Trotsig Prinsessa och Farmor med vingar

Bloggat den | May 30, 2006 klockan 11:45 pm | Inga kommentarer än

Prinsessan har hamnat i en trotsperiod som får en orkan att framstå som synonymt med vindstilla. Tro mig, hon är (när trotsen sätter till) värre än något vi någonsin upplevt.
Bussresan hem från lekis idag var tydligen ingen räkmacka (har jag hört från initierad källa). Nu är den väl sällan det, men oftast ändå hanterbar. Dock inte idag. Hon ville sitta i pappas knä (men skrek när hon fick göra det), hon ville sitta mittemot Herr Fiffig (men skrek när hon fick göra det) osv. Ni fattar.
Till slut såg AG ingen annan råd än att ta barnen och kliva av bussen. Tro mig, vi är allt annat än oprövade när det gäller barns förmåga att sätta föräldrarnas nerver på prov, och det här var en situation då han av hänsyn till medresenärerna helt enkelt var tvungen att stiga av bussen.
Den extra långa promenaden hem från bussen var tydligen heller inte serverad på ett silverfat… Prinsessan var kissnödig (men ville inte slå en drill i busken som erbjöds ett par meter därifrån), hon låg på marken och skrek och sparkade, Hon ville bli buren (men skrek när hon bars) osv osv osv.
Jag avundas inte den hemresa AG tvingades genomlida, däremot beundrar jag honom för att såväl han som barnen var helskinnade då de steg in genom dörren.

Vid en snabb överläggning bestämde vi oss för att Prinsessan får stanna hemma från lekis resten av veckan. Dels för att markera för henne att det finns en gräns (man får gärna bli arg och sur, men man kan inte uppföra sig hur som helst), men också för att göra bussresorna uthärdliga (för såväl AG och Herr Fiffig, som för medresenärerna).
Om man dessutom är en fyraåring med en hel massa trots i kroppen, så kanske det kan vara skönt att vara ledig från stojet på lekis några dagar. Min förhoppning är att det skall skänka frid att umgås med mamma på kolonilotten istället…
Sänd mig en stärkande tanke.

I torsdags fick vi plötsligt och mycket oväntat beskedet att AGs mamma/barnens farmor hade somnat in. Det var en oerhört surrealistisk känsla, och den sitter fortfarande kvar. Det gör så obeskrivligt ont i mig att se en människa som är så oerhört viktig för mig, drabbas av stor sorg. Och insikten av att min känsla inte är mätbar med hans smärtar ännu mer.
Det kändes väldigt… konstigt att berätta för barnen vad som hade hänt. Mr T är så pass stor att han förstod på ett konkret plan (och han har sedan dess varit extra noga med att vara extra snäll mot pappa). För Herr Fiffig och Prinsessan var det mer abstrakt.
Är farmor i himmelen? Varför blev hon död? Har hon vingar på ryggen nu? Varför är pappa ledsen? Hur länge skall farmor vara död? osv.
Jag kan inte låta bli att avundas barns “naiva” sätt att se på döden. Tänk om man kunde behålla den synen hela livet.
Vi pratade mycket om farmor och döden den dagen.
Mamma, jag är ledsen för att du skall dö om några år sa Herr Fiffig.
Kan inte vi få dina pärlor när du dör? fortsatte han.
Jaa! Jag vill ha de där, och de där, och de där pekade Prinsessan.
Och jag vill ha de där, och de där, och… fyllde Herr Fiffig i.

Som sagt, varför kan man inte behålla barns avslappnade syn på döden livet igenom.
För AGs del, så verkar han ta situationen på ett fridfullt sätt, och det värmer mig.

Kommentarer: