Matte är roligare än TV-spel

Bloggat den | September 25, 2006 klockan 12:00 pm |

Jag är verkligen ingen förespråkare för att barn skall ha mobil i skolan, men för Mr T har det hittills varit en nödvändighet för att kunna känna sig någolunda trygg.
Imorse när han för första gången skulle gå iväg till sin nya skola på egen hand sträckte jag fram mobilen av gammal vana.
Men mamma, den där behöver jag ju inte längre sa han då.
Åh, vad jag blev imponerad! Första dagen i en ny skola borde vem som helst med all rätt kanske känna att man vill gardera med lite trygghet. Men tydligen var inte den känslan tillräckligt stark för att Mr T skulle anse sig behöva mobilen. Vilken tuffing han är! Det säger väl också en del om hur hans känsla varit tidigre, och det gör ont i hjärtat.
Men den glädje och entusiasm som lyser om honom nu går inte att ta miste på.

I torsdags var jag och Mr T och hälsade på i hans nya klass. Han deltog i undervisningen, och det tog inte lång stund innan jag insåg att min närvaro var överflödig i Mr Ts ögon.
På en rast var det en pojke som bråkade (dock inte med Mr T), och när rasten slutade pratade en fröken med pojkarna som varit inblandade i gruffet. Mr T blev oerhört förvånad över att fröken inte tog även honom åt sidan.
Men du var väl inte inblandad i bråket sa jag.
Nej, men… jag trodde att fröken skulle prata med mig om det iaf svarade han.
Det säger kanske också en del om hans tidigare erfarenheter.

Mr T fick med sig några skolböcker hem i torsdags. Det var absolut inte förknippat med något krav på att han skulle göra någon läxa, men om han ville så fick han naturligtvis.
Han kastade sig över matteboken, och har jobbat med den med stor entusiasm. I fredags när han skulle gå hem till en kompis och leka, så sa han
Jag tar med mig matteboken.
Nej men det behöver du ju inte göra svarade jag.
Jo, jag vill. Om Patrik sätter sig och spelar TV-spel, så kan ju jag räkna under tiden sa Mr T…

Herr Fiffig har börjat i sexårsgruppen på samma skola som Mr T börjat i. Vi hälsade på där som hastigast i torsdags, och idag satte det igång på allvar.
Jag var med där imorse, men blev snabbt överflödig.
Herr Fiffigs “fröken” är en man i 60-årsåldern, och det är uppenbart att barnen älskar honom. Barnen i de äldre klasserna, som haft honom då de gick i sexårsgruppen, slänger sig om halsen på honom när de möter honom i matsalen.
Det känns riktigt, riktigt bra, det här!

Kommentarer: