Just an ordinary day

Bloggat den | May 30, 2006 klockan 10:13 am | 3 Kommentarer

Jag blir så jäkla less på det här vädret. Dels är det trist eftersom man inte kan fixa allt man vill fixa vid kolonilotten, men också för barnens skull. Det är inget vidare väder för dem att vara ute och leka i (även om det uppenbarligen har sin tjusning och springa ute i hällande regn…), och vi kan inte gå på de utflykter man så gärna skulle vilja göra.

Igår em cyklade jag och Herr Fiffig till stan (det var “nästan uppehållsväder” då). Vi hade väl egentligen inget viktigt ärende att uträtta, utan huvudsyftet var att han och Prinsessan skulle vara ifrån varandra en stund (det blir väldigt intensivt att ständigt ha dem sida vid sida, och inte blir det bättre av att vädret tär på deras humör).
Inför cykelturen drog jag på mig ett par långkalsonger, och det var ju hur gosigt som helst att använda dem igen! Jag visste väl att säsongen inte var över!
För att ha något ärende på stan åkte vi till Clas Ohlson och köpte en låda (att förvara verktyg i på kolonilotten). Och när vi ändå var i farten köpte vi lite ingredienser till middagen också.

Herr Fiffig är verkligen en av de mest vakna och logiska människor jag träffat i hela mitt liv. Samtalet under vår cykeltur var en ren fröjd.
Herr Fiffig: Mamma, cykla på höger sida!
Jag la mig lite längre åt höger på cykelbanan.
HF: Du kan ju inte cykla mitt i cykelbanan, heller!
—
theWitch: Har det regnat lika mycket på lekis idag, som det har gjort här?
HF: Hur ska jag kunna veta det? Jag har ju inte varit här idag!
—
HF: Mamma, om man älskar någon jättejättemycket, då kan man säga att man hatar den.
tW: Va? Nej, att hata någon är ju motsatsen till att älska någon. Jag älskar ju dig jättejättemycket, och skulle aldrig kunna hata dig.
HF: Jomen på TV var det någon som sa “Jag älskar dig så mycket att jag hatar dig” så då måste det ju betyda det.
—
HF: Mamma, kan inte jag och Prinsessan få några av dina pärlor.
tW: Jo, det kan ni nog få. Men då delar jag upp dem, så att det blir rättvist.
HF: Ja, det får inte bli felvist!

Efter våra inköp åkte vi till kolonilotten och lämnade lådan. Nu var Hans där, och hur mycket jag än försökte glida förbi obemärkt, så kom han genast och pratade.
Det som var tänkt att ta 10 minuter tog över en timme, och då kan man ändå inte påstå att jag på något sätt bjöd in till samtal. Tvärtom, men karln verkar inte vara mottaglig för vibbar.

När jag skulle hämta Mr T vid Fyrishov (där han badat med klassen) igår, frågade han om kompisen A fick följa med hem. Jag sa att det var ok, om det var ok med As mamma. De ringde och kollade, och det var det.
När jag kom för att hämta dem hade A bara en t-shirt på sig. Med tanke på det hällande regnet frågade jag om han inte hade någon jacka. Nej, det hade han inte.
Vi väntade tills regnet avtagit, men det var ändå ordentligt kallt. Jag skjutsade A på min cykel, och Mr T cyklade på sin cykel. Stackars A frös så att han var blå. Jag stannade och krängde av mig koftan som jag hade under regnjackan, och gav den till A. Det blev visserligen slibbigt kallt för min del, men det var lätt att leva med eftersom A fick lite värme.
När vi kom hem ville grabbarna ha varsitt fotbad (även Mr T var huttrig, trots att han varit rejält klädd) och jag fixade det. A kom efter en stund och frågade om de inte kunde få ta ett bad, eftersom han ändå frös så mycket.
Jag tappade upp ett varmt bad åt dem, och de hoppade ner.

Det känns inte bra.
Jag kan inte förstå hur man kan skicka iväg ett barn med bara t-shirt, med tanke på hur vädret växlar. Mina tankar upptogs till stor del av A hela kvällen igår, och det gjorde ont i mitt hjärta.
Jag tror inte alls att As mamma missköter sina barn, i den meningen att hon skulle slå dem, eller att de får gå och lägga sig hungriga osv.
Men…
Det är svårt att sätta fingret på det. Det finns nog många sätt man kan missköta sina barn på. Frågan är var gränsen går mellan där jag inte har någon rätt att lägga mig i (jag kan ju inte kräva att alla skall leva exakt som jag), och när jag faktiskt måste (re-)agera.
Just nu känns det bara skitjobbigt.
Det är helt uppenbart att mammans intressen går före barnens. De får tex följa med när hon går ut på krogen (!), och det är något som ligger lååångt bortom vad jag kan tänka mig att ta med mina barn på. Jag har många gånger förundrats över att tex krogpersonal inte reagerar på det (jag utgår från att ingen gjort det, eftersom hon fortsätter ta med barnen).
När mamman skall åka på något av alla sina engagemang, så får barnen alltid följa med. Det behöver ju inte alltid vara fel, men det känns heller inte helt rätt när barnens sysselsättning en hel helg blir att sitta på varsin stol och titta på något (i deras ögon tråkigt) seminarium. Att barnens egna fritidsaktiviteter får stå åt sidan en sådan helg känns ju inte heller som något plus.
Det är mer regel än undantag att A och hans bror inte har strumpor på sig – oavsett årstid!
En gång – i ett samtal om något helt annat – berättade mamman att hon dricker “ett par glas vin” varje kväll. Jag vet att alla har olika syn på vad som är normalkonsumtion, och jag vinnlägger mig verkligen om att inte vara fördömande. Men jag kan inte bortse från att “ett par glas vin” varje kväll är way to far med mina mått mätt. Har man inte minderåriga barn att ta hand om, så kanske saken är lite annorlunda. Men nu finns det minderåriga barn med i sammanhanget.
En gång när A och hans bror skulle sova över här, så hade mamman glömt att packa ned tandborstar. Men – häpp! – hon hade hittat en tandborste på bussen på väg hit, så då kunde ju pojkarna ta den… Yäck!
A (och hans bror) har ganska långt hår. Första gången de sov över här försökte jag borsta håret på morgonen. Håret var så trassligt att det var totalt omöjligt. Du behöver inte borsta håret, mamma brukar aldrig borsta det sa A då.

Det känns som att jag skulle kunna fortsätta ge minst lika många exempel till, men ni fattar.
Det kanske är jag som är överkänslig, men det jag berättat om ovan är sådant som fyller mig med en enormt obehaglig känsla.
Jag vet inte vad jag skall göra. Eller ens om jag skall göra något.
Hjälp!

Nu försöker jag inte alls framställa mig själv som världens bästa morsa. Jag har, precis som alla andra, mina fel och brister.
Men i varje situation och i varje val jag gör, så ställer jag mig automatiskt frågan vilket som är bäst för mina barn. Det är ju avgörande, och knappt en medveten tanke. Det är mer som en biologisk självklarhet.
Ibland lyckas jag vara en bra mamma, och ibland lyckas jag lite sämre. Men jag tror mig vara medveten, och kunna se när jag misslyckas. Och det gör ju förhoppningsvis att det blir lite bättre nästa gång.

Jag är en så skicklig Buzzador att jag belönats med en biobiljett! Där ser man.
Undrar hur tusan man skall få till ett biobesök (det vore ju trevligt att ta med tex AG), och vilken film man skulle se. Jag har inte varit på bio sedan… sedan… näfan, jag minns inte.

Jag kom på att jag inte har vägt mig på länge, så jag ställde mig på vågen. Det visade sig att jag “bara” har 8 kg kvar till det jag från början satte som min målvikt. Men eftersom viktminskning inte har varit någon aktiv aktivitet hos mig ens under de kilo jag rasat hittills, så vet jag inte hur jag egentligen ställer mig till den där målvikten.
Vi får se hur det blir.

Kommentarer: