theSkata

Bloggat den | August 31, 2006 klockan 1:55 pm | 2 Kommentarer

Jag måste korrigera mig lite, ang det jag skrev i min förra text. Jag är inte sjuk. Det är bara immunförsvaret som gått ut i vild strejk. Jag har inte så mycket att sätta emot, utan försöker vila så mycket som möjligt.
Och samtidigt väntar miljoner saker på att bli gjorda…

Lite självrannsakan:
Ibland känner jag mig som en riktig jävla skata. Jag har gjort mig känd bland grannskapets alla barn genom att jag går ut på gården och styr upp flera gånger om dagen. Men jag anser verkligen att alla vuxna har ett gemensamt ansvar gentemot barnen. Det är helt egalt om det är mitt eller något annat barn som felar, jag anser att det är min skyldighet att sätta ner foten om någon gör fel.
Om Lisa slår Kalle så anser jag att det är min förbannade plikt att tala om för Lisa att hon har gjort fel. Samtidigt är jag lika noga med att berömma Lisa om jag ser att hon gör något duktigt. På samma sätt som jag tillrättavisar anras barn, så hoppas jag att andra tillrättavisar mina barn om de gör något dumt jag inte ser.

I området intill, på andra sidan parkeringen, bor Alex. Han är ett par år äldre än Mr T, och redan för 4-5 år sedan förutspådde jag att han skulle växa upp till en ligist (ja, det låter cyniskt). Han har aldrig varit intresserad av att leka med andra barn. Däremot jagar och slår han dem. Han umgås med ungdomar som är betydligt äldre än han själv, och hans karriär som snattare i butikerna vid Heidan är redan mångårig. Det är inte ovanligt att man möter honom om man är ute sent på kvällen. Tidigt i somras när det var något jippo på stan såg jag honom (och hans äldre kompisar) driva omkring där sent på kvällen.
Vid ett par tillfällen har han misshandlat Jonas (pojken med downs syndrom, som jag berättade om för en tid sedan).
Mr T har alltid varit livrädd för Alex, och han har kommit hem otaliga gånger med andan i halsen efter att Alex jagat honom med hotelser om att ge honom stryk/slå ihjäl honom. Jag har försökt säga till Alex flera gånger genom åren, men han verkar inte mottaglig för budskapet.

Igår var måttet rågat. När en vettskrämd Mr T kom inrusande fick det vara nog.
Efter maten gick jag och Mr T iväg för att prata med Alex föräldrar. Vi visste inte exakt var han bodde, så vi ringde på en dörr på måfå. Vi hade inte kommit rätt, men kvinnan som bodde där förstod genast vem vi sökte, och talade om var de bodde.
När man skall “klaga” på någons barn, så gäller det att ta på sig silkeshandskarna. Sakligt och lugnt talade jag om för mamman att jag from nu inte accepterar en enda hotelse till från hennes son, varken mot mina eller några andra barn.
Alex mamma verkade måttligt intresserad, och ryckte mest på axlarna. Efter den reaktionen fick jag på något sätt lite förståelse för Alex uppförande och beteende… Efter att ha träffat hans mamma gick jag från att ha varit förbannad på Alex, till att tycka synd om honom.

Redan torsdag.
Den här veckan har gått fort. Imorgon är det fredag, och Herr Fiffig skall tillbringa helgen hos Majsan. I frysen ligger ett par paket kräftor. Det känns som upplagt för lite fredagsmys..!

Inte tid att vara sjuk

Bloggat den | August 31, 2006 klockan 8:29 am | 12 Kommentarer

Inte helt oväntat verkar en dunderförkylning vara på väg att bryta ut. Den har legat på lur ett par dagar, och nu känns det som att hela huvudet är fullt av snor.

Igår packade jag ned matsäck till Mr T, eftersom hans klass skulle göra ett studiebesök på Disagården. Men jag hade lyckats ta fel på dag, och det var ju först idag som utflykten skulle ske. Nåja, Mr T tyckte att det var helt ok att han hade haft lite tilltugg på promenade till biblioteket igår. Idag blev det ny matsäck

Herr Fiffig hade sin första utflykt med sexårsgruppen i måndags. I sin matsäck hade han bla en risifrutti, men se det godkändes inte av fröken. Herr Fiffig hann bara öppna den innan fröken tog den från honom och slängde ner den i hans ryggsäck. Jag kanske är kinkig, men jag anser att en vuxen människa bör kunna räkna ut att hela ryggsäcken - och dess innehåll - kommer bli kladdig om man slänger ner en öppnad risifrutti i den…
Anledningen till att risifruttin inte godkändes var att den, enl. fröken, innehåller för mycket socker. Enl samma resonemang underkändes även den nedpackade festisen.
Om matsäcken hade innehållit en burk läsk och en godispåse, då hade jag förstått frökens reaktion. Men när det handlar om risifrutti och festis (tillsammans med mackor och frukt), då anser jag att hon öht inte har rätt till en åsikt. Åtminstone ingen åsikt jag vill ta del av.
När fröken ändå hade ångan uppe, passade hon på att hyvla av oss för att vi har den dåliga smaken att ibland dricka sockerfri saft hemma.

Herr Fiffig blev naturligtvis ledsen över att fröken tog hans risifrutti. Situationen blev inte mer begriplig av att en annan pojke i gruppen tilläts äta sin risifrutti. Anledningen till den åtskillnaden har inte framgått, men det kan väl inte ha någonting att göra med att den pojkens mamma ingår i skolans ledningsgrupp…

Nu skall jag ägna fm åt att kurera mig. Sedan har jag inte tid att vara sjuk längre.

Tjipp!

Om sådant som inte förekommer i fina familjer…

Bloggat den | August 30, 2006 klockan 10:26 am | 5 Kommentarer

Det var en gång…
Nej, så brukar ju sagor börja, och det här är ingen saga.
Jag vet inte riktigt hur jag skall börja, så jag går väl rakt på sak istället.

Det handlar om en liten pojke, vi kan kalla honom Mr T. Eller egentligen handlar det väl inte om honom, men han ingår i berättelsen. När den här händelsen utspelade sig var han väl i femårsåldern.
Plötsligt ville han inte gå till lekskolan. Morgon efter morgon var det samma kamp och protester. Han ville verkligen inte gå dit. Föräldrarna hade svårt att förstå varför, då det samtidigt var uppenbart att Mr T trivdes på lekskolan. Vad var problemet?

Föräldrarna försökte på alla tänkbara sätt få Mr T att berätta. Men det satt hårt inne. Till slut sa Mr Ts mamma
Det gör ingenting om du har gjort något dumt. Det är bättre att du berättar om det, så att vi kan komma tillrätta med det. Jag lovar att inte bli arg, vad du än berättar.
Mr T visste att det var ett heligt löfte. Han visste att nu hade han ett frikort att berätta precis vad som helst, och föräldrarna skulle inte bli arga på honom.
Men det han berättade var ingenting som föräldrarna skulle ha blivit arga för (även utan ovanstående försäkran). Det fanns åtminstone ingen ilska att rikta mot Mr T…

Oswald drar mig alltid i snoppen snyftade Mr T fram.
Det visade sig att en pojke i lekisgruppen dagligen, och på ett nästan tvångsmässigt sätt drog Mr T i snoppen så fort han kom åt. Det gjorde naturligtvis ont, och var dessutom kränkande (även om Mr T hade svårt att formulera den känslan).
Mr Ts mamma tog upp problemet med fröken redan nästa dag. Fröken ryckte mest på axlarna och sa Jag vet.
??? Jaha, fröken kände till vad som pågick, men gjorde ingenting åt det! Hon hade tydligen inte ens slagits av tanken att säga till Oswald. Att prata med föräldrarna kändes uppenbarligen inte heller nödvändigt.
Jag kan ju inte lägga mig i minsta lilla grej sa fröken.
Det hade hon visserligen rätt i, men det här var väl ändå ingen “liten grej”. Det krävs väl inga studieskulder för att se att den utsatta pojken blev kränkt (utöver den fysiska smärta övergreppen innebar). Och borde fröken inte blivit bekymrad av Oswalds avvikande (åtminstone i mina ögon) och till synes tvångsmässiga beteende?

Det är ingen fara. Oswalds mamma sitter ju i styrelsen, och är dessutom lärare på skolan sa fröken.
Jaha. Det skulle tydligen ses som en garanti för att allt stod rätt till.

I Mr Ts familj pratar man alltid om hur dagen har varit, samtidigt som man äter middag. Vad har ni gjort idag? Vilka har du lekt med? Vad lekte ni? osv.
En dag sa Mr T, mitt i middagen
Man kan ha sin pappas snopp i munnen.
Mr Ts föräldrar höll på att sätta den owaldorfska köttfärslimpan i halsen.
Jaha, vem har sagt det frågade? Mr Ts mamma så neutralt hon förmådde.
Det har Oswald berättat svarade Mr T.

Nu kände Mr Ts mamma att hon måste prata med fröken igen. Samtidigt försökte hon intala sig själv att förklaringen till Oswalds uttalande inte nödvändigtvis måste vara den värsta tänkbara. Pojken kanske hade sett någon porrtidning, råkat se någon sekvens ur någon porrfilm e.dyl. Men nog tusan var det hela alltför oroväckande för att det bara skulle passera.
Återigen slog fröken ifrån sig, och försäkrade att det absolut inte var någon fara. Mamman satt ju, som sagt, i skolans styrelse och var lärare på skolan. Familjen var känd, och det var en bra familj. Det fanns absolut ingen anledning till oro.
(Mr Ts mamma hade svårt att se dessa omständigheter som ett alibi för att allt stod rätt till)

Nu gjordes det tydligt för Mr Ts mamma att hon var ute på mycket djupt vatten. Hålla på och peka ut en högt aktad familj på det där sättet, det gör man minsann inte ostraffat!
Genom sitt “klagande” och “olämpliga utpekande” hade Mr Ts mamma tjänat ihop till att familjen blev mycket styvmoderligt behandlad.
(Och Mr Ts mamma hade inte förstånd att låta sig hindras av det…)

Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola
Intressant

Närmare mig själv

Bloggat den | August 29, 2006 klockan 12:27 am | 2 Kommentarer

Det känns som att jag på sistone har kommit närmare det som verkar vara den gängse bilden av mig. Eller, “på sistone” kanske är fel. Det har nog snarare varit en lång process.
Och naturligtvis kan jag inte till fullo veta vilken som är den gängse bilden av mig. Jag kan bara utgå från den spontana input jag får. Och att döma av det, så har de två bilderna (min och omvärldens) närmat sig varandra med stormsteg. Inte så att jag tror att omvärldens bild har förändrats, det är väl snarare min egen uppfattning som gjort det.
Jag är inte missnöjd med det.
Hittills har jag mest höjt förvånat på ögonbrynen då jag tagit del av omvärldens uppfattning. Nu ser jag att det kan finnas fog för den.

Behaglig kväll

Bloggat den | August 28, 2006 klockan 9:32 pm | 2 Kommentarer

AG är på föräldramöte i Prinsessans lekisgrupp. Barnen är nattade, åtminstone såtillvida att tänderna är borstade och de är stoppade i säng. Alla ligger i Mr Ts stora säng och tittar på Hem till Midgård. Owaldorfskt så det förslår.
Själv sitter jag i vardagsrummet med vidöppet fönster. Blyertsgråa moln svävar sakta förbi på den mörknande himmelen. Jag känner mig ganska tillfreds.

Många av de mail jag borde ha skickat den senaste veckan har inte blivit skickade. Men jag har haft häcken full ändå.
F’låt.

Mr T har gått med i Läslusens bokcirkel. Det får mig att inse att jag inte kan vara sämre. Jag har, på förekommen anledning, inte kunnat läsa en enda rad i en bok under det senaste halvåret (bortsett från barnböcker, då), och det måste bli ändring på det.
Är det någon Uppsalabo som har erfarenhet av Lundeqs resp. Norstedts bokcirklar? Någon som är bättre än den andra?
Mr Ts första bok är Min pappa tyngdlyftaren. Undrar vilken min blir?

Vinteräpplen och näbbmöss

Bloggat den | August 28, 2006 klockan 2:24 pm | Inga kommentarer än

Herr Fiffig klagade ju i fredags över halsont, men sedan har det inte hänt så mycket mer. Igår blev han lite hes, men det var ändå inte i den utsträckningen att han kan betraktas som sjuk. Så han fick gå till sexårsgruppen idag (och han hade nog inte accepterat om vi hade försökt hålla honom hemma). Idag var det utflykt för första gången, och det är stora grejer.

Mr T däremot är det sämre ställt med. Igår började han hosta riktigt ordentligt. När han kom hem från Ralle, där han hade varit och lekt några timmar, gick han och la sig och sov ett par timmar. Mr T lägger sig inte och sover mitt på eftermiddagen om han inte mår urkasst.
Den värsta hostan motar vi med Mollipect, men någon skolgång blev det inte tal om idag. Mr T hasar mest omkring i sin mysrock, tittar på film och slumrar. Jag hade ett par ärenden att uträtta på stan, och då fick jag i uppdrag att även köpa Hem till Midgård. Kanske inte direkt min humor, men Mr T gillar det.

Här i området har vi lite bärbuskar och fruktträd. Det känns väl mest som att det är för trivselns skull, och att barn skall kunna äta lite bär när de är ute och leker på somrarna (det är annat än de taggbuskar man prydde gårdarna med i min ungdom).
En gång varje sommar kommer det två kvinnor (som inte bor i området) utrustade med hinkar och bunkar. De plockar vinbär tills deras kärl är fyllda till bredden, och så går de nöjda härifrån. Under alla de år jag har bott här verkar ingen boende ha vågat säga till dem, men jag vet att ilskan kokar. Själv tycker jag mest att det känns extremt pinsamt (å de bärplockande kvinnornas vägnar).
När det gäller plommon- och äppelträden är problemet lite annorlunda. På gården intill har de tvingats såga ner tre äppelträd, eftersom barn från ett grannområde alltid kommit och tagit den omogna frukten och haft äppelkrig. Vår fastighetsskötare har tvingats ägna en hel del tid åt till att städa upp, och nu har alla tröttnat. Hur som helst, så tycker jag att det är jäkligt synd att man tvingas såga ned träden för att slippa problemet.
På vår gård har vi ett par äppelträd och ett par plommonträd. Hit kommer barn från grannområdet utrustade med kassar för att plocka den omogna frukten. Ibland är även föräldrarna med, och om man försöker säga till dem så hänvisar de till allemansrätten (!).
Igår gick jag ut på gården för att titta till Herr Fiffig och Prinsessan. Jag hörde röster borta vid ett av äppelträden och gick dit. Där var Herr Fiffig, en grannkvinna och ett par barn (utrustade med varsin kasse) från grannområdet. På marken låg den fullt med nedslitna äpplen. Jag frågade grannkvinnan om det var Herr Fiffig som hade plockat ned äpplena, men det var det inte. De andra barnen var hitskickade av sina föräldrar för att plocka (de omogna) vinteräpplena. Grannkvinnan satte stopp för det. Äpplena som redan var nedslitna på marken plockade hon ned i en av kassarna, och bestämde att Herr Fiffig fick ta hem (eftersom han ändå bor här).
Barnen som nu blev utan äpplen protesterade högt och brett, och klargjorde att de minsann skulle ha tillbaka sin plastkasse (hmm… då var det plötsligt viktigt att rätt skall vara rätt, när det handlar om att stjäla frukt var resonemanget ett annat…). De fick tillbaka sin kasse (utan äpplen) och försvann från gården. Men de lär snart vara tillbaka igen.
Så nu står jag här med massor av omogna vinteräpplen. Kan man göra något med dem? Det känns ju trist att bara slänga dem.

Härom dagen utspelade sig ett scenario som jag gärna hade velat se.
Mr T var inne i sitt rum, och plötsligt hörde AG ett illvrål. Han rusade dit, och Mr T skrek hysteriskt att det var en råtta under hans säng. AG kollade läget, och det visade sig att en skrämd liten näbbmus satt och tryckte under sängen. AG körde ut barnen ur rummet och stängde dörren om sig och den lilla musen. Efter en liten stunds jagande lyckades han fånga den lilla rackaren, och släppte sedan ut den i buskarna.
Det tog ett par dygn innan vi lyckades övertyga Mr T om att det måste ha varit Kax som hade fångat musen och tagit med sig den in. För säkerhets skull såg Mr T ändå till att han alltid hade en katt inne i sitt rum de följande dagarna

Är det ok att ett barn mordhotas?

Bloggat den | August 27, 2006 klockan 10:56 am | 9 Kommentarer

Den här händelsen utspelade sig för några år sedan, och på ett sätt skulle man väl kunna beteckna den som gammal skåpmat. Det skulle nog jag också kunna göra, om det hade varit en isolerad händelse.
Men det är det inte.

En då femårig pojke, vi kan kalla honom Mr T, kom en dag hem från lekskolan och berättade för sina föräldrar
Idag sa Adrian att han skulle skära halsen av mig.
Föräldrarna reagerade naturligtvis, då de ansåg det vara ett såväl olämpligt som oroväckande tillmäle från ett så litet barn (och det hade naturligtvis varit olämpligt även om barnet varit äldre).
Den fortsatta diskussionen visade att ovanstående inte bara var en hotelse som Adrian hade kastat ur sig i ett samtal. Hotet var uttalat samtidigt som Adrian hade tagit tag i Mr T bakifrån, och tryckt en stor förskärare mot hans hals!
Det handlade alltså inte “bara” om ett olämpligt beteende, utan ett regelrätt mordhot i såväl ord som handling.

Mr Ts skakade mamma berättade om mordhotet för barnens fröken nästa dag. Tvärtemot den bestörtade reaktion hon hade väntat sig, fick hon bara ett Jag vet till svar.
Jaha?! Fröken hade alltså bevittnat mordhotet, och ändå inte sagt något till föräldrarna!

När händelsen ältats/bearbetats ett par veckor hemma, bestämde sig Mr Ts mamma för att ringa till Adrians mamma och prata om det. Rimligen borde ju det inträffade upplevas som traumatiskt även i Adrians familj, och kanske kunde man gemensamt lägga det bakom sig genom att samtala med varandra.
Adrians mamma blev alldeles chockad av telefonsamtalet. Hon hade nämligen inte fått veta att hennes lille son haft med sig en förskärare till lekskolan, och mordhotat en kamrat med den.

Jag vet inte hur man skall tolka det här. Men det ligger ju nära till hands att uppfatta det som att personalen inte anser en sådan här händelse värd att nämna varken för offrets eller “gärningsmannens” föräldrar.
I en sund skola - om du frågar mig - så skulle en sådan här händelse leda till omedelbara och kraftiga åtgärder. Redan samma dag har man samtal med båda barnens föräldrar. Att man sedan stöttar det utsatta barnet är en självklarhet. Man kanske även bör kontakta socialtjänsten, så att de får titta på om det bara var en olycklig engångshändelse, eller om det finns något i den hotande pojkens liv som behöver rättas till.
Men så fungerar det inte på Uppsala Waldorfskola (ok, lekskola i just det här exemplet). Där verkar problem vara till för att tigas ihjäl.
De enda åtgärder man kan tänka sig att vidta, är mot familjer som är så obekväma att de påtalar problem. Och i det finns det inga gränser för uppfinningsrikedomen…

Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola
Intressant

Zzzzzz

Bloggat den | August 26, 2006 klockan 9:46 pm | Inga kommentarer än

Så mycket som jag har sovit de senaste dygnen, det har jag nog inte sovit sammanlagt under hela mitt liv.
Ja, det där var ju en kraftig överdrift, och dess syfte var att illustrera att jag verkligen har sovit i kvadrat. Det enda jag kan jämföra med är nog den komatrötthet jag drabbats av i början av varje graviditet.
Jag är dock inte gravid nu.

Efter middagen gick jag och la mig en stund. Jag somnade och hade en ångestdröm.
r2 kom på oväntat besök, och hela familjen blev sprudlande glada. Men sedan fortsatte det att komma människor. Några stannade och andra gick. Jag upplevde situationen som oerhört stressande, men r2 satt bara på uteplatsen där han lapade sol och utstrålade trygghet. Han såg hur oerhört stressad jag var, och föreslog att vi skulle gå ut i skogen. Jag nappade direkt, och vi gick.
Vi hann bara fram till skogen innan jag vaknade. Stressen och ångestklumpen från drömmen satt kvar i magen, men nu har det försvunnit.

Jag har varit oerhört törstig de senaste dagarna. Vanligtvis är jag ganska dålig på att dricka, men nu har jag konstant en vattenflaska vid min sida.
Jaja, det finns väl betydligt mindre nyttiga saker än vatten att hälla i sig.

Ralle kom idag, och skall sova över här. Imorgon fm kommer hans föräldrar och hämtar grabbarna, och så skall de leka hemma hos honom under dagen.
Övriga familjen skall förlusta sig på Stadsskogens dag (men den inledande gudstjänsten tror jag nog att vi hoppar över).

Katten Gustaf var tråkig

Bloggat den | August 26, 2006 klockan 12:34 pm | 1 Kommentar

Igår åkte jag och AG ut till Hågaby för att hämta barnen. Vi började i varsin ände, vilket innebar att AG pep iväg till lekis, medan jag gick till skolan.
Jag skulle egentligen bara hämta Mr T, men plötsligt fann jag mig i ett positivt och förlösande samtal med hans fröken. Något säger mig att vi båda gick stärkta därifrån.

Efter att ~~fårskocken~~ familjen samlats ihop tog vi bussen mot stan, där vi skildes vi åt. Jag och Herr Fiffig gick på egna äventyr, medan AG lotsade hem Mr T och Prinsessan. Mr T for sedan snabbt vidare till ett övernattningskalas.

Jag och Herr Fiffig hade en riktig mysdag. Vi gick i affärer där han ville titta, och trivdes i största allmänhet.
På gågatan stod Charlotte Perelli och Pernilla Wahlgren och sjöng på ett lastbilsflak. Ur led är tiden.
Herr Fiffig löste in sin födelsedagscheck på McÄckel, själv nöjde jag mig med en läsk. Sedan köpte han en såpbubbelmaskin för en del av pengarna han hade fått i födelsedagspresent.

Efter att ha köpt godis och dricka tog vi plats i en av Filmstadens biosalonger för att se Gustaf 2.
Herr Fiffig blev lite besviken, eftersom han hade trott att filmen skulle vara tecknad. Dessutom var han lite trött efter vårt knatande på stan. Han klagade på att han hade ont i halsen, och han ville sitta i mitt knä. Det verkade öht som att de flesta barn i salongen hade svårt att tilltalas av filmen.
Efter en timme hade Herr Fiffig fått nog. Han ville åka hem, så då gjorde vi det (och vi var inte de första som lämnade biosalongen).

Herr Fiffig var lite hängig resten av kvällen, och vi befarade att det var sjukdom på gång. Men idag är han lika pigg som vanligt.

Nu kom Mr T hem från övernattningskalaset, så jag måste “förhöra” honom om hur han har haft det

Vardagen har gjort entré

Bloggat den | August 25, 2006 klockan 9:29 am | 2 Kommentarer

Då var det vardag igen. Nyss var det sommarlov, och nu är terminen igång.

I onsdags kom farfar för att fira Herr Fiffig, som ju fyllde sex år i söndags. Presenten var en stor låda med lego. Frågan är väl vem som tycker det är roligast med legolådan - Herr Fiffig eller hans mamma
Hur som helst, så har vi byggt helikoptrar, bilar, flygplan traktorer, vagnar och tom en bensinmack de senaste dagarna. Det är ett rent nöje att bygga lego tillsammans med Herr Fiffig. Jag kan sitta och leta en lång stund bland alla hundratals legobitar utan att lyckas hitta det jag söker. Om jag sedan frågar Herr Fiffig Har du sett en sådan här bit? så sträcker han sig bara mot legohögen och tar upp en sådan bit…
Jag avundas hans förmågor på många områden. Han har knivskarp koll på detaljer (vilket kanske inte alltid är till glädje för föräldrarna… ).

Ikväll skall jag och Herr Fiffig gå på bio. Och innan det lär det bli ett besök på McÄckel, eftersom Herr Fiffig fått ett födelsedagspresentkort från dem.

Mr T skall på födelsedagskalas hos en klasskompis. Och det är inte vilket födelsedagskalas som helst, heller. Nej, här erbjuds det övernattning (i tält, om vädret tillåter) för de som så önskar. Jag säger då det, börja övernatta hos tjejer när man är tio år…
Mr T har dock inte bestämt sig för om han skall övernatta eller ej. Det beror på om bästisen skall göra det.

Jag blir lite full i skratt när jag inser att jag uppfattats som en hård förhandlare. Jag tycker ju inte att jag tog i alls. Då skulle antagonisten ha sett mig när jag plockar fram det tunga arilleriet…

Vad händer när ett barn misshandlas av en lärare?

Bloggat den | August 24, 2006 klockan 10:44 pm | 11 Kommentarer

Jag önskar att det bara fanns ett svar på den frågan; Skolan följer lagen, och anmäler läraren.
Eller naturligtvis ännu hellre; Det kan inte inträffa.

Men tyvärr är inte världen alltid så vacker.

Det jag nu skall berätta om utspelade sig då det var vinter. Barnen var ute på skolgården, där de lekte och stojade i snön. Några av dem åkte sk åkmadrass i backen, under en frökens överinseende. Några barn blev oense om vems tur det var att åka. Fröken löste situationen genom att helt enkelt bestämma vems tur det var. Inte så mycket att säga om det, så måste man göra ibland även om man inte vet vems tur det egentligen var.
Ett av de barn, vi kan kalla honom Mr T, som upplevde frökens beslut som orättvist visade sitt missnöje genom att lipa åt henne.
Då fick han stryk.
Mitt på skolgården, framför massor av barn (och även några vuxna) slog hon honom!

Händelsen var så traumatisk för Mr T (som vi nu kallar honom) att han till en början inte kunde prata om den. Det tog flera veckor innan han kunde berätta om det för sina föräldrar. Under den tiden var det ingen från skolan som berättade för föräldrarna vad som hade hänt - trots att det var känt bland personalen.

När Mr T till slut kunde samla sig och berätta för sina föräldrar tog det, rent ut sagt, hus i helvete.
Samtidigt försökte föräldrarna sansa sig, och hoppades innerligt att Mr Ts berättelse var ordentligt skarvad (även om de innerst inne förstod att det inte var så). För att inte gå för hårt fram (om berättelsen nu skulle visa sig ha varit kryddad) bestämde föräldrarna att pappan vid nästa dags hämtning skulle ta en annan fröken lite avsides för att kolla med henne om hon kände till det Mr T hade berättat om.
Hon kände till det, och kunde tyvärr bekräfta Mr Ts berättelse i sin helhet.

Misshandeln var ett trauma, inte bara för Mr T, utan även för hela familjen. Händelsen bearbetades och diskuterades hemma dagligen under lång tid.
Det primära var naturligtvis att bära Mr T genom det. Men hur skall föräldrar - som likt ett mantra alltid noga poängtera att man aldrig får slå någon annan (och att det är ännu värre om en vuxen slår ett barn) - kunna hjälpa Mr T att förstå?
Och varför hade inte skolan informerat föräldrarna om det inträffade?

En av de saker som diskuterades i familjen var naturligtvis att göra en polisanmälan mot läraren. Samtidigt oroade föräldrarna sig för vad det skulle utsätta Mr T för. Skulle den lille gossen tvingas sitta i polisförhör (ja det skulle han, och det utan att någon förälder fick närvara) och sedan ev. tvingas närvara vid en rättegång. Det är inte situationer man som förälder vill sätta sitt barn i.

Mr Ts föräldrar valde en bekväm lösning. De gjorde ingen polisanmälan eftersom de visste att skolan enl. lag är skyldiga att göra det.
På så sätt skulle ju rättvisan ändå ha sin gång, och eftersom läraren medgav vad hon hade gjort så borde Mr T i bästa fall kanske inte ens behöva göra entré i rättssalen.

Gjorde skolan någon polisanmälan? Stängde skolan av läraren (alt. omplacerade henne)? Gav skolan den misshandlade pojken något stöd?
Svaret på de frågorna är: Nej (vilket man kanske inte skall förvånas över, med tanke på att skolan inte ens informerade föräldrarna om det inträffade).
Däremot valde man att med mycket finessrika och subtila metoder straffa Mr T för hans avslöjande. Men det kanske jag berättar om någon annan gång. Eller så kanske jag berättar om pojken som blev sparkad i bröstkorgen av en lärare.

Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola

Andra bloggar om: Barnmisshandel, Uppsala Waldorfskola
Intressant

Mediadrevet går…

Bloggat den | August 23, 2006 klockan 10:03 am | 4 Kommentarer

Dagen började med att jag blev väckt av telefonen. Det var en journalist som ringde.
Jag har ingenting emot att man gräver i det här. Tvärtom tror jag det är bra ur alla avseenden om det hamnar i offentlighetens ljus. Men jag skulle inte ha alltför mycket emot att själv bli lämnad utanför. Jag har annat att göra.
Nu stänger jag av telefonen, så att jag får lite lugn och ro.

Återkommer.

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola
Intressant

Det är mycket nu…

Bloggat den | August 22, 2006 klockan 8:58 pm | Inga kommentarer än

Ja… jo… det kostar att ligga på top.
Det känns som att det har varit tempo hela dagen idag, och det har det väl varit också.

Skolverket ringde, och det blev jag inte ledsen för. Under samtalet fick jag dessutom veta att jag kan vänta mig att bli kontaktad av etermedia…

Nu Betapet!

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola

Meritlistan kompletteras

Bloggat den | August 22, 2006 klockan 11:53 am | 1 Kommentar

Tänk att man kan bli så upprymd av ett yttepyttelitet mail från Skolverket.
Och samtidigt sitter gårdagens upprymdhet kvar, då någon sa Du satte honom rejält på pottkanten under mötet.
Den bedömningen gör mig stolt, och det är något jag gärna skriver upp på min meritlista..!

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola

Aftonbladet behövs… om inte hela sanningen skall fram..?

Bloggat den | August 21, 2006 klockan 11:14 am | 5 Kommentarer

Det blev en snabb natt. Jag somnade straxt efter två, och vaknade straxt efter fyra. Jag är effektiv tom när jag sover…

Dagen började med ett två timmar långt möte. Det var… intressant på många sätt (jag får återkomma i ett separat inlägg ang mötet). På väg därifrån fick jag syn på kvällstidningarnas löpsedlar. Stena mig om ni anser vad det är jag förtjänar, men jag stannade och köpte Aftonbladet…

Jag har än bara ögnat igenom den artikel som fångade mitt intresse (inte minst då den hade direkt anknytning till det möte jag nyss varit på), men det räckte för att konstatera att listan över anmälda skolor inte är komplett. Bara i Uppsala saknas (minst) två anmälningar på listan…

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola
Intressant

Både stor och Fiffig

Bloggat den | August 20, 2006 klockan 11:36 pm | 1 Kommentar

Idag (eller rättare sagt kl. 04.13, natten som gick) blev vår älskade Herr Fiffig 6 år!
Vid varje av barnens födelsedagar återupplever jag resp förlossning i starka känslor, och så kommer det nog förbli resten av livet. Det är verkligen en obeskrivlig ynnest att få föda ett barn.

Att döma av jubilaren, så har det varit en bra födelsedag.
Mormor var här och gratulerade igår. Idag började vi med traditionsenlig födelsedagsfrukost. Familjen sjöng, och Herr Fiffig öppnade paket.
En av födelsedagspresenterna var ett biobesök, så på fredag är det jag och Herr Fiffig som förlustar oss genom att titta på Gustaf 2.

Majsan och en av hennes döttrar kom ner och fikade ikväll. Vi blev sittande några timmar, och det var hur trevligt som helst.

GRATTIS älskade Herr Fiffig, som berikar mitt liv så enormt, och gör mig till en betydligt bättre människa.

Vibrera med Kikki

Bloggat den | August 19, 2006 klockan 11:20 pm | Inga kommentarer än

Vibrera med Kikki

[mental note: Köp batterier]

the Prussiluska

Bloggat den | August 19, 2006 klockan 11:00 pm | Inga kommentarer än

Idag handlade jag i den lokala videobutiken, och irriterade mig som vanligt på att 1/man inte får något kvitto och 2/de alltid har ett sånt där litet “portabelt cigarettställ” placerat framför kassaapparatens display, så att kunden inte ser vad som registreras/inte registreras.
Av någon anledning hade jag ingen lust att knyta handen i fickan idag, så jag tog tag i saken.

Kan jag få kvittot sa jag.
Öuhmeuh… kvittoskrivaren fungerar inte svarade killen.
Du vet väl att du inte får skymma kassaapparatens display sa jag förnumstigt och lyfte samtidigt det lilla cigarettstället åt sidan. Då ramlade alla cigarettpaket ned på golvet.
Jag plockade upp cigaretterna, och såg samtidigt att killen i kassan var ordentligt besvärad. Lösningen blev att han började konstruera ett skrivet kvitto på en liten papperslapp.
Jag upptäckte att baksidan av det lilla cigarettstället utgjordes av en löstagbar pappskiva/skylt. Om man tog bort den, så kunde cigarettstället stå framför kassan utan att displayen skymdes. Jag tog bort den, och då rasade hälften av cigarettpaketen. Jag staplade cigarettpaketen ännu en gång, och sedan sa jag till den besvärade killen
Den här skylten får du sätta upp någon annanstans.
Det försäkrade han att han skulle göra, och så gav han mig det egenhändigt tillverkade kvittot. Enl det hade han mottagit de 61:- jag betalat. Displayens siffror visade bara nollor…

En stund senare ville Mr T hyra en film, och tog med sig AG till videobutiken. Jag gav AG stränga order att kolla hur det såg ut framför kassan.
Nåå..?! undrade jag prudentligt då de kom tillbaka.
Han hade satt dit skylten framför displayen igen svarade AG.
Sa du till honom då? undrade jag.
Äh, jag orkade inte fick jag till svar.

Imorgon får jag väl gå ned till videobutiken och styra upp ännu hårdare.

Trauma i tunnelbanan

Bloggat den | August 18, 2006 klockan 7:07 pm | 6 Kommentarer

Mr T and his red scooter Efter frukost bar det av mot centralen för min och Mr Ts del. Där mötte vi Ralle, som blivit ditskjutsad av sin pappa. Bara någon minut efter att vi hade tagit plats på tåget rullade det ut från perrongen, med hufvudstaden som destination.

Min pappa har blivit kär i en annan sa Ralle plötsligt.
Vaa???? svarade jag.
Min pappa har blivit kär i en annan upprepade Ralle, och han verkade helt kool med det.
Vet du vem han är kär i? fortsatte han.
Öhh… nej… svarade jag skakat.
Sin nya Ford! svarade Ralle fnittrande.

Det första som hände när vi klev av tåget i storstan var att någon ringde och började diskutera sin avföring. Jag kände spontant att en sån människa vill man ju inte äta lunch med, så vi bestämde oss för att hoppa över det.

Första ärendet som uträttades var att Ralle köpte ett Simpsonsspel till en av sina spelmoduler (han har så många att inte ens den mest ihärdiga läkeeurytmin skulle bita på honom). Jag är medveten om att det är ett väldigt owaldorfskt beteende, men å andra sidan går Ralle i en kommunal skola.
När Ralle var nöjd satte vi oss på t-banan till Brommaplan. Där bytte vi till en buss som tog oss till Kopparbacken. Efter en kort promenad nådde vi vårt mål. Mr T inhandlade sin så hett efterlängtade el-scooter.

Vi tog bussen tillbaka till Brommaplan, och där bestämde grabbarna att vi skulle gå på McÄckel. På väg från Brommaplan inträffade en av de saker jag har mardrömmar om i vaket tillstånd.
Vi gick i samlad tropp ut på perrongen, där tåget stod inne. Mr T var den som gick först, och han klev ombord på tåget.
*swop* sa det, och så stängdes dörrarna. Mr T vände sig om, och jag såg paniken i hans ögon.
Stig av när tåget stannar försökte jag gestikulera till honom. Han uppfattade det som att jag menade att han skulle gå till nästa dörr. Han sprang dit, men den var ju också stängd. Jag sprang efter på utsidan, och hann bara se hans skräck och tårar innan tåget åkte.
När vi åkte hemifrån la Mr T sin mobiltelefon i min ryggsäck. När vi kom fram till Stockholm lämnade jag den till honom, och sa att den nog gjorde större nytta i hans ficka än i min ryggsäck (tack högre makter för att jag är så förutseende!)
Telefonen försökte jag gestikulera till Mr T, och kunde bara hoppas att han uppfattade det.
Jag började rota i väskan efter min mobil. Innan jag hade hunnit slå numret, så ringde det. Aldrig någonsin har jag väl uppskattat signaturmelodin till Hacke Hackspett (vilket är den signal som ljuder när Mr T ringer) så mycket som nu.
Jag lyckades lugna Mr T ganska omgående. Han klev av när tåget stannade, och jag och Ralle tog nästa tåg. Vi behöll kontakten på telefonen ända tills Mr T sedan klev på den t-banevagn vi satt i. Mr T såg väldigt lättad ut (det gjorde nog jag också) och det blev en varm kram.
Gruppkram! tjoade Ralle, och slängde sig in i kramkalaset.
(När jag senare berättade om vårt trauma för Ralles mamma, så fyllde Ralle i med att säga Jag var helt kool hela tiden. Jag satte mig på en bänk och spelade Gameboy medan jag och Häxan väntade på nästa tåg).

Skakade och lättade bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Ralle hade ju fått sitt spel, och Mr T hade fått sin el-scooter, så de såg ingen större nytta med att skrota omkring i Stockholm.
Grabbarna ville leka efter hemkomsten. Ralle ville att de skulle vara hemma hos honom (och spela gamecube), och Mr T ville att de skulle vara här (och åka el-scooter). Det slutade med att de bestämde att de skall leka någon annan dag istället.

Under hemresan spelade gossarna på sina gameboy. Ralle lyckades tydligen med någon bragd, vilket fick honom att tjoa
Jag är så smart! Jag är Einstein! Det var jag som uppfann glödlampan!
Det var inte Einstein som uppfann glödlampan upplyste (!) jag honom.
Var det inte? Vem var det som gjorde det, då? Var det Frankenstein? undrade Ralle.

Under hemresan uträttade jag en god gärning.
Kvinnan som satt bredvid mig hade inte löst någon biljett, så hon tänkte köpa en av konduktören. Vad hon inte hade räknat med var att en biljett på tåget kostar nästan det dubbla, jämfört med vad det kostar om man köper den på centralen. Hon hade inte kontanter så att det räckte till biljetten, och det var uppenbart att hon upplevde situationen som väldigt jobbig.
Inte för att min ekonomi firar några överdådiga triumfer, och inte för att jag är utrustad med någon hjältegloria, men det här var en sån där situation där det är alldeles självklart att man hjälper varandra. Jag betalade det som fattades för att hon skulle kunna lösa sin biljett.
Hon blev nästan pinsamt tacksam. För min del kändes det mer som en självklarhet, ungefär på samma sätt som det är självklart att man håller upp dörren åt någon.

Dagens Jag-mötte-Lassie får bli att vi åkte tåg hem tillsammans med en meteorolog. För sådär en 15 år sedan festade vi tillsammans, men han såg ut som att han inte kom ihåg det.
Jag kom inte heller ihåg det.

Andra bloggar om: El-scooter

Konsumentinformation

Bloggat den | August 17, 2006 klockan 11:59 pm | Inga kommentarer än

Jag och Prinsessan cyklade till Gränby centrum för att inhandla lite förnödenheter. När vi var klara hängde jag de fyra överfyllda kassarna på styret och satte fast tvättmedel och toapapper på pakethållaren.
Då öppnade sig himmelens portar. Det var bara att bita ihop, se glad ut och cykla. Prinsessan är tapper, tuff och envis, så hon klagade inte. Men vi hann inte cykla många meter innan vi såg ut som att vi hade simmat klädsim.

AG stod ute på trappan när till synes två dränkta katter svänge runt husknuten. Om du skrattar får du stryk sa jag, och spände ögonen i honom genom de av regn för tillfället helt odugliga glasögonen. Det bekom honom inte. Han roades på min bekostnad, och fick sig dagens skratt.

Ett av inköpen som gjordes var Yes Powerspray. Jag är av naturen skeptisk till reklam, men i det här fallet hoppades jag verkligen att den skulle stämma. Ugnsgallret har hittills inte velat bli riktigt rent, hur jag än har burit mig åt.
Jag sprayade på medlet på gallret, och la det sedan åt sidan så att det skulle få verka de föreskrivna 30 minuterna. När jag sköljde av händerna kunde jag konstatera att Yes Powerspray inte behövt mer än några sekunder för att ta bort nagellack…
Efter en halvtimme tog jag itu med gallret igen. Enl reklamen (och informationen på flaskan) skall det räcka med att skölja av gallret. Riktigt så enkelt var det inte. Jag fick gnugga med en scotch brite. Jag skall inte säga att jag blev imponerad av resultatet, men ändå positivt överraskad.
Om det är hårt smutsat kan två behandlingar behövas enl texten på flaskan. Så imorgon får sig ugnsgallret en ny omgång.
Se där. Där fick ni lite konsumentinformation.

Andra bloggar om: Yes powerspray

Andraklassbiljett de luxe..?

Bloggat den | August 17, 2006 klockan 8:39 pm | 8 Kommentarer

Imorgon åker jag och Mr T till Stockholm. Jag gick in på SJs sida för att kolla tågtider, och som vanligt satt jag och irriterade mig på att man tydligen kan välja två olika priser på biljetterna.
Jo, man kan välja om man vill köpa en biljett för 49:- eller om man vill ge 64:- för den (båda biljetterna gäller 2 klass). Jag skulle kunna förstå om det handlade om att man tillämpade lågpris vissa tider, men på de avgångar jag tittade på (imorgon fm) fanns båda alternativen på alla avgångarna.
Jag bestämde mig för att få klarhet i detta mysterium. Att ringa till SJ är inget jag har roliga erfarenheter av, så jag satte mig på cykeln och trampade iväg. Väl framme utespelade sig följande samtal

theWitch: Jag satt och kollade avgångar till Stockholm på nätet, och jag undrar varför det är två olika priser på biljetterna.
SJ-människan: Det lägre priset gäller på lågprisavgångar.
tW: Jag tänkte åka imorgon förmiddag, och vad jag förstår kan jag då välja mellan att köpa en biljett för 49:- eller en för 64:-.
SJ: Ja, det stämmer.
tW: Varför är det så?
SJ: Imorgon förmiddag gäller lågpriset, men alla vill inte köpa en sån biljett. Och eftersom vi är ett serviceföretag måste vi försöka tillgodose alla önskemål, inte bara en smal grupp.
tW: ??? Så du menar att det finns människor som vill betala mer för biljetten än vad den egentligen kostar?
SJ: Ja.

Undrar om det här var ett stort problem innan SJ bestämde sig för att göra det möjligt att betala mer än vad biljetten kostar. Fick de in protestlistor med hundratusentals namnteckningar, där man krävde att få betala mer? Blev man nedringda av upprörda resenärer som klagade på att det var för billigt?
Jag är seriöst nyfiken på vad som lett fram till att man gjort det möjligt att köpa en dyrare biljett. Dessutom undrar jag om vi som väljer den billigare biljetten verkligen är en “smal grupp”.
Om hur resonerar de som väljer den dyrare biljetten? Äh fan, idag känner jag mig lite flådig, så nu slår jag på stort och köper en dyrare biljett ?

Andra bloggar om: SJ
Intressant

Svaret är Ja…

Bloggat den | August 17, 2006 klockan 1:41 pm | Inga kommentarer än

Jag har, på förekommen anledning fått en del frågor om Uppsala Waldorfskola den senaste tiden. Jag skall försöka sammanställa frågorna, och ge svar här i bloggen.
Som förhandsinformation kan jag säga att svaret på de flesta frågorna är Ja…

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola

Citrus Alarm Clock

Bloggat den | August 16, 2006 klockan 11:05 am | Inga kommentarer än

Jag hittade en kul sak på nätet. Citrus Alarm Clock är ett ypperligt komplement till skrikande väckarklockor och tutande mobiltelefoner på morgnarna.
Imorse var det Nanne Grönwall som fick stå för väckningen genom att sjunga Avundsjuk.

Sommarlovets sista vecka

Bloggat den | August 15, 2006 klockan 11:37 pm | Inga kommentarer än

I förrgår hade jag stämt träff med Lina, som är mamma till ett par av Herr Fiffigs och Prinsessans lekiskompisar. Vi träffades vid Café Victoria i Botaniska trädgården. Trots att vädret inte var speciellt roligt satte vi oss ute. Där blev vi sittande i 3½ timme. Det blåste och regnade emellanåt. Jag hade en munkjacka på mig, men frös ändå så att fingertopparna domnade. Stackars Lina hade bara en t-shirt. Men trots kylan satt vi kvar och pratade. Vårt samtalsämne var betydligt viktigare än vårt huttrande.

Igår kväll ringde Lina. Vårt samtal fortsatte, och fick ytterligare dimensioner.
Jag borde vara luttrad vid det här laget, men jag blev fan mörkrädd av det jag fick höra. Man tror att man har sett det värsta, och så inser man att det bara varit skrap på ytan.
Jag vågar påstå att både jag och Lina känner en oerhörd styrka och trygghet i de samtal vi haft (och kommer att ha).

Vi är inne på sommarlovets sista vecka. Barnen tjoar och stojar med kompisar, och det verkar nästan som att vårt hem blivit en ställföreträdande ungdomsgård.
Idag när vi skulle äta middag frågade Mr T om Daniel fick äta här. Det fick han. Under middagen berättade han att övriga familjen hade åkt hemifrån, men han visste inte vart. Han visste bara att hans lillebror fått löfte om att äta på McÄckel. Själv var han alltså lämnad ensam och utan middag…

På fredag åker jag och Mr T till Stockholm för att köpa en el-scooter. Kompisen Ralle, som tydligen fyller år samma dag, skall följa med. Han skall ev. också köpa en el-scooter. Annars skall han köpa ett Simpsonsspel.
Förhoppningsvis hinner vi gå en sväng på stan och få i oss lite mat också, innan det är dags att åka hem igen.

Mitt liv som katt

Bloggat den | August 15, 2006 klockan 5:30 pm | 2 Kommentarer

Så har då bloggstafettens pinne kommit i min hand, och ämnet som jag fick från Sadsmile är Mitt liv som katt.
Det känns som en utmaning på många plan. Dels eftersom jag aldrig tänkt i de banorna, men också för att jag är gravt allergisk mot bloggar som skrivs ur husdjurets ögon. Det är så patetiskt att jag blir illa till mods då jag ser kommentarer skrivna av hundar eller katter.
Så det här är verkligen en utmaning att bita i.

Till att börja med vill jag säga att jag lever ett ganska behagligt liv. Med tanke på att mina förfäder alltid tvingades jaga för att få mat, så har jag det oförskämt bra.
Jag får mat serverad två gånger om dagen. Oftas kommer det från någon konservburk, och smakar lax eller oxkött eller något annat smaskigt. Vid lite festligare tillfällen får jag strömming - rensad, snacka om lyx!
Jag kan ändå inte hålla mig från att jaga. Inte för att jag behöver, utan för att det är skoj. Jag är både snabb och smidig, och blir lika stolt varje gång jag fångar en mus eller en fågel. Ibland tar jag hem dem för att visa husse och matte hur duktig jag har varit, men de verkar inte fatta någonting.
Skator tycker jag däremot inte om. De bara kraxar och retas, och man får nästan aldrig tag på dem. Dessutom är de nog lite för stora för min smak. Tacka vet jag sparvar och näbbmöss!

När jag inte är ute och håller koll på mitt revir, så ligger jag mest och latar mig i soffan. Det är inte så tokigt det heller.
Dessutom är det rätt så trevligt att bo med människor. De ger mig kärlek, mat och kliar mig på magen. Vad mer kan man begära?
Det enda jag inte förstår med människor är varför de tycker det är äckligt att jag använder tungan för att tvätta mig i arslet. Det är ju hur praktiskt som helst, ju! Själva anmänder de en massa vatten och sånt för att bli rena. Det verkar krångligt, tycker jag.

Nä, nu är dags för lite mat. Sedan skall jag krypa upp i mattes knä och spinna en stund. Framåt kvällskvisten tar jag mig nog en sväng för att se om jag hittar någon råtta att leka med.

Mjau!

Jag lämnar stafettpinnen vidare till Sassa, med ämnet Skulle världen vara bättre eller sämre utan religion?

Andra bloggar om: Blogstafetten

Waldorfpedagogik vs. Antroposofi

Bloggat den | August 14, 2006 klockan 11:28 pm | 4 Kommentarer

Waldorfpedagogiken är sprungen ur antroposofin (och dess grundare var Rudolf Steiner). Om jag på ett absurt sätt skall hårddra dess skillnader så säger jag att antroposofin har starka rötter i “andevärlden” medan waldorfpedagogiken är mer neutraliserad och jordnära.
Det finns tydliga likheter mellan de båda, och samtidigt är skillnaderna stora.

Det där låter nog lite flummigt, men den som är seriöst intresserad kan säkert sätta sig in i det på ett relevant sätt. Det känns mer rättvist att var och en söker den information man ev vill ha, än att jag skall försöka återge de olika lärorna i en bloggtext.

För mig är det oerhört viktigt att inte inpränta åsikter i mina barn. Ok, det är naturligtvis omöjligt att inte göra det, men jag försöker vara vaken i så stor utsträckning som möjligt. I de delar mitt medvetande finns med, så är det inga större svårigheter att förmedla alla människors lika värde osv. Det är mer en självklarhet.

När det gäller tex religion så är jag fullt på det klara med var jag själv står. Samtidigt är det viktigt att i möjligaste mån göra det möjligt för barnen att bilda sig sin egen uppfattning. När det har kommit frågor om Gud så har jag valt att svara att Vissa tror si, andra tror så och ytterligare andra tror inte alls. Alla människor får själva bestämma hur de tror när det gäller Gud, och vad som är sant för dem.

Inom Waldorf ber man bordsbön. Man tillber dock inte någon Gud, utan istället tackar man naturen. En av bordsbönerna lyder
Jorden har oss detta gett
Solen det i ljus berett
Kära sol och kära jord
Tack för gåvan på vårt bord

Med mina mått mätt är det ett mycket sunt synsätt.

Andra bloggar om: Waldorfpedagogik, Antroposofi, Uppsala Waldorfskola
Intressant

Hä int lönt

Bloggat den | August 14, 2006 klockan 12:58 am | 1 Kommentar

För att citera den gamle slalomekvilibristen

Hä int lönt å försök förklar för nån som int begrip

Mina barn går på Uppsala Waldorfskola

Bloggat den | August 14, 2006 klockan 12:18 am | 2 Kommentarer

Jag kom att tänka på att jag nog aldrig har berättat varför jag gjort det aktiva valet att placera mina barn inom Waldorfskolan. Av diverse anledningar så känns det som att det är dags att jag gör det nu.

För drygt 20 år sedan var jag på studiebesök på Rudolf Steinerhögskolan i Järna. Att komma dit var… var… ja, det var en av de bästa upplevelser jag haft i livet. Miljön och atmosfären sköljde över mig som ett renande balsam.
Jag bestämde mig direkt för att om jag någonsin fick barn - vilket jag iofs hade bestämt mig för att inte få - så skulle de få gå i Waldorfskola. Jag kunde öht inte tänka mig att sätta mina barn i någon kommunal betongskola efter det jag upplevde i Järna.

När jag senare, trots allt, fick barn så började jag läsa på mer aktivt om Waldorfpedagogiken. Och ja, den stämde överens med allt jag kände.
När Mr T var fyra år började han på Uppsala Waldorlekskola (det som kommunalt kallas dagis heter inom Waldorf lekskola), och om drygt en vecka börjar han i klass 4 på Uppsala Waldorfskola (hemsidan ser ut som skit, men det blir ändring på det i höst… ). I lekskolan har vi fyllt på med Herr Fiffig och Prinsessan.

Det är egentligen svårt att sätta ord på allt jag tilltalas av, men jag skall göra ett torftigt försök.
Den harmoniska miljön landar helt rätt i mig. Man använder sig uteslutande av naturmaterial och kosten är vegetarisk (det senare har dock ruckats lite på vid julbord och påskbord).
Uppsala Waldorflekskola är inrymd i ett stort, gult vackert trähus. Till detta har man en stor lummig trädgård där man sår och skördar. Man har kaniner, och fram till fågelinfluensehysterin hade man även höns. Man har bara en fröken per grupp, och samtidigt är grupperna mycket mindre än de är i kommunal regi.

Waldorfpedagogiken skiljer sig väsentligt från undervisningen i den kommunala skolan. Jag brukar beskriva det som att man lever i så nära symbios med naturen man kan komma.
Pedagogiken bygger på att utveckla hela människan; tanke, känsla och vilja. Teoretiskt, konstnärligt och praktiskt arbete integreras så långt som möjligt.

I skolan har man arbetsböcker istället för läroböcker. Dvs istället för att inhämta kunskap ur böckerna, så fyller man böckernas tomma blad med kunskap. Ett exempel på det är hur det går till när man lär sig bokstäver. Det börjar med bilder i olika berättelser (främst folksagor). Man ritar en svan för S (och upptäcker sedan S:et i svanen), en groda för ett G (och ser sedan att grodan utgör ett G) osv.

Redan från klass 1 läser man två främmande språk, engelska och tyska. De första åren ligger det naturligtvis på en mer leksam nivå, med sånger, ramsor och lekar som utgångspunkt.
Man lär sig sticka och virka i klass 1.
Ett annat ämne är eurytmi. Det kan beskrivas som en dansliknande rörelsekonst. Tal och musik uttrycks med kroppsrörelser utifrån ljud, klang och ton i språket. I de högre klasserna övergår det mer åt poesi, drama och musik.

Skoldagen utgår från människans dygnsrytm. Periodundervisning (tanke) ligger på morgonen, språk och konstnärliga ämnen (känsla) mitt på dagen, hantverk och gymnastik mm (vilja) på eftermiddagen.
Man tillämpar periodundervisning, vilket innbär att man i perioder mellan två och fyra veckor koncentrerar sig på ett ämne. Det ger möjlighet till fördjupning och ger en sammanhållen överblick.

I lekskolan och de lägre klasserna ritar man med bivaxkritor (röda, blå och gula), och samtidigt börjar man redan på lekskolan att måla vått-i-vått. Detta fortsätter som en röd tråd genom alla årskurser.
Man skapar också fantastiska konstverk med bivax.

Waldorfskolan eftersträvar att vara en 12-årig skola med sammanhållna klasser genom årskurserna. Man går naturligtvis ut grundskolan efter klass 9, men i de Waldorskolor där det finns gymnasium (eller högstadie, som det kallas inom Waldorfsfären) kan man fortsätta i tian, elvan och tolvan.
Uppsala Waldorfskola har sedan tre år tillbaka gymnasieklasser, och utbildningen har estetisk inriktning. Jag är osäker på hur det ser ut på andra Waldorfskolor, men inom Uppsala Waldorfskola finns bara en klass i varje årskurs.
Istället för betyg får barnen ett läsårsbrev efter varje avslutad årskurs. Efter nian och tolvan kan läsårsbrevet omvandlas till ett “vanligt” betyg om man så önskar.

Ja, det var lite kort om Waldorfpedagogiken, och vad som tilltalar mig i den.
Något i min spåkula säger mig att jag kommer att återkomma i ämnet.

Andra bloggar om: Rudolf Steinerhögskolan, Waldorfpedagogiken, Uppsala Waldorfskola
Intressant

SJÄLVKLART!!

Bloggat den | August 12, 2006 klockan 2:22 am | Inga kommentarer än

Har man någonsin snubblat över en mer uppenbar självklarhet?
Knappast.

Skriv på, för bövelen!
Det är ingen vädjan - det är en order.

Kärleksregn och lyckoströssel

Bloggat den | August 11, 2006 klockan 11:57 pm | Inga kommentarer än

Idag har jag varit så duktig så jag blir alldeles impad av mig själv. Och mitt i allt ringde en journalist igen. *häpp* Jag börjar nästan förstå hur det är att vara kändis…
*asg*

Det kom ett par postavier om att jag hade två paket att hämta ut. Det är ju alltid kul att få paket, så jag cyklade entusiastiskt iväg för att hämta dem. Men inte fick jag några paket, inte. På utlämningsstället rynkade man förvånat på näsan då man sökte på kollinumren. Informationen där var knapphändig, men så mycket visste man att dessa paket inte fanns hos dem iaf.
Hmm..? På väg hem funderade jag på om de två avierna kunde avse de två paket (från samma avsändare) jag fick avier om förra veckan, och hämtade ut då. Men så kunde det väl ändå inte vara..?
När jag kom hem ringde jag upp avsändaren. Nej, denne hade inte skickat några nya paket till mig, så det måste helt enkelt handla om förra veckans paket.
Men de paketen är ju uthämtade med de avier jag fick då. Varför har posten nu skickat ytterligare ett par avier till mig?
Posten slutar aldrig att förbrylla mig.

I hemmets datorpark finns inte en enda fungerande skrivare. Däremot står det ett antal avdankade som bara väntar på att fraktas iväg till återvinningscentralen (tillsammans med andra avdankade datordelar).
Jag hade något jag ville skriva ut idag, så det var bara att sätta sig på cykeln och jonna ned till Ink’n'Art.
Vad kostar det att skriva ut? frågade jag, och snurrade lite lojt med USB-minnet.
Ska du använda en dator? fick jag till svar.
Öhh… ja sa jag.
Man betalar för datortid. Det kostar en krona i minuten, och minst 10:- sa expediten.
Kostar det något extra om jag skriver ut? frågade jag.
Alltså, man betalar för den tid man använder datorn sa hon.
Men om jag sitter 10 minuter och bara surfar eller om jag gör utskrifter under 10 minuter, blir det någon prisskillnad då? undrade jag.
Öhh… va..? Nää… sa hon.
Jag satte mig vid anvisad dator, tryckte in USB-minnet och började printa. Medan jag väntade på utskrifterna läste jag på den stora informationsskylten som satt bredvid skärmen. Enl. den kostade utskrifter 1:- styck. Bad luck, Ink’n'Art, jag skriver ut gratis, jag tänkte jag.
Mina utskrifter var klara på några minuter, och jag gick jag fram och lämnade en tia till expediten. Det kändes som ett ganska bra pris för 50 kopior.

Mitt i dagens tempo har det ramlat in hurrarop, stöd och kärlek från allehanda håll. Kärleksregn och lyckoströssel är aldrig tråkigt.

På söndag skall jag fika med mamman till en av Herr Fiffigs sexårskompisar. Det ser vi båda fram mot, och vi har jävligt mycket att prata om. Hon är riktigt förbannad vid det här laget (dock inte på mig!), så det blir nog ett konstruktivt möte

Det kom ett sms ända från Afrika. Men vad bryr väl jag mig om om det lapas sol och mås gott.
Vem har sagt att det inte duger att svalka sig med en rumsvarm 2.8 i åskvärmen hemma i Svedala..? Jag bara undrar!

Dagens Hjältinna!

Bloggat den | August 10, 2006 klockan 11:42 pm | 4 Kommentarer

Dagens Hjältinna! Idag blev vi inbjudna till Faster Es kolonistuga. Vi tänkte att Herr Fiffig säkert skulle kunna cykla på sin cykel dit, men att låta Prinsessan göra detsamma kändes lite vanskligt. Det var ju mindre än ett dygn sedan stödhjulen skruvades bort, så det kändes bäst att hon fick sitta i min eller AGs barnsadel.

Det tyckte inte Prinsessan.

Efter en del argumentation gick vi med på att hon fick cykla på sin cykel. Det var ju säkra cykelvägar hela vägen, och om hon blev trött fick vi väl parkera hennes cykel någonstans längs vägen och sätta henne i en barnsadel.

Vi cyklade iväg, och Prinsessan trampade entusiastiskt. Benen snurrade som en konstant trumvirvel, och hon visade inte minsta tecken på trötthet. Enl map24 blev vår cykeltur sammanlagt 9 km, och därmed vill jag utse Prinsessan till Dagens Hjältinna. Det faktum att hon, på sin lilla cykel, säkert trampade 4-5 gånger fler cykeltramp än vi andra gör mig inte mindre imponerad.

Styrka

Bloggat den | August 9, 2006 klockan 11:54 pm | 2 Kommentarer

Jodå [Mr Ts biologiske fader] kom förbi på en fika, och med ett ekonomiskt bidrag till Mr Ts elscooter. Som jag sa redan igår, så skall man aldrig sluta förvånas. Det ekonomiska bidraget blev dubbelt så stort som jag hade kunnat föreställa mig i mina värsta glädjekalkyler. Därmed kan vi åka och köpa den efterlängtade elscootern nästa fredag.
Häpp!

Idag träffade jag och AG de-där-som-skrev-det-där-mailet. Det var ett positivt och stärkande möte, och det resulterade i beslut om ännu en drastisk åtgärd.
Jag kan ärligt säga att jag känner mig kolugn i allt detta. Samtidigt är det så jävla urtrist att behöva hålla på att gröta med något som egentligen inte är ett problem. Det blev ett problem först när [instansen] valde att göra det till det.
Jag lovar att mumla ur skägget innan ni tvingas läsa om det i tidningarna.

Inte sämre än brorsan

Bloggat den | August 9, 2006 klockan 4:59 pm | 9 Kommentarer

Prinsessa på två hjul
Prinsessan har tjatat sedan i måndags. Om inte Herr Fiffig har stödhjul, så vill inte hon heller ha det.
Så det, så!

Idag blev tjatet olidligt, så det var bara att plocka fram verktygslådan och knalla ut till cykelstället. Jag tänkte att jag inte skulle behöva springa med henne mer än något varv runt gården innan hon bad att få stödhjulen påskruvade igen.

Jag hade fel.

Så snart stödhjulen var borta satte hon sig på cykeln, och så trampade hon iväg.
Kvar stod en rörd mamma med en klump i halsen, skiftnyckel i handen och tårar i ögonen.

Solmogna hallon

Bloggat den | August 8, 2006 klockan 11:55 pm | Inga kommentarer än

Gårdagen var en stor dag. Vi har pratat hela sommaren om att skruva bort Herr Fiffigs stödhjul, men det har liksom inte blivit av.
Förrän igår.
Jag tog med mig verktyg ut, och gjorde slag i saken. När jag ändå var i farten passade jag på att smörja kedjan och hissa upp sadeln. Sedan klev Herr Fiffig upp på cykeln, jag greppade bakdelen av sadeln, och så bar det av. Efter bara några meter släppte jag greppet, men fortsatte springa bredvid. Herr Fiffig cyklade som om han aldrig hade gjort annat.
Efter ca 50 meter höll jag fram båda händerna, för att visa Herr Fiffig att jag inte höll i. Då höll han på att köra omkull.
Men så cyklade han vidare. Han cyklade, och cyklade och cyklade. Han fortsatte cykla hela dagen, och hans föräldrar hade fullt upp med att svälja klumpar i halsen och blinka bort tårar.

Mr T har bestämt sig för att köpa en elscooter, och han är snudd på besatt av tanken. Han räknar sina pengar och räknar hur många veckopengar till han måste få för att ha råd. Att Ralle (som sovit över här inatt) också är sugen på att köpa en gör inte Mr Ts entusiasm mindre.
Ring till [den biologiske fadern] och fråga om du kan få pengar av honom föreslog jag.
Euhm… va… det kan jag väl inte göra svarade Mr T.
Det är klart att du kan. Jag och pappa köper ju saker till dig så ofta vi kan, så det är väl inte mer än rätt om [den biologiske fadern] köper någonting någon gång sa jag.
Efter lite diskuterande tog Mr T telefonen och ringde. Och kors i krösamoset, det telefonsamtalet resulterade i att [den biologiske fadern] kommer förbi med ett ekonomiskt bidrag imorgon.
Man skall aldrig sluta förvånas.

Igår kom ett brev från barnens skola. Vi öppnade det med nyfikenhet, men det innehöll “bara” ett sånt där inför-terminstarten-brev. I det meddelades också att en elev på skolan dött under sommaren. Även om jag inte kände just henne, så var det oerhört tungt att läsa. Det lämnade en nedstämdhet som satt kvar hela dagen.

Idag åkte jag och Prinsessan till kolonilotten. Vi vattnade lite, men slappade mest. Vi drack festis, lyssnade på Sommar och åt hallon.
Mysigt!

Ikväll såg jag ett nytt barn bland alla andra barn ute på gården. Det var en pojke som uppskattningsvis var ett par år äldre än Mr T. Jag såg att pojken hade downs syndrom, och han hade stödhjul på sin cykel, som han så stolt cyklade omkring på.
Jag blev alldeles varm och glad i hjärtat.
Några minuter senare kom Mr T inspringande.
Mamma, det är en handikappad pojke ute på gården. Ismahil retar honom och skrattar åt honom sa han. Jag gick igång direkt, och på mindre än två röda sekunder var jag ute på gården.
Retar du den där pojken? frågade jag Ismahil.
Men han körde ju på min cykel. Han måste säga förlåt försökte Ismahil försvara sig.
Du ser säkert att den pojken har ett handikapp, och du borde kunna räkna ut att han inte körde på din cykel med flit fräste jag ilsket.
Han retade honom också, och skrattade åt honom för att han har stödhjul på cykeln berättade Elin.
Om du inte kan vara trevlig och snäll mot andra barn, så tycker jag att du kan gå hem och leka på din egen gård. Men det är ännu bättre om alla kan leka tillsammans och vara respektfulla mot varandra sa jag och spände blicken i Ismahil.
(Jag påstår inte att jag hanterade situationen på bästa sätt, men jag kunde bara inte tygla min ilska)

När situationen var utredd vände jag mig till den nya pojken och pratade med honom. Han berättade att han heter Jonas, men kunde inte berätta var han bodde. Jag blev lite fundersam eftersom jag inte såg till någon förälder i närheten, och Jonas heller inte kunde berätta var hans föräldrar var.
Kunde det vara så att Jonas hade gett sig av på en lite längre cykeltur än vad föräldrarna hade tänkt sig, och nu cyklat vilse? Jag kände att jag inte bara kunde strunta i pojken och gå in. Om det var så att Jonas var ute på ett eget äventyr så måste hans föräldrar vara utom sig av oro.
Jonas cyklade glatt runt på tennisplanen, och jag såg att Ismahil hade försvunnit från gården. Jag gick in för att rådgöra med AG, men innan vi hade kommit på någon bra lösning kom Mr T inspringande
Mamma, nu cyklade Jonas iväg alldeles själv sa han.
Jag tog min cykelnyckel och sprang ut för att cykla efter honom. Men han återvände ganska snabbt till gården, och jag bestämde mig för att stanna ute.
Efter en stund dök det upp en kvinna på cykel. Det var uppenbart att det var Jonas mamma, och hon var märkbart lättad över att ha hittat honom. Vi blev stående ute på gården och pratade en lång stund. Det visade sig att de bor på samma gata som vi, men på andra sidan parkeringen.
Det visade sig också att Mr T och Jonas hade gått i samma dagisgrupp en gång i tiden (!!). Det var innan Mr T började på Waldorf, och han gick på ett kommunalt dagis bara 100 meter härifrån. Där fanns en avdelning där man tog emot barn med handikapp. För att fylla ut gruppen tog man även emot barn utan handikapp, och jag blev tillfrågad om det var ok att Mr T gick i den gruppen.
Bortsett från att det var en enormt korkad fråga att ställa (varför skulle inte det vara ok?), så tyckte jag att det var alldeles utmärkt att Mr T gick där. På så sätt fick han ju i sin vardag lära sig att alla människor är olika.
Jonas mamma berättade att hon och pappan är så glada över att Jonas nu vågat börja vara ute. Han hade nämligen blivit nedslagen (!!!) av barn (!!!) ute på gården för två år sedan, och sedan dess hade han inte vågat gå ut. Det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna när hon berättade det. Tragiskt nog förstod jag direkt vilket barn som legat bakom misshandeln (och Jonas mamma bekräftade min misstanke). Det är en pojke som har varit på Mr T (och för den delen “alla” barn i området) under flera år.
Det må låta cyniskt, men om den pojken inte är omhändertagen av socialtjänsten om senast två år, då skall jag äta upp min häxhatt.

Vi skildes vinkande åt, och Jonas och hans mamma cyklade hemåt. Jag sa till Jonas att han gärna får komma tillbaka hit och leka, och jag hoppas verkligen att han gör det.

Imorgon skall jag och AG träffa de-där-som-skickade-det-där-mailet. Det ser jag fram mot snudd lika mycket som barn längtar efter julafton.

Andra bloggar om: El-scooter, Downs syndrom
Intressant

theWitch - som ett brandlarm i köket

Bloggat den | August 7, 2006 klockan 2:20 am | 2 Kommentarer

Det finns ondsinta människor på nätet. Ja, tro det eller ej, men det finns de som är så ondsinta att de helt skrupellöst sprider rykten om att jag skulle vara en husmor.
Själv vägrar jag sjunka så lågt att jag ens kommenterar det.
Ni, alla mina beundrare och fans (jag räknar er i tiotusental) vet att allt det där bara är illasinnat skvaller och förtal. Man behöver inte ha hängt på min blogg lika länge som ni har gjort, innan man vet att här går brandlarmet i de flesta fall så snart jag bara tänker tanken på att närma mig spisen.
Jo, det är sant. Den där jävla skrikan går fan igång så snart jag kokar tevatten.

För att en gång för alla ta udden av förtalet som cirkulerar, så vill jag ta tillfället i akt och berätta.
För ett par dagar sedan stod sallad på lunchmenyn. Ni vet, tomater, avocado, majs, fetaost, rödlök och sånt där. Jag jonglerade med knivar och skärbräde som om jag aldrig hade gjort annat (jamen vafan, på plats och ställe vill man ju inte verka bortkommen).
Vad hände då?
Jag frågar igen; Vad hände då?

Jo, brandlarmet gick.

Nej, det var ingen eldsvåda i antågande. Brandlarmet triggades igång av det enkla faktum att jag komponerade en sallad.
Så det, så.

Det är fritt fram. Om man vågar titulera mig husmor efter detta, så är man välkommen. Först bör man dock kanske betänka vem som står och skrattar sen!

Ha!

Rösta på Unika Partiet!

Bloggat den | August 7, 2006 klockan 12:08 am | 7 Kommentarer

Är du en av de som inte tror på/inte tar Unika Partiet på allvar?
Var lugn, jag vågar gå i god för att du inte är ensam.

Om du inte känner att det finns ett annat parti vars ideal du brinner för, så kan du göra så här;
Gå stolt och högtidligt iväg till din lokala vallokal (öppet 08.00-20.00) den 17:e september (du kan naturligtvis poströsta redan tidigare, men nu tänkte jag att vi skulle göra en lite högtidlig grej av det).
Greppa en blank valsedel, och skriv dit Unika Partiet. Sedan skriver du valfritt namn under. Det kan vara ditt eget eller någon annans. Om du inte kommer på något namn, så ställer jag upp (se exempel nedan).

Gör ett unikt val!

Det hade ju förstås varit ännu festligare om man tagit en förtryckt valsedel för Unika Partiet, bara för att få glädjen att stryka frk. Rosings namn. Men enl Valmyndighetens faq räknas inte strykningar på valsedlar, så det känns ju som en vansklig väg att gå.

För de som väljer att, enl ovan nämnda exempel, göra mig till sin röst i riksdagen så lovar jag här och nu att politiken kommer föras enl följande:
I varje enskild fråga lägger jag ut en omröstning här på hemsidan. Sedan kommer jag, i sann demokratisk anda, föra den linje som majoriteten av mina väljare bett mig att göra.
Lätt som en plätt, och ursmart. Eller hur!
(Jösses, jag får en känsla av att denna programförklaring tog längre tid att göra, än vad frk. Rosing tog på sig då hon värkte fram sin politik).

Som lite valfläsk lovar jag redan nu att jag som första åtgärd kommer att byta ut bilderna på Unika Partiets hemsida. Det har ni mitt fasta handslag på!

Sno gärna nedanstående knapp, och länka hit. Sedan ser jag det som rena formaliteter innan vi nått vårt mål.
Jag känner att jag måste börja förbereda mig redan nu. Hur urringat tror ni jag kan bära i plenisalen?

Gör ett Unikt val!

Tidigare bloggtexter:
Visst är de unika!
Lyteskomik blir lytespolitik?

Andra bloggar om: Unika Partiet, Politik, Linda Rosing, Valmyndigheten, Personval, Demokrati
Intressant

Prideparadlördag

Bloggat den | August 6, 2006 klockan 1:43 pm | 1 Kommentar

Häxan och göken Som de tidsoptimister vi är i den här familjen, så blev det ganska stressigt igår morse. Men till slut kom vi ändå med bussen till storsan.
Prinsessan och Herr Fiffig lämnades hos farfar, och sedan drog vi vidare. Allt buss- och tunnelbaneresande tog längre tid än vi trott, men till slut kom vi iaf fram till Humlegården.
Precis när vi kommit dit träffade vi K och AS. Kul! Vi pratade en stund, och sedan gick K och AS vidare för att leta upp Shw. Själva stannade vi för att vänta in r2 och M. De dök upp efter en liten stund, och mitt i kramkalaset dök även Monica upp. Det blev en ny irl-bekantskap, och hon visade sig ju vara hur trevlig och kul som helst. Definitivt en människa som jag vill träffa igen!
Snart hade Saffran anslutit till sällskapet, och vi började fundera över var vi skulle slå oss ner. Att hitta Shw, K och AS i folkvimlet var inte det lättaste. Men vi hittade iaf en gräsplätt i skuggan där vi kunde slå ner våra rumpor.

Efter att det ätits och druckits lite började KA och Carina närma sig Humlegården. Samtidigt gjordes ett nytt försök att hitta Shw m.fl. Vi hittade dem en bit närmare paradstarten.
En präst, en socialsekreterare och en manusförfattare Jag hade gått hela dagen med en tilltagande huvudvärk, men när jag nu äntligen fick i mig en mugg kaffe började det sakta lätta. Underbart!

Företagsamme Mr T insåg plötsligt att det fanns pengar att tjäna. Eftersom det förtärdes en hel del dryck i Humlegården, så satte gossen igång att samla burkar och flaskor. Efter en stund hade han tre stora kassar fulla, och efter att ha pantat dem visade han stolt upp femtiolappen som blivit hans förtjänst.

Hela sällskapet tog t-banan till Slussen, och vi kom dit ungefär samtidigt som paraden.
Själv blev jag oerhört flitigt fotograferad under dagen. Om det berodde på min smäktande skönhet eller det faktum att jag hade en gök på huvudet skall jag låta vara osagt.

Dagen avslutades på en restaurang vid Skanstull. Det går inte att beskriva hur välgörande det är att umgås med människor man älskar av hela sitt hjärta. Hade jag fått bestämma, så hade jag mer än gärna suttit kvar där hela kvällen. Men nu hade vi ju barnen att ta hänsyn till också. De skulle hämtas hos farfar innan det blev för sent. Sedan hade vi drygt en timmes resa framför oss innan vi var hemma.

Prinsessan var på sitt allra bästa humör under bussresan hem. Hon satt i mitt knä och pratade oavbrutet. Tjejen som satt bredvid oss var tvungen att kväva många skratt, och upplevde det uppenbarligen som en mycket roande bussresa.

Andra bloggar om: Pride
Intressant

Egokickar, journalister och snoppsugarpark - allt i en salig röra

Bloggat den | August 4, 2006 klockan 11:18 pm | 5 Kommentarer

Den här dagen har varit en räkmacka av egokickar. Riktigt behaglig, med andra ord.

Igår kväll när Sergeij (Daniels lillebror) var här var det nästan omöjligt att få honom att gå hem (jo, på något märkligt sätt lyckades han följa med in när jag ropade in mina egna telningar för kvällen). När klockan närmade sig tio försökte jag upprepade gånger få honom att gå hem genom att säga
Nu är klockan mycket, din mamma börjar nog bli orolig för dig.
Men jag pratade för döva öron. Han kröp upp i en fåtölj och satte sig. När jag “föste iväg” honom därifrån gick han och satte sig vid datorn. Och så fortsatte det. Till slut var jag tvungen att be AG om hjälp, och han lyckades få pojken att gå hem.
Jag vet inte. Jag kanske ser spöken. Men själv skulle jag kräkas av oro om min sexåring inte hade kommit hem och klockan närmade sig tio på kvällen. Ja, sanningen att säga låter vi inte Prinsessan och Herr Fiffig vara utom synhåll öht.

När vi åt försökte jag småprata lite med Sergeij. Inte heller han visste vad pappans sjukhusvistelse berodde på, men han berättade att pappan hade försökt rymma från sjukhuset innan han var frisk. Då hade han fått nytt blod, och fått stanna där tre månader till. Nu har pappan kommit hem, och han har någon “grej” som slår larm om han blir sjuk igen.
Själv förstår jag inte alls vad den berättelsen betyder, men det var så han berättade det.
Han berättade också att föräldrarna är engagerade i en kulturell sång- och dansgrupp. Dit hade de åkt tidigare på dagen, och lämnat Daniel och Sergeij hemma ensamma (det är ju som att vi skulle lämna Mr T och Herr Fiffig ensamma hemma *gulp!!*).

Igår kväll vid nattning försökte jag prata lite med Mr T om Daniel och Sergeij. Jag var noga med att understryka att jag absolut inte har något att invända mot pojkarna - tvärtom. De är både gulliga och mysiga, och om de är hungriga får de mer än gärna äta här.
Jag kan säga till dem att de inte skall äta här sa Mr T.
Nej, nej, nej försäkrade jag. De får gärna göra det. Jag bara undrar lite över hur de har det hemma egentligen.
Jag tror att Mr T förstod.

Idag när det var dags för lunch utgick vi från att Daniel skulle äta här. Föräldrarna hade åkt iväg till sin sång- och dansgrupp, och han var lämnad ensam.
Men när jag gick ut för att hämta grabbarna var det bara Mr T som kom. Daniel stannade kvar ute på gården.
Är inte Daniel hungrig? undrade jag, och fick ett svävande svar.
Jag befarade att Mr T ändå missförstått något av det jag sagt igår kväll, och under lunchen tog jag tillfället i akt att återigen understryka min poäng. Och det var nog tur det, för vid middagen var Daniel rejält hungrig.
Efter att ha laddat i sig mat (och därefter frågat om han fick ta en banan) gick Daniel sedan hem. Jag hoppas att föräldrarna var hemma.

Journalisten ringde idag igen. Vi pratades vid en stund, och kom överens om att höras av nästa vecka efter att jag och AG har träffat de-där-som-skickade-mailet. Han “förvarnade” också om att det inte alls är omöjligt att även andra medier nu kommer att höra av sig.
De är välkomna. Det är sällan jag har vilat så tryggt i något som detta. Sett från ett annat håll kanske jag borde vara ett nervöst vrak, men med tanke på det enorma stöd som ges från alla håll (även “oväntade”), så är det omöjligt att göra något annat än att “luta sig tillbaka”.

Jag beklagar det (ev) kryptiska i allt detta. Det beror inte på att jag skulle försöka spela svår. Det beror enbart på att… att… tja, jag vill åtminstone träffa de-där-som-skickade-mailet innan jag mumlar ur skägget. Men förr eller senare kommer jag att berätta.
Om inte Expressen hinner före…

Igår kväll, då när Mr T skulle nattas, låg han och tittade på TV.
Vad tror ni han såg? Någon läskig rysare? En blodig deckare? Motorsågsmassakern?
Nej. Han låg och tittade på en dokumentär om kloning, i Kunskapskanalen. Utan att ta blicken från TVn uppdaterade han mig om diverse fakta på området.
*luv*

Under kvällen har jag vid ett par tillfällen försökt ringa ett par vänner i Stockholm. Jag ringde på den enes mobil, men fick inget svar. Till slut ringde jag på den andres mobil (vilket är ett nummer jag inte ringt tidigare). Då någon svarade tjoade jag klämkäckt
Är ni i Snoppsugarparken??
Euhm.. nää..vaa..??. fick jag till svar.
Shit pommes frites!!! Hade jag ringt helt fel nummer? Plötsligt var jag inte alls säker på att rösten i andra ändan tillhörde den jag hade förväntat mig skulle svara. Hur skulle jag nu ta mig ur detta, om det visade sig att jag ringt fel nummer? Hur förklarar man en felringning som inletts med ett tjoande Är ni i snoppsugarparken??
Tack och lov, så hade jag ringt rätt.
Men vännerna var inte i någon snoppsugarpark. De befann sig i hemmet lugna vrå.
Slutet gott, allting gott.

Imorgon bär det av mot storstaden. Prinsessan och Herr Fiffig dumpas hos farfar, medan Mr T slår följe med sina päron. Det blir picknick i city i sällskap av älskade vänner.

Sa jag att livet känns som en räkmacka, eller?

Om man är skrynklig så dör man

Bloggat den | August 4, 2006 klockan 7:16 pm | 4 Kommentarer

Prinsessan och Herr Fiffig sitter och tittar på Bröderna Lejonhjärta.
Herr Fiffig: Mamma, finns det drakar på riktigt?
theWitch: Nej.
HF: Men det är ju drakar på Bröderna Lejonhjärta.
tW: Jamen det är ju i Törnrosdalen. Där bestämmer ju Tengil, och han är ju inte alltid så snäll. Men i Körsbärsdalen, dit de snälla kommer, där finns inga drakar.
Prinsessan: Vem vaktar i Körsbärsdalen?
tW: Jag vet inte.
P: Farmor bor i Körsbärsdalen nu.
tW: Ja.
HF: Claire kommer att dö.
tW: Va? Menar du Claire som är fröken på lekis?
HF: Ja, hon är så skrynklig i ansiktet, så hon kommer nog dö snart.

Visst är de unika!

Bloggat den | August 4, 2006 klockan 12:52 pm | 7 Kommentarer

Mycket kan man säga om Linda Rosing. En av sakerna är att hon har rätt i att hennes parti är unikt.
Jag blir nästan lite rörd när jag går in på deras hemsida.

Det slår mig att de inte har valt någon partisymbol (tistel, blåklint e.dyl). Eller skall det grässtrået som Linda står och tuggar på föreställa partisymbol?
Och den andra bilden (på startsidan) på henne, då. Den är ju riktigt läskig! Ögonen lyser alldeles röda, och man blir rädd att man skall bli besatt av någon förbannelse om man möter blicken.

Nej, nu skall jag sluta kverulera om petitesser.

Vi tittar på partiledningen.
Linda är, som vi redan förstått, partiordförande. Jag blir lite orolig när hennes titel anges som författare. Räcker det verkligen med att man sitter och berättar sitt skvaller för en skvallerjournalist, för att man skall tituleras författare? Ur led är tiden.
Christian Björklund verkar ha många strängar på sin lyra. Han är ordförande för Piratpartiet i Skaraborg (eller har han hoppat av den posten, jag kan inte få fram info om det). Dessutom är han kassör i Global kommunikation.
Hos Unika Partiet presenteras han som egenföretagare, och min personliga gissning är att det är han som ligger bakom hemsidan. Det är visserligen spekulationer, men å andra sidan har jag sällan fel *
Pierre Almquist har övergett Piratpartiet för att sluta upp vid Lindas sida.
Alfred de Tavares, som sägs vara journalist, känner jag inte till. Men jag googlar lite, och får fram att han kandiderade till riksdagen för Välfärdspartiet 2002.
Tja, man skall inte vara sämre än att man kan ändra sig. Undertecknad har tex representerat två olika politiska partier (dock inte samtidigt) på kommunalpolitisk nivå.
Ulf Jansson är en föreläsare från Trollhättan. Dessutom är han funktionshindrad, och rent spontant känns det ganska pk att knyta till sig en sådan person när man startar ett parti.
Jag skulle säkert göra det (under förutsättning att personen delade mina värderingar).
Birgitta Eriksson från Tidaholm har knappast suttit med armarna i kors här i livet. Inte benen heller, och hon tituleras tolvbarnsmamma hos Unika Partiet.
Johan Norén från Oxelösund lägger hammaren åt sidan för att snickra politik med Linda.

Om man vill, så kan man bli medlem i Unika Partiet. För detta krävs inte mer än att man har tillgång till dator och mobiltelefon. Och det har säkert alla de svaga i samhället (inte minst uteliggarna), vars förespråkare Unika Partiet säger sig vara.
Man smsar Rosing 25 alt Rosing 50 (beroende på om man är ungdom/pensionär eller vuxen). Det känns nästan lite gulligt att det är Rosing [summa] som skall smsas. Spontant tänker man att det annars skulle ligga nära till hands att man väljer tex Unika [summa]. Men nej, här ikläder man sig inte någon falsk blygsamhet, inte.
Fokus skall inte ligga på partiet, utan på dess ordförande.

Hur vet man då om man vill bli medlem i partiet, eller om man åtminstone sympatiserar med dess åsikter? Tja, det är väl bara att ta sig en titt på partiprogrammet.
Eller nej, så enkelt var det visst inte…
På sidan Politik finns bara texten

Barn, ungdomar
Barnomsorg, skola
Familj
Homo/Bi/Transsexuella
Funktionshindrade och sjuka
Pensionärer
Tandvård
Brott mot män och kvinnor
Hemlösa
Folkhälsofrågor
Internet och datorer
Invandrare
Krogar / Diskriminering
Alkohol
Ideal / Bilder
Juridik

Det kändes ju lite… tunt. Och ännu tunnare kändes det då jag insåg att de staplade orden inte ens utgjorde några länkar.
Man har alltså åsikter om barn, ungdomar, barnomsorg… osv, frågan är bara vilka åsikterna är.
Vill man göra nedskärningar inom barnomsorg och skola? Anser man att pensionärer inte skall beviljas bostadsbidrag? Menar man att tandvård inte skall subventioneras? Vill man slopa åldersgränsen för inköp av alkohol? Vad menar man med Invandrare? Att vi skall stänga våra gränser, kanske? Hur finansierar man sin politik? Ideal/Bilder låter som en intressant punkt. Undrar vad som kan gömma sig bakom den?
Frågorna hopar sig, och svaren lyser med sin frånvaro.
Rätta mig om jag har fel, men för egen del känns det som att ett väl genomtänkt partiprogram är det absolut viktigaste att presentera då man drar igång ett parti. Uppenbarligen delar inte Linda min uppfattning i den frågan.
Jag undrar vidare vilken syn man har på kärnkraften. Vilken utrikespolitik avser man att föra? Hur ser skattepolitiken ut? Miljöpolitiken? Biståndspolitiken?
Anser Linda att det skall vara lag på att bära flytväst? Kan hon ro? Kan hon simma? Ja, det är frågor som åtminstone jag vill ha svar på innan jag vågar bana väg för henne fram till ekan på Harpsund.

Drottningen har också skrivit om fenomenet

Tidigare bloggtext om Unika Partiet

Andra bloggar om: Linda Rosing, Unika Partiet, Politik
Intressant

keep looking »

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Trettonårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Det senare gärna i Ishallen. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.