Bara idag

Bloggat den | June 20, 2006 klockan 11:21 pm | 3 Kommentarer

Åh, vad det är härligt med sommarlov!
Ja, det tyckte jag iaf när jag var liten, och jag har ingen anledning att tro att mina egna avkommor avviker från den uppfattningen. Som förälder kan det dock hända att man har en något annorlunda uppfattning…
Missförstå mig inte. Jag äälskaaar verkligen mina barn och att umgås med dem, men…
Prinsessan och Herr Fiffig är inte alltid den roligaste kombinationen att ha att göra med. De trissar upp varandra, och kan nå höjder som sätter även den mest älskande förälders kärlek på prov. Vi har dock funnit ett effektivt sätt att undvika den situationen; Vi håller dem åtskilda så mycket som möjligt! (Det i sin tur gör ju att man själv inte får så mycket vettigt gjort, men vad gör man inte för konsten.)
Som den objektiva bedömare jag är, så kan jag gå i god för att mina barn per default är de mest underbara varelser som finns. Men att vara på tu man hand med dem – vilket av barnen det än handlar om – tar det till ytterligare en nivå.

Idag tog jag med mig Prinsessan till Gränby centrum för att göra några små inköp. Inköpen blev så “små” att jag på hemvägen var tvungen att ringa AG och be honom komma ut och “ta emot mig” när jag svängde in på gården.
Jag kan meddela att landningen blev lyckad.

Efter att ha pustat lite (=sörplat lite kaffe) bar det av igen. Prinsessan satt återigen i barnsadeln och målet var la stada. Där skulle både ditt och datt inhandlas, och så gjordes också. Jag vill minnas att vi gemensamt glufsade i oss en kebabtallrik också.

Under det tidigare nämnda besöket på Gränby centrum hade jag ringt AG några gånger (jag ville väl antagligen veta om jag skulle köpa toapapper eller om det fanns pasta hemma) utan att få svar. När han till slut svarade så visade det sig att hans frånvaro berodde på att han varit ute och plockat upp en död katt. Dock inte någon av våra.
En granne på gården hade kommit och ringt på dörren. Hon hade hittat en död katt ute i parken bakom tvättstugan, och enl. halsbandet bodde den i lägenheten intill oss. Grannarna var inte hemma, så hon ringde på här. AG (med Herr Fiffig i hälarna) drog ut till undsättning.
Katten låg under ett träd och såg ut att sova. Men det gjorde den inte. Den var inte bara död – den var stendöd.
Eftersom den församlade skaran ansåg att det inte var så lämpligt att den låg intill lekplatsen, och eftersom grannarna inte var hemma, så förflyttades katten till grannarnas uteplats. AG satte en lapp på deras ytterdörr om att de skulle ringa på hos oss (därmed kunde de ju få beskedet på ett “bättre” sätt än att hitta sin älskling död på uteplatsen).
Till saken hör att grannarna håller på att flytta, och det verkar vara en långdragen process. Det mesta – men inte allt – verkar ha fraktats från lägenheten, och ibland är de inte här på flera dagar. Därmed kände jag att det nog vore klokast att försöka få tag på dem.
Jag visste förvisso inte ens vad mina grannar heter, och än mindre deras mobilnummer, men den lille Ture Sventon som bor i mig tog reda på allt detta. Jag ringde kvinnan i paret men fick inget svar. Jag ringde igen. Då hon inte svarade då heller lämnade jag ett meddelande på hennes mobilsvar.
Mitt i ovan nämnda kebabtalrik ringde hon. Hej det är Carina, din granne. Du hade ringt. Vi är på semester i Turkiet kvittrade hon.
Behöver jag säga att det som genom ett slag blev oändligt mycket svårare att säga det jag hade att säga?
Fy fan, så jävla jobbigt! Hon grät och var fullständigt förkrossad.
De hade (naturligtvis) en kattvakt på hemmaplan, och vi kom överens om att vi skulle kommunicera med denna. Ändå kan jag inte borsta av mig känslan av att ha förstört grannarnas semester.
Men det var inte med flit.
Jag lovar!

Vi skall åka till Örebro för att fira midsommar och begrava barnens farmor. Det är en kontradiktorisk situation som inte låter sig beskrivas i ord.
Som jag nämnt tidigare, så tror jag att AG förlikat sig med situationen på ett fridfullt sätt. För min egen del är det kaotiskt, och känslorna har ännu inte hittat hem.
Det bästa jag kan hoppas på är att jag och AG kan hjälpa varandra att hitta hem.

Som den blygsamma och försynta *host* *harkel* människa Siv är, så skickade hon en länk till mig. Jag – å min sida – anser det vara min plikt – inte minst i egenskap av grundare av Våga Vägra VM – att förmedla länken till allmänheten.
Så håll till godo!

Ikväll när det var dags för småttingarna att natta så sa Mr T
Jag kan läsa saga för dem.
!!!???!!!
Som förälder tror/hoppas jag att man lär sig att ta tillvara på de tillfällen som ges. Varför skulle man neka en så spontant uppkommen situtation av syskonkärlek?
Jag är jävligt avis på Prinsessan och Herr Fiffig, som får ha Mr T som storebror!

Satan i gatan!
Vi måste ta oss till Örebro. Det är ett faktum.
Ett annat faktum är att vi inte har någon bil.
Därutöver känner vi ingen som vi skulle kunna tänka oss kan avvara sin bil under en vecka (jo det gör vi ju, men det svaret var nej).
Vad gör man? Vad tar man sig till?
Paniklösningen är att AG får åka själv. Men hur jävla kul känns det? För någon?
Jag vet varken ut eller in. Någon som har några förslag? Vi (?) skall åka i övermorgon.

Fotobloggen är blygsamt uppdaterad.

Stegräknare: Den stannade blygsamt på 7655. Men med Angelas glädjande besked kan vi tillgodoräkna mig typ 15000 steg.
Jippie!!

Kommentarer: