Autism har väldigt lite med Rain Man att göra

Bloggat den | June 18, 2006 klockan 11:10 pm | Inga kommentarer än

Igår kväll gick det en film på TV, vars huvudperson var en autistisk pojke. Autism är ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och just därför tittade jag inte på filmen.

Jag har enormt svårt för den bild som alltid målas upp av autistiska människor i filmer. Det är en bild som sällan eller aldrig har någon verklighetsanknytning, och som bidrar till att befästa den felaktiga bild de flesta har om autism.
Autistiska människor är precis lika olika varandra och andra som alla andra människor. Jag påstår inte att det inte finns autistiska människor som liknar de som framställs på film, men jag påstår att dessa inte utgör någon representativ bild av autism.

Den vanligaste missuppfattningen om autistiska människor verkar vara att de är introverta, och ointresserade av interaktion. Att de undviker ögonkontakt och saknar empati, och att de inte skulle kunna se nyanser i språket, och ha svårt att förstå skämt.
Fel, fel, fel säger jag! (Eller ja, det finns säkert autistiska människor med dessa drag, likväl som det finns icke-autistiska människor med dessa drag!)

När det gäller Herr Fiffig, så kan ingenting vara mer fel än ovanstående beskrivning. Han är en social och omtänksam kille (som i vissa situationer kan vara precis lika egoistisk som vilken annan femåring som helst). Han är kramig och kärleksfull (och kan ibland tala om för sina föräldrar att de är världens elakaste människor – precis som vilken annan femåring som helst). Han är utåtriktad och intresserad av sin omgivning (men kan bli blyg ibland – precis som vilken annan femåring som helst).
Han visar empati i samma utsträckning som sina jämnåriga, och han klurar ofta ut roliga skämt och ordlekar.

Herr Fiffig har ett minne som de flesta borde avundas, och han har ett sinne för detaljer som jag aldrig tidigare sett. Han började intressera sig för siffror och bokstäver väldigt tidigt, och har på egen hand lärt sig varenda busslinje i stan.
Han är vetgirig på ett sätt som nästan gör honom lite lillgammal. Han nöjer sig inte med några svävande svar, utan vill veta hur saker och ting fungerar. Men om man inte vet svaret på hans frågor (vilket man alltsom oftast inte gör) så nöjer han sig med ett Jag vet inte.
Hans höga intelligens är uppenbar, så det är väl inte omöjligt att han gör sin mor sällskap inom Mensa i framtiden
På egen hand lär han sig saker som normalt sett är alldeles för svåra att förstå för den ålder han befinner sig i. Utan hjälp har han för länge sedan lärt sig hantera datorn och dess kommandon, och igår kom jag på honom med att sitta och radera bilder ur kameran. Han har alltså självmant lärt sig kamerans menyer, och plockade nu bort bilder som han själv hade tagit (och var missnöjd med). De bilder som jag eller AG hade tagit hoppade han duktigt förbi.

Jag blir oerhört ledsen när människor bemöter Herr Fiffig/oss på ett annorlunda sätt, då de känner till hans diagnos. Visserligen förstår jag att det enbart grundar sig i rädsla/okunskap/förutfattade meningar, men det hjälper föga för den frätande känslan i magen.
Det bästa jag kan göra för att motarbeta den rädsla/okunskap och de förutfattade meningar som finns om autism är att prata öppet om det. Även om jag inte ensam kan åstadkomma underverk, så kanske jag iaf kan vara en av alla de droppar som till slut urholkar stenen.
Människor som inte känner till att Herr Fiffig har en autismdiagnos blir oerhört förvånade då de sedan får höra det. Han, som är en så trevlig, snäll och artig liten kille…
Herr Fiffig fick sin diagnos vid väldigt låg ålder, och som man sa då så är diagnoser av detta slag en färskvara. Om samma utredning gjordes nu, så är jag allt annat än säker på att resultatet skulle bli detsamma.

Hur som helst, så är jag gränslöst stolt och glad över att få vara Herr Fiffigs mamma. Han öppnar mina ögon och vidgar mina vyer, och gör mig till en enormt rik människa. Han berikar mitt liv på ett sätt som jag är oerhört tacksam för.
Han är en alldeles fantastisk liten kille (och vissa dagar kan han vara en riktig pain in the as – precis som vilken annan femåring som helst).

*KÄRLEK!*

Kommentarer: