theSkata

Bloggat den | August 31, 2006 klockan 1:55 pm |

Jag måste korrigera mig lite, ang det jag skrev i min förra text. Jag är inte sjuk. Det är bara immunförsvaret som gått ut i vild strejk. Jag har inte så mycket att sätta emot, utan försöker vila så mycket som möjligt.
Och samtidigt väntar miljoner saker på att bli gjorda…

Lite självrannsakan:
Ibland känner jag mig som en riktig jävla skata. Jag har gjort mig känd bland grannskapets alla barn genom att jag går ut på gården och styr upp flera gånger om dagen. Men jag anser verkligen att alla vuxna har ett gemensamt ansvar gentemot barnen. Det är helt egalt om det är mitt eller något annat barn som felar, jag anser att det är min skyldighet att sätta ner foten om någon gör fel.
Om Lisa slår Kalle så anser jag att det är min förbannade plikt att tala om för Lisa att hon har gjort fel. Samtidigt är jag lika noga med att berömma Lisa om jag ser att hon gör något duktigt. På samma sätt som jag tillrättavisar anras barn, så hoppas jag att andra tillrättavisar mina barn om de gör något dumt jag inte ser.

I området intill, på andra sidan parkeringen, bor Alex. Han är ett par år äldre än Mr T, och redan för 4-5 år sedan förutspådde jag att han skulle växa upp till en ligist (ja, det låter cyniskt). Han har aldrig varit intresserad av att leka med andra barn. Däremot jagar och slår han dem. Han umgås med ungdomar som är betydligt äldre än han själv, och hans karriär som snattare i butikerna vid Heidan är redan mångårig. Det är inte ovanligt att man möter honom om man är ute sent på kvällen. Tidigt i somras när det var något jippo på stan såg jag honom (och hans äldre kompisar) driva omkring där sent på kvällen.
Vid ett par tillfällen har han misshandlat Jonas (pojken med downs syndrom, som jag berättade om för en tid sedan).
Mr T har alltid varit livrädd för Alex, och han har kommit hem otaliga gånger med andan i halsen efter att Alex jagat honom med hotelser om att ge honom stryk/slå ihjäl honom. Jag har försökt säga till Alex flera gånger genom åren, men han verkar inte mottaglig för budskapet.

Igår var måttet rågat. När en vettskrämd Mr T kom inrusande fick det vara nog.
Efter maten gick jag och Mr T iväg för att prata med Alex föräldrar. Vi visste inte exakt var han bodde, så vi ringde på en dörr på måfå. Vi hade inte kommit rätt, men kvinnan som bodde där förstod genast vem vi sökte, och talade om var de bodde.
När man skall “klaga” på någons barn, så gäller det att ta på sig silkeshandskarna. Sakligt och lugnt talade jag om för mamman att jag from nu inte accepterar en enda hotelse till från hennes son, varken mot mina eller några andra barn.
Alex mamma verkade måttligt intresserad, och ryckte mest på axlarna. Efter den reaktionen fick jag på något sätt lite förståelse för Alex uppförande och beteende… Efter att ha träffat hans mamma gick jag från att ha varit förbannad på Alex, till att tycka synd om honom.

Redan torsdag.
Den här veckan har gått fort. Imorgon är det fredag, och Herr Fiffig skall tillbringa helgen hos Majsan. I frysen ligger ett par paket kräftor. Det känns som upplagt för lite fredagsmys..!

Kommentarer: