Universalmedicin: Byt skola!

Bloggat den | November 27, 2006 klockan 10:23 pm | 4 Kommentarer

Igår började Mr T att hosta och rossla. Han “vissnade” alltmer efter vad dagen gick, och framåt kvällen stod det helt klart att det inte skulle bli någon skola för Mr T idag.
Han bönade och tjatade om att få gå, men hans ömma moder var obeveklig. Imorse fortsatte Mr T, mellan de svettiga hostattackerna, att böna om att få gå till skolan. Men samtidigt var han så pass matt att han fann sig i sin ömma moders fasta beslut ganska snart.
Mr T har tillbringat dagen i sängen, och inte gjort så mycket väsen av sig (utöver hostandet, då). Han har livnärt sig på soppa, och ikväll fick han även i sig lite middag. Han började även tjata om att få gå till skolan imorgon, och den förhandlingen slutade med att han accepterade att det är hans hälsotillstånd som får avgöra saken.
Oss emellan, så kan jag säga att det inte blir någon skola för Mr T imorgon. Det blir snarare en tur till vårdcentralen istället. Nu ikväll har han hostat så jag nästan befarar att lungorna skall komma upp, och det trots att han såväl fått “ångbad” med eukalyptus och Mollipect.

När Mr T började på Waldorf drabbades han samtidigt av “astmatiska besvär”. Det gick inte en vecka utan att han klagade över besvär med andningen, och så snart minsta lilla bacill flög förbi så blev han väldigt sjuk.
Jag släpade iväg honom till vårdcentralen åtskilliga gånger, utan att läkarna kunde hitta något fel. Samtidigt kvarstod faktum; han hade “astmatiska besvär”. Mr T fick till slut Bricanyl utskrivet. Inte för att läkarna kunde hitta någon astma, utan för att de ville ge honom en trygghet i det obehag besvär med andningen medför.
Det faktum att Mr T nu hade Bricanyl med sig till skolan gjorde problemet lite mindre. Bricanylen blev en trygghetsfaktor, ungefär som mobiltelefonen han var tvungen att ha med sig för att känna sig (någorlunda) trygg.
Efter skolbytet har vi inte sett röken av några astmatiska besvär, och Brikanylen är nu slängd.
(Mobilen vägrar han också att ta med sig, även om jag i början – om inte annat så av gammal vana – propsade på att han skulle ha den med sig)

Under flera år har Mr T haft mardrömmar i princip varenda natt. Inte så att han har vaknat av det, men han har skrikit, svettats, gråtit och varit rädd i sömnen. Jag har inte kopplat samman dessa mardrömmar med något i livet, utan tänkt att det ju inte är ovanligt att barn drömmer livligt, och ibland otäckt.
När Mr T började i nya skolan var det som att trycka på en Off-knapp. Sedan dess har han inte haft besök av nattmarorna en enda gång, och det är först i efterhand jag inser att de tidigare mardrömmarna måste haft samband med skolan han gick i.

Ett annat mångårigt problem som flög sin kos för drygt ett par månader sedan var Mr Ts besvär med magen. Han hade ont i magen oroväckande ofta, men inte heller där stod något fel att finna.
Efter skolbytet var det som att vända på en hand, och nu måste hans mage vara att beteckna som norra Europas mest välmående.

Igår när vi sa godnatt sa Mr T
Mamma, jag älskar verkligen min nya skola och jag såg i hans ögon att det han sa kom från det allra innersta i hans hjärta.
Jag förstår honom, och jag delar verkligen hans glädje.
Samtidigt gör mitt eget samvete så fruktansvärt ont, när jag tvingas konfronteras med insikten på vad jag (genom mitt val av skola) tidigare har utsatt mina barn för i flera år. Jag skulle, på fullt allvar, kunna offra betydelsefulla kroppsdelar för att få det ogjort.
Jag önskar så innerligt att barnen hade varit mer tydliga i att uttrycka hur de mådde jag hade varit mer känslig för barnens uttryck om hur dåligt de mådde av det de utsattes på Uppsala Waldorfskola.

Varför förstod jag inte?

Kommentarer: