Prinsessan funderar över framtiden

Bloggat den | July 31, 2006 klockan 9:37 pm | 5 Kommentarer

Prinsessan:Vad blir Herr Fiffig när han blir stor?
theWitch: Hur menar du?
P: Ja, blir han mamma eller pappa?
tW: Han blir pappa, eftersom han är pojke. Och du som är flicka kan bli mamma.
P: Då kommer det bli många som bor hemma hos oss.
tW: Jamen när ni blir stora, så tror jag nog att ni vill flytta. Mr T hittar någonstans där han vill bo, Herr Fiffig hittar någonstans där han vill bo, och du hittar någonstans där du vill bo.
P: Nej, jag och Herr Fiffig ska bo på samma ställe!
tW: Ska ni? Varför det? Tror du inte att det blir tråkigt om du skall bo tillsammans med din bror?
P: Jamen om jag skall vara mamma, så måste ju Herr Fiffig vara pappa.
tW: Nej, men Herr Fiffig kommer ju att vara din bror även när ni blir vuxna. Men om du träffar någon kille som du blir kär i, så kan ni skaffa barn om ni vill.
P: Jaa… Då får jag åka till sjukhuset, så att doktorn får ta ut bebisen ur min mage.
tW: Ja.
P: Men det är jättejättelänge kvar tills jag skall få någon bebis, för jag är inte vuxen än.
tW: Du har helt rätt. Du har många år kvar att vara barn.
P: Men sen, när jag blir stor, då blir det många som ska bo hemma hos mig. Jag, någon som skall vara pappa, Herr Fiffig, alla bebisarna…

Jag har fördomar

Bloggat den | July 31, 2006 klockan 12:11 pm | 2 Kommentarer

Jag går omkring och tror att jag har en ganska representativ syn på, och inställning till, homosexualitet. Men jag måste nog revidera den föreställningen.
Det är så sorgligt att läsa att hälften av alla homo- och bisexuella håller sin sexuella läggning hemlig på arbetsplatsen. Jag menar inte att homo- och bisexuella skulle ha någon slags “rapporteringsskyldighet” gällande sin sexuella läggning, och jag har ingen förståelse för de fall då man “kräver” att homo- och bisexuella skall komma ut.
Jag ser det inte mer intressant att homo- och bisexuella redogör för sin läggning, än att heterosexuella redogör för sina preferenser.
Jag menar bara att det är oerhört sorgligt om man håller tyst för att man inte vågar berätta.

Jag tänker på en händelse som utspelade sig förra sommaren.
Det var i början av höstterminen, och Herr Fiffig hade bjudit sina kompisar på födelsedagskalas. Några nya barn hade börjat i gruppen, och de var naturligtvis också bjudna.
En pojke och en flicka lämnades på kalaset av en pappa, och vi förutsatte att de var syskon. När barnen sedan hämtades var ytterligare en pappa med. Det var ju inget konstigt med det, och vi förstod (trodde oss förstå) att den här familjen bestod av två pappor och två barn.
Det tog nog nästan halva terminen innan vi insåg att barnen inte alls var syskon, och att båda levde tillsammans med sina resp mammor och pappor. Familjerna umgicks med varandra, och därmed hade den ena pappan lämnat barnen på kalaset (och den andra följde med vid hämtningen).

Jag måste revidera min syn på området. Inte för att det känns som att mitt förhållningssätt är fel, för det gör det definitivt inte. Jag menar bara att jag med min syn på saken riskerar att inte ha förståelse för, eller ens se, den problematik som uppenbarligen finns.

---

Andra bloggar om: Homosexualitet, Bisexualitet, Homofobi
Intressant

Antifascistisk aktion ropar nazistiska slagord

Bloggat den | July 31, 2006 klockan 10:13 am | 6 Kommentarer

Antifascistisk aktion: Krossa sionismen! (!??!)

Vad händer härnäst? Sverigedemokraterna börjar baka bullar och sätter “Fri invandring” högst upp på sin agenda? Vänsterpartiet höjer rösten för att höginkomsttagare skall få sänkt skatt? Modernaterna går man ur huse i sin kamp för att stänga ned varenda kärnkraftverk?
Ja, vad vet jag. Nu kan jag inte bli förvånad längre. Ur led är tiden.

Det gäller att hålla isär begreppen, annars kan det uppenbarligen bli väldigt, väldigt fel…

---

Andra bloggar om: Antifascistisk aktion, Sionism, Nazism
Intressant

Lyteskomik blir Lytespolitik?

Bloggat den | July 30, 2006 klockan 3:16 am | 5 Kommentarer

Löpsedlarna skriker att Linda Rosing skall bli partiledare. Jaha tänker jag förstrött, utan att reflektera. Jag konstaterar väl mest att människan antagligen måste känna att det var alltför länge sedan hon figurerade på löpet.
Det känns mest bara… sorgligt…

När jag tänker vidare på kvällspressens agerande blir jag riktigt förbannad. Det är oerhört kränkande att skriva om henne (på det sätt som de gör). Främst är det kränkande mot henne som person, men det är också kränkande mot kvinnor i största allmänhet.
Jag kräver inte att alla - varken kvinnor eller män - måste vara högintelligenta. Absolut inte. Men att ge en person som Linda Rosing så pass stort utrymme i media sprider onekligen till en oerhört fördummande bild av kvinnor. Det känns dessutom som att kvällspressen gör sig lustiga på hennes bekostnad, och det är ledsamt. Ledsamt på samma sätt som om man gjorde ett reportage om någon CP-skadad, och texten igenom raljerade och kallade personen för jävla miffo.
Jag är inte alls säker på att Linda själv är medveten om tidningarnas motiv, och på så sätt är jag glad för hennes skull.

För mig lirar Linda Rosing och… vad heter hon..? *frågar AG* …Linda Skugge i samma gärdsgårdsserie.
Tidningarna använder sig av dessa tjejer för att göra sig lustiga på deras bekostnad, och det utan att tjejerna fattar det själva. Det gör mig sorgsen.

Drottningen har skrivit ett bra inlägg i ämnet.

När jag tänker efter, så har nog bloggvärlden sin egen “Linda”. Även om hon inte delar förnamn med sina systrar, så lirar hon i en serie som ligger långt bortom hennes egen världsbild.
Vi får se, jag kanske får anledning att återkomma om det.

---

Andra bloggar om: Politik, Kvällspressen, Lyteskomik, Linda Rosing, Unika partiet
Intressant

Homofobi, vad är det? Vaa? Varfördå?

Bloggat den | July 29, 2006 klockan 12:11 am | 2 Kommentarer

Härom dagen kom vi av någon anledning (jag minns inte vilken) att prata om homofobi med Mr T.
Han såg ut som ett stort frågetecken.
Jamen det finns människor som tycker illa om homosexuella, bara för att de är homosexuella… Det finns de som tror och påstår att det är äckligt och sjukt… Det finns människor som pratar illa om homosexuella… Det finns människor som förföljer och misshandlar homosexuella… Det finns de som är så hatiska att de tom dödar försökte vi förklara.
Mr T såg ut som ett ännu större frågetecken. Ja, han såg ut som en stor fågelholk.
Men varför gör de det??? undrade han.
Även om vi inte hade något svar på det (men vi försökte så gott vi kunde), så lapade vi i oss lite stolthet.

Det må vara att vi aldrig kommer uppnå nirvana inom föräldraskapet men vi (ja AG, jag uttalar mig för oss båda) känner oss ändå bitvis stolta över de värderingar vi uppenbarligen lyckas förmedla.

Varför skall man krångla till det?

Bloggat den | July 28, 2006 klockan 11:41 pm | Inga kommentarer än

Bröderna Lejonhjärta går som följetång i Bollibompa på fredagarna (Åh, vad jag ääälskaaar musiken till Bröderna Lejonhjärta!). Prinsessan och Herr Fiffig bänkade sig i soffan, och jag såg min chans.
De har nämligen pratat mycket om att farmor är död, och har många frågor och funderingar runt det.

Titta, det där är Körsbärsdalen. Där tror jag att farmor bor nu sa jag, som den förstående och pedagogiska mor jag är.
Vaddå, bor famor i TVn?? fick jag till svar.

Varför måste barn vara så okomplicerade?

Lennakatten, ungdomsgård och guldkorn på nätet

Bloggat den | July 28, 2006 klockan 10:41 pm | Inga kommentarer än

Jodå. Igår blev det en tur med Lennakatten. Tyvärr kunde inte Affe och Jocke följa med, eftersom Jocke hade blivit sjuk under natten.
Men det blev en trevlig utflykt ändå. Mr Ts kompis Daniel följde med. Vi hade matsäck med oss, och hade några mysiga timmar i gröngräset vid Marielund.
Men allvarligt talat, hur kul är det - ur ett vuxenperspektiv - att åka ånglok? Jag menar; Det skakar, låter illa, flyger sot och skakar så att man hinner bli övertygad om att Helvetet är slutstationen. Men barnen trivdes, och det var ju liksom det som var tanken.

Idag… idag… *letar i närminnet*
Jo, dagen började ju med att Daniel kom och knackade på dörren. Jag och delar av familjen var vakna, och övriga väcktes. Det blev frukost, och Daniel gjorde oss sällskap.
Några timmar senare skulle vi åka på stan, och Daniel ville följa med. Jag gick för att prata med hans mamma (eftersom grabbarna förutspådde att det var större utsikter till framgång om förfrågan framfördes direkt från mig). Jag blev inbjuden och vi pratade lite.
Jag inser att jag har fördomar om romer (även om jag inte lyckats ringa in dem än). Daniels mamma är, so far, som vilken annan människa som helst.

Jodå, det gick bra att Daniel följde med oss på stan.
Jag och AG delade upp oss, och kunde på så sätt dela på Herr Fiffig och Prinsessan. Mr T och Daniel gick för sig (och Mr Ts hönsmorsa ringde ungefär 300 gånger för att kolla att allt var ok…).

Dagen började med solsken och värme, och när vi var på stan kom åskan och regnet.
Det blir liksom alltid så då jag åker på stan klädd i linne och kortbyxor.

Daniel har tillbringat hela dagen och kvällen med oss. När vi kom hem från stan slöt Ralle upp, och det känns som att vi bedriver ungdomsgård här. Dock inte i negativ mening.
Nu har Daniel gått hem, och Ralle övernattar.

En av nätets alla fördelar är alla de människor man träffar. Man etablerar kontakter på olika nivåer. Med vissa blir man bekanta, andra blir vänner och guldkornen blir vänner inpå bara benen.
Bogie är en av de människor jag “lärt känna” på nätet. Han var en kille med huvudet på skaft, och dessutom småbarnspappa. Kontakten med honom kändes värdefull, och mailväxlingen var givande. Men vår kontakt rann ut i sanden (läs: jag var gravid/led av sviterna efter Prinsessans förlossning, och förmådde inte hålla kontakten).
Nu har han dykt upp igen, och dessutom skaffat en blogg (än är undrens tid inte förbi!). Besök den gärna, och säg Hej till Bogie, frugan Sofia och deras småttingar.
En annan blogg som ligger på min favvolista (jo, jag skaaa lägga ut en länklista) är Snubben. När han nu har haft den goda smaken att lägga till mig bland sina egna länkar (och det utan några som helst påtryckningar) kan jag ju inte avstå från att nämna honom.
Han är dessutom koolsomfan!
Mickey är en tredje favvo, men honom känner ni väl redan.

Om ni inte håller koll på att fotobloggen uppdateras emellanåt, så får ni faktiskt skylla er själva!

Spelande cyklar

Bloggat den | July 26, 2006 klockan 11:09 pm | 2 Kommentarer

Igår tillbringade vi några timmar på Fyrishov, där vi plaskade och jäste i solen. Det var så varmt att tom jag tog mig ett par dopp. Då hajjar ni.
Innan vi gick hem badade vi lite i inomhuspolerna. Det är så roligt att se att Mr T blivit så jätteduktig på att simma, och att han är så (sunt) orädd för vatten. Plötsligt la han sig på rygg och flöt. Jag frågade om han hade tränat ryggsim och flytning då de varit och simmat med skolan. Men det hade de inte. Jag visade hur man simmar ryggsim, och vips så la sig Mr T på rygg och simmade!
AG visade hur crawl går till, och tror ni inte på tusan att Mr T snudd på kunde det också med en gång! Det känns tryggt att han är orädd och simkunnig. Vi bestämde oss på stående fot att Mr T skall simma upp för några simmärken nästa gång vi är på Fyrishov, och så gick vi för att informera oss om hur det går till rent praktiskt.
Det verkar inte alltför komplicerat.

En annan som inte har förstånd att vara rädd för vatten är Prinsessan. Det kanske beror på en kombination av den allmänna orädsla hon besitter samt hennes blygsamma ålder. Ibland när vi badar i badkaret kan hon plötsligt tjoa
Mamma! Titta här! och så lägger hon sig raklång ner under vattnet, och tittar leende på mig genom vattenytan.
Huvva!!
Hur som helst, så skulle det inte förvåna mig det minsta om hon kan simma innan sommaren är slut.

Herr Fiffig är mer försiktig i vattnet. Han är nog ganska lik sin mor i motsvarande ålder (även om han tog några simtag igår, med assistans av simdyna och armpuffar). Jag är av den sorten att jag fortfarande frustar och hostar om jag får vattenstänk i ansiktet…

Idag blev det utflykt till Stadsparken. Vi började i Parksnäckan där vi tittade och lyssnade på Varité Velociped. Det var en trevlig familjeföreställning, och det enda som fanns att anmärka på var den alltför gassande solen.
Många lekiskompisar till Prinsessan och Herr Fiffig var också där, och de flesta gick till lekparken i Stadsparken efter föreställningen. Där tjoade barnen omkring mellan gungor och duschar medan jag och AG satt på en filt i skuggan.

Mr T har ganska nyligen hittat en ny kompis här i krokarna. Han heter Daniel, och är en så bedårande söt liten kille, så det går inte att beskriva. Att han är både trevlig och artig gör inte saken sämre.
Ikväll åt han middag tillsammans med oss, och det var ett rent nöje att ha honom som gäst vid middagsbordet.
Daniels familj är romska polacker, och jag blev osäker på om det var några restriktioner i mathållningen vi borde tänka på (om det var en korkad tanke, så skyller jag på bristande allmänbildning på området). Men tack och lov var det som serverades ingenting som föll inom något “riskområde”. Dessutom är Daniel en så vaken kille att han absolut skulle ha hojtat till om det hade varit något som föranledde frågetecken.

Imorgon står Lennakatten på agendan. Vännen Affe och hans son Jocke skall följa med.
Vi åker med ånglok till Marielund, och den resan tar någon halvtimme. Vi tar med oss lite matsäck och leksaker, och hoppas på en mysig dag. Jocke är ganska jämnårig med Prinsessan och Herr Fiffig, så de är ju uppspelta över sällskapet. Mr T, däremot, började se det som en småtrist utflykt. En heldag tillsammans med morsan, farsan, en kompis till dem och tre småglin, hur kul kunde det bli, liksom?
För att göra det till en trevlig dag även för Mr T föreslog jag att Daniel kunde följa med. Det tyckte både Mr T och Daniel var en lysande idé.
Därmed återstod bara att förankra det hela hos Daniels föräldrar.
Jag tog helt enkelt med mig grabbarna och knallade hem till föräldrarna. Jag menar; Jag är allt annat än övertygad om att jag skulle sagt ja till ett liknande erbjudande från Daniels familj, såvida vi inte hade etablerat någon som helst kontakt med dem. Man vill ju veta något om de som ens barn skall resa bort med (om än så bara för några timmar), eller hur.
Jag pratade med Daniels mamma (som var minst lika trevlig som sin son), och därmed var saken biff.
Daniel följer med på morgondagens Lennakattresa, och grabbarna är lyckliga.

När jag skulle gå för att prata med Daniels föräldrar träffade jag pensionärerna på hörnet, som var på sin uteplats. Jag fastnade (som man alltid gör när man träffar dem) och vi pratade om ditt och datt. De visade hur fint sallaten (som jag gett dem från kolonilotten) nu växte i en kruka. Vi pratade om smycken (jag hade mitt älskade häxhalsband på mig) och vi pratade om allt mellan himmel och jord.
Och så fick jag storslaget beröm för att mina (ok då AG, våra) barn är de enda i grannskapet som använder cykelhjälm. Det var en iakttagelse jag inte hade reflekterat över, men jag behövde inte vrida på huvudet speciellt mycket för att ge pensionärsparet rätt.
Jo, jag känner mig lite stolt.

Tro det eller ej, men jag har (hittills) gått genom livet utan att lära mig ett enda ord franska. Det hindrar mig inte från att få gåshud varje gång jag hör Non, je ne regrette rien med Edit Piaff.
*lyssnar på reprisen av Sommar med Carl-Magnus Stolt*

Fotobloggen är uppdaterad.

theWitch - den perfekta morsan…

Bloggat den | July 26, 2006 klockan 6:31 pm | 4 Kommentarer

Jag ser att det skrivits en del om småbarnsföräldrar på nätet de senaste dagarna, och eftersom jag i det närmaste är att anse som en expert på området (genom egen avel) känner jag att det är läge även för mig att ta tillorda.

Josh skriver bla om föräldrar som tar med sig barn på krogen, och det är något som gör mig oerhört illa till mods (inte att Josh skriver om det, utan att det finns föräldrar med så extremt dåligt omdöme). Jag kan ärligt säga att jag får ångestkänslor då jag ser föräldrar som släpar med sina barn ut på lokal.
Jag menar inte att man måste förvandlas till nykterist när man får barn. Men jag kan heller inte förstå hur man kan vilja supa när man har småbarn. Att ta en öl är väl helt ok (om det sker i lämplig miljö och situation).
Jag erkänner utan omsvep att jag kan dricka både en och två folköl även om mina barn är närvarande. Men att sätta igång och toksupa skulle aldrig falla mig in. Visst har det hänt att jag har gått ut och slagit runt även efter att jag fick barn, men då har ju barnen varit hemma i tryggt förvar med en nykter pappa.

Att skaffa barn innebär, om man frågar mig, att man väljer att inte längre spela huvudrollen i sitt eget liv. Man väljer att kliva åt sidan, och bli en doldis i kulissen.
Hela världsbilden revideras. Det som tidigare var viktigt och intressant ägnas inte längre en tanke. Tidigare var det kanske trevligt att spontant träffa några polare på puben. Hälla i sig ett par öl och sitta och småljuga. Plötsligt är det intressen utbytt till att ta en promenad med barnvagnen, plaska med badankor i badkaret eller helt enkelt bara stå och beundra sin vackra, sovande avkomma. Och det känns helt ok att det är så. Nej förresten, det känns helt underbart att det är så.
Prioriteringarna revideras. Tidigare kanske man har valt att hoppa över middagen för att göra något spontant. Nu väljer man istället att tillaga en näringsriktig middag, och ser till att måltiden blir rolig och trevlig.
I allt man gör frågar man sig (medvetet eller omedvetet) vilka val man skall göra, för att det skall bli så bra som möjligt ur barnens perspektiv.
Jag snackar om rena självklarheter. Åtminstone enl mitt sätt att se världen.

Jag får väl medge att det uppstår ett visst intresse för att diskutera bajs och dess konsistens. Men inte tusan är intresset så stort att man tvunget måste trycka ned det i halsen på sina medmänniskor samtidigt som de käkar smörgåstårta. Det handlar väl mer om att man diskuterar det med den andre föräldern (i det fall en sådan finns i ens liv) eller med vänner som också har småbarn. Det blir på något sätt som att stämma av att allt är ok.
Bajsblöjor måste bytas, det är ett faktum. Men jag har ingen förståelse för föräldrar som anser sig tvungna att göra en grej av det. Man hanterar det väl snarare så som man hanterar situationen om man inser att man själv måste släppa sig, och råkar befinna sig bland andra människor. Man väljer helt enkelt att gå åt sidan.
Även här snackar vi om rena självklarheter.

Föräldrar som leker slavdrivare genom att vräka ur sig svordomar och tillmälen vid sidan av fotbollsplanen (tennisplanen e.dyl) ger mig samma ångestkänslor som föräldrar som släpar med sina barn på krogen.
Jag har bevittnat det några gånger, då Mr T spelat fotboll och handboll. Det är så jävla obehagligt, så det kan inte beskrivas. Det är dessutom totalt obegripligt att den skrikande föräldern inte ser hur ättelägget krymper mer och mer för varje åthutning som vrålas.
Det övergår mitt förstånd hur man i någon enda situation kan kränka ett barn. Jag kan inte ens förstå det på ett teoretiskt plan.
För min egen del så upplever jag det som en biologisk drivkraft att berömma, stötta och stärka mina barn. Jag påstår inte att det inte uppstår konflikter i vår familj. Det är väl snarare så att det blir världskrig flera gånger om dagen. Men det är oundvikligt, och konflikter behöver inte alltid vara av ondo. Som förälder får man dessutom ett ypperligt tillfälle att lära barn att visa respekt även när åsikterna går isär.

Bloggfrossa skriver om Bulldozer-mamman. Även detta är ett mysterium.
Visserligen känner man sig som något nästintill gudomligt när man har blivit mamma. Men steget därifrån till att tro sig stå över alla sociala regler i samhällt är avgrundsdjupt. Det är lika obegripligt varje gång man stöter på den där här-kommer-jag-attityden.
Samtidigt känns det självklart att erbjuda en förälder med ett gråtande barn att gå före i kön (om inte annat, så av egoism och omtanke om övriga kunder). På samma sätt har jag blivit erbjuden att gå före i kön då jag haft ett otröstligt barn i mitt sällskap.

Mamselamsen skriver om Mother from hell, och även den berättelsen ger mig rysningar. Min spontana tanke blir Om man kan bete sig så mot sina barn offentligt, hur beter man sig då hemma när ingen ser..?
På en punkt måste dock jag säga emot Mamselamsen; att småbarn inte skulle tycka om olja- och vinägermarinerad pastasallad med kassler. Det låter som något mina barn skulle fullkomligt älska!
Men även här tror jag det handlar om föräldrarnas attityd. Om man visar med hela sin uppenbarelse vid middagsbordet att man utgår från att barnet inte kommer att tycka om ärter (tex), så är det ju som att be om en negativ inställning till ärter. Om man istället visar att åh, vad gott det är med ärter! så kan man nog räkna med en annan inställning.
Mina barn (företrädesvis Prinsessan) älskar sill, vitlök, grönsaker, starka inläggningar, wasabi osv. När det serveras blodpudding äter de som de aldrig skulle ha sett mat tidigare (medan jag hävdar att jag har ont i magen, och därför väntar lite med att äta…).

Nej, jag påstår inte alls att jag är felfri som förälder. Men jag påstår att jag gör så gott jag kan. Det är självklart att barnen är okränkbara, och har rätt till full respekt i alla lägen. Jag blir lika upprörd varje gång jag ser människor brista i respekt mot barn, och gör det med ursäkten att det är just ett barn. Vad är det tex som gör att vuxna (ganska ofta) tränger sig före barn i köer? Eller varför skall barnen bara få en halv bulle var, om de vuxna får en hel bulle var? osv.
För mig är det oerhört viktigt att jag ber mina barn ordentligt om ursäkt varje gång jag uppträtt orättvist mot dem. Och jag är, mot bättre vetande, orättvis mot dem mest hela tiden. Jag kanske gruffar på Herr Fiffig för något jag tror han är skyldig till, och så visar det sig att det är Prinsessan som är den skyldige. Då är det oerhört viktigt att jag ber Herr Fiffig om ursäkt. Inte främst för mitt eget samvetes skull (även om det svider illa i sådana situationer) utan mest för vilka värderingar jag förmedlar till mina barn.

Erik Laakso funderar på om han är en barnhatare. Så långt är jag inte beredd att gå, men jag medger utan omsvep att jag inte tycker om barn. Innan ni sätter kaffet i halsen vill jag klargöra att jag älskar, nej jag avgudar, mina barn. Jag skulle utan att blinka stympa mig själv, om det var vad som krävdes för deras fortsatta välmående.
Och jag tycker om mina vänners barn och mina barns kompisar. Det är svårt att låta bli att tycka om barn man har en relation till. Men barn i största allmänhet tilltalar mig inte. Det ligger tex långt bortom min begreppsvärld hur man frivilligt kan arbeta med barn. Jag menar, hur kan man tex tillbringa dag ut och dag in med snoriga, griniga, nedkissande och bråkande barn på ett dagis, och sedan gå hem och vara en bra förälder till sina egna barn? Jag är visserligen evigt tacksam att det finns människor som besitter de talangerna (och har samtidigt sett att även människor utan de talangerna arbetar med barn), även om jag inte kan förstå det.

---

Andra bloggar om: Småbarn, Föräldrar
Intressant

Joystick, åska & Falernia

Bloggat den | July 24, 2006 klockan 10:47 pm | Inga kommentarer än

Idag tog jag med mig Herr Fiffig, och så åkte vi på stan för att köpa något till honom (som kompensation för alla saker Prinsessan fått av Hans). Efter lite kikande i affären fastnade han för ett Ms Pac-Man tv-spel.
Han trodde nog att den var för dyr för att köpa nu, och det på ett plan där han inte ens gjorde någon ansträngning för att tjata sig till den.
En sån önskar jag mig när jag fyller år sa han.
Vill du inte ha den nu då? frågade jag.
Vaa?? Får jag det?? undrade han med stora ögon.
Det finns nog ingenting som är så underbart som att göra sina barn glada och lyckliga!

Ja, jag är medveten om att det finns krafter som anser mig vara nazist utifrån vad jag köpte till Herr Fiffig idag. Men med de måtten mätt, så kommer jag fortsätta vara “nazist”, och jag kan inte se att problemet är mitt.
(ursäkta, det där var lite halvinternt, eller åtminstone off-internet, men jag kunde inte låta bli)

Efter avslutat stadsbesök cyklade vi för att hämta Mr T, som hade övernattat hos klasskompisen A. Sedan mötte vi AG och Prinsessan för att svulla på Max.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Deras cheddardip är bättre än en orgasm!

Under cykelturen hem utspelade sig ett oerhört vackert åskväder på avstånd. Jag blev stressad och försökte skynda på cykelturen. AG undrade förvånat om jag är åskrädd. Det är jag inte - om jag befinner mig på säker plats. Men att vara ute och cykla på Gränbyfältet med ett metallstag i ryggen känns inte tryggt…

Nu sitter jag och smuttar på ett glas vars innehåll har en ungdomlig, fruktig, rökig smak med viss kryddighet, inslag av blåbär, grön paprika och rökt korv.
Gott!

Inta parker och grönområden, och stödknulla till George Michaels ära!

Bloggat den | July 23, 2006 klockan 4:48 pm | 13 Kommentarer

News of the World slår upp det som en världsnyhet. Och för dem kanske det är det, också? Jag ser att svenska skvallertidningar hakar på, och något annat kanske hade varit naivt att vänta sig.
George Michael har, enl tidningen, haft sex med en annan man i en park i London.
Och? tänker jag, och letar febrilt efter vad det kan vara som triggat igång redaktionen. Men jag hittar inget.

Visst, i dagens läge får man stå ut med en del om man är en känd person. Man får stå ut med att bli igenkänd, och man får stå ut med att utgöra ett visst “allmänintresse”. Men please! Någon gräns måste det väl för fan finnas!
Jag försöker förstå det sensationella. Att det skulle handla om det faktum att två vuxna människor har sex med varandra bör vi kunna stryka.
Handlar det om att det hela skedde utomhus? Njae, det köper jag inte riktigt. Det känns ju inte som någon kioskvältare, precis. Jag menar, handen på hjärtat; Vem fasen har inte haft sex utomhus? Jag har haft det (bla i en park, men inte tusan hamnade jag på NotWs förstasida för det). En kompis har haft sex på trappan till Uppsala domkyrka (nästan lite koolt, tycker jag). Osv.
Vem kastar första stenen?
Ok, jag är införstådd med att det antagligen klassas som förargelseväckande beteende om man blir påkommen. Men min uppfattning är att de flesta väljer platser och situationer där man med största sannolikhet inte blir påkommen.
Men George Michael är känd, och måste tydligen räkna med att hyenor från NotW ligger och kurar bakom närmaste buske.

Det känns som att det “sensationella” i detta kommer sig av Georges homosexualitet. Det står (naturligtvis) inte klart uttryckt i texten, men jag får ändå känslan av att man haussar upp det utifrån ett heteronormativt perspektiv. Tidningen drar sig inte för att senare söka upp sexpartnern i hans hem, och presentera honom med namn och bild (Någon som betvivlar att karln fick en peng för det?).
Sexualiteten är något av det mest privata vi har, och jag kan inte förstå hur man kan lägga sig i någon annans sexliv. Inte ens om det handlar om en tidning som försöker sälja lösnummer på en känd människas bekostnad.
Sex är (i de allra flesta fallen) något positivt och sunt. Låt människor knulla ifred! Så länge alla inblandade är överens, så kan jag inte fatta hur det skulle kunna angå någon annan.
Sommaren är kort, och sex utomhus är kanon! Vi kanske borde förena oss och inta parker och andra grönområden, och stödknulla till Michaels ära.
Undrar om Gränbyparken skulle göra sig i sammanhanget?
Någon..?

Andra bloggar om: Kvällstidningar, Offentligt sex, George Michael
Intressant

Underbart är kort

Bloggat den | July 23, 2006 klockan 10:51 am | 5 Kommentarer

Det blev en kort men intensiv vistelse hos de älskade vännerna i Skarpnäck.
Vi började med att missa bussen. Samtidigt som vi slängde oss av cyklarna vid centralen, såg vi baklyktorna på Stockholmsbussen försvinna i korsningen. *svordom*
Nåja, nästa buss gick om en halvtimme, och på sätt och vis kunde det ju vara skönt att sätta sig och pusta efter cykelturen, innan vi klev ombord på bussen. Den senarelagda ankomsttiden meddelades vännerna, och så satte vi oss för att svalka oss med en öl på busscentralen. Det stället rekommenderas inte, såvida man inte tycker att det är trevligt att dricka öl i en miljö där övriga öldrickare verkar ha just detta som sin huvudsakliga sysselsättning.
Men ölen svalkade gott.

I god tid för nästa buss avgång gick vi bort till plattformarna. Tågstationen och busscentralen genomgår en stor ombyggnad, och ingenting är som det brukar vara. Stockholmsbussen gick tex inte därifrån där den brukar gå. Hmm… *leta, leta, leta*
Men den där bussen där borta, då? Njae, där stannar ju bara ankommande bussar för avstigning… Men nu åkte ju bussen, och det satt människor på den.
Fan, det står ju Stockholm på den tjoade AG.
Men vaff..! Det var ju dryg fem minuter kvar innan bussen skulle åka! Spring ikapp den uppmanade jag, och AG sprang.
Som tur var, så fick bussen stanna vid rödljuset i korsningen, och det blev vår räddning. Vi kom ombord på bussen, och kunde njuta av aircondition under resan.
Men att bussen åkte 5-10 minuter före utsatt tid, det har jag fortfarande inte kunnat smälta…

Väl framme i Stockholm bytte vi buss mot tunnelbana, och när vi steg av i Skarpnäck visade det sig att M hade åkt med samma tåg som vi.

Att komma hem till de där människorna är som att lägga sig på ett fluffigt moln. Man njuter i kvadrat från första sekunden.
Vi pratade, lagade mat (varvid r2 sa sig vara villig att skriftligt intyga att jag minsann inte är någon husmor!), diskuterade, åt, skrattade och drack alkoholhaltiga drycker.
Det är verkligen en ynnest att få ha r2 och M som bollplank när vi nu hade ett litet huvudbry som vi ville dryfta.
Hur långt är ni beredda att gå? Är ni beredda att sänka [instansen ifråga] undrade vännerna.
Ja blev vårt hundraprocentiga svar.
Det låter bra! Gasa sa vännerna.

Jag försöker låta bli, men jag har ändå lite dåligt samvete för att vi höll dem vakna så länge. Men tiden försvinner ju i ett rasande tempo när man umgås med dem.

På lördagen hann vi inte så mycket mer än äta frukost innan det var dags att påbörja hemresan.
När vi kom hem löste vi av Prinsessans barnvakt, och några minuter senare kom Herr Fiffig hem. Vi packade ned korv, potatissallad, grönsaker, korvbröd mm, sedan cyklade vi till kolonilotten för att grilla. När det var avklarat cyklade vi iväg och hämtade Mr T, som hade övernattat hos Ralle.

Det känns som att gårdagen blev en lång dag, eftersom vi hann göra så mycket. Enda abret den här helgen är väl att vistelsen hos vännerna blev alltför kort. Men det är klart, så skulle det nog kännas även om man stannade där en vecka.

Hur mycket kostar en barnvakt nu för tiden?
Den barnvakt vi anlitade till Prinsessan tog 50:-/tim, och det känns väl rimligt (om man tänker att man behöver barnvakt 3-4 timmar). Nu när det blev övernattning så dealade vi till oss ett paketpris. Det blev 500:- (+ ett biobesök). Är det lite, mycket eller lagom?

Sådär ja, r2. Nu kan du använda kommentarsfunktionen för att intyga för omvärlden att jag inte är någon husmor! Jag behöver det, så att min image inte krackelerar fullständigt!

Det var en gång…

Bloggat den | July 21, 2006 klockan 3:10 pm | 8 Kommentarer

För någon vecka sedan bönade och bad Mickey på sina bara knän att jag skulle berätta hur det gick till. Eller ja, han kanske inte bönade och bad direkt, och det kanske inte var på bara knän heller (han kanske hade byxorna på sig). Om man så vill, så framförde han ett ödmjukt förslag på något jag kunde skriva om. Men hey, det här är min blogg, så här gör jag mina egna tolkningar!
Så det, så!

Det är möjligt att de av er som orkat hänga med några år tycker er känna igen nedanstående berättelse, då jag berättat (åtminstone delar av) den tidigare. Men ni får välja själva om ni vill läsa den igen, eller återkomma en annan dag.

Det började i mars -99. Denna måndag, i likhet med alla andra måndagar (för det var väl måndagar?) kollade jag Veckans Tigerlänkar. Bland de aktuella Tigerlänkarna fanns en sida som var något utöver det vanliga. Den var sjukt snygg, och jag surfade runt på den i ren glädjeyra. Häpp, se där - killen som stod bakom sidan bodde visst i Örebro. Min gamla hemstad, minsann. Jag snokade vidare, och fick snart syn på ett foto på den skyldige. Wow, det var ju en riktig pudding! Honom kanske man skulle ta och sätta tänderna i..?!
Nämen vänta… han var visst bara 25… Ojdå! Då kunde jag väl inte bara sätta tänderna i honom hur som helst. Han kunde ju bli jätterädd, ju!

Nåja, ett mail för att berömma hans fina hemsida (samt påtala vårt gemensamma ursprung) kunde jag väl skicka iaf. Det var väl trevligt, och borde rimligen uppskattas.
Någon dag senare fick jag ett artigt svar, och sedan stod det inte på förrän en så gott som daglig mailkontakt var etablerad. Det var ställt utom allt rimligt tvivel att killen var av den trevliga sorten. Att vi delade värderingar gjorde också att samtalet flöt på.
Jag undvek smidigt att föra in samtalet på det där med ålder, eftersom jag inte ville riskera att han skulle hänvisa mina mail till ignorelistan. Jamen vad visste jag, han kanske skulle se mig som en gammal tant..!

Efter ett par månaders mailande bestämde jag mig för att det var dags att ta kontakten till en annan nivå. Det skedde genom att jag pekade med hela handen (bildligt alltså, eftersom det skedde via mail) och ödmjukt uppmanade
Ring mig på fredag kväll kl. 21!
När fredagen var kommen och klockan visade 21:02 insåg jag att jag fick ta saken i egna händer om det skulle hända något. Jag slog numret (som jag av någon anledning redan kunde utantill…), och en häpen AG svarade. Han hade ju precis tänkt ringa. Han hade ju bara varit tvungen att slå en drill, öppna en öl och tända en cigg först.
(Söliga karl! Skall sådant verkligen behöva ta flera minuter?!)

När jag efter tio minuter la på luren påstod klockan att samtalet hade varat drygt två timmar. Vaa… nej, det kunde ju inte vara möjligt..!
Hur som helst, så var han minst lika trevlig i telefonen som i mail. Tiden bara flög iväg, och det var inga pinsamma pauser där, inte.

Mail- och telefonkontakt fortsatte.
Nu befann vi oss vid sommaren -99, och det var dags för mig och den då treåriga Mr T att åka till Örebro för att besöka släkten.
Jag började smida planer…
Pappa och hans fru bodde ute i sin sommarstuga, så då passade det ju som handen i handsken att jag och Mr T bodde i deras lägenhet under Örebrovistelsen. Vi badade, trivdes, umgicks med släkten och hade det mysigt i största allmänhet. Och mitt plansmidande fortsatte. Att AG nu hade semester hade jag full koll på, så det var bara att skrida till verket.
Jag bjuder på middag. Kom till pappas lägenhet på Kungsgatan 20, på tisdag kl. 19 kommenderade jag ödmjukt.

Jag fixade barnvakt åt Mr T genom att berätta för mamma att jag hade en date. Hon blev eld och lågor, eftersom hon vid det här laget närde en växande övertygelse om att jag skulle bli sittande på glasberget. Det var klart att hon ställde upp! Att daten var en Örebroare gjorde henne än mer entusiastisk, eftersom hon då genast började fantisera om att jag skulle flytta tillbaka till Örebro (yeah, right..!?).

Inför detta första irl-möte hade jag lite subtil antytt att vi kanske inte var riktigt jämnåriga (så att människan inte skulle bli alldeles chockskadad vid vårt möte).
Jodå, det hade han tydligen räknat ut själv, på något märkligt sätt.
Vi pratade om att vi ev skulle avsluta kvällen med att gå ut och ta en öl, och han sa att han i värsta fall väl fick säga att han var ute med sin mamma om vi skulle träffa någon han kände…

Tisdagen kom, och det var dags för praktiska förberedelser. Eftersom jag hade lovat att bjuda på mat så kunde det kanske vara klokt att handla. Wokade räkor med grönsaker och ris fick det bli.
Mr T lämnades hos mamma, och jag hämtade min bil som fått sig en servicegenomgång.
Klockan tickade. Det var bäst att skynda på så att jag hann köpa vin innan Systembolaget stängde. Mitt i en av stadens största korsningar stannade bilen. Där stod den, och hade inte någon avsikt att göra något annat. Såväl hot och böner som pockanden och svordomar från min sida var resultatlösa.
Bilen ville inte.
Fan!

Jag hoppade ur bilen och påkallade uppmärksamhet från en karl som kom gående. Han försökte i det längsta se ut som att han inte hörde mig, men till slut var han tvungen att besvara mina tjoanden.
Nej, han kunde ingenting om bilar sa han, och fortsatte gå.
Men då får du komma hit och hjälpa mig och knuffa bort bilen befallde jag, och karln gjorde som han blev tillsagd.
Vi lyckades få bilen så att den stod halvvägs uppe på en trottoar och halvvägs på körbanan. Men den hindrade inte övrig trafik, och det var ju det viktiga. I brist på någon bättre idé placerade jag varningstriangeln i bakrutan, och fortsatte sedan till fots. Springande.

Jag rusade in på Systembolaget med svetten rinnande längs hela kroppen. Vid det här laget började jag nog se ut som ett bindgalet yrväder, och expediten tittade misstänksamt på mig när jag framförde min beställning. Men jag fick köpa mitt vin, och fortsatte sedan språngmarschen hem (till pappas lägenhet).
Shit! Klockan var i det närmaste 19. Om allt hade gått enl planerna, så skulle jag vara nyduschad, fräsch och ombytt nu. Och middagen skulle stå på bordet.
Men så var det ju inte…

Jag öppnade en öl för att svalka mig, och började plocka fram ingredienserna till middagen. Och visst ja, det kanske var bäst att ringa polisen och berätta om min något okonventionella parkering, och tala om för dem att de minsann inte skulle placera någon fläskig bot på vindrutan om de skulle råka passera (vilket de med all säkerhet skulle göra, eftersom bilen stod bara ett halvt kvarter från polisstationen). Jo, så fick det bli.

Det ringde på porttelefonen.
Jahaja, nu passade det att komma i tid, minsann. När han skulle ringa mig några månader tidigare då var det inte så noga med tiden, utan han lät flera minuter passera efter utsatt tid.
Nåja.
Jag öppnade porten, och insåg att jag hade max en minut till godo. Jag skulle aldrig i helvete hinna duscha, byta om och laga mat.

*pling plong!*
Jag rusade ut i hallen och öppnade dörren. Och där stod han. Jodå, nog var han en pudding, inte tu tal om den saken.
Själv kände jag mig som allt annat än någon pudding. Jag var klädd i avklippta jeans och linne. Svetten ångade och kalufsen spretade antagligen åt alla håll.
Jag började ivrigt gestikulera och förklara, så att han skulle förstå hur de senaste timmarna i mitt liv tett sig. Jag kom av mig mitt i en mening, då jag insåg att jag stod med en stor kökskniv i handen. Kniven, i kombination med mitt ivriga gestikulerande, kanske kunde uppfattas som aningen hotfullt…
Gå ut i köket och koka ris kommenderade jag istället, och han gjorde som han blev tillsagd.
Själv hoppade jag in i badrummet och fräschade till mig hjälpligt. Efter att ha bytt om gick jag ut i köket för att hjälpa till med matlagningen.

Vi hjälptes åt att skölja, skära och hacka grönsakerna (långt senare upplyste AG mig om att man inte behöver göra sådant själv, eftersom man kan köpa frysta wokgrönsaker…). Vi letade efter en wokgryta, men hittade ingen. Jag visste att det skulle finnas en, men det är inte alltid lätt att hitta i andras kök.
Äh, vi fick woka i en gjutjärnsgryta istället. Whats the difference, liksom?

Vi lagade mat, pratade, drack vin, åt och skrattade. Tiden rusade iväg, och vi började väl bli smått salongsberusade båda två.
Den varma sommarkvällen utanför fönstret lockade oss ut. Vi gick till Royal Arms där vi drack öl och fortsatte prata.
Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt fann jag oss sitta och tokhångla.
Vi fortsatte dricka öl, hångla, prata, hångla och skratta.

När vi var klara med Royal Arms började vi promenera tillbaka mot pappas lägenhet. Jag vet inte hur det gick till, men AG följde med upp. I efterhand har han sagt att det enbart berodde på att han var för artig för att säga nej. Jag, å min sida, kan inte minnas att jag ens bad honom. Nåja.
Någon detaljerad beskrivning av vad som sedan följde tänker jag inte ge er. Det här är ju för bövelen en barnvänlig blogg!

Dagen efter sparkade jag AG ur sängen någorlunda tidigt. Han fick sig en mugg kaffe till frukost, och så här i efterhand kan jag inte annat än beundra honom. Då kände jag ju inte till hur sjukligt morgontrött han är, och hur vidrigt hans morgonhumör är. Men där och då märktes ingenting av detta, så han måste ha ansträngt sig ganska duktigt.
När kaffet var urdrucket sparkade jag ut honom. Eller njae, det gjorde jag väl inte riktigt. Men han fick cykla hem eftersom jag själv var tvungen att ta itu med min bil.

Mammas man hjälpte mig att bogsera bort bilen. Han tog sig en titt på vad som kunde vara fel, och det visade sig att det inte var någon större fara. Det var bara någon bensinslang som legat mot något (roterande) i motorrummet, så det hade gått hål på den. Det var både snabbt och billigt att fixa.
Phu!

Framåt eftermiddagen tog jag med mig Mr T för att åka och bada. Men innan badet åkte vi och hämtade AG.
Skall någon mer få följa med oss och bada? frågade jag Mr T (på det där sättet som man ibland kan ställa frågor till treåringar) när AG klev in i bilen.
Ja, den gubben sa Mr T, och pekade på AG.

Idag är det exakt sju år sedan vårt första irl-möte ägde rum, och om mindre än en månad fyller Herr Fiffig sex år.

- Herr Fiffig hos Majsan: Check!
- Mr T hos kompis för övernattning: Check!
- Barnvakt fixad åt Prinsessan: Check!
Tja, då är det väl bara att slänga sig på bussen för transport till de älskade vännerna i Stockholm.

Ciao!

Andra bloggar om: Nätdejting
Intressant

Fågelmysteriet

Bloggat den | July 21, 2006 klockan 11:06 am | 4 Kommentarer

Sent igår kväll (ok, inatt då) såg jag plötsligt att det låg en massa småfjädrar på golvet.
Det har nog blivit hål på någon kudde sa AG, och det lät ju rimligt med tanke på att barnen hade sprungit omkring och byggt koja tidigare på dagen.
Precis när jag tänkte hämta sopborsten fick jag syn på den…
Herreguud, det ligger en död fågel här!! ylade jag.
Den låg halvvägs in under en byrå, så det var inte så konstigt att vi inte hade sett den direkt.

Hur hade den kunnat hamna där? Varifrån kom den? Hur länge hade den varit inne?

Ibland låter vi Kax gå ut, men han hade inte varit ute på hela dagen (=varken balkongdörr eller vardagsrumsfönster hade stått öppet). Inte tusan är det väl möjligt att vi skulle ha haft en död fågel inne över ett dygn, utan att vi skulle ha märkt det! Om inte annat, så borde det ha märkts på katterna…
Tjet satt i närheten och var väldigt intresserad av fågeln, medan Kax låg i en fåtölj och inte orkade bry sig (fastän han uppenbart var medveten om pippin).
Om fågeln hade råkat flyga fel och flaxat in i lägenheten för egen maskin, så borde det verkligen ha märkts. Två katter som jagar ihjäl en fågel inomhus är sällan något man kan beteckna som diskret.

Jag har ingen aning om vad det var för fågel, men den var inte liten (typ sparv). Det var heller inte modell kråka/skata. Kroppen var ca 20 cm, och den var brunbeige i färgen. Det såg ut som att den kanske inte var riktigt fullvuxen.
Vi hade inte så mycket att välja på, utan gav fågeln en ganska oromantisk begravning.
Men mysteriet kvarstår; Hur hamnade den inne i lägenheten, och hur länge hade den befunnit sig där?

Kärlek och trygghet

Bloggat den | July 19, 2006 klockan 11:12 pm | Inga kommentarer än

Jag sitter och tittar igenom de bilder vi fått från Majsan från den veckan då hon (bla) förde Herr Fiffig ur landet.
Jag försöker kämpa emot, men tårarna tränger sig fram i ögonvrån.
Inte för att jag någonsin har känt minsta tvivel, och bilderna talar sitt tydliga språk: Herr Fiffig är precis lika trygg med Majsans familj som han är hemma.
*KÄRLEK*

Jag kanske “borde” känna ett sting av svartsjuka, men det gör jag inte. Jag känner mig bara oändligt trygg och tillfreds.
Vi - familjen och Herr Fiffig själv - behöver så väl den avlastning som Majsan innebär. Det skulle ha varit outhärdligt (rättare sagt: omöjligt) att lämna honom till en familj där han blev styvmoderligt behandlad. Nu vet jag i hela mitt hjärta att han är lika älskad av Majsans familj som han är hemma.
Den “extra bekräftelse” som bilderna ger, gör att tårarna rinner.

Genom samtal med Majsan vet jag ju att Herr Fiffig i sin handling visar att han är lika trygg där som hemma. Han skriker, busar, pussar, skrattar, trotsar, kramar och bråkar.
När han och Majsan kommer på kant med varandra kan han hota med att han skall stryka bort varenda bokad dag hos henne i framtiden, så snart han kommer hem och får tag på kalendern. När han sedan kommer hem är det hela sedan länge glömt.
*trygghet*

I vår familj uttrycker vi kärlek genom att bla säga min XXX.
Det började med att Herr Fiffig och Prinsessan kärleksfullt sa min mamma/pappa, och så har det fortsatt på den vägen.
Ibland efter att Herr Fiffig har varit hos Majsan kryper han upp i mitt i min famn och säger Min Majs… nä, Min mamma, menar jag ju!
*trygghet*

Inget speciellt

Bloggat den | July 17, 2006 klockan 9:52 pm | 2 Kommentarer

I fredags kom alltså Herr Fiffig hem, och idag försvann han igen. Den här gången skall han vara hos Majsan tills på lördag.
Ja, det blir två täta och längre perioder efter varandra, men å andra sidan gick nästan hela juni utan att han var där. Men under sommaren blir det aldrig som vanligt med Herr Fiffigs Majsanvistelser.

Idag har det varit både svettigt och stressigt. Egentligen har jag väl inte fått så mycket gjort, men det har varit stressigt iaf. Imorgon skall jag fortsätta stressa, och samtidigt försöka få lite mer gjort.

Jag råkade ställa mig på vågen, och såg till min förvåning att det nu bara är 5 kg kvar till det jag hade satt som min målvikt (=dvs så mycket som jag “alltid” har vägt). Hupp!
Ja, jag får väl hoppas att viktnedgången avtar om 5 kg då, för annars vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Jag menar, jag går ju inte ned i vikt genom någon bantning, utan det verkar sköta sig självt.

Idag blev jag kontaktad av en journalist ang. en ganska prekär situation. Den karamellen får jag nog suga på några dagar, innan jag bestämmer mig för vilken approach jag skall inta.
Men vafan, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.

Nu: Skriva.
Om en timme: Cykla.

Den rafflande fortsättningen

Bloggat den | July 16, 2006 klockan 2:29 am | 8 Kommentarer

Ja, Majsan hade (som sagt) fört Herr Fiffig ur landet! Närmare bestämt till Norge!
Det fick vi veta då det i fredags damp ned ett vykort i brevlådan. Det var postat i Norge och undertecknat av Herr Fiffig. Där hade de tittat på snötäckta fjäll och haft det mysigt i största allmänhet. De hade dessutom tillbringat några dagar i en stuga i Härjedalen, där de hade hälsat på vänner till mormor Asta (dvs Majsans mamma).

Det var en alldeles underbar Herr Fiffig som kom hem. Kvällen glittrade av pussar, kramar, skratt, berättelser och kärlek.
Åh, vad jag älskar honom!

Idag har (barnens) farfar varit på besök. Det var lika trevligt som vanligt, och vi fikade med rabarberpaj gjord på egenodlade rabarber.
Som den tidsoptimist jag är, så resulterade det i att vi fick sitta och vänta på pajen medan den var i ugnen, och sedan åt vi den skållhet. I det tillståndet blir det ju mer rabarberpajgegga när man försöker lägga upp den på assietten, men vaffan… jag har aldrig utgett mig för att vara någon husmor.
Var glada och imponerade över att jag över huvud taget gjorde mig till, är mitt budskap till de närvarande!

Vi var naturligtvis tvungna att dra med oss farfar för att visa honom kolonilotten. Om han blev imponerad eller ej skall jag låta vara osagt. Men vi hade en trevlig stund där, och jag hann vattna lite.
Dessutom tog jag med mig lite libbsticka hem (jodå, det luktar fortfarande om händerna), och den hänger nu på tork ute på balkongen.

Nä, hörrni. Nu har jag inte sovit på… över 40 timmar. Undrar om man skulle ta och göra ett försök.
Det är ju en dag imorgon också.

Kidnappad och förd ur landet..?!

Bloggat den | July 14, 2006 klockan 5:06 pm | Inga kommentarer än

I fredags gick Herr Fiffig upp till Majsan för att tillbringa en vecka med henne och hennes döttrar. De första dagarna såg vi ibland Herr Fiffig ute på gården, vi såg dem när de cyklade iväg för att bada osv. Men sedan har vi inte sett röken av dem.
Vi började skämta om att Majsan kanske hade kidnappat Herr Fiffig. Dagarna har gått…. Inte minsta skymt har setts av Herr Fiffig. Inte av Majsan eller döttrarna heller, för den delen.

Idag fick vi det svart på vitt - Majsan har fört Herr Fiffig ur landet!
Rafflande fortsättning lär följa…

Skolios, del 2

Bloggat den | July 13, 2006 klockan 4:57 pm | 27 Kommentarer

Tack för alla kommentarer och mail jag fått efter mitt tidigare inlägg om skolios. Jag skall försöka besvara de frågor som kommit.

Hur rörlig blev du efter operationen - bär du korsett än idag?
Jag upplever mig inte som begränsad i min rörlighet. Visserligen är kröken stelopererad, och jag kan inte krumma med ryggen. Men det kan jag inte påstå att jag lider av.
Och nej, jag bär inte korsett idag. Den slapp jag 1 år efter operationen (ett halvår efter operationen fick jag börja ta av mig den en liten stund varje dag).

Vet du om utvecklingen har gått framåt eller är situationen för dagens skoliospatienter densamma som din (fast med längre väntetider pga den rämnande välfärden)?
Ja, jag upplever det som att utvecklingen gått framåt. Ett exempel på det är att (om jag inte missuppfattat det) skoliosopererade får kliva upp ur sängen ganska omgående efter operationen. Själv fick jag inte röra en fena på fem veckor. Efter det var det ett halvårs sängläge som gällde, och jag fick bara lämna sängen för att äta eller gå på toaletten.
Några väntetider för skoliospatienter känner jag inte till.

Är du rak i ryggen eller innebär steloperationen att de bara låste ryggraden så att den inte skulle böja sig mer?
När jag opererades var kröken 63°. Kröken rätades ut till 32°, och stelopererades. Man rätar ut kröken så mycket man vågar, utan att riskera komplikationer.
Sedan operationen är och förblir min krök alltså 32°.

Det jag undrar är om skoliosen påverkar den dag man blir gravid? Om det kan bli mer problem eller om det inte är så stor skillnad. Hur var det för dig?
Nej, skolios (opererad eller ej) har ingen påverkan på graviditet. Det finns ingen ärftlighet påvisad, så man behöver inte oroa sig för att barnen skulle löpa större risk att drabbas av skolios bara för att man själv har det (och ändå kollar jag mina barns ryggar kontinuerligt… )

Sammantaget skulle jag vilja säga att man inte får större problem än de man skaffar sig själv. Ryggen blir tex inte försvagad av en skoliosoperation. Snarare skulle man väl kunna säga att den blir starkare än de flesta andras, eftersom den är förstärkt med såväl stag som steloperation.

Jag kommer att tänka på två konkreta följder av min skolios.
Innan skoliosen upptäcktes förundrades jag över att jag så lätt blev andfådd. När skoliosen upptäcktes fick jag förklaringen; Ryggradens krökning medförde att bröstkorgen tryckte ihop ena lungan, så jag hade i princip bara en fungerande lunga. Idag har jag ungefär “1½ lunga”.
Något annat mycket märkbart var hur olika sulorna på mina träskor (på den tiden använde man ju inte så mycket annat än träskor, när vädret tillät) slets. Vänster sula slets normalt, medan höger sula slets 4-5 cm mer!

Det påstås ibland att att man stannar i växten av en skoliosoperation. Det är inte riktigt sant, men tillväxten avtar. Samtidigt “växer” man under operationen (eftersom ryggen rätas ut). Jag “växte” 5 cm (och rekordet låg då på 8 cm).
Efter operationen har jag gissningsvis växt ytterligare 5 cm.

I samband med operationen tappade jag känseln i större delen av högra sidan av ryggen, i höger sida och i höger bröst. Jag har återfått en del av känseln, men bröstet, under armen och delar av ryggen saknar fortfarande (drygt 25 år senare) känsel. Detta är ingenting jag lider av, eller ens tänker på.

Eftersom jag nu outat min skolios så får jag väl prestera bildbevis också. Om man ser mig framifrån så syns inte skoliosen. Bakifrån syns det inte direkt heller, när jag har kläder på mig. Tar jag av mig kläderna och visar upp ryggen så avslöjas jag av att skulderbladen sitter olika högt (samt ärret som löper längs ryggraden).

Om jag böjer mig framåt så kan ingen undgå undgå att min rygg är “annorlunda”. Den här bilden skulle jag helst inte vilja visa, eftersom jag har svårt att förlika mig med den. Inte så att jag skulle skämmas, för det gör jag definitivt inte. Men jag tycker att det ser… ja, groteskt ut. Anledningen till att jag har så svårt att se mig själv på det här sättet kanske delvis kan vara att jag gör det så sällan. Jag har helt enkelt inte vant mig. Men å andra sidan så är det ingenting jag går omkring och tänker på. Jag slipper ju att se det

Andra bloggar om: Skolios

Krokig ryggrad KAN bero på annat än frenetisk onani

Bloggat den | July 12, 2006 klockan 1:11 am | 14 Kommentarer

Härom dagen såg jag att någon hade hittat hit genom att söka på skolios, och det slår mig att jag nog aldrig egentligen har berättat om den. Min skolios, alltså. Eftersom jag vet att ni sitter som på nålar i er otåliga väntan och längtan efter alla detaljer, så får jag väl ta och berätta då.

En kväll när jag var i elvaårsåldern så kröp jag upp bredvid pappa i soffan, drog upp tröjan på ryggen och bad honom klia mig.
Men jösses, vad har du gjort med ryggen?? Den är ju alldeles sned! sa pappa förfärat.
Jag blev alldeles förskräckt, och dagen efter gick jag till skolsköterskan. Hon kunde inte göra mycket annat än att skicka mig till ortopeden.

Jodå, visst var det skolios. Inte tu tal om den saken.
Skolios är en krökning i sidled av ryggraden. Min skolios var av den (för tjejer) vanligaste sorten - en krökning åt höger uppe i höjd med bröstkorgen (och sedan hade jag en kompensationskrök åt vänster nere i ländryggen, eftersom min huvudkrök var så kraftig).
Jag fick ganska omgående en Boston Milwaukee-korsett. Den var gjord av ett “hårdplasthölje” runt höfter, midja och mage, samt tre metallstag (ett på framsidan och två på baksidan) som avslutades med en “metallring” runt halsen. I nacken satt två små nackstöd och under hakan ett litet plaststöd (så att metallen inte skulle skava) På sidan vid höger bröstkorg satt en pilott, som skulle trycka på huvudkröken.
Denna korsett skulle jag bära 23 timmar om dygnet. Jag tilläts en timmes frihet för att kunna duscha.

Själv vande jag mig (rent praktiskt) ganska snabbt med min nya situation. Till en början kunde jag inte plocka upp saker från golvet, knyta skorna eller ens klä mig för den delen. Men det som inte går på det ena sättet går på det andra sättet. Man hittar genvägar och lär sig, helt enkelt. Det stod inte på förrän jag klarade allt som alla andra klarade. Korsetten var inget (fysiskt) hinder.
Åtminstone inte för mig.

Med perspektiv på situationen kan jag säga att enda besväret var omgivningen. Inte den närmaste omgivningen, de blev ju lika vana som jag. Men omvärlden.
Att bli uttittad på stan blev vardagsmat. När det gällde barn, så hade jag inga besvär med det. Barn är ärliga och spontana i sina reaktioner, och jag svarade mer än gärna på deras frågor. De vuxnas reaktioner förvånade (och sårade ibland) däremot. De kunde såväl ställa sig att fånglo som att peka!
Vid ett tillfälle satt jag och en kompis på ett kafé och fikade. Vid ett annat bord satt en familj. Mamman i familjen satt och tokglodde på mig. Till slut tröttnade jag. Jag reste mig, gick fram till henne och frågade
Ursäkta, jag ser att du tittar på mig hela tiden. Har jag möjligen någonting på mig som är ditt, eller?
Hon blev totalt svarslös.
Jag är fortfarande stolt. Jag var för fan inte mer än 12 år, och hon var vuxen.

När man är elva-tolv-tretton-fjorton år är inte den högsta drömmen att plötsligt förvandlas till “Plåtniklas”, kan jag meddela. Man vill ju gå omkring och vara söt, så att pojkarna skall titta på en.
Men vad fan hade jag att välja på? Och nog tusan tittade pojkarna. Dock inte av önskad anledning.
Jag blev världskändis på hela skolan (och i halva stan), och då inte av någon hip anledning. Blickarna antydde mer att man befarade att jag var kommen från yttre rymden.

Jag började slarva med att bära korsetten. Och det stod inte på förrän jag slarvade ganska rejält.
Vid fjorton års ålder hade min krök vuxit sig så stark att läkaren inte såg någon annan utväg än operation. Kröken var 63° (dvs betydligt starkare än den på bilden).

Jag remitterades till MAS, där jag opererades av docent Stig Willner.
Vi snackar 1980, och vad jag förstår så ser operationerna (och konvalescensen) annorlunda ut idag. Tack och lov, får jag väl säga då jag skänker en tanke till dagens skoliospatienter. Inte så att jag menar att jag led, utan mer att jag gläds med dagens patienter då deras tillvaro uppenbarligen är så mycket enklare.
Innan operationen fick jag ligga i sträckbänk en vecka. Eller ja, jag fick åtminstone ligga i sträckbänk 10 min/tim varje dag. Detta för att kröken i ryggen skulle “mjukas upp”. Samtidigt tappades jag på blod. Detta för att jag - åtminstone till viss del - skulle få mitt eget blod under operationen.

Operationen tog fem timmar. Man opererade in ett metallstag i ryggen (för att “räta upp” kröken). Dessutom spettade man loss benflisor från höften. Dessa användes för att steloperera själva kröken.

Veckan efter operationen finns inte. Då var jag fullpumpad med morfin.
Jag har bara fragmentariska minnen av slangar. En slang i näsan (att kräkas genom). Tre dräneringsslangar i ryggen (att blöda genom). En kateter. Dropp. En nål/slang i vardera fot/hand/arm (fråga mig inte varför).

Första månaden efter operationen var jag strängt sängliggande i ryggläge. Efter ett par veckor fick jag börja vända mig åt ena sidan (en gång varannan timme) - med halva personalstyrkans hjälp. Ytterligare någon vecka senare fick jag börja vända mig åt andra hållet - med halva personalstyrkans hjälp.

Efter drygt fem veckor blev det hemtransport - medelst ambulans. Något annat än ryggläge (såvida det inte handlade om matintag eller andra behov naturen påkallade) var absolut förbjudet.
Nu var det korsett 24 timmar om dygnet som gällde, och jag kunde inte trotsa det hur mycket jag än hade velat. Ryggen hade helt enkelt inte pallat det.
En timma i veckan fick jag ta av mig korsetten. Detta liggandes på en brits (från hjälpmedelscentralen) som placerats ovanpå badkaret. Där kunde jag duscha (liggande) och njuta av friheten. Gissa om det var den timmen jag levde för! Gissa hur himmelskt underbart det var!
Toaletten utrustades med “handikappsits”. Dessutom fick jag ett par “vinkelglasögon” (så att jag kunde ligga i sängen och titta på TV utan att behöva böja på huvudet (med glasögonens hjälp räckte det med att jag “tittade i taket”). Jag fick också en “gripklo” för att kunna plocka upp saker från golvet (att ge sig på sådant på egen hand var absolut förbjudet).
Jag var “sjukskriven” från skolan under ett halvår, och hade en privatlärare som kom hem tre gånger i veckan. Han var råmoderat, så vi kom väl inte så jävla bra överens. Därmed inte sagt att jag inte klarade min skolgång galant.

Jag var (naturligtvis) tvungen att bära korsett även efter operationen. Denna korsett påminde i allt väsentligt om de tidigare korsetter jag haft. Enda skillnaden var att det som tidigare varit gjort av hårdplast nu var gjort av läder.
Man hade, innan operationen, gjort en gipsavgjutning av mig, och utifrån den hade man tillverkat en specialdesignad korsett.

Efter konvalescensen kan jag inte påstå att jag ägnat skoliosen alltför många tankar.
Ok, det piper om mig (metallstaget) i flygplatskontroller, men det har aldrig medfört något problem.
Jag är stelopererad, och kan inte använda ryggen som de flesta andra. Men jag hittar andra vägar.

Man lär sig helt enkelt leva med - och ta sig runt - sina begränsningar!

Bilderna har jag samvetslöst snott från nätet. So sue me!

Andra bloggar om: Skolios

Ogräschock och brådmogen fyraåring

Bloggat den | July 10, 2006 klockan 10:02 pm | Inga kommentarer än

Det blev ingen baddräkt.
AG kommenderade iväg mig till Gränby centrum, med order om att skaffa en baddräkt, och eftersom jag inte kunde annat än lyda så var det bara att sätta sig på cykeln och trampa iväg.
Jag tittade på såväl H&M, Intersport, Twilfit, Lindex och Kapp Ahl, och det jag såg var mer än nedslående. Först och främst kunde jag konstatera att den röda tråden i badklädesmodet uppenbarligen är det-skall-vara-så-jävla-fult-som-möjligt. Fy f*n vilka vidriga färger och mönster!
Minns ni 70-talets grön-orange-brun-mönstrade soffor (även vaxdukar och tapeter, för den delen)? Där har ni årets mode när det gäller badkläder.
Jag blev mer och mer uppgiven för varje butik jag besökte, och jag undrade i mitt stilla sinne hur i he***te en enda kvinna frivilligt kan sätta på sig så groteskt fula badkläder. Men ok, smaken är som röven - klôven.
Tanken på att hitta en baddräkt fick jag snabbt slå ur hågen. Det verkar inte vara vidare hippt att använda baddräkt denna säsong. Bikini skall det tydligen vara.

På Kapp Ahl, den sista butiken jag besökte, såldes gula bikinis. Det kanske kunde vara något!
Och jodå. Efter lite vridande och vändande och provande, så inhandlades en gul bikini.
Är du säker på storleken? Man får nämligen inte byta under- och badkläder kvittrade ynglingen i kassan.
Jodå, det är nog så nära sanningen man kan komma svarade jag.
Åh, vad fint brun du kommer bli i den här bikinin fortsatte han, och lät som att han menade det.
Tror du? Jag som är en sådan blekfis svarade jag.
Jodå, du kommer att bli jättefin sa han med stor emfas, och jag blev lite kär i honom. Eller ja, han fick mig iaf att känna mig nöjd med mitt köp.

Jag cyklade hemåt för att hämta familjen, och sedan fortsatte vi till Fyrishov. Vädret var betydligt bättre än dagen innan, så det blev utomhusbad. Inte för min del, dock. Jag föredrog att läsa, lyssna på radio, dricka kaffe och hålla utkik från filten.
När vi kände oss nöjda för dagen passade vi på att ta ett dopp inomhus på väg till omklädningsrummen. Prinsessan ville åka vattenrutschkana, så vi tog trappan upp. Hon har åkt tidigare med AG, och nu propsade hon på att vi skulle åka den högra. Jag fegade. Den stupade lite väl brant i början för att tilltala mig. Prinsessan stod på sig. Jag vågade inte, och försökte lirkande övertala henne om att vi skulle ta den vänstra. Hon tjatade. Jag vägrade.
Det slutade med att jag bestämde att vi skulle åka den vänstra rutschkanan, och så fick det bli.
Rutsch, tjo, skvätt, plask!
Det var ju riktigt kul, det där!
Vi tog trappan upp igen, och nu ville Prinsessan verkligen få sin vilja igenom. Vi skulle åka den högra!
Nu fick jag verkligen ta mig i kragen (den som inte fanns på baddräkten som jag inte köpt). Om Prinsessan, som ändå inte är mer än fyra år, så entusiastiskt ville åka den högra rutschkanan, så var det väl tusan om jag inte skulle våga. Och även om jag inte vågade, så fick jag väl ta och göra det ändå. Jag svalde, och tog några djupa andetag. Sedan svischade vi iväg.
Tjo, skvätt, wheeee!!
Jag klarade det!! Jag vågade åka i den läskiga vattenrutschkanan!
(Prinsessan såg inte ut som att hon tyckte att hennes mor lyckats med något stordåd, precis).

Efter besöket på Fyrishov åkte vi direkt till kolonilotten. Om det här hade varit en kvällstidning, så skulle det besöket ha rubricerats som en ogräschock!
Jäklar i min lilla låda så mycket ogräs det var! Det var bara att spotta i nävarna och börja rensa. Vi höll väl på 1-1½ tim, och även om vi inte blev helt klara, så lyckades vi nästintill uträtta underverk.
Mina farhågor om att det odlade skulle ha vissnat visade sig obefogade. Phu!

Prinsessan är en väldigt duktig liten tjej. Hon älskar att hjälpa till med städning, diskning och tvättning. Rätt som det är kan man hitta henne någonstans, stående med en trasa i handen och frenetiskt putsa på en bänk e.dyl. Hon viker tvätt som om hade varit utbildad på området. Hon plockar upp skräp från marken och lägger i papperskorgar. Hon kommer ihåg saker som vi andra glömmer, och håller ordning på familjen.
Du är så duktig, så man skulle nästan kunna tro att du är fem eller sex år brukar vi säga till henne, och hon sträcker stolt på sig.
Igår hjälpte hon till att rensa ogräs för brinnande livet.
Åh, vad du är duktig! berömde vi.
Ja, man skulle nästan kunna tro att jag är femton år! svarade hon.
Ikväll höll vi nästan på att glömma bort hennes medicinering (borrelia), men tack och lov så kom hon ihåg det själv. Hon påminde oss, samtidigt som hon plockade fram medicinen ur kylskåpet. Medicinen smakar ganska äckligt, men hon vet att hon måste ta den. När den var urdrucken visade hon stolt upp den tomma medicinkoppen.
Åh, vad du är duktig! berömde vi.
Ja, man skulle nästan kunna tro att jag är 18 år! svarade hon.

Gårdagen blev delvis dokumenterad.

Underbar morgon

Bloggat den | July 9, 2006 klockan 10:53 am | 1 Kommentar

Jag är en kvälls- och nattmänniska, som inte har någon som helst förståelse för de som måste lägga sig senast klockan si-och-så för att vara en fungerande varelse dagen efter. För min del spelar det ingen roll om jag somnar vid midnatt eller fyrasnåret på morgonen.
Visst skulle det vara skönt med en sovmorgon någon gång, men det händer sällan eller aldrig. Snarare aldrig. Antingen vaknar jag av mig själv i svinottan, eller så är det något barn som påkallar uppmärksamhet.

Idag vaknade jag av mig själv. Lägenheten var tyst, och det låg harmoni över tillvaron. Morgnar av det slaget är de allra bästa.
Jag smög upp. Fixade kaffe. Lyssnade på tystnaden. Njöt av hur fint soffan passade i köket.

Igår var det oerhört varmt och klibbigt, så vi bestämde oss för att åka till Fyrishov. Vi hann inte mer än börja plocka ihop badkläderna, så började det regna.
Jag tror att vädergudarna har svurit någon förbannelse över oss. Helt seriöst, alltså.

Barnen blev naturligtvis besvikna över att badutflykten blev inställd i sista sekunden. Men vi lovade att vi skulle ta det idag istället. Om vädret tillåter…
Enl såväl SMHI som UNT så skall vädret vara fint idag, så då hoppas vi väl på det då.

Själv känner jag mest för att lägga mig på någon skuggig fläck på en gräsmatta och läsa/skriva/lyssna på radio. Igår laddade jag hem några sommarprogram från förra året, och skulle gärna vilja lyssna på dem.
Jag är ingen badmänniska. Ok, visst kan jag göra det när tillfälle uppstår, men det är ingenting jag går omkring och längtar efter. Nu har jag dessutom ingen (användbar) baddräkt, så då känns det ju inte så jättelockande att tillbringa en dag på Fyrishov.
Jag behöver verkligen köpa en ny baddräkt. Då vill jag ha en med ben (typ tajta boxer). Det får gärna vara ärmar (typ t-shirt) på den också. Och varför inte en liten krage också… Det slog mig att jag ju skulle kunna köpa en våtdräkt och ha på badstranden, men då la AG in något veto han tydligen ansåg sig ha på området. Han förbjöd mig helt enkelt att bära våtdräkt på badplatser. Trista människa!

Om jag har tur kanske AG kan tänka sig att bada själv med barnen idag (så kan jag leta upp någon mysig gräsmatta). Om inte, så får jag väl hota med att jag kommer köpa en våtdräkt…

Tropisk hetta

Bloggat den | July 7, 2006 klockan 10:56 pm | Inga kommentarer än

*flämt!*
Tur att den där regnperioden vi upplevde i Örebro är över. Nu kan man klaga på värmen.
Omväxling förnöjer.

Vi gör vårt bästa för att komma iordning här hemma. Men det är inte det lättaste när tillvaron ter sig som ett sånt där brickspel där man bara har en “lucka” och skall flytta brickorna så att man får fram ett korrekt mönster (eller sifferföljd). Det är saker överallt (känns det som). Men ok Mr Ts rum är ju fixat, och i Prinsessans och Herr Fiffigs rum återstår inte så mycket. Köket är också i det närmaste klart, så jag skall väl inte klaga.

Igår tog vi oss en tur ut till vännerna i förorten. Prinsessan och Herr Fiffig tjoade omkring med husets yngste herre, och duschade i trädgårdsslangen. Sedan skulle det plockas blåbär, fikas och byggas tågbana.
Mr T och dottern F spelade gameboy och tittade på film. Vi som uppnått myndighetsålder letade upp en skuggig plats i trädgården där vi åt glass med jordgubbar och sörplade kaffe.
När det var dags för hemfärd hade vår barnaskara decimerats, eftersom Mr T och F ville att han skulle stanna där. Så då gjorde han det.

Idag var det dags för Herr Fiffig att gå upp till Majsan för att tillbringa helgen där. Han skall ju vara där varannan helg, men de två senaste varannanhelgerna har avbokats av olika anledningar. Det var alltså länge sedan han var där, och situationen ablir ju inte mindre intensiv av att barnen har sommarlov. Familjen hade alltså ett stort uppdämnt behov (om man säger så) av att han nu skulle dit.
Majsan brukar hämta honom vid 18-tiden, och väskan var packad i god tid. När klockan var kvart över var Herr Fiffig så otålig att han tog saken i egna händer. Han stegade helt enkelt upp till Majsan och frågade om hon inte skulle komma och hämta honom snart!
Han kom tillbaka med beskedet att hon snart skulle komma, och det gjorde hon. Hon hade visst missat att hon skulle ha Herr Fiffig den här helgen, och det verkade som att hon hunnit göra upp andra planer för helgen. Hon undrade om det var ok att hon tog Herr Fiffig from måndag, och hade honom en vecka i sträck.
Att hon har honom en vecka i sträck varje sommar är ett återkommande inslag. Vi hade ännu inte hunnit komma överens om vilken vecka det skulle bli nu, men det var helt ok med oss om det blev den kommande veckan. Däremot kändes det inte helt ok om den stundande helgen skulle gå om intet. Alla i familjen behövde det, och Herr Fiffig var inställd på det.
Det löste sig så att Majsan tog Herr Fiffig, och återlämnar honom på fredag.

Mr T sov ju hos kompisen Ralle två nätter i början av veckan. När jag hämtade Mr T följde Ralle med hem, och så sov han här i två nätter.
Igår, innan vi skulle åka ut till vännerna i förorten, cyklade AG hem med Ralle. I förmiddags, bara någon timme efter att Mr T kommit hem från F, ringde Ralle. Grabbarna bestämde sig för att leka, och nu har vi Ralle som nattgäst
Det känns roligt, bra och tryggt att Mr T har sådana tajta kompisar. Det spelar ingen roll om det är Ralle, F, A, J eller Nonne (som trist nog har flyttat) han leker med. Det funkar alltid hur bra som helst.

Jag har förresten uppdaterat fotobloggen ett par gånger. Så det, så.

Underbara röster

Bloggat den | July 6, 2006 klockan 12:40 am | 7 Kommentarer

Jag lyssnade för en stund sedan på Kärlekens oväsen i P1.
Uppsamlade svenska kärleksminnen förmedlades av bla Jakob Eklund, och jag kom att tänka på behagliga röster. Jakob Eklund har en sådan.
Behaglig röst, alltså. Den låter så trygg och mysig.

Samma sak gäller Gösta Ekman. Åh, vad jag älskar hans röstsättningar av barnprogram! Och vem minns inte Mumlan, som han gjorde tillsammans med Lena Söderblom (vi snackar… tidigt 70-tal, va..?)! *luv!*

Ett tredje exempel är Bodil Malmsten. Underbara, underbara människa!
Ja, jag känner henne inte personligen, men med en sådan röst kan man inte vara annat än underbar! Den är som ett fluffigt, vackert moln, som man bara vill gosa ned sig i.

Som ett fjärde exempel vill jag nämna Kristina Lugn.
Hennes sävliga röst ger mig lugn.

Vilka favoritröster har du?

Update: F’låt Björn, hur kunde jag glömma dig?!
Du har ju mysfaktor 100, varesig du är dräng i Katthult eller bankrånande rektor!

Tvättande och skrivande

Bloggat den | July 5, 2006 klockan 10:20 pm | Inga kommentarer än

Finns det något bättre sätt att tillbringa en varm sommareftermiddag/kväll, än att stå i en ångande tvättstuga?
Jo, det kanske det finns, men kläderna måste tvättas ändå.

Fixandet i lägenheten går sakta framåt. Idag har köket i det närmaste blivit klart. Kökssoffa och diskmaskin har tillkommit, ny kaffebryggare och mikro är på plats. Köksskåpen genomgår en rensning. Sedan återstår bara att plocka bort ett skrivbord (som skall in i Prinsessans och Herr Fiffigs rum) och en hylla (som skall ställas i vardagsrummet).
Om jag skall vara ärlig, så är det AG som stått för det mesta fixandet idag. Själv har jag ägnat en hel del tid åt att skriva, men det måste ju göras det också.

Jag kan meddela att Ordis är vid god vigör (om man bortser från den där ryggen han alltid sjåpar sig över). Hans blogg har inte blivit hackad. Han har helt enkelt avregistrerat den, och mindre än en halvtimme senare hade någon med förkärlek för asiatiska språk registrerat om den.
Så kan det gå.
Min alldeles personliga gissning är att vi inte har sett Ordis på nätet för sista gången.

Huuu… vi kom inte iväg till kolonilotten idag heller. Jag skäms uppriktigt för att erkänna det, men det har liksom varit fullt upp ändå.
Jag får väl åka dit någon natt och rensa ogräs, så att jag slipper skämmas inför kolonigrannarna.

Nu skulle jag helst vilja sätta mig på balkongen med ett glas vin, och skriva brev. Men jag får väl gå ut och ta hand om tvätten istället…

Glass i Linnéträdgården

Bloggat den | July 5, 2006 klockan 1:20 am | 3 Kommentarer

Idag… ja, vad har hänt idag?
Hmm… Jo, vi var nog lite sena i starten, men är det sommarlov så är det. Prinsessan och Herr Fiffig har fått sena kvällsvanor, och därmed har blivit riktiga sjusovare på morgnarna.
Under förmiddagen blev inget vettigt gjort, och vid lunchtid cyklade vi till stan för att uträtta ett par ärenden. Efter det hamnade vi i Linnéträdgården, där vi åt glass och botaniserade i vegetationen. Det är så rogivande att strosa omkring där. Idag fick jag dessutom äntligen svaret på en av mina funderingar ang. en av växterna på kolonilotten. Det är en åbrodd! Jaha, ja. Då får man väl börja krydda brännvin, då.

Jag tycker förresten att den där Kalle Linnaeus verkar ha varit en intressant snubbe. Ju mer jag läser om honom, desto mer fascinerad blir jag.
Jag läste någonstans att han var en snarstucken kille, som helst själv skrev recensionerna av sina egna alster (det blev liksom bäst så). Toleranströskeln för negativ kritik var låg. Någon gång när han hade blivit ifrågasatt och kritiserad av någon (minns inte vem det var), så hämnades han genom att namnge en ful och illaluktande växt efter kritikern.
Det var ord och inga visor.
Nästa år firas 300-årsjubileet av Linnés födelse, och jag ser fram mot att lära känna killen bättre.

Och så kolonilotten, ja… *host*
Jag har inte satt min fot där sedan vi kom hem från Örebro, och jag inser att jag måste dit imorgon. Jag bävar för allt ogräs som lär anfalla mig. Samtidigt är jag rackarns nyfiken på hur mycket sådden har växt (jag hoppas att det har regnat lika mycket i Uppsala som det gjorde i Örebro, annars är det väl risk för att en hel del har vissnat… om inte Hans har varit där med vattenslangen…).
Hur hög har libbstickan blivit? Har blommorna slagit ut? Hur höga har jordärtskockorna blivit? Hur mycket rabarber är det? Har det blivit några jordgubbar, och har isf fåglarna ätit upp dem?

Mr T åkte hem till en kompis i söndags, och har sovit där sedan dess. Ikväll cyklade jag dit för att hämta honom, och vi fick kompisen med oss hem.
Mr T blev ganska impad av förvandlingen hans rum genomgått. Och jag får väl medge att även jag är impad.
Imorgon är det Prinsessans och Herr Fiffigs rum som står på tur.

Vilse i pannkakan

Bloggat den | July 4, 2006 klockan 12:37 am | 2 Kommentarer

Ööhhh… fråga mig inte vad jag har gjort sedan vi kom hem från Örebro. Jag har f*n inte den blekaste aning. Vet inte ens när det var vi kom hem… Var det natten mellan lördag och söndag, eller… *funderar och frågar AG* Nej, det var visst natten mellan fredag och lördag.
Eller jo, det är klart att jag vet vad jag har haft för mig. Åtminstone fläckvis…

I Örebro närmade jag mig ett sömnmönster som tidigare endast kunnat skådas hos de högt älskade vännerna i Skarpnäck, och fragment av det har hängt kvar även efter hemkomsten. Jag har sovit mer än någonsin (borträknat efter hemkomstarna från Skarpnäck, då). Dessutom ser lägenheten ut som ett bombnedslag! Det som var tänkt att bli en medtagen diskmaskin blev, som sagt, en överfull kärra.
Det innebär förvisso en rejäl höjning av hemmets trevlighetsstatus, men vi befinner oss än så länge i läget att vi hoppar över kartonger och möbeldelar.
Hur som helst, så genomgår Mr Ts rum en ansiktslyftning som skulle göra Linda Rosing grön av avund. Mr T har passat på att smita iväg hem till en kompis och sova över där, och vi arma föräldrar jobbar frenetiskt för att rummet skall vara förvandlat till oigenkännlighet när han återvänder.
Ta mig på mitt ord när jag säger att grabben kommer blir djupt imponerad och rörd till tårar av lycka när han ser vad vi lyckats åstadkomma (jag menar; det är ju ändå delar av AGs gamla pojkrum vi i skrivande stund håller på att rekonstruera!).

Medan vi var i Örebro lämnade vi katterna åt sitt öde.
Då vi kom hem hittade vi Kax utmärglad och död på hallmattan. Tjet hade i sin förtvivlade hunger gnagit av sig två ben, och låg svårt blödande under köksbordet.
Nej, usch och fy på mig! Nu ljög jag ju! Nu går jag - marsch pannkaka - och tvättar tungan!
Vi överlämnade med varm hand våra älsklingars öde i en väl betrodd kattvakts händer (vad har förresten hänt med hans sida??).
De små missarna var mer välmående än någonsin, även om kattvakten under Örebrovistelsen hade hunnit ringa ett uppjagat samtal. Tjet (den pilska honan) var borta!!!
En glipa på vardagsrumsfönstret var öppet (ja, det var ju så vi hade lämnat det..!) men såväl TV som datorer var intakta. Däremot var påsen med torrfoder borta (Aha! - vi hade med en pensionärsinbrottstjuv att göra!).
Jösses, hade den lilla slampan (Tjet, inte kattvakten!) krängt sig ut genom den centimeterstora öppningen i fönstret?? Vad skulle hända härnäst??
Jag och AG var rörande överens om att vi skulle kräva kattvakten på underhåll om det visade sig att Tjets ogudaktiga leverne burit frukt. Inte tu tal om den saken!
Sanna mina ord, då jag säger att vi alla var lättade då kattvakten någon dag senare hittade henne inomhus. Hon hade inte lyckats smita ut, hon hade bara gömt sig för kattvakten (jag förstår henne).

Kors i krösamoset!!
Jag inser som genom ett trollslag att jag inte har öppnat något av mina mailkonton sedan vi kom hem!
Fan, jag tror minsann att jag skall suga på den karamellen något dygn till.

Borgarbracka, begravning och borrelia

Bloggat den | July 2, 2006 klockan 9:35 pm | 3 Kommentarer

Ja då har vi varit i Örebro, då. Det löste sig så att vi fick låna en bil medan vi var där, men resan dit blev med buss. Att sitta på en buss i tre timmar med Prinsessan och Herr Fiffig är en tanke som kan sätta både mina och AGs nerver i gungning, men det gick riktigt bra. Prinsessan satt bredvid mig, och Herr Fiffig satt bredvid AG. Mr T satt på ett eget säte tillsammans med sin mp3-spelare och sin gameboy. Som de taktiska och smarta föräldrar vi är, så hade köpt med oss varsin tidning, varsin dricka och godis till barnen, och detta portionerades ut när behov uppstod. Att bussen inte ens var halvfull var nog också ett positivt inslag.

När vi kom fram blev vi upphämtade av min kusins sambo, och åkte med hem till dem (där vi skulle låna en bil). Det blev lite fika och småprat, och klockan var ganska sen innan vi till slut nådde fram till sommarstugan. Barnen var väldigt lättnattade, och det var nog jag och AG också.

Vår sommarstuga ligger på en avstyckad tomt från min mormor och morfars gamla bondgård. Den är alltså belägen ute på bonnvischan, och inte i något sommarstugeområde. Mina kusiner har också en sommarstuga intill, och nu skulle det bli gemensamt midsommarfirande. Vi blev sammanlagt ca 25 personer (hälften barn och hälften vuxna) och ett gäng hundar. Det blev ett traditionsenligt (åtminstone enl. våra traditioner) firande med sillunch, tipspromenad, dans runt stången och grillning. Vädret bjöd på ömsom regn och ömsom solsken hela dagen och kvällen.

Jag har svårt att ta in att brorsans barn har blivit så stora. Jag menar, brorsan är ju yngre än vad jag är, och hans barn är på väg att bli vuxna. Själv har jag småbarn… Jag var nog lite sen i starten.
Brorsans son, P, har under hela vår vistelse i Örebro kallat mig för Borgarbracka (alt. Moderatkärring) så snart han kommit åt. Anledningen är den där bilden i Amelia… Och jo, jag måste väl skamset hålla med om att jag (på bilden!) ser ut som något åt det hållet. Att dessa epitet ligger så långt ifrån min person man kan komma gjorde det tydligen bara ännu roligare att slänga dessa glåpord efter mig Ingenting av min rebelliska personlighet lyser ju igenom på bilden. Jag riskerar att få mitt rykte sargat!

Min kusin A och hans barn (en sjuårig tjej och en nioårig kille) var i sin sommarstuga samtidigt som vi var i vår. Mr T och nioårssysslingen fann varandra från första stund, och har hängt ihop som ler och långhalm. Eftersom de till vardags bor i Järfälla, så har grabbarna kommit överens om att hålla kontakten och hälsa på varandra. Kul!
Sjuårssysslingen tog sig an Prinsessan och Herr Fiffig, och de tre verkade också att funka bra tillsammans.
I sommarstugan finns varken TV (eftersom ingen bemödat sig med att skaffa box dit) eller dator. Trots att jag till vardags lever med en fullständig övertygelse om att jag inte skulle överleva speciellt många timmar utan tillgång till dator, så måste jag medge att det har varit riktigt behagligt. Under dagarna har det varit fullt upp med div aktiviteter, och på kvällarna har vi löst korsord och lyssnat på P1.
Åh, vilken njutning!

Hur harmoniskt det än är att vara vid sommarstugan, så är det jobbigt att inte ha tillgång till rinnande vatten. Ok, det är egentligen inget besvär att laga mat och diska med medtaget vatten, men man kan ju inte bara hoppa in i en dusch när man känner för det.
Nu har vi visserligen haft tillgång till dusch hos brorsan och hos AGs syster, så det har inte gått någon nöd på oss. Jag tvagade mig ordentligt vid ett besök hos brorsan. Efteråt frågade jag I (hans dotter) om de hade någon frisyrskum. Ja, det står nog inne på toaletten sa hon. Jag gick in på toaletten och kikade bland flaskorna. Jodå, mycket riktigt, där stod en skumflaska. Jag tog en klick i handen, och tyckte att konsistensen var mer krämig än fluffig. Jag kastade ett öga på flaskan, och där stod det att det var ett krämigt skum, så det stämde väl då… Jag masserade in skummet i håret, och det blev väldigt… geggigt. Äh, tänkte jag, det blir nog bättre om jag masserar ännu mer, så jag masserade ännu mer.
Det blev inte bättre. Tvärtom.
Till slut var jag tvungen att läsa ordentligt på flaskan, och då visade det sig att det inte alls var frisyrskum jag nu hade hela manen insmetad med. Det var någon jäkla rengöringsmousse för ansiktet…
Det var bara att hoppa in i duschen igen.

Vädergudarna var inte på vår sida. Under hela första veckan regnade det varenda dag (till och från) var vi än befann oss. Det var först de två sista dagarna vi hade strålande sol.
Nära sommarstugan ligger ett kärr. Det, i kombination med alla lövträd, gör att myggbeståndet är rikligt. Vi har blivit rejält bitna allihop. Prinsessan fick ett bett på ögonlocket, och under ett par dygn såg hon ut som att hon hade gått en tuff boxningsmatch.

Mitt i Örebrovistelsen fick jag ett samtal från Barnhabiliteringen i Uppsala. Det var ett oerhört positivt samtal, som gav tonvis med styrka.
Personalen på Barnhabiliteringen är helt underbar! Om/när ett barn kränks (tex av en skola, som i detta fall) drar Barnhabiliteringen fram det tunga artilleriet och agerar på bred front. På sätt och vis känns det nästan som att jag och AG skulle kunna luta oss tillbaka och bara titta på. Men vi fortsätter agera, stärkta av det enorma stöd vi får.
Med tanke på att jag under samtalet fick veta att vi även har ett genuint stöd från Uppsala Kommun (!), så känns det som att vi går en promenadseger till mötes. Mitt i allt detta kan jag inte avhålla mig från att undra hur fasen en skola kan vara beredd att riskera så mycket som de gör i det här fallet, bara för att de inte vill konfrontera sig med egna tillkortakommanden, inkompetens och försummelse.
Nåja, mer om allt det där en annan gång.

I tisdags begravdes barnens farmor. Farmor var inte troende i traditionell mening, och prästen hade anpassat minneshögtiden till det. Det blev en varm och ljus ceremoni.
Efteråt åkte vi hem till en av AGs systrar, och jag tror att alla tyckte att det blev ett bra avslut.

Under dagarna i Örebro ägnade AG (och hans syskon) en hel del tid åt att rensa ur farmors lägenhet. Vi hade bestämt oss för att ta med oss en diskmaskin hem, men när vi åkte tillbaka till Uppsala hade vi en fullastad släpkärra med oss.
Tur att vi hade lånat en bil, och kunde låna en släpkärra. Det innebar visserligen att AG fick köra tillbaka till Örebro bara några timmar efter att vi kommit till Uppsala (och sedan ta tåget tillbaka). Men å andra sidan kom vi hem på ett bekvämt sätt.

I fredags upptäckte vi plötsligt att Prinsessan hade ett bett på armen. Det var väl inget anmärkningsvärt med bettet i sig (vi var ju alla alldeles sönderätna av mygg). Det som väckte vår uppmärksamhet och oro var att det var en röd cirkel runt bettet…
Fästingbett - Borrelia - Hjärnhinneinflammation tänkte jag, och slängde mig på telefonen för att ringa sjukvårdsupplysningen. De började med att lugna ner mig. Någon hjärnhinneinflammation skulle det inte bli tal om enl dem, men eftersom bettet hade det typiska borreliautseendet ville de ta en titt på det.
Jag och Prinsessan åkte till jourmottagningen och visade upp bettet. Jodå, visst såg det ut att kunna vara borrelia, men eftersom det upptäckts på ett så tidigt stadium (de gissade att bettet kunde vara 2-3 dygn gammalt) så var det inte märkvärdigare än att hon fick en antibiotikakur.
Phu!

Fotobloggen är uppdaterad.

Witch-twitter

Följ mig via Twitter

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Trettonårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Det senare gärna i Ishallen. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.

Recent Posts

• Just another day
• Dagens vågskål
• Sagoinvasion i skolan
• Underbara Mr T
• Soffbytardagen

Recent Comments

• thewitch on Dagens vågskål
• Tofflan on Dagens vågskål
• Rosengeranium (Parkettodlaren) on Dagens vågskål
• CrimsonAnna (Nöjda Anna) on Dagens vågskål
• Susen on Dagens vågskål

Archives

Select Month March 2010 February 2010 January 2010 December 2009 November 2009 October 2009 September 2009 August 2009 July 2009 June 2009 May 2009 April 2009 March 2009 February 2009 January 2009 December 2008 November 2008 October 2008 September 2008 August 2008 July 2008 June 2008 May 2008 April 2008 March 2008 February 2008 January 2008 December 2007 November 2007 October 2007 September 2007 August 2007 July 2007 June 2007 May 2007 April 2007 March 2007 February 2007 January 2007 December 2006 November 2006 October 2006 September 2006 August 2006 July 2006 June 2006 May 2006 April 2006 March 2006 February 2006 January 2006 December 2005 November 2005 October 2005 September 2005

Categories

Select Category Bilder Blogstafetten Böcker Dagbok Debatt Design Film Fredagsfyran Funderingar Föreläsningar Hotlinking Humanism Humor Hälsa Internet Kolonilott Kreativt Kultur Litteratur Mat Mat och dryck Media Medicin Mode Musik Nattbok Nyheter Ovetenskap Politik Recept Reklam Religion Samhälle Sekter Skolan Smink Sport Språk Teknik Temabloggar: the book theWitch Träning & Välmående TV Uncategorized Waldorf

RSS

Inlägg (rss)
Inlägg (atom)
Kommentarer

Witch-twitpic

• thewitch: http://twitpic.com/1467k8 Freebasear lite gambiansk rökelse
• thewitch: http://twitpic.com/zdfo9
• thewitch: http://twitpic.com/u2pqb Telefon? Nej, TeleShaun!
• thewitch: http://twitpic.com/raqvm Till mig,.!
• thewitch: http://twitpic.com/r5mqb Anna Anka gör mig mÃ¥llös

På tapeten

Kontakt

Mail:

Mail (om det gäller Waldorfsekten):

Msn:

Att kommentera

• Om att kommentera

Annonser

Knappar

Fnulare

Vaddå Fnul?

Knuff

Creeper (media)

• Sveriges Television AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Svenska Aller AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Sveriges Radio AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Sveriges Television AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Sveriges Television AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Sveriges Radio AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Taberg Media Group AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Sundsvalls Tidning
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Aftonbladet AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se
• Aftonbladet AB
  Träff på MediaCreeper för thewitch.se

Creeper

• Skatteverket
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Skatteverket
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Skatteverket
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Skatteverket
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Riksarkivet
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Riksarkivet
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Migrationsverket
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Försäkringskassan
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Patent och Registreringsverket
  Träff på Creeper för thewitch.se
• Försvarets Materielverk (FMV)
  Träff på Creeper för thewitch.se

Search for: