Carl von Linné och Pirater

Bloggat den | August 3, 2006 klockan 8:34 pm | Inga kommentarer än

Mailet har fått mig att känna mig upprymd hela dagen.

Jag och Herr Fiffig gav oss ut på äventyr, utan att egentligen veta vad vi skulle hitta på. Vi hamnade i Linnéträdgården där vi mumsade glass och träffade självaste Linné i egen hög person! Han drack kaffe och rökte (det framgick dock inte om tobaken var egenodlad).
Efter att ha strosat omkring på stan en stund cyklade vi hem, där vi mötte AG och Mr T i dörren. De skulle visst se någon piratfilm på bio.

Jag, Prinsessan och Herr Fiffig hade tänkt ha en mysig pysselkväll. Men så kom Daniels lillebror och såg lite vilsen ut, så han fick komma in. Han var hungrig, så jag serverade kräm och smörgåsar till barnen. Sedan spelade de lite spel, och nu är de ute på gården och leker.

Nu skall jag pusta en stund, sedan är det dags att ropa in barnen (de egna). Det känns som att Prinsessan och Herr Fiffig behöver varsin rejäl omgång i badkaret ikväll. Dessutom måste Prinsessans frilla ansas.

Åsså finns det bilder.

Ett ton styrka

Bloggat den | August 3, 2006 klockan 2:30 pm | 1 Kommentar

Idag fick jag ett mail som fick tårarna att tränga fram. Det var tårar av… lättnad, glädje och bekräftelse. Eller något sådant.
Att mailets avsändare är offentlig tjänsteman (och expert inom sitt område) gör inte dess innebörd mindre betydelsefullt.

Jag tar mig friheten att “avidentifiera” mailet, men jag tror att dess innebörd framgår ändå.

Jag måste uttrycka min beundran för er som föräldrar, att ni lyckas hålla barnen utanför X, och att ni trots det jobbiga, ändå har kraft över att ge barnen en härlig sommar.
Jag tror också att det är mycket klokt att [...] om journalisten skriver om det. Det är nog bättre att [myndigheten] och diskrimineringsombudsmannen får agera, det är ju så uppenbart att [instansen] handlat helt regelvidrigt!

Korv stroganoff, sill och färskpotatis

Bloggat den | August 2, 2006 klockan 11:34 pm | Inga kommentarer än

Dagen började med att jag blev uppringd av en journalist, och vi bestämde att vi skulle träffas under eftermiddagen. Det blev ett trevligt och bra samtal, och dessutom medförde det att jag slapp undan eftermiddagens regnskur.
Vi hade inte pratat mer än ett par minuter innan journalisten sa
Jag får associationer till Knutby…
Den kommentaren kändes nästan… lite tragikomisk. Tragisk då jag förstår hans tanke, och komisk eftersom han är långt ifrån den första som gjort den kopplingen.

Det blev korv stroganoff till middag. Jag tycker om det, men har ändå lite svårt att äta det sedan jag hörde en monolog med Robert Gustavsson.
Monologen gick ut på att han hade varit med vid inspelningarna av Fäbojäntan, och när inspelningarna var klara hade han tillagat korv stroganoff…

Ikväll åkte vi till kolonilotten och plockade lite hallon. Dessutom var vi så nyfikna på potatisen, så vi var tvungna att ta upp några stånd.
Vips så var hela familjen överens om att kvällens kvällsfika skulle bli sill och potatis! Och så blev det.

Nä, som ni märker så har jag inget intressant att berätta. Så jag tar en dusch istället.

Kontringsuppdatering

Bloggat den | August 2, 2006 klockan 12:17 am | 1 Kommentar

Det smärtar mig att behöva skriva denna text. Men AG tvingar mig.

Mr T satt och tittade i en gammal tidning.
Mamma, titta vilken äcklig bild! hojtade han.
Jamen… sådär ser ju mina händer också ut. Jag har ju också ytliga blodådror svarade jag.
Jamen, den där tjejen är ju ung kontrade Mr T…

Idag när jag cyklade med Mr T hem till en kompis sa han plötsligt
Mamma, du ser faktiskt ut som en tonåring bakifrån!
Jag vet ännu inte om jag skall ta det som en komplimang eller en förolämpning. Kanske den unge herren bara ville släta över sin fadäs från härom dagen.

Men jag har elefantminne, jag.
(Muckar du med mig, så muckar jag med dig..!)

Duktig Häxa och skurande Prinsessa

Bloggat den | August 1, 2006 klockan 11:18 pm | 1 Kommentar

Idag har jag varit såväl produktiv som duktig. Lägg därtill 2½ mil på cykel (mellan alla uträttade ärenden) så inser ni vilken fullkomlig människa jag är.

Jag gjorde ett givande besök på Miljökontoret. Utöver det jag eftersökte, så fick jag en hel del annan information också. Även om det i sig inte var så upplyftande, så var karln jag pratade med rasande trevlig och oerhört tillmötesgående.

Det blev ett snabbt besök på biblioteket, för att ta en kopia. Jag satte mig på en bänk i närheten och köade, medan andra valde att stå.
Kopieringsmaskinen är placerad i närheten av toaletterna, och plötsligt kom en person för att besöka en av dessa. Det rådde inget tvivel om att personen, biologiskt sett, var en man. Klädseln var en vågat kort rosa sommarkjol, en gul top och pumps. Han gick fram till en dörr, stoppade i en femkrona och försvann in.
En av männen i kön hade följt personen med blicken, och när han nu försvann sökte han leende (leende som i “vilken jävla idiot”) min blick för samtycke.
Han fick fan inte något samtycke! Istället glodde jag tillbaka på ett sätt som gjorde att han knappast kunde missförstå min inställning till hans egna beteende. Hans leende försvann, och han slog snabbt ned blicken (jag höll kvar mig ett bra tag). Jag hoppas det jag såg var någon form av skam.
När personen var klar med sitt toalettbesök kunde mannen i kön inte hejda sig från att återigen nagla fast sitt gloende på denne. Men så såg det ut som att han kom på sig själv. Han gav mig en snabb blick (jo, jag glodde på honom) och sedan tittade han ned i golvet.
Jag gick därifrån med en något bitter smak i munnen, men någonstans kändes det ändå som att jag hade gjort en god gärning. Eller åtminstone som att jag hade varit en av alla de miljontals droppar som krävs för att urholka en sten.

Nej men vänta nu. Jag har ju gjort en till god gärning idag! Ja, det må låta osannolikt, men det är lika säkert som amen i kyrkan.
När jag var ute och cyklade i Boländerna såg jag plötsligt en mapp som låg mitt i gatan. Jag cyklade vidare ett par meter, och bestämde mig sedan för att stanna. Jag menar; det var ju uppenbart att någon hade tappat den. Kanske var innehållet ovärderligt för dess ägare, eller vad vet jag. Hur som helst, så plockade jag upp mappen.
Den innehöll en hel del verifikationer, och som den gamla redovisningsassistent jag är så vet jag vilka enorma problem det ställer till om sådana försvinner. Verifikationerna gav ingen vägledning om vem de tillhörde, men det låg ett par kuvert i mappen också. Kuverten var inte igenklistrade, så jag tog mig en titt. I dessa låg fakturor från företaget ifråga, och därmed visste jag att ett café i stan blivit av med en del av sina papper.
Jag tog mig en sväng förbi caféet och lämnade mappen till en lycklig ägare. Han hade hunnit upptäcka att den var försvunnen, men inte förstått att han förlorat den då han var ute på förmiddagens inköpstripp.
Ja, jag kände fan hur glorian växte ut.

Att Prinsessan har ett sjukligt stort intresse för att städa kan inte ha undgått någon läsare. I förmiddags kom hon ut från badrummet med en bunke vatten och en scotch brite, och så började hon frenetiskt skura vardagsrumsgolvet.
När jag kom hem från min lilla cykeltur berättade AG att Prinsessan bett honom att flytta på bord och fåtöljer, så att hon kunde skura vidare.
Vad månne det bli av henne?

Igår köptes Rasmus Nalle fyller år till Prinsessan och Herr Fiffig. Det må vara att vi inom en (extremt snäv) grupp anses vara nazister utifrån detta inköp, men det hindrar inte att Herr Fiffig nu lärt sig att lägga patiens.
So sue us.

Tisdagen den första augusti 2006. Smaka på datumet. Det är historiskt.
Det är åtminstone historiskt för mig och min familj. Det är nämligen postat!
Jag vill inte spela varken viktig eller svår, men just idag kan jag inte vara mer tydlig än så. Det är väl dock inte en alltför vågad gissning att ni inom en snar framtid kan få ta del av en mindre svårtydd berättelse. Här eller annorstädes.

Jahaja, nu kan man anmäla sig till Blogstafetten. Jamen se goddag, då.

Jo, jag är fortfarande principfast i min vägran att läsa Expressen. Men när Majsan kom och berättade att äldsta dottern var med i tidningen var ju ändå tvungen att ta mig en titt.

En klasskompis till Mr T ringde och frågade om han ville leka. Det ville han. Dels av längtan, men jag tror nog att han även var lite mätt på (dock inte trött på) Daniel.
Det slutade med att Mr T övernattar hos kompisen. Någon som är förvånad?

Något gnager…

Bloggat den | August 1, 2006 klockan 12:27 pm | 6 Kommentarer

Det är något som gnager.
Jag kan inte sätta fingret på det, men det gnager. Mer och mer.

Mr Ts relativt nyvunne vän Daniel är en trevlig och artig kille. Han är mysig och framåt, så allt borde väl vara frid och fröjd. Men…

Daniel kommer hit varje morgon/förmiddag. Ibland kommer han så tidigt att han äter frukost med oss. Han stannar hela dagarna, och äter oftast lunch och middag här. Det är helt ok, men samtidigt blir jag lite fundersam över att hans mamma inte efterlyser honom. Han ringer heller inte hem och frågar om det är ok att han äter här (vilket är ett abolut krav vi har på Mr T för att han skall få äta hemma hos någon kompis, men vi kanske är hårda?).

Daniel bor tillsammans med sin mamma och tre syskon. Pappan ligger på sjukhuset, och Daniel vet inte varför.
Även Daniels lillebror har börjat komma hit, och han är också välkommen. Men det känns bekymmersamt när en sexårig pojke kommer och säger att han är jättehungrig och går ut i köket för att se om han kan få något att äta.
Jag bjuder gärna barnens kompisar på mat. Det känns bara roligt om de vill äta här. Men det känns inte roligt om de äter varje mål här. Detta inte sagt ur någon slålhetssynpunkt, utan av rent bekymmer över att det inte verkar “naturligt” för barnen att gå hem och äta, och att de inte efterfrågas av föräldrarna på hela dagen.

Grabbarna sitter gärna inne i Mr Ts rum och spelar spel, tittar på film, bläddrar med Pocémonkort osv, eller så är de ute och cyklar, spelar tennis, spelar fotboll e.dyl. Men aldrig någonsin är de hemma hos Daniel. Antingen är de hemma hos oss eller ute.
Jag har träffat Daniels mamma, och hon verkade helt ok. Men jag får ändå känslan av att allt inte står rätt till. Jag vet bara inte vad.

Igår när jag skulle cykla ned till affären var grabbarna ute på gården och lekte. När jag hade cyklat ett par hundra meter hörde jag att någon cyklade bakom mig. Det var Daniel.
Jag blev lite förvånad, men började prata med honom. Jag tänkte att han kanske hade något han ville säga, så jag gjorde mitt bästa för att han skulle känna sig bekväm. Men han sa ingenting. Ingenting utöver det jag frågade om.
Jag frågade lite försiktigt om hans pappa, men fick inga direkta svar. Det enda som framkom var att pappan legat på sjukhus sedan ett år tillbaka, men snart skulle komma hem. Jag ville inte fråga mer, och det är ju faktiskt så att jag inte har ett jävla dugg att göra med varför pappan ligger på sjukhus.

Jag vet att jag är en (ofrivillig) hönsmorsa, och jag kämpar ganska hårt med att komma tillrätta med det.
Är jag överkänslig? Övertolkar jag? Borde jag strunta i att bry mig? Lägger jag näsan i blöt?