Intellektuell stimulans

Bloggat den | September 30, 2006 klockan 10:51 pm | Inga kommentarer än

Jag var tvungen att ringa för att kolla läget med sjuklingen. Han kverulerade och tyckte synd om sig själv.
M gjorde nog helt rätt i att sätta sig på tåget och fara norrut. Jag menar, vem orkar med en sjuk karl!?

Nej, nu får jag lite dåligt samvete… Här sitter jag och försöker göra mig lustig, men egentligen tycker jag ju synd om honom. Jag får nog sätta på AG sjuksköterskeuniformen och skicka iväg honom till Skarpnäck…

Idag var jag på ett oerhört intressant föredrag med professor Georg Klein.
Jag återkommer till föredraget i ett separat inlägg.

Ikväll fick jag ett värmande och glädjande mail från professor Sven Ove Hansson (jösses, det här börjar nästan likna namedropping). Han skrev att han skulle ringa mig, och sedan kanske vi kan bestämma tid för en date. Det ser jag fram mot.

Nu: Ett rykande hett skumbad i sällskap av en bok.

Länktips: Den framgångsrika antroposofin

Kvinnomisshandel är ok om den utförs av rätt person?

Bloggat den | September 29, 2006 klockan 9:29 pm | 1 Kommentar

Nyheten (?) må ha ett par dygn på nacken vid det här laget, men jag dristar mig ändå till att blogga om det.
Jag har inte läst artikeln i ursprungsmagasinet, men vi har väl ingen anledning att betvivla riktigheten i uppgiften, då den är förmedlad av Expressen (som jag vägrar länka till).

Tiina Rosenberg har stått vid sidan av rampljuset alltför länge (eller vad det nu kan vara frågan om), och hymlar inte. Hon tar bladet från munnen och deklarerar frankt att hon skulle gå lös på Ebba Witt-Brattström om hon träffade henne.
Hon skall ha en fet smäll är det raka beskedet.
Raka puckar. Sånt gillar jag.
Men det får mig också att ställa några frågor;
Är det ok med kvinnomisshandel nu? Eller är det ok om misshandeln utförs av en kvinna, men inte om den utförs av en man?
Menar Tiina att man kan bli så provocerad att det berättigar våld? Och gäller den provokationsgraden såväl kvinnor som män, eller är den endast förunnad kvinnor? Eller kanske bara Tiina?

Tiina, om du inte vill svara offentligt, så är det ok om du mailar mig.
På återhörande.

Andra bloggar om: Kvinnomisshandel, Tiina Rosenberg, Ebba Witt-Brattström
Intressant

Legemitation, tack…

Bloggat den | September 29, 2006 klockan 6:19 pm | 6 Kommentarer

Idag åt jag lunch med en väninna på stan. Jag skulle verkligen kunna leva på sushi.
Och cheddarost.
Dock inte i kombination.

Sedan blev det en snabb sväng på stan.
Jag slank in på Systembolaget och gjorde bort mig. Jag är ju inte så vansinnigt hemma i deras sortiment, men jag tänkte att jag skulle inhandla en flaska Turkisk peppar, att ge som present till förra helgens värdpar (eftersom deras flaska sinade under Fia-med-hutt-matchen… jag skall bespara er detaljerna).
Men någon Turkisk peppar fanns inte så långt ögat nådde. Det var bara att haffa en ur personalen för att fråga. Nähänä, sånt säljs inte på flaskor. Då får man köpa en flaska med essens (vilket inte säljs på Systembolaget fick jag veta) och sedan blanda i sprit egen hand.
Jahaja, det där lät ju avancerat. Det fick vara för den här gången.
Men när jag ändå var på plats, så var det väl lika bra att köpa något. Efter telefonkonsultation hade jag försett mig med vin, och gick fram till kassan.
Legetimation sa expediten i en frågande ton.
Vaa?? svarade jag, i en ännu mer frågande ton.
Jag vill se din legetimation sa expediten.
Va? Vill du se min legetimation?? frågade jag i ett tonläge som nu nästan måste ha varit intill förvirrat.
Ja sa killen i kassan, och jag insåg att han var seriös. Han ville se min legetimation.
Jag fumlade fram körkortet och räckte fram det till honom. Han tittade på det, mumlade något och sedan log han.
Då log jag också.
Det är ju för tusan… *räknar tills varken fingrar eller tår räcker till*… över 20 år sedan jag fick börja handla på Systembolaget.

Jag var tvungen att ringa AG för att berätta om händelsen.
Var expediten blind? undrade han, och lät nästan upprörd.
Nej… han var ung… och ganska snygg när jag tänker efter… svarade jag.
Aha, det var väl en sån där kille som tänder på äldre tanter, och så ville han imponera på dig sa AG.

Rudolf Steiner - en impotent rasist?

Bloggat den | September 29, 2006 klockan 11:19 am | 10 Kommentarer

Rudolf Steiner själv var renlevnadsman, absolutist, vegetarian och sexuellt avhållsam. Båda hans äktenskap hade karaktären av kamratäktenskap utan erotiskt samliv. Jag har valt beteckningen förfiningssyndrom för antroposofins asketiska livsideal. Alltså en sjuklig rädsla för sexualitet och sensualitet, grundad i grova vanföreställningar med skräck för människans drift- och känsloliv som ingrediens. Som väl varje psykolog inser, så måste antroposofins livssyn resultera i neuroser och andra psykologiska problem, om den verkligen tas på allvar.
[...]
Vidare förklarar Steiner, att en asketisk lärare däremot är en bra pedagog. Denne kan med sin andliga kraft påverka eleverna med sin blick och blotta närvaro. “Allt detta verkar på eleven. Det beror på graden av försakelse inför de vanliga begären”, skriver han.
[...]
Förfiningssyndromet predikas av i stort sett alla österländska gurus och västerländska medier. Steiner hämtade dessa tankegångar från teosofin, varur antroposofin sedan utvecklade sig. Att barn, speciellt tonåringar, tar skada av en dylik livsfientlig filosofi har jag själv erfarit från flera antroposofiska bekanta under min uppväxt. Även idag är det vanligt att man i antroposofkretsar inte gillar att barn dricker choklad, därför att det kan leda till onani; en tanke hämtad från den antroposofiske läkaren Birger Ledin. Inte heller är det bra att spela fotboll, eftersom det kan uppväcka sexualiteten. Steiner var över huvud taget negativ till idrott och betraktade den som en “felaktig handling” hos en hel epok. Sport var en symbol för ett missriktat sökande efter översinnlig kunskap och andligt liv.

Källa: Gnosis och asketism - några kommentarer till antroposofins människosyn

I juni 1910 inledde antroposofins grundare Rudolf Steiner en föredrags-turné i Norge med en föreläsning för ett stort och lyhört auditorium i Kristiania. Titeln var “De olika europeiska folksjälarnas mission i relation till den nordisk-germanska mytologin” I föredraget och under hela sin Norgeturné presenterade Steiner sin teori om folksjälar (”Volksseelen” på tyska) och ägnade “den nordiska andens mysterier” särskild uppmärksamhet. Nord- och Centraleuropas “Volksseelen”, förklarade han, är delar av den “germansk-nordiska underrasen - världens mest andligt utvecklade etniska grupp, som i sin tur utgör förtruppen i den högst utvecklade av historiens fem “rotraser”. Denna överlägsna femte rotras är naturligtvis “den ariska rasen”.
Tycker man att denna besynnerliga kosmologi verkar skrämmande lik Himmlers och Hitlers tusenåriga myter, så bör det understrykas att likheterna inte är tillfälliga. Både antroposofin och nationalsocialismen har djupa rötter i blandningen av nationalism, högerpopulism, tidigt romantiskt miljöskyddsintresse och esoterisk andlighet som kännetecknade mycket av tysk och österrikisk kultur mot slutet av 1800-talet.
[...]
Steiner underlät inte att beskriva ödet för dem som hamnar på efterkälken i den andliga och rasmässiga frammarschen. Han lärde att dessa olyckliga skulle “degenerera” för att till sist dö ut. Som sin läromästare Madame Blavatsky avvisade han t.ex. att USA:s indianer hade utrotats som följd av de europeiska nybyggarnas verksamhet, utan hävdade att de dog ut som en följd av deras “egen natur”. Han menade också att “lägre” människoraser mera liknar djur än de liknar “högre” människoraser. Aboriginerna i Australien är enligt antroposoferna avkomlingar av redan degenererade rester av den tredje rotrasen, lemurianerna, och tillbakabildas gradvis till apor. Steiner omnämnde dessa som “förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden”
[...]
Steiner trodde också att varje folk hade sin egen eteriska “aura” som korresponderade med dess geografiska hemlands, att det hade en egen “Volksgeist” och stod under andlig ledning av en särskild ärkeängel. Han förfäktade dessutom en rad rasistiska myter om “negrerna” och hävdade bland annat att svarta folkslag var sinnliga, instinktdrivna och primitiva skapelser styrda av hjärnstammen. Invandring av svarta till Europa karaktäriserades som “upprörande”, “brutalt” och förskräckligt” och Steiner fruktade konsekvenserna för “blodet och rasen”. Han varnade gravida kvinnor för att läsa “negerromaner” eftersom de då kunde få mulattbarn. År 1922 förklarade han: “Negerrasen hör inte hemma i Europa och det är självklart inte något annat än skamligt att denna ras nu spelar en så stor roll i Europa”
[...]
I dag försöker antroposoferna ofta att ursäkta eller bortförklara dylika hårresande utsagor genom att hävda att Steiner var en produkt av sin tid. Detta försvar är på intet vis övertygande: För det första tillskrev sig Steiner en egen unik grad av andlig klarsyn som enligt honom själv totalt överskred tid och rum. Han hävdade dessutom att han hade - och hans anhängare trodde honom - detaljkunskap om den avlägsna framtiden. För det andra förbiser argumentet att det fanns många medlemmar av Steiners egen generation som aktivt och engagerat bekämpade rasism och etnocentrism. För det tredje - och mest påfallande - fortsätter antroposofer att upprepa Steiners rasistiska nonsens den dag idag.
År 1995 drabbades nederländska Steinerskolor av en skandal då det blev känt att man här undervisade i “rasmässig etnografi” varvid eleverna fick höra att “den svarta rasen” hade tjocka läppar och rytmkänsla och att “den gula rasen” gömde sina känslor bakom ett permanent leende 1994 höll föredragshållaren Rainer Schnurre ett av sina många seminarier på den antroposofiska vuxenskolan i Berlin med den förbluffande tieln “Att övervinna rasism och nationalism med hjälp av Rudolf Steiner” Här underströk han rasernas grundläggande olikhet, påpekade de svartas “infantila” natur och antydde att man på grund av alla de rasmässiga olikheter inte kunde etablera “ett jämlikt och globalt system … för alla folkslag på jorden” och att det därför också var “utsiktslöst att skicka hjälp till utvecklingsländerna“

Källa: Antroposofi och ekofascism

Länktips:
Friast av friskolor - hur arbetar Waldorf? (artikel i Lärarnas Tidning)

Andra bloggar om: Antroposofi, Sekter, Rudolf Steiner, Rasism
Intressant

En barndag

Bloggat den | September 28, 2006 klockan 9:19 pm | Inga kommentarer än

Idag har vi varit på Nickis Äventyrslek. Det var kul (tyckte barnen), dyrt (tyckte plånboken) och kallt (tyckte jag).
Ralle var med oss på Nickis, och följde sedan med hem för att övernatta här. Ikväll var även Patrik här och lekte.
Grabbarna var inne i Mr Ts rum när Mr T ropade på mig för att fråga något. Det var Patrik som ville fråga något om msn. Jag svarade på frågan, och såg samtidigt att Ralle satt och spelade på sin gameboy. Och Mr T, ja han satt och broderade…

Ikväll la jag mig och vilade en stund efter maten. Just som jag hade slumrat till bankade det på dörren, och utanför stod Shw. Hon kom med en leverans som fick Prinsessan att gå i taket av lycka

Herr Fiffig gick och la sig tidigt, och på eget initiativ. Majsan har blivit magsjuk, och vi befarar att Herr Fiffig är på väg att insjukna…

Länktips:
Vetenskap och Folkbildning

Citat och länkar

Bloggat den | September 27, 2006 klockan 11:18 pm | Inga kommentarer än

xxx

theWitch: Åh, vad jag älskar de här byxorna! De är ju hur snygga som helst!
AG: Jag tycker att de ser ut som… en 40-årskris…
r2: Euhm… har du… designat dem själv..?

Humor är ett av de absolut mest effektiva vapen som finns, inte minst när det gäller att bekämpa dumhet.
Humor i kombination med intelligens är olagbart.
Sacha Baron Cohen regerar!

- Hjälpte supparna?
- Nej, jag hade lika gärna kunnat stoppa upp dem i arslet!

Länktips:
Humanisterna

Efter förnekelsen

Bloggat den | September 26, 2006 klockan 11:33 pm | 4 Kommentarer

För andra dagen i rad vaknade Mr T innan väckarklockan ringde. Han låg belåtet kvar i sängen. Jag satte mig på sängkanten och vi småpratade.
Mamma, det känns så bra i hela kroppen. Det är faktiskt jätteroligt att gå till skolan nu sa han.
Det är uppenbart att det finns mycket han behöver få prata om, och det känns viktigt att vi tar det i hans takt.
Jag har hittills inte diskuterat mina tankar om skolan med honom i något skede, och känner inget behov av att göra det nu heller. Det viktiga är att hans tankar får komma fram.

En timme senare stod han färdigklädd i hallen.
Mamma, jag går nu tjoade han.
Men du behöver inte gå än på 20 minuter svarade jag.
Jo, men jag vill sa han.

Det som riskerade att bli någon form av nödlösning har visat sig vara en miljonvinst!

Något… märkligt… som skett den senaste veckan är att Mr Ts handstil har förändrats. Drastiskt.
Tidigare skrev han på ett sätt som… lämnade mycket att önska, och nu ser hans handstil ut som vilken annan 10-årings som helst.
Om man jämför något han skrev för exakt en vecka sedan med något han skrivit idag, så betvivlar jag att ens en kriminaltekniker skulle kunna avslöja att det var skrivet av samma person. Denna förändring har skett utan någon som helst input, och det är svårt att förstå vad det beror på. Eller jo, det förstår jag ju, men jag har svårt att förstå att det kan ta sig ett sådant uttryck.

Under den senaste veckan har jag fått kontakt med ett flertal “avhoppare” från barnens gamla skola. I allt väsentligt säger alla samma saker.
En av dessa saker är att barnens kunskapsnivå bedöms som oerhört låg när de kommer till en annan skola, oavsett vilken form den nya skolan har, och oavsett vilken årskurs barnen befinner sig i. Denna bedömning gäller tydligen även de elever som väljer att gå hela sin grundskole- (och gymnasieutbildning) där, och sedan kommer till högre utbildningar.
Jäkligt skrämmande.

Jag har fått en del reaktioner på det jag hittills skrivit om barnens tidigare skola. Det har varit skilda reaktioner, men till 98% har de varit oerhört positiva.
Människor med egna, negativa, erfarenheter har hört av sig, och jag har fått ta del av direkt hårresande historier. Jag hoppas verkligen att jag på något sätt förmått peppa dessa människor, så att de orkar (och framför allt vågar) belysa problematiken.

Under alla år så har jag med en dåres envishet sagt emot när människor hävdat att skolan är en sekt. Inte ens när detta påstående har kommit från myndighetshåll har jag velat lyssna på det örat.
Det var först något som hände förra tisdagen (jag kommer att berätta om det separat senare) som fick mig att inse att sektryktet kanske var mer än ett tomt påstående. Det fick mig att söka fakta i litteraturen, hos expertis och i avhandlingar. Resultatet av de efterforskningarna känns som ett personligt nederlag, men bekräftar samtidigt att skolbytet antagligen var det absolut bästa beslut jag har tagit i hela mitt liv.

Idag hade Mr T läxa i svenska. Det var dels veckans ord, och dels läsläxa. Av gammal vana förberedde jag mig på att det skulle knorras en hel del innan läxan väl var gjord. Men jag oroade mig i onödan. Innan jag visste ordet av så var alla veckans ord skrivna. De var upprepade nästan onödigt många gånger, och alltid rättstavade.
Nåja, vi hade läsläxan kvar. Den var dessutom extra lång (dock utan krav på att klaras av till fullo) eftersom de andra barnen i klassen har hunnit en bit i boken.
Jag, boken och Mr T kröp upp i hans säng, och jag tänkte att jag väl fick börja med att läsa högt för honom (med kravet att han hela tiden hängde med i texten). Jag hade inte ens hunnit presentera min tanke innan Mr T tog tag i boken och började läsa…

Matte är roligare än TV-spel

Bloggat den | September 25, 2006 klockan 12:00 pm | 3 Kommentarer

Jag är verkligen ingen förespråkare för att barn skall ha mobil i skolan, men för Mr T har det hittills varit en nödvändighet för att kunna känna sig någolunda trygg.
Imorse när han för första gången skulle gå iväg till sin nya skola på egen hand sträckte jag fram mobilen av gammal vana.
Men mamma, den där behöver jag ju inte längre sa han då.
Åh, vad jag blev imponerad! Första dagen i en ny skola borde vem som helst med all rätt kanske känna att man vill gardera med lite trygghet. Men tydligen var inte den känslan tillräckligt stark för att Mr T skulle anse sig behöva mobilen. Vilken tuffing han är! Det säger väl också en del om hur hans känsla varit tidigre, och det gör ont i hjärtat.
Men den glädje och entusiasm som lyser om honom nu går inte att ta miste på.

I torsdags var jag och Mr T och hälsade på i hans nya klass. Han deltog i undervisningen, och det tog inte lång stund innan jag insåg att min närvaro var överflödig i Mr Ts ögon.
På en rast var det en pojke som bråkade (dock inte med Mr T), och när rasten slutade pratade en fröken med pojkarna som varit inblandade i gruffet. Mr T blev oerhört förvånad över att fröken inte tog även honom åt sidan.
Men du var väl inte inblandad i bråket sa jag.
Nej, men… jag trodde att fröken skulle prata med mig om det iaf svarade han.
Det säger kanske också en del om hans tidigare erfarenheter.

Mr T fick med sig några skolböcker hem i torsdags. Det var absolut inte förknippat med något krav på att han skulle göra någon läxa, men om han ville så fick han naturligtvis.
Han kastade sig över matteboken, och har jobbat med den med stor entusiasm. I fredags när han skulle gå hem till en kompis och leka, så sa han
Jag tar med mig matteboken.
Nej men det behöver du ju inte göra svarade jag.
Jo, jag vill. Om Patrik sätter sig och spelar TV-spel, så kan ju jag räkna under tiden sa Mr T…

Herr Fiffig har börjat i sexårsgruppen på samma skola som Mr T börjat i. Vi hälsade på där som hastigast i torsdags, och idag satte det igång på allvar.
Jag var med där imorse, men blev snabbt överflödig.
Herr Fiffigs “fröken” är en man i 60-årsåldern, och det är uppenbart att barnen älskar honom. Barnen i de äldre klasserna, som haft honom då de gick i sexårsgruppen, slänger sig om halsen på honom när de möter honom i matsalen.
Det känns riktigt, riktigt bra, det här!

Marinerad parmesan och turkisk peppar

Bloggat den | September 24, 2006 klockan 11:25 pm | 1 Kommentar

Herr Fiffig har varit hos Majsan i helgen, och igår gick även Prinsessan dit för övernattning. Mr T åkte hem till Ralle, och själv satte jag mig på tåget mot Stockholm.
Väl framme i Hufvudstaden började jag leta efter en butik. Den skulle ligga på Vasagatan, och jag irrade fram och tillbaka som en yr höna utan att lyckas hitta den (trots att jag visste vilket nummer butiken skulle ligga på!). Till slut gav jag upp, och bestämde mig för att åka ut till Skarpnäck istället. Jag såg en t-banestation och gick ned. Där i underjorden irrade jag omkring i gångar och rulltrappor utan att ha minsta aning om var jag var. Till slut fick jag syn på ett tåg vars destination var Skarpnäck, och hoppade på det.
Väl framme i förorten promenerade jag hem till älskade r2 och M. Ja, jag hittade även AG där. Det blev en trevlig em och kväll med varma samtal och välgörande skratt. Att dem samlade skaran lyckades prestera ett litterärt mästerverk när man slog sina kloka huvuden ihop, det har ni redan kunnat ta del av.

Vid dagens hemresa var packningen “en aning” tyngre än den var på ditresan. Men det löste sig med god vilja och entusiasm, samt en taxi den sista biten.

Som alltid, så gnagde det i magen av att jag hade lämnat barnen hos barnvakter. Eller “alltid” kanske inte är rätt ord att använda, med tanke på att det här var tredje gången på sju år som det hände. Alla dessa tre tillfällen har inträffat under det senaste halvåret. Jag kanske börjar få dåliga vanor

4 i 1

Bloggat den | September 24, 2006 klockan 2:46 am | 2 Kommentarer

Lost in translation var ingen höjdare. Jag såg den för andra saker. Tågresan var behaglig, inte minst då den erbjöd något som ingen av oss ville ha. Tack och lov fanns tillslut nästan inte mer sprit att fylla hutten med efter allt som hänt ansåg jag att det rimligaste vore att göra något. Vi tog en promenad, och passerade ett tivoli på fyllan. Men ingen är förvånad över detta. Tur i oturen att välja en film som två redan sett och som Dessutom anser vi alla att fia med hutt är ganska inteligensbefriande samtal. Tursamt nog fanns Häxan till vansinnets gräns. Men det fanns ju vissa ljuspunkter t,ex mensatest, hemoroider, finnar i arslet och enorma Köttbullar med brun sås. Häxan tyckte nog inte om dem för framtiden. Kvällen fortskred i allsköns trivsel, och glädjen var som bortblåst. En tröst i bedrövelsen var att alla var ganska överens om att det var helt fel film vi valde. Därefter följde en tid av stor vemod och stora umbäranden. Åsikterna om kvällens film var oomkullrunkgeliga soffgruppen i olivgrönt skinn. Hur som säger sig kunna allt om Abba, men som ändå inte vet varken ut eller in. Allra mest viste Häxan ut. Men det gjorde ingenting. Ändå blev det en kväll i glada vänners sällskap. Tur att någon är nöjd i alla fall. Efter detta hände egentligen inte något mer värt att skriva om efter det.

Stockholm nästa

Bloggat den | September 23, 2006 klockan 1:44 pm | 2 Kommentarer

Det slår mig plötsligt att jag inte varit i Stockholm sedan Pride. Det är för bövelen både synd och skam! Bot och bättring krävs!
Så;
Skarpnäckälsklingar, håll i hatten - here I come!

Att ta sin Mats ur skolan…

Bloggat den | September 22, 2006 klockan 11:02 am | 3 Kommentarer

Jag är överväldigad av de senaste dagarnas alla kärleksfulla och rara mail, mess, telefonsamtal mm. Du har gett civilkurage ett ansikte skrev någon.
Jag hoppas att det kan ge styrka åt andra, inte minst med tanke på att jag, parallellt med alla vänliga ord, även fått ta del av en del hårresande berättelser.
Jag har verkligen försökt peppa dessa människor att ta till orda och agera. Samtidigt har jag full förståelse och respekt för deras panikartade rädsla för att göra det.

Härom dagen fick jag ett länktips till en hemsida som skrivs av en grupp föräldrar på skolan (och någon ur personalen, om jag förstod saken rätt). Jag blev ombedd att länka till den från min blogg, men väljer att inte göra det. Främst eftersom det inte har skrivits något på sidan på flera månader, men också eftersom skribenterna är anonyma. Jag har verkligen förståelse för att man väljer anonymiteten, men samtidigt anser jag att man öppet måste stå för sina ord om man vill åstadkomma en förändring. Jag påstår inte att det är lätt alla gånger, men jag påstår att det är en nödvändighet.
Hur var det han sa, den käre Martin Luther King; Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad…
(Den som ev vill ha adressen till den nämnda sidan kan maila mig)

Att jag skulle låta mig tystas av människor som i sin iver är beredda att försöka begränsa min grundlagsskyddade yttrandefrihet (vilket det där anonyma brevet jag skrev om härom dagen visade) skulle naturligtvis aldrig komma på fråga. Inte heller backar jag för det hot jag utsatts för.
Däremot måste jag göra en sammantagen bedömning av situationen. Min yttrandefrihet utnyttjar jag alltjämnt till fullo, och hot biter inte på mig. Men jag kan inte ha mina barn i en miljö där dessa element förekommer, samtidigt som de värderingar jag försöker förmedla till dem handlar om respekt, ärlighet och uppriktighet.

Gud tar betalkort

Bloggat den | September 21, 2006 klockan 11:09 pm | Inga kommentarer än

Jag trodde först att det var ett skämt, men sedan insåg jag att ju även kyrkan måste försöka hänga med i samhällsutvecklingen.
Undrar om man beläggs med en straffavgift om man ger mindre än 300:- i kollekt..?

För syns skull

Bloggat den | September 20, 2006 klockan 11:35 pm | 1 Kommentar

Göran - ser bra ut
Jag såg Göran Hägglund i något lekprogram på TV, och jag slogs av att han har något attraktivt över sig som jag inte lagt märke till tidigare.
Det måste helt enkelt vara glasögonen det handlar om..!

Belåten

Bloggat den | September 20, 2006 klockan 8:52 pm | 1 Kommentar

Den här dagen har varit en av de bästa i mannaminne. Tillfredsställelsen vilar i hela mitt väsen. Eller som en pappa uttryckte sig efter att han för några år sedan befunnit sig i exakt samma situation
Det känns bra på det där sättet som det brukar göra precis när man blivit frisk efter en envis magsjuka. En såväl målande som träffande beskrivning.
Beslutet är taget, och det känns så rätt som något någonsin kan kännas.
De applåder och hurrarop som ljudit under dagen ser jag som en bonus.

Inspirerande kvinnor och tappade byxor

Bloggat den | September 20, 2006 klockan 12:40 pm | 1 Kommentar

Jag är precis hemkommen från ett möte med två oerhört inspirerande och sprudlande kvinnor. Det var så upplyftande att jag kommer surfa på det resten av dagen. Vetskapen av att detta möte kommer glädja även den yngre generationen i familjen, gör knappast saken sämre.

Igår hade stickbehovet växt sig så stort att jag gick iväg och köpte garn. Det blev ett melerat ullgarn i gult-orange-rött, som skall förvandlas till pulsvärmare. Bildbevis utlovas.
Jag råkade även köpa ett par ursnygga stövletter. Det var egentligen meningen att jag skulle köpa gummistövlar till Mr T, men eftersom han inte var med så vågade jag inte göra det. Det får bli en shoppingtur idag igen, och då i sällskap med Mr T.

Förra veckan träffade jag en person som jag inte träffat på ett tag. Men guuud vad smaaal du har blivit! ylade han. (Helt seriöst, jag måste verkligen ha varit smällfet utan att förstå det själv).
Imorse när jag tog på mig byxorna hasade de ner över höfterna (och det handlar ändå om ett par byxor som jag har köpt på barnavdelningen…). Jag var tvungen att ställa mig på vågen, och om det här hade varit en kvällstidning så skulle jag påstå att jag fick en viktchock! Nu väger jag bara två kilo mer än vad jag egentligen gått omkring och trott hela tiden att jag väger. Det innebär att jag tappat drygt 20 kg sedan jag vägde som mest (eller åtminstone; sedan jag ställde mig på vågen).

Idag fick jag ett brev som nog är det mest obehagliga brev jag någonsin har fått. Avsändaren var anonym, och det kändes lite skumt. Men brevets innehåll var ännu mer… märkligt…
Nejdå, det innehöll inte något avhugget öra eller så. Men det var en kopia av något som, av allt att döma, inte var avsett för mina ögon.
Jag har lite svårt att tolka syftet med att skicka detta till mig, och har dryftat saken med människor i min omgivning. Några tippar på att det handlar om att försöka skrämma/hota mig (dream on, säger jag isf), men själv lutar jag åt att tolka det som att någon i all välmening ansett att jag är berättigad av den här informationen. Om jag hade vetat vem avsändaren var, så hade det varit lättare att avgöra syftet.
Ytterligare en sak som känns oerhört märklig i detta, är att kuvertet inte var frankerat. Någon har alltså varit här och lagt det i min brevlåda! Eftersom jag inte har någon brevlåda på dörren, utan utanför, så vet jag inte riktigt när det har hamnat där. Men någon gång mellan igår em och imorse har det skett.

Nu drar snart höstens Crime night igång. Kul! Jag skall försöka ta mig iväg åtminstone någon av kvällarna.

Ett samarbete är initierat med Jimmy för att sammanställa bloggboken. Det känns spännande!

Same same, but different…

Bloggat den | September 19, 2006 klockan 10:21 pm | 5 Kommentarer

Idag har jag fått två olika reaktioner på min blogg;
Den ena handlar om ett erbjudande om att börja skriva kolumn i en tidning utifrån bloggen. Den andra handlar om önskemål om att jag skall censurera mig.
Det slår mig att båda reaktionerna handlar om yttrandefriheten. Om än på väldigt skilda sätt…

Hmm… undrar vilket jag skall nappa på..? Jag får sova på saken.

Av barn och idioter får man höra sanningen..!

Bloggat den | September 18, 2006 klockan 11:57 pm | 3 Kommentarer

Härom dagen kom det där med födelsedagar på tal vid middagsbordet (jag tror inte att det har att göra med en förestående födelsedag i familjen…).
Pappa, hur många år fyller du? frågade Mr T.
33 svarade yngligen.
Wow, vad ung du är! Mamma är ju jättegammal!! svarade Mr T med oförställd fasa…

(Frågan är väl om jag i detta resonemang betecknade Mr T som ett barn…)

Föredrag

Bloggat den | September 18, 2006 klockan 10:58 pm | Inga kommentarer än

Ikväll har jag varit på ett föredrag om rädslor, av och med Astrid Ståhlberg. Inte för att jag känner mig speciellt rädd, men det är ~~alltid~~ oftast trevligt med föreläsningar. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare, men det presenterades ändå enkla sätt att hantera rädsla. Det tar jag med mig, och plockar fram vid behov.
En annan behållning av kvällen är att jag fick ett visitkort av konstnären Ulf Enhörning. Om jag har möjlighet, så skall jag gå på hans nästa vernissage.

Fler föredrag jag planerar att gå på under hösten:
* Data- och TV-spel - pedagogiskt verktyg eller inkörsport till beroende? Owe Sandberg (psykolog och terapeut)
* Ungdomars nätkultur, Elza Dunkels (från Inst. för media och lärande, Umeå Universitet)
* Att växa upp i informations- och konsumtionssamhället, Tanja Talarek (Skolpsykolog och terapeut)
* E-mobbing, Johnny Lindqvist (Friends)

Nu skall jag scrabbla upp min rating!

Andra bloggar om: Föredrag

Politisk indoktrinering, när den är som… bäst?

Bloggat den | September 18, 2006 klockan 6:43 pm | 5 Kommentarer

Idag kom Mr T hem från skolan och berättade
Mamma, det var frökens man* som vann valet, så nu är det han som bestämmer i Uppsala. Nu ska de göra så att det blir jättemycket bättre för barnen i skolan.
(Aha, var det han som vann och skall bestämma..? Jag som trodde att det var partiet han företräder, och deras allierade. Och det där med “bättre” finns det säkert alternativa tolkningar av…)

Socialdemokraterna motar bort dem flesta invandrarna!!!!!!!!!!!!!!!!!!! De flesta invandrarna som kommer till Sverige motas bort vid gränsen och skickas sedan till landet som dem kom ifrån, där dem avrättas!!! Därför kunde dem ju lika gärna avrätta dem här i Sverige istället för att skicka dem till ett land där dem avrättas!!!
[Saxat ur skoltidningen som Mr T kom hem med idag, skrivet av en 10-årig pojke - dock inte Mr T]

Ta ställning till om Mr T skall få fortsätta arbeta med skoltidningen,
Diskutera politiska ideologier med Mr T,
Ta en diskussion med skolan om hur man ser på politisk indoktrinering

* Gunnar Hedberg, moderat kommunalråd (som efter valresultatet aspirerar på ordförandeposten).

Andra bloggar om: Politisk indoktrinering

Valvaka eller likvaka..?

Bloggat den | September 17, 2006 klockan 7:59 pm | Inga kommentarer än

Nu är det dags.
Jag har dragit mitt strå till stacken genom att besöka vallokalen idag (nej, jag hann inte förtidsrösta). Nu återstår bara att sätta sig framför TVn och hålla tummarna.
Vanligtvis brukar jag tycka att man i förhand förstår hur det skall gå, men den här gången har jag ingen aning. Det känns ganska läskigt…

Jag tycker att valrörelsen har varit den tråkigaste valrörelse jag har upplevt. Ingen tydlig profilering från något håll. Det tror jag alla har förlorat på.

Mitt hopp står till ett högt valdeltagande. Jag tror att det krävs att en del soffliggare masat sig till vallokalen för att det här skall sluta lyckligt…

Enl. ett nyhets-sms jag just fick visar TV4s valdagsundersökning att alliansen får 48.6% och socialdemokraterna+stödpartierna får 46.7%…

Andra bloggar om: Valet 2006

theMorsa och Farseman?

Bloggat den | September 17, 2006 klockan 6:48 pm | Inga kommentarer än

Idag hände något som fick mig att fundera på om jag och AG anses vara “morsa och farsa” här i kvarteret.
En pojke kom och ringde på dörren, och vädrade en konflikt där han ansåg sig ha blivit orättvist behandlad. Inget av våra barn var i närheten av att vara inblandad i den konflikten, men ändå var det hit pojken vände sig. Man kan ju tycka att det vore mer naturligt att han vände sig till sina egna/sin antagonists föräldrar…
Även vid några tillfällen tidigare har barn vänt sig till oss, för att reda ut konflikter (även om våra barn inte varit berörda). Om man skall se det positivt, så kanske vi kan tolka det som att vi uppfattas som rättvisa när vi går ut på gården och styr upp (varesig det är våra egna, eller några andra barn som får sig en uppsträckning).

Kantareller och snoppar

Bloggat den | September 17, 2006 klockan 2:32 pm | 3 Kommentarer

Jag vill verkligen hälsa alla läsare med anknytning till Uppsala Waldorfskola välkomna till min blogg. Ni blir fler och fler för varje dag som går, och jag vet inte om jag skall beteckna det som glädjande eller oroande.
Det är naturligtvis glädjande att ni visar intresse för mig på detta sätt, och samtidigt är det “oroande” med tanke på den rabiata askes man säger sig ha när det gäller datorer.
Nej, nu skall jag inte vara dum. Jag är naturligtvis väl medveten om att graden av askes är lika mångfacetterad som antalet Waldorftolkare.

Mr Ts klass på svamputflykt i fredags. Det framgick ganska tydligt att han och några andra pojkar hade föredragit att leka istället för att plocka svamp, men några små kantareller och trumpetsvampar hade han med sig hem iaf. Dessa hade han fått av en flicka i klassen.
Mr Ts fröken verkar vara en riktig virtuos i svampskogen, och det är inte utan att jag nästan blir lite avundsjuk. Det enda som jag själv kan urskilja är kantareller. Och knappt det.
Under de senaste 20 åren har jag tänkt att jag skall gå någon svampkurs, men det har inte blivit av. Jag har även slagits av tanken att be brorsans kompis att lära mig lite. Brorsans kompis har lååångt hårdrockshår, och ser smått farlig ut (vilket inte stämmer, han är världens raraste kille!). Bara dömt utifrån hans utseende, så skulle man inte vilja möta honom ensam i en mörk gränd. Snacka om att skenet bedrar.
Hur som haver, så är det ingen som slår honom på fingrarna i svampskogen. Han är helt otrolig!
Öht så avundas jag människor som kan sådant som jag själv skulle vilja kunna. Därmed inte sagt att jag skulle vara avundsam!

Vid middagen i fredags sa plötsligt Prinsessan
Jag tycker inte om när Hans visar snoppen. Det är otrevligt!
(Hans är en pojke i hennes lekisgrupp)
Det visade sig att Hans under några dagar - alltid utom synhåll för fröknarna - öppnat byxorna och visat snoppen för Prinsessan. Detta har tydligen skett ute, när de skall gå ut och leka, och fröknarna fortfarande är kvar inne.
Det känns så otrevligt när han drar i snoppen och visar det där röda längst fram sa Prinsessan.

Hur löser man ett sådant problem?
Spontant kan man ju tycka att det bara är att prata med fröknarna, och så kommer snoppvisandet att upphöra. Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag har tidigare sett på nära håll vad som händer om man påtalar sexuella övergrepp/trakasserier (vilket ju detta får betraktas som).
Jag har naturligtvis inte insikt i alla övergrepp som skett, men de fall jag känner till så har man ovillkorligen valt att “skjuta budbäraren”. Att påtala det olämpliga beteendet för barnet ifråga och hans föräldrar har inte kommit på fråga. Däremot har det utsatta barnets föräldrar fått veta att det är de som är problemet.
Hur kommer man runt något sådant?

Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola (lekskola)
Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola

Samhällsinformation

Bloggat den | September 16, 2006 klockan 11:39 pm | 3 Kommentarer

Hittade en samhällsupplysningslänk hos Paula.

theWitch - Uppsalabuss: 1-0

Bloggat den | September 15, 2006 klockan 1:29 pm | 2 Kommentarer

Som en fortsättning på Äppelkriget ringde jag till Uppsalabuss.
theWitch: Hej, jag ringer för att få veta varför det är förbjudet att äta äpple när man åker buss.
Kundtjänstmänniskan: Vaa?
tW: Jag undrar varför det är förbjudet att äta äpple när man åker buss.
K: Det har jag aldrig hört talas om att det skulle vara. Det är inte förbjudet. Vem har sagt det?
tW: Chauffören. Mina barn åt på varsitt äpple när vi skulle stiga på bussen, och det fick de inte göra enl. chauffören.
K: Det är ju upp till föräldern att bestämma. Det kan inte chauffören lägga sig i. Man får ju inte äta glass och sånt, eftersom det kan orsaka olägenheter för medpassagerarna.
tW: Det vet jag. Men vilka olägenheter skulle ett äpple kunna orsaka?
K: Ingen aning. Det skulle väl vara om man är rädd för nedskräpning, och att andra passagerare skall halka.
tW: Jamen om det handlar om rädsla för nedskräpning, så måste ju allt vara förbjudet på bussen. Om jag snyter mig, så kan jag ju kasta pappersnäsduken på golvet.
K: Jag håller fullständigt med dig. Vilken buss var det?
tW: Linje 6 från Hågaby i måndags.
K: Vet du vilken tid det var?
tW: Jag är inte säker, men jag kan kolla upp det.
K: Ja, gör det. Sedan kan du väl maila uppgifterna till mig, så skall vi prata med chauffören. Det är klart att man får äta äpple på bussen.

Ha!

[mental note: kolla blodtrycket]

Andra bloggar om: Uppsalabuss
Intressant

Go’morron!

Bloggat den | September 15, 2006 klockan 8:28 am | 1 Kommentar

Inatt har jag sovit ett par timmar, och känner mig (förhållandevis) utsövd. Kroppen skulle nog inte klaga om jag gosade ned mig under ett fluffigt duntäcke och tillbringade ett dygn där, men sånt har jag ju inte tid med.

Vad kan man göra då, när man inte sover på nätterna? Tja, inatt tittade jag på Kill Bill.
Generellt så tilltalas jag inte av filmer i denna genre, men Quentin Tarantino har något som tilltalar mig. Vanligtvis slutar jag titta i ren protest när det börjar splatta, men nu tittade jag vidare trots det extremt överdrivna splattandet.
Enda abret var väl att filmen visade sig vara tvådelad (jag hade ju trott att del två var en uppföljare), så nu måste Kill Bill 2 ses å det snaraste.
Betyg:

Om jag hinner, så skall jag ta mig iväg och rösta idag. Jag brukar oftast förtidsrösta, och det är skönt att ha det gjort.
Enda anledningen till att rösta på valdagen är väl tillfredsställelsen att ta emot valsedlar från endast en av valsedelsutdelarna.

Nu skall jag titta på morgon-TV någon timme, innan jag tar itu med dagen.

Ciao!

Klart vi skall hjälpa Guillou!

Bloggat den | September 14, 2006 klockan 11:15 pm | Inga kommentarer än

Det är klart att vi skall hjälpa Guillou att läsa bloggar! Att karln har problem med att förstå sig på tekniken skall vi inte lasta honom för. Han har nog gott sällskap av många i sin generation.
Guillous böcker verkar läsas i både slott och koja, och därmed är det väl inte mer än rätt att vi “betalar tillbaka” och låter karln läsa bloggar. Även om det blir i analog form.
Jag skulle själv inte ha något emot att läsa utvalda bloggar i bokform framför en björkvedsknastrande brasa, med ett glas vin inom räckhåll.

Jag kommer att bidra med en eller flera texter, och jag uppmanar alla som känner sig manade att göra detsamma.

Andra bloggar om: Jan Guillou
Intressant

Skönsjungande Prinsessa

Bloggat den | September 13, 2006 klockan 11:52 pm | 3 Kommentarer

Prinsessan ääälskaaar att sjunga, och igår började hon sjunga i Go’bitarna - Lötenkyrkans kör för barn i åldern 4-6 år.
Till en början ville hon mest hänga mig i kjoltyget (ja, jag hade ingen kjol på mig, så ni får visualisera), men snart tog entusiasmen över. Hon kunde inte låtarna (de handlade lite väl mycket om att “Jesus led för min skull”, för att de skulle falla mig i smaken), men det hindrade henne inte från att nynna och försöka hänga med i rörelserna.
Jag reagerade över att de övriga barnen såg ut att vara lite väl “stora” (7-8-9 år?), och när jag skrev på närvarolistan såg jag att all var äldre. Konstigt…
Körledaren kom fram till mig när hon sett det födelseår jag skrivit på Prinsessan. Det visade sig att vi hade gått till fel rum (här var det minsann kören Smågodis som träffades)!
Vad tusan, jag hade ju bara följt de instruktioner jag fått: Gå ned i källaren (det här är en modern kyrka, så det är inga katakomber vi snackar om) och leta upp kören. Dum som jag är, så trodde jag att vi hade kommit rätt när jag hittade en dörr som det stod “Körrum” på.
Fel av mig.
Men vi stannade körpasset ut, och letade sedan upp rätt rum. Där hade de tydligen saknat Prinsessan under körpasset. Vi tittade runt som hastigast, och det kändes absolut mer passande. Här kändes det mer som “körlek”.
Nästa vecka skall vi gå till rätt rum direkt.
Det är väl risk att det sjungs en hel del om Jesus även om vi går till rätt grupp, men det viktiga är att Prinsessan får känna på om hon vill sjunga i kör. Om hon vill fortsätta med det, så kanske vi kan hitta en “neutral” kör till henne. Om hon inte prompt vill gå och bli kristen, men då vete tusan hur det skall gå. Jag tror inte jag kan ta ansvar för hennes kristna uppfostran, och jag tror inte heller att kyrkan vill låta mig göra det…
Äh, vad tusan. Det viktiga är väl att hon fortsätter sjunga, så att jag kan släpa iväg henne till någon IDOL-uttagning om några år!

Mr T kom hem och berättade att han nu är med i skoltidningsredaktionen. Kul! Om han har riktig tur, så kanske han kan gå i sin mors fotspår…

Igår kväll var det föräldramöte i Mr Ts klass. Jag informerade den kommande basaren, och delade ut ett bemanningsschema som jag gjort för skördebordet (som klassen ansvarar för). Det hördes några Bra initiativ, men så var naturligtvis någon tvungen att klaga också; Nästa gång kan du väl dela ut tomma scheman, så att man får skriva upp sig på den tid som passar.
Vaffan, det handlar om att offra en timme under basaren, och om den schemalagda timmen inte passar så går det bra att byta. Men det är väl betydligt bekvämare att klaga än att göra något själv.

theWitch går igång på kodumma människor!

Bloggat den | September 11, 2006 klockan 5:42 pm | 4 Kommentarer

De som har hängt med här ett tag vet att det är få saker som får mig att gå igång så som ren och skär dumhet gör.
Så ni kan ju gissa hur jag reagerade idag när vi skulle stiga på bussen ute i Hågaby efter att ha hämtat barnen (som för tillfället åt på varsitt äpple).
Chauffören: Man får inte äta äpple på bussen.
theWitch: Vaa???
C: Det är inte tillåtet att äta äpple på bussen.
tW: Varför då?
C: Man får inte äta någonting på bussen.
tW: Jag förstår att man inte får äta korv, glass odyl. Men varför får man inte äta frukt?
C: Det är inte meningen att folk skall slänga äppelskruttar på golvet.
tW: Det här måste jag prata med trafikinformationen om.
Jag vallade in barnaskaran (som fortsatte äta på sina äppeln) ibussen. När vi hade satt oss sa jag till AG:
Jag måste ringa till Uppsalabuss och fråga om man verkligen inte får äta frukt på bussen.
Kvinna på sätet framför: Jaa! Gör det! Det där var det mest korkade jag har hört.

Väl framme på stan gick jag in till trafikupplysningen. Jag tog en nummerlapp och väntade lydigt på min tur:
tW: Jag måste fråga av ren nyfikenhet; Varför får man inte äta äpple när man åker buss?
Informationsmänniskan: Euhöö… va?
tW: Jo, jag undrar varför man inte får äta äpple när man åker buss.
I: Ööhhh… man får ju inte äta glass och korv och sånt. Men det sitter det ju lappar om.
tW: Ja, det vet jag. Men jag undrar varför man inte får äta äpple.
I: Det är upp till chauffören att bedöma varje enskild situation….
tW: Det kan väl knappast betecknas som en trafikfara om en passagerare tuggar på ett äpple?
I: Nej, det är sant. Jag kan inte förstå varför man inte skulle få äta ett äpple. Men han kanske var rädd för att det skulle hamna äppelskruttar i bussen.
tW: Jamen om det är risken för nedskräpning det handlar om, så spelar det ju ingen roll att det var ett äpple. Då måste det ju även vara förbjudet att snyta sig på bussen, för man kan ju slänga näsduken på golvet.
I: Ja, det är sant…
tW: Jag skulle gärna vilja ta del av hur de skriftliga reglerna är utformade.
(Informationsmänniskan hade under hela samtalet stått och bläddrat i en tidtabell, innehållande en del information)
I: Jag hittar ingenting här. Men du kan ju ringa till vår kundtjänst.
tW: Det skall jag göra.
I: Men de har stängt nu.
tW: Ja, de kanske har fruktstund.

Andra bloggar om: Uppsalabuss

På språng

Bloggat den | September 11, 2006 klockan 1:49 pm | 1 Kommentar

Jag ser att fler och fler med anknytning till Uppsala Waldorfskola hittar hit, och det gläder mig mycket. Hoppas att de nytillkomna läsarna gläds lika mycket som jag.

Helgen har varit sådär lagom slapp. Ja, sanningen att säga, så har jag inte gjort ett enda vettigt handtag.
Jo ok, jag har skrivit en del, och det får väl räknas som vettigt.

Igår var det vår tur att städa på lekis. Jag tog Prinsessan på cykeln, och så trampade jag iväg. Vi började med att stanna till på stan, där Annika valtalade. Sedan fortsatte vi till Hågaby, där vi piskade mattor, skurade toaletter, vädrade fårskinn och stod i. Prinsessan trivdes som fisken i vattnet, eftersom hon älskar att städa.
När jag kom hem hade jag cyklat drygt två mil, och det känns ju också ganska vettigt.

Nu skall jag bege mig ut till skola och förbereda lite inför basar och föräldramöte.
Den som vill ha bildbevis för hur gårdagen såg ut kan ta sig en titt i fotobloggen!

Tomma tunnor…?

Bloggat den | September 10, 2006 klockan 1:32 am | Inga kommentarer än

Jag saknar F! och Unika Partiet på den politiska arenan, så här en vecka innan valet.
Ja, jag saknar dem inte i bemärkelsen att de fattas mig, utan mer att jag undrar vart de tagit vägen.

Jag tror inte att partiernas (?) osynlighet kan skyllas på media. Det behövs inte mer än ett galet utspel förrän media samlas som flugor kring en sockerbit. Ju fnoskigare ett utspel är, desto större brukar medias intresse vara. Så här borde dessa två partier ligga bra till.

Hönsen i F! hade ju inga problem med att kackla för ett år sedan. Var är de nu?
Tja, det är valturné i Småland, och valsedlarna åker taxi läser jag på deras hemsida (Gudruns handväska verkar ha fått konkurrens i droskåkandet!). Men de är uppenbarligen totalt ointresserade av att synas inför en större publik inför valet.
Kan det vara så att de insett att man inte röner någon framgång som enfrågeparti? Att de inte försvunnit helt kanske bara beror på att de inte vill tappa brallorna.

Den presskonferens Unika Partiet kallade till för några veckor sedan, där de skulle ha presenterat sitt partiprogram, verkar ju ha gått om intet. Inte ett ljud om den, varken på den egna hemsidan eller i pressen. Det luktar fiasko.
Efter att ha läst det de kallar ~~partiprogram~~ valplattform, så kan jag inte annat än beteckna dem som ett nollfrågeparti. Den sk valplattformen är dessutom pinsamt illa skriven; felsyftningar, särskrivningar och gramattiska katastrofer.
Men ok, om jag skall försöka se snällt på det, så anar jag en god intention. Det är ju synd att de inte förmått att presentera ett enda konkret förslag (med finansiering och konsekvensbeskrivning). Det handlar dessutom enbart om lösryckta åsikter inom socialpolitik. Inte ett ord om varken infrastruktur eller u-landsbistånd.

Andra bloggar om: F!, Unika partiet, Valet
Intressant

Demokrati? Personval? No, no, no..!

Bloggat den | September 9, 2006 klockan 11:43 am | 1 Kommentar

Vet ni vad de blanka valsedlarna har för funktion? Tja, att rösta blankt, naturligtvis. Men istället för att rösta blankt kan man, enl. min mening lika gärna stanna hemma, eftersom blanka valsedlar räknas som ogiltiga. De särredovisas inte i statistiken, så den missnöjesaktionen blir något av ett slag i luften.
Jag skulle tom föredra att stanna hemma på valdagen istället för att rösta blankt. En utebliven röst är ett redogörande. En ogiltig röst kan ju vara ogiltig för att den röstberättigade råkat skriva Hej på valsedeln. Det är alltså inte självklart en missnöjesyttring.

Vad kan man mer använda blanka valsedlar till?
Tja, inte mycket (om man inte tar hem dem och använder dem som anteckningsblock e.dyl).

Fram tills igår har jag, och många med mig, gått omkring och trott att man kan använda en blank valsedel för att rösta på någon som inte finns med på de förtryckta valsedlarna.
Fel av ~~mig~~ oss.

Det finns tydligen en ny lag (från 1/1 -06) som säger att partiernas listor är “spärrade”. Fram till alldeles nyligen kände man tydligen inte till detta hos Valmyndigheten. Det verkar vara en överraskning även för de politiska partierna.

Vilka konsekvenser får detta? Tja, jag kan ta ett konkret exempel som jag känner till personligen:
I Uppsala kandiderar Annika Lundegårdh till Landstingsfullmäktige och Riksdagen på Miljöpartiets förtryckta valsedlar. Hon finns dock inte med på valsedlarna till kommunfullmäktige, vilket är väldigt olyckligt eftersom hon har ett starkt engagemang för barnens åsidosatta trygghet och säkerhet.
Som den driftiga kvinna Annika är, så har hon inte låtit sig nedslås av detta. Hon har drivit en egen personvalskampanj med stor framgång. Hon har varit ute och valtalat och hon har fört en dialog med väljarna. Det har resulterat i att många som tänkt rösta på Miljöpartiet känner att de vill ha Annika som sin representant i Kommunfullmäktige, och därmed har de bestämt sig för att rösta in henne via en blank valsedel.

Den nya (och hittills okända) lagen medför att en personröst på Annika räknas som en röst på Miljöpartiet. Vid rösträkningen bortser man helt från att Annikas namn står på valsedeln!

Om man som väljare valt att ge Annika sitt förtroende, istället för någon av de personer som har sina namn på den förtryckta valsedeln, så blir resultatet alltså det motsatta. Man har röstat på (någon av) de personer man valt att inte rösta på.

Jag kan ha förståelse för lagens andemening, i den mån att partier vill undvika att en meningsmotståndare “kuppar in sig”. Men i Annikas fall handlar det om en person som är aktiv inom partiet, och “godkänd” av partiet genom nomineringar till Landsting och Riksdag.

För mig är det helt obegripligt att det kan gå till så här i en demokrati (vilket vi ändå utger oss för att vara). Det luktar korruption och maktfullkomlighet lång väg. Att påstå att vi har möjlighet till personval är lögn. De som sitter på makten är så rädda om den att de inte vågar låta sig utmanas.
Hur skall man kunna flytta på de makthavare man ev anser ha misskött sig, om man bara tillåts rösta på de som (i viss utsträckning) redan sitter på makten?

Jävla öststatsfasoner!

Andra bloggar om: Demokrati, Personval, Valmyndigheten, Annika Lundegårdh, Miljöpartiet, Korruption
Intressant

Utvilad

Bloggat den | September 9, 2006 klockan 7:38 am | Inga kommentarer än

Jag gick och la mig på soffan vid sjusnåret igår kväll. Skulle bara slöa, och kanske slumra en liten stund. Mr T var hos en kompis, Prinsessan och Herr Fiffig var upptagna i någon lek, och AG gick omkring och stökade efter middagen.
Jag vaknade straxt efter kl 4 imorse… Utsövd, och pigg som en lärka.
Det blev flera timmar i morgonensamhet, och jag njuter i kvadrat.

Idag (ja, det börjar redan på dagen) är det Kulturnatt i Uppsala. Det är omöjligt att besöka alla evenemang jag skulle vilja, så jag har suttit och försökt välja. Det blir, av naturliga skäl, evenemang som (förhoppningsvis) tilltalar barnen.
Jag och Prinsessan skall gå på en Pippi Långstrump-föreställning på Labanskolan. Under tiden tar AG med sig Herr Fiffig och beskådar de spårvagnar som en gång i tiden har trafikerat stadens gator (stadstrafiken fyller 100 år). Annat som kan vara intressant att besöka är den medeltida marknaden på S:t Eriks torg och Ungdomscirkusen i stadsparken. Jag gissar att Mr T gärna vill besöka Café Symphony, där man får göra animerade filmer. Ute i gamlis bjuds det på Järnålderslek och Kungens krigarskola. Vi får se om vi besöker det. Vi bor visserligen i närheten, men det är åt “fel” håll, med tanke på att övriga arrangemang är nere i stan. Om jag får möjlighet, så skulle jag vilja besöka Galleri London. Och ett besök på Stadsteatern skulle nog kunna vara till glädje för hela familjen. Musiklek och pyssel på biblioteket låter också kul.
Hur som helst, så kommer kvällen att avslutas i Botaniska trädgården, där elever från Uppsala Waldorfskola bjuder på en sprakande eldshow!

Annikas valblogg

Bloggat den | September 6, 2006 klockan 11:01 pm | Inga kommentarer än

Jag skrev härom sistens att jag höll på med en valblogg, och då är det väl inte mer än rätt att jag berättar vems valblogg det handlar om.
Det handlar om Annika Lundegårdh, som kandiderar till såväl Landstingsfullmäktige som Riksdagen för Miljöpartiet de gröna i Uppsala. I Kommunfullmäktige driver hon en egen personvalskampanj.

Jag känner personligen såväl Annika som hennes motiv, och därmed kan jag rekommendera Uppsalabor att rösta in henne i Kommunfullmäktige. Hon har lyckats få Miljöpartiet - att som enda parti - driva frågan om att FNs barnkonvention skall instiftas i svensk lag. Bara det är en anledning god som någon, att låta henne ta plats i Kommunfullmäktige (sedan finns det naturligtvis många andra skäl också).

Annikas valblogg hittar du här!

Andra bloggar om: Annika Lundegårdh, Personval, Kommunfullmäktige, Landstingsfullmäktige, Riksdagen
Intressant

Cirkus i stan

Bloggat den | September 6, 2006 klockan 9:59 pm | Inga kommentarer än

Igår följde klasskompisen Billy med Mr T hem efter skolan, och en stund senare kom AG med Prinsessan och Herr Fiffig i släptåg. Vi åt middag - spaghetti och köttfärssås - och jag har aldrig fått så mycket beröm för min kokkonst som jag fick av Billy.

En stund senare tog jag med mig barnen, och så begav vi oss till Gränby för att besöka Cirkus Skratt.
Tyvärr hade vi fått fel starttid för cirkusen (enl. informationen skulle den börja 18.30, men i verkligheten började den 17.30!) så vi hann inte mer än slå oss ner innan det var dags för paus.
Det var inte bara vi som fått fel tid. Mer än hälften av cirkusbesökarna kom en timme för sent, men det var ju en klen tröst.
Nåja, vi trängde oss ut i pausen och köpte lite godis och dricka. Och sedan tittade vi på andra cirkusakten.
Eftersom så många hade fått fel starttid hade jag nästan hoppats på att de skulle köra första akten igen, men det gjorde de ju inte.

Efter avslutad föreställning ville barnen åka i en sån där stor uppblåsbar rutschkana som stod utanför cirkustältet. Så då gjorde de det.
Det kostade 20:- för fem åk (!). Mr T och Billy rusade före, betalade och började åka. Jag, Herr Fiffig och Prinsessan kom straxt efter. Jag betalade lydigt för de små, och så klättrade de upp i rutschkanan.
Jag stod nedanför och höll koll, och såg då att andra barn åkte utan att betala en enda krona. Så jag uppmanade med gott samvete min egna barnaskara att fortsätta åka när de hade åkt de fem åk var vi hade betalat för.

När vi kom hem var AG ute.
Sexårige Sergeij hade kommit och ringt på dörren, och frågat om hans storebror Daniel var här. Men det var han ju inte. Då berättade Sergeij att hans mamma skickat ut honom för att leta efter Daniel. Dessutom var han tvungen att leta upp en tröja som han tydligen hade tappat tidigare under kvällen. Nu började det skymma, och Sergeij var mörkrädd.
Jag tycker att det är så otäckt när det börjar bli natt. En gång förut när jag var ute då det började bli natt slog mitt hjärta jättesakta sa Sergeij med gråtsprucken röst.
AG tog på sig, och följde med honom ut och letade. De hittade varken Daniel eller tröjan. Men efter en stund dök en annan av Sergeijs äldre bröder upp, och han tog vid som sällskap till lillebror.

Jag kanske är en hårt hållande hönsmamma, men jag skulle faktiskt inte komma på tanken att skicka ut Herr Fiffig att leta efter varken Mr T eller någon tröja, när det började skymma.
Usch, jag höll på att börja grina när AG berättade om Sergeij, och hur rädd han hade varit.

Expressen håller seans?

Bloggat den | September 6, 2006 klockan 8:08 am | 5 Kommentarer

Jag blir lika förvånad varje gång, när inte ens journalister vet skillnaden mellan medie och medium.

Senast imorse satt Annika Hagström i TV4s Nyhetsmorgon och pratade om den politiska spionskandalen. Hon sa att någon inom fp (jag minns inte vem) hade fått i uppgift att vända sig till ett medium med spionuppgifterna, och jag trodde verkligen att hon menade vad hon sa (och jag undrade i mitt stilla sinne vad ett medium skulle använda uppgifterna till).
Efter att ha nämnt medium några gånger visade det sig att det var Expressen hon avsåg…

Tja, vad vet jag… Om Expressen betraktar sig som ett medium, så skulle ju det kunna förklara en del av deras… ickejournalistiska ageranden i många avseenden.

Nu tror jag dock inte att det var medium Annika Hagström menade, utan medie. Och det är en enorm skillnad.

Andra bloggar om: Media
Intressant

Efter ett sömntöcken

Bloggat den | September 5, 2006 klockan 10:43 am | Inga kommentarer än

Helgen försvann till stora delar i ett sömntöcken. Jag gjorde inte mycket annat än sov och såsade omkring.
Men nu tror jag att jag är på bättringsvägen. Jag måste vara det, för nu är plötsligt kalendern fulltecknad med sådant som inte får missas.

Imorse, just när hela barnaskaran stod i hallen och klädde sig för att sedan vallas iväg till lekis/sexårsgruppen/skolan, ringde det på dörren. Utanför stod fastighetsskötaren.
Har du problem med toaletten? frågade han.
Nej… inte vad jag vet svarade jag.
Han hade visst upptäckt en läcka någonstans, och höll nu på att försöka lokalisera dess ursprung. Jag fick bistå honom i hans arbete genom att spola i toaletten på angivna kommandon från honom, medan han kröp omkring nere i krypkällaren och kollade rören.
Vi har nu kommit till ett skede där han tror sig ha uteslutit mig som den skyldige. Jag hoppas verkligen att han har rätt, för behovet att besöka toaletten börjar bli en aning påträngande (och jag vill ju inte riskera att han plötsligt bankar på dörren och skriker Nu får du absolut inte spola! precis när jag sitter där…)

Igår kväll var det föräldramöte i sexårsgruppen. Det finns säkert en hel del att säga om det, men jag sparar det till en annan gång. Det hade kommit order om att båda föräldrarna (och ev. bonusföräldrar) skulle närvara (inga önskemål där, inte. nej klara och tydliga order…).
Nåja, det förändrade ju inte våra planer, eftersom vi ändå hade bestämt oss för att gå tillsammans.
Det hade ordnats barnvakt på torpet, så Prinsessan och Herr Fiffig fick vara där (tillsammans med en massa kompisar). Mr T föredrog att vara hemma hos en kompis istället.
På väg över skolgården höll jag nästan på att trampa på en gräshoppa. Den måste ha varit skadad, eftersom den inte försökte fly när min stora hotande känga sänkte sig över den. Nu hann jag hejda kängan i sista sekunden, och fick en fin bild på den lille spjuvern istället. Efter avslutad fotosession hjälpte AG den att hitta till grönskan.

Alla som någon gång ägnat sig åt skrivande i någon form känner till uttrycket kill your darlings. Det är ett, inte alltid så lätt jobb, men samtidigt är det ganska kreativt och utmananden.
Irl har jag börjat ta itu med att kill my enemies. Nejdå, ingen fara. De personer som ev. betraktar sig som mina fiender går säkra. Det är inte på det planet jag arbetar. Men annat i livet, som ter sig som varbölder i ändalykten, håller på att elemineras. Det är heller inte nödvändigtvis ett lätt jobb, men det är oerhört befriande för varje steg som tas.

Ikväll vankas det cirkus.
AG stannar hemma, medan jag och den för tillfället utökade barnaskaran beger oss till Gränby för att titta på clowner och akrobater. Det skall bli spännande.

Fint som snus

Bloggat den | September 1, 2006 klockan 11:44 pm | 2 Kommentarer

Ja, kors i krösamoset.
Idag har jag - och jag är inte stolt över det - installerat PowerPoint.
Därtill var jag nödd och tvungen, eftersom jag fick en viktig fil tillsänd mig i just detta format.
Under alla år har det varit en ärofylld principsak att inte ha PowerPoint installerat.
Men nu hade jag inget val. Åtminstone inte om jag ville ta del av filen (och bearbeta den).
Mitt statement är och förblir; PowerPoint används endast av amatörer.

Hur som haver, och Ändamålet helgar medlen.

Det hela handlade om en personvalskampanj inför det stundande valet.
Filen kom från en person som kommit att stå mig nära, och jag ombads att ha åsikter.

Enda “kruxet” är väl att personen representerar ett annat parti än det som ligger mig varmast om hjärtat.
Nåväl, nu är inte jag den som är den. Och hur det än är, så kandiderar ju ändå personen för ett parti som jag själv - en gång i tiden - representerat på kommunnivå.
Jag skulle vilja påstå att partierna inte är ovänner med varandra. Och jag är inte kinkig.

Summan av kardemumman blev att jag (utöver de åsikter personen bad om) i detta nu sitter och skapar en personvalsblogg.

När det gäller riksdags- och landstingsval, så står jag nog fast vid min partiövertygelse. Men gällande kommunval så kommer jag göra ett rent personval.
Jag vet vad personen kämpar för och varför, så hur skulle jag kunna välja annat?

Gällande mig själv kan jag meddela att jag levererar sanningar som aldrig förr.
Och det är fint som snus.

På tal om snus.
AG kom och hade köpt något finsnus. Diplomat hette det visst.
Jag ställer mig inte och pissar på det, men inte tusan är det på något sätt bättre än de billighetssnusar vi brukar hålla oss med.
Så det, så.

Fulltalig barnaskara i helgen

Bloggat den | September 1, 2006 klockan 4:53 pm | Inga kommentarer än

Nej, Herr Fiffig skall visst inte vara hos Majsan den här helgen. Hon ringde tidigare idag och sa att ena dottern är sjuk.
Det är bara att gilla läget.

Idag berättade Mr T att Billy (som började i klassen i slutet av förra terminen) inte har det så lätt i skolan. Han verkar inte vara mobbad i ordets värsta bemärkelse, men det verkar som att han har svårt att komma in i gemenskapen. När Mr T berättade att Alec (Mr Ts bästis i klassen) retar Billy blev jag oerhört illa berörd. Av någon outgrundlig anledning verkar det som att Alec inte tål Billy, och han har hackat på honom sedan han började iklassen.
Imorse hade fröken pratat med Billys och Alecs mammor, och de hade kommit överens om att de två pojkarna skall gå på bio och bada på Fyrishov tillsammans, så att de förhoppningsvis lär känna varandra bättre.
Jag tycker att det var en kanonbra lösning.
Mr T muttrade lite avundsjukt. Varför ska inte jag få vara med och göra roliga saker, bara för att jag varit snäll resonerade han. Men samtidigt förstod han ju varför Alec och Billy skulle umgås på tu man hand.

Även om Mr T inte varit dum mot Billy, så kände jag att vi ändå måste dra vårt strå till stacken för att han skall komma in i gemenskapen, så jag ringde upp Billys mamma.
Vi (familjen) har varsin biljett till en cirkusföreställning på tisdag. Utan att samråda med AG erbjöd jag en av familjens biljetter till Billy. Hans mamma blev jätteglad att jag ringde, och hon försäkrade att Billy (som för tillfället inte var hemma) mer än gärna ville följa med.
Så nu får väl AG avgöra om han vill gå på cirkus med fyra barn på tisdag, eller om han vill stanna hemma och njuta av tystnaden.

Dags att se om kräftorna har tinat!

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Fjortinårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.