Efter förnekelsen

Bloggat den | September 26, 2006 klockan 11:33 pm |

För andra dagen i rad vaknade Mr T innan väckarklockan ringde. Han låg belåtet kvar i sängen. Jag satte mig på sängkanten och vi småpratade.
Mamma, det känns så bra i hela kroppen. Det är faktiskt jätteroligt att gå till skolan nu sa han.
Det är uppenbart att det finns mycket han behöver få prata om, och det känns viktigt att vi tar det i hans takt.
Jag har hittills inte diskuterat mina tankar om skolan med honom i något skede, och känner inget behov av att göra det nu heller. Det viktiga är att hans tankar får komma fram.

En timme senare stod han färdigklädd i hallen.
Mamma, jag går nu tjoade han.
Men du behöver inte gå än på 20 minuter svarade jag.
Jo, men jag vill sa han.

Det som riskerade att bli någon form av nödlösning har visat sig vara en miljonvinst!

Något… märkligt… som skett den senaste veckan är att Mr Ts handstil har förändrats. Drastiskt.
Tidigare skrev han på ett sätt som… lämnade mycket att önska, och nu ser hans handstil ut som vilken annan 10-årings som helst.
Om man jämför något han skrev för exakt en vecka sedan med något han skrivit idag, så betvivlar jag att ens en kriminaltekniker skulle kunna avslöja att det var skrivet av samma person. Denna förändring har skett utan någon som helst input, och det är svårt att förstå vad det beror på. Eller jo, det förstår jag ju, men jag har svårt att förstå att det kan ta sig ett sådant uttryck.

Under den senaste veckan har jag fått kontakt med ett flertal “avhoppare” från barnens gamla skola. I allt väsentligt säger alla samma saker.
En av dessa saker är att barnens kunskapsnivå bedöms som oerhört låg när de kommer till en annan skola, oavsett vilken form den nya skolan har, och oavsett vilken årskurs barnen befinner sig i. Denna bedömning gäller tydligen även de elever som väljer att gå hela sin grundskole- (och gymnasieutbildning) där, och sedan kommer till högre utbildningar.
Jäkligt skrämmande.

Jag har fått en del reaktioner på det jag hittills skrivit om barnens tidigare skola. Det har varit skilda reaktioner, men till 98% har de varit oerhört positiva.
Människor med egna, negativa, erfarenheter har hört av sig, och jag har fått ta del av direkt hårresande historier. Jag hoppas verkligen att jag på något sätt förmått peppa dessa människor, så att de orkar (och framför allt vågar) belysa problematiken.

Under alla år så har jag med en dåres envishet sagt emot när människor hävdat att skolan är en sekt. Inte ens när detta påstående har kommit från myndighetshåll har jag velat lyssna på det örat.
Det var först något som hände förra tisdagen (jag kommer att berätta om det separat senare) som fick mig att inse att sektryktet kanske var mer än ett tomt påstående. Det fick mig att söka fakta i litteraturen, hos expertis och i avhandlingar. Resultatet av de efterforskningarna känns som ett personligt nederlag, men bekräftar samtidigt att skolbytet antagligen var det absolut bästa beslut jag har tagit i hela mitt liv.

Idag hade Mr T läxa i svenska. Det var dels veckans ord, och dels läsläxa. Av gammal vana förberedde jag mig på att det skulle knorras en hel del innan läxan väl var gjord. Men jag oroade mig i onödan. Innan jag visste ordet av så var alla veckans ord skrivna. De var upprepade nästan onödigt många gånger, och alltid rättstavade.
Nåja, vi hade läsläxan kvar. Den var dessutom extra lång (dock utan krav på att klaras av till fullo) eftersom de andra barnen i klassen har hunnit en bit i boken.
Jag, boken och Mr T kröp upp i hans säng, och jag tänkte att jag väl fick börja med att läsa högt för honom (med kravet att han hela tiden hängde med i texten). Jag hade inte ens hunnit presentera min tanke innan Mr T tog tag i boken och började läsa…

Kommentarer: