Om sådant som inte förekommer i fina familjer…

Bloggat den | August 30, 2006 klockan 10:26 am | 5 Kommentarer

Det var en gång…
Nej, så brukar ju sagor börja, och det här är ingen saga.
Jag vet inte riktigt hur jag skall börja, så jag går väl rakt på sak istället.

Det handlar om en liten pojke, vi kan kalla honom Mr T. Eller egentligen handlar det väl inte om honom, men han ingår i berättelsen. När den här händelsen utspelade sig var han väl i femårsåldern.
Plötsligt ville han inte gå till lekskolan. Morgon efter morgon var det samma kamp och protester. Han ville verkligen inte gå dit. Föräldrarna hade svårt att förstå varför, då det samtidigt var uppenbart att Mr T trivdes på lekskolan. Vad var problemet?

Föräldrarna försökte på alla tänkbara sätt få Mr T att berätta. Men det satt hårt inne. Till slut sa Mr Ts mamma
Det gör ingenting om du har gjort något dumt. Det är bättre att du berättar om det, så att vi kan komma tillrätta med det. Jag lovar att inte bli arg, vad du än berättar.
Mr T visste att det var ett heligt löfte. Han visste att nu hade han ett frikort att berätta precis vad som helst, och föräldrarna skulle inte bli arga på honom.
Men det han berättade var ingenting som föräldrarna skulle ha blivit arga för (även utan ovanstående försäkran). Det fanns åtminstone ingen ilska att rikta mot Mr T…

Oswald drar mig alltid i snoppen snyftade Mr T fram.
Det visade sig att en pojke i lekisgruppen dagligen, och på ett nästan tvångsmässigt sätt drog Mr T i snoppen så fort han kom åt. Det gjorde naturligtvis ont, och var dessutom kränkande (även om Mr T hade svårt att formulera den känslan).
Mr Ts mamma tog upp problemet med fröken redan nästa dag. Fröken ryckte mest på axlarna och sa Jag vet.
??? Jaha, fröken kände till vad som pågick, men gjorde ingenting åt det! Hon hade tydligen inte ens slagits av tanken att säga till Oswald. Att prata med föräldrarna kändes uppenbarligen inte heller nödvändigt.
Jag kan ju inte lägga mig i minsta lilla grej sa fröken.
Det hade hon visserligen rätt i, men det här var väl ändå ingen “liten grej”. Det krävs väl inga studieskulder för att se att den utsatta pojken blev kränkt (utöver den fysiska smärta övergreppen innebar). Och borde fröken inte blivit bekymrad av Oswalds avvikande (åtminstone i mina ögon) och till synes tvångsmässiga beteende?

Det är ingen fara. Oswalds mamma sitter ju i styrelsen, och är dessutom lärare på skolan sa fröken.
Jaha. Det skulle tydligen ses som en garanti för att allt stod rätt till.

I Mr Ts familj pratar man alltid om hur dagen har varit, samtidigt som man äter middag. Vad har ni gjort idag? Vilka har du lekt med? Vad lekte ni? osv.
En dag sa Mr T, mitt i middagen
Man kan ha sin pappas snopp i munnen.
Mr Ts föräldrar höll på att sätta den owaldorfska köttfärslimpan i halsen.
Jaha, vem har sagt det frågade? Mr Ts mamma så neutralt hon förmådde.
Det har Oswald berättat svarade Mr T.

Nu kände Mr Ts mamma att hon måste prata med fröken igen. Samtidigt försökte hon intala sig själv att förklaringen till Oswalds uttalande inte nödvändigtvis måste vara den värsta tänkbara. Pojken kanske hade sett någon porrtidning, råkat se någon sekvens ur någon porrfilm e.dyl. Men nog tusan var det hela alltför oroväckande för att det bara skulle passera.
Återigen slog fröken ifrån sig, och försäkrade att det absolut inte var någon fara. Mamman satt ju, som sagt, i skolans styrelse och var lärare på skolan. Familjen var känd, och det var en bra familj. Det fanns absolut ingen anledning till oro.
(Mr Ts mamma hade svårt att se dessa omständigheter som ett alibi för att allt stod rätt till)

Nu gjordes det tydligt för Mr Ts mamma att hon var ute på mycket djupt vatten. Hålla på och peka ut en högt aktad familj på det där sättet, det gör man minsann inte ostraffat!
Genom sitt “klagande” och “olämpliga utpekande” hade Mr Ts mamma tjänat ihop till att familjen blev mycket styvmoderligt behandlad.
(Och Mr Ts mamma hade inte förstånd att låta sig hindras av det…)

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola
Intressant

Kommentarer: