas här/få tag på mig).
Tyvärr stod det fel gatunummer på deras adresslista (hmm… skrev jag så slarvigt när jag fyllde i papperen på skolan), och de trodde att vi bodde på nr 12. Nr 12 finns inte ens på den här gatan…
Stackars Hasse letade förtvivlat efter såväl Herr Fiffig som var vi egentligen bor.

Efter mitt samtal till skolan ringde de Hasse, och han kunde lättat återvända till skolan.
Jag inväntade AG, och när han hade kommit cyklade jag bort till skolan för att prata med Hasse.
Jag var rädd att Herr Fiffig kanske hade varit inblandad i något gruff, men så var det absolut inte. Barnen hade varit ute och lekt, och Herr Fiffig sa att han skulle gå på toaletten. Men istället för att gå in, så hade han smitit. Och det får man väl ha viss förståelse för, eftersom den lilla “olyckan” antagligen kändes oerhört pinsam.

Jag är djupt imponerad över skolans agerande.
Man tar situationen på största allvar från första sekund, och drar igång ett stort pådrag. Sådant förhållningssätt och engagemang är en av nyheterna för oss efter skolbytet.
På Uppsala Waldorfskola fungerade det inte riktigt på samma sätt…
Under våra år där hann vi vara med om ett antal “försvinnanden” (tack och lov så var något av våra barn bara “försvunnet” någon enstaka gång). Att kontakta föräldrar och polis var inget som ingick i den skolans rutiner vid försvinnanden. Det verkade mest vara en axelryckning, och en förhoppning om att barnen nog kommer tillrätta så småningom.
Inte ens när barn gått vilse i skogen och varit borta flera timmar gjorde man “något väsen” av det. Händelsen då en pojke i Mr Ts klass (jag har för mig att de gick i tvåan då) hoppade på bussen och åkte till ett köpcentra på andra sidan stan verkade heller inte vara någon större grej. Istället verkade det vara något man såg komiskt på (det var åtminstone i de termerna en ur personalen berättade om händelsen för mig). Tänk så stolligt barn kan bete sig liksom.

Dagens händelse bekräftade ännu en gång att det var helt rätt att byta skola.

Julkalender

Bloggat den | December 6, 2006 klockan 11:37 am | Inga kommentarer än

Jag saknar LiS och hennes julkalender.
Jag får hålla tillgodo med den här istället.

Andra bloggar om: Julkalender

Middag med förskräckelse

Bloggat den | December 5, 2006 klockan 10:45 pm | Inga kommentarer än

Så rädd som jag blev idag, det kan jag på rak arm inte minnas att jag någonsin har blivit tidigare.
Prinsessan satte i halsen när vi åt middag. Maten satt verkligen fast och hon fick inte luft. Jag dunkade henne i ryggen (jag vet att det finns olika skolor på området, och att vissa påstår att man absolut inte skall dunka i ryggen när någon satt i halsen, men nu gjorde jag det), och maten lossnade.
Den panikfyllda Prinsessan tog genast ett djupt andetag (vem skulle inte ha gjort det?) - och maten fastnade igen. Nu satt den ordentligt fast, och inga ryggdunkar hjälpte.
Nu var det skarpt läge. Jag reste mig och lyfte upp Prinsessan. AG reste sig samtidigt, och vi behövde inte ha någon överläggning för att vara överens om att det var dags för en Heimlich manöver. Prinsessan var rejält skrämt och skräcken lyste i hennes ögon. Jag lämnade över henne till AG, och bara det faktum att han greppade henne runt bålen verkade fungera som någon variant av Heimlich. Prinsessan började rossla och hosta. Maten kom ut, och vi hade alla klarat oss undan med blotta förskräckelsen. Prinsessan var mer skrämd än ledsen, men hon repade sig snabbast av alla. Hon gick och tvättade av sig om munnen, och sedan fortsatte hon äta.
Jag var rejält chockad, och kunde inte hindra tårarna som sipprade fram i ögonvrån under resten av middagen.

Ikväll var det sista gången för den här terminen på kören. Prinsessan sjöng lika glatt och entusiastiskt som vanligt, och jag ser verkligen fram mot uppträdandet på söndag.
Redan vid första körtillfället i höstas fastnade Prinsessan och jämnåriga Boel för varandra. De vill alltid sitta bredvid varandra, och de trivs väldigt bra i varandras sällskap. Det var hundraprocentig personkemi redan vid första ögonkastet, helt enkelt.
Efter avslutad körövning idag passade jag på att byta telefonnummer med Boels mamma. Hon berättade då att Boel sedan första körtillfället i höstas har pratat om Prinsessan Det visade sig att vi bor ganska nära varandra, och det är väl inte helt omöjligt att de två sötnosarna kommer att leka med varandra.

Härom dagen när Majsan kom och ringde på dörren, så var det första hon sa
*sniff, sniff* Har ni… eldat..?
Men det hade vi naturligtvis inte gjort. Det var bara jag som hade lagat mat…

En stor wow-jippie-överraskning väntar Prinsessan på lördag, men vi väntar av ren självbevarelsedrift med att berätta det för henne. Om vi skulle berätta redan nu, så skulle ju Herr Fiffig också få reda på det, och det skulle skapa en situation av avundsjuka som vi vill undvika i det längsta. Men Herr Fiffig skall vara hos Majsan i helgen, så han får ju ha kul på egen hand han också.

Ikväll slog jag, AG och Mr T på stort och åt krabba efter att småttingarna hade nattats.
Det blev en unison besvikelse. Men katterna går fortfarande omkring och sniffar intresserat…

Om jag inte lyckas sova inatt heller, så skall jag fan ringa Guinness Rekordbok imorgon!

Andra bloggar om: Heimlich manöver, Körsång, Sömnlöshet

the knitting Witch

Bloggat den | December 5, 2006 klockan 12:09 am | 2 Kommentarer

Atacama Alpaca Jag har blivit stickoman.
När man är krasslig blir ju möjligheterna till aktiviteter något begränsade. Men stickning funkar bra.
Trots att jag har tillbringat övervägande delen av de senaste dygnen till sängs, så har jag inte sovit ett skvatt mer än vanligt. Inatt sov jag inte en blund, men jag stickade desto mer…
Framåt vargtimmen såg jag 30 days (Minimum Wage) på TV. Det var en klart sevärd film som gav en okomplicerad inblick i det amerikanska samhället. Se den om du får möjlighet. Jag kommer garanterat att se fler av Morgan Spurlock (jag har ännu inte sett Supersize Me tex).

Nu börjar garnet ta slut, och jag hoppas att jag är så pass pigg imorgon att jag kan åka till Yll o Tyll (vars hemsida jag fö snott ovanstående bild från) och köpa mer.
Inatt får jag väl sticka slut på det garn jag har. Och skriva mail.

För några timmar sedan blev vår videobutik utsatt för rån.
I didn’t do it.

Ett axplock från dagen

Bloggat den | December 4, 2006 klockan 4:35 pm | Inga kommentarer än

Åh, vad lyckligt lottad jag är!
Lösningen på ett problem ramlade ned i huvudet på mig, bara utifrån att jag har så underbara vänner!
Jag älskar verkligen alla och envar av mina vänner, men idag är det Sara som får guldstjärnan!

Jag har hostat och rosslat och nyst hela dagen. Men nu har jag kurerat mig med Mollipect, Ipren och ett okänt antal baljor med kaffe, så nu börjar jag känna mig som en människa igen.

Idag kom barnens skolkort. Åh, vad fina de var!
Syskonkortet, där barnaskaran är fulltalig, blir en bra julklapp till nära och kära.

Herr Fiffig kom in med… någonting i handen. Det var något han hade hittat ute i buskarna, och det såg ut som en spruta av något slag (och den innehöll någon medicin). En snabb koll på nätet visade att det var en flergångs-insulinspruta. *gulp*
Det var ju rena turen att han inte hade stuckit sig på den. Inte för att jag vet vad som händer om en icke-diabetiker får i sig insulin, men rent spontant känns det inte som att det är något man rekommenderar…

Ett brev innehållande bla pengar (ja, jag vet att man inte skall skicka pengar i vanligt brev, men det var inte jag som hade skickat det) har varit på drift ett tag, men idag ramlade det ned i brevlådan.

A bad hair day..?

Bloggat den | December 3, 2006 klockan 10:24 pm | Inga kommentarer än

a bad witchhair day..? Det blev ingen omgång med saxen igår, men idag tog jag ~~tjuren vid hornen~~ saxen i handen och hoppade ned i badkaret. Håret var så otroligt risigt, och det var ingen lek att ge sig i kast med skatboet.
Nåväl. Jag satte igång att klippa. Det var väl inte det lättaste att sikta och se, eftersom jag hade varken hade glasögon eller linser på mig. Den spegel jag hade till min hjälp var av fickspegel-modell. Den var alltså inte till så stor hjälp. Men i ärlighetens namn får jag väl medge att det inte hade spelat någon roll om jag så hade haft en hel spegelvägg till min hjälp. Utan glasögon/linser är min syn inte bättre än att jag bara kan se skillnad mellan ljus och mörker…
Men vad fan, man får väl gå på känsla.
Jag hackade mig igenom barret, och de testar som föll var mellan 5 och 10 cm. Det blev lite olika.

Jag hade säkert behövt klippa mer, men håret känns ändå förvånansvärt fräscht efter dagens omgång. Jag får väl be AG om hjälp om jag anser mig behöva tufsa till det ännu mer.

Det där mörka i hårbotten vet jag inte vad jag skall ta mig till med. En variant är ju att jag helt enkelt inte bryr mig. Men då befarar jag att jag kommer få en mörk “rand” som växer ut i håret (förutsatt att håret har för avsikt att återgå till originalkulört).
Ett annat alternativ är ju att jag försöker bleka utväxten, men hur nyttigt kan det vara att bleka håret precis efter att det mått så dåligt att man tappat delar av det.

Det kanske slutar med att jag får ta fram trimmern.

Helgen i ett nötskal (eller åtminstone ett blogginlägg)

Bloggat den | December 3, 2006 klockan 9:21 pm | Inga kommentarer än

Ikväll kom Mr T äntligen hem från Ralle, där han har tillbringat helgen.
Det är uppenbarligen inte bara hans mamma som har längtat efter honom. Kompisar har varit här och frågat efter honom flera gånger om dagen, och kompisar från förra skolan har ringt och frågat om de kan leka.
Att Mr T inte varit hemma har dock inte betytt att vårt hem inte fungerat som ungdomsgård. Sergeij kom igår morse när vi satt och åt frukost, och frågade om han, Herr Fiffig och Prinsessan kunde leka. Och det kunde de ju. Sergeij stannade kvar tills klockan var sju på kvällen, utan att hans föräldrar sökte honom en enda gång.
Samma procedur utspelade sig idag. Sergeij kom när vi satt och åt frukost, och sedan stannade han hela dagen.
Jag klagar egentligen inte. Det funkar ganska bra när de leker, och Sergeij är en jättemysig kille. Men det känns ju lite märkligt att föräldrarna inte efterfrågar honom. Tycker de inte att han borde få i sig mat, eller utgår de från att han får äta här? Jag fick nästan känslan av att de inte har varit hemma under dagarna (och att de helt enkelt bara skickat ut Sergeij när de har åkt hemifrån).

Herr Fiffig satt med en leksakskatalog och en penna. Ibland frågade han om någon bokstav, men mest var han fullt upptagen med vad han nu höll på med.
Efter en stund kom han och visade; Han hade skrivit en önskelista till Tomten.
Åh, vad jag älskar att se honom njuta av att han fullt ut får intressera sig för bokstäver och att skriva!

Den söta lilla pixel-häxan har jag skapat hos klockantio.

Seinfeld - the lost episode

Bloggat den | December 3, 2006 klockan 2:13 pm | Inga kommentarer än

Jag har alltid gillat karaktären Kramer, och tänkt att jag inte skulle ha något emot att ha en sådan personlighet i min bekantskapskrets. Efter Michael Richards uppträdande på Laugh Factory måste jag revidera den tanken.
Visst kan man bli provocerad och förbannad. Men för att vräka ur sig tillmälen av det slaget, så krävs det att åsikterna finns någonstans inom en. Även om Cosmo Kramer och Michael Richards är skilda väsen, så ger det mig ändå en fadd smak i munnen.

Här kan man se en sammanfattning av hela historien.

Beröring

Bloggat den | December 3, 2006 klockan 1:45 pm | Inga kommentarer än

Från Kerstin Uvnäs Mobergs Avspänning, ro och beröring Jag har egentligen aldrig tänkt på det, men jag inser att jag är en väldigt fysisk person.
Ja, att jag är en fysisk person är det väl ingen som betvivlar (eller vid närmare eftertanke finns det säkert de som betvivlar detta faktum). Vad jag menar är fysisk beröring är en förutsättning för att välmåendet skall vara intakt.

Jag vibrerar av en odefinierbar längtan. Odefinierbar åtminstone i bemärkelsen att den inte kan beskrivas.
För min egen del har jag fullständigt klart för mig vad det handlar om. Det kanske beror på tiden på året, samt minnen och känslor som tränger sig på.
Att oerhört gärna vilja, men absolut inte kunna kan vara fruktansvärt frustrerande. Jag försöker andas mig genom det.

Var sak har sin smak

Bloggat den | December 3, 2006 klockan 1:04 pm | Inga kommentarer än

Är det inte det jag har vetat hela tiden - det är helt rätt att snusa.

Men det där med smaksatt snus känns så… kärringaktigt. Varför skall man smaksätta det? Snus skall ju smaka snus!
Det är ungefär som med kondomer. Det finns ju en uppsjö av smaksatta kondomer, och jag förstår inte varför. Finns det verkligen ett behov av att känna artificiell jordgubbssmak i sexuella sammanhang, eller är det ett skapt behov?
Ge mig en kondom som smakar som originalet, och jag lovar att testa den!

Fortfarande febrig

Bloggat den | December 2, 2006 klockan 8:12 pm | 5 Kommentarer

Jag har varit matt och febrig idag också. Men när jag lyckas pressa ned febern med Ipren en stund, så känns det ganska ok.

Jag funderar på att gå in i badrummet och klippa mig.
Sömnlöshet och stress härom sistens gjorde att jag dels tappade en del hår, och dels blev väldigt mörk i hårbotten. Det ser helkonstigt ut, men förhoppningsvis kan jag fixa till det med saxen. Om inte annat, så kanske jag kan åstadkomma en inovativ frilla som drar bort uppmärksamheten från det som nu ser konstigt ut.

Åh, vad jag är sugen på att skaffa en rottis!
Jag har suttit och surfat på kennelsidor några timmar nu, och det gör ju inte suget midre, direkt…
Jag-vill-ha!

Som vanligt, så skiter det sig med barnvakt när vi försöker fixa det. Jag hade sett fram mot en barnfri kommande lördag i Stockholm, men jag får väl stanna hemma istället.
Nåja… Vad är väl en bal på slottet..?

Nu är det dags för myskväll med barnen. Sedan skall jag nog umgås med saxen en stund.

It’s friday I’m in love

Bloggat den | December 1, 2006 klockan 8:46 pm | 2 Kommentarer

Handledsvärmare à la theWitch De senaste dagarna har jag gått omkring med en sån där om-två-timmar-har-jag-fyrtio-graders-feber- känsla i kroppen. Men det har inte brutit ut, och jag har bara varit allmänt hängnig.
Igår när jag och Herr Fiffig kom hem från stan var jag sjöblöt av svett, och mer än lovligt matt. Kvällen och natten var såsig och dimmig, och imorse när jag vaknade (jo, jag sov faktiskt ett par timmar) var halsen supertjock.
Dagen har till stor del tillbringats i sängen, där jag ömsom har sovit och ömsom suttit och stickat. Ett par Ipren har jag också hunnit peta i mig, och framåt kvällskvisten bestämde jag mig för att ta mig i kragen. Det gick ju liksom inte att ligga där och ligga, heller.

På bilden kan ni beundra mitt senaste stickningsalster. Det blev handledsvärmare stickade “på fri hand”. Dessa tror jag nästan att jag skall behålla själv.

Prinsessan och Herr Fiffig är nattade, och Mr T har åkt hem till Ralle för övernattning.
It’s friday I’m in love.

keep looking »

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad nioåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Tioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Femtonårig datanörd. Superduktig på bilddesign och filmmakeri. Dessutom är han en riktig plugghäst :)
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax & Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med ibland.