Kroppsarbete

Bloggat den | May 31, 2006 klockan 11:55 pm | 2 Kommentarer

Det är inte bara sjön som suger.
Det suger att vara på kolonilotten (=utföra fysiskt arbete ute i friska luften) också. Nu menar jag inte att det suger på det där negativa sättet, utan att det tar på krafterna. Och det på ett sätt som känns ganska bra.
Det skulle inte förvåna mig om det är nyttigt också.

Ja, det blev äntligen en dag på kolonilotten!
Det var mer än lovligt kallt imorse, men det var åtminstone uppehåll. Framåt förmiddagen klädde jag och Prinsessan oss varmt (långkalsonger!), och sedan bar det iväg. Även om vädret inte var det bästa, så blev jag förvånad över att ingen annan var på koloniområdet. Fast å andra sidan var det ganska skönt att jag och Prinsessan kunde skrota omkring för oss själva.
Inte ens Hans var där, och det var ju nästan lite oroväckande. Mina tankar och fantasier började genast skena iväg; Tänk om tumultet härom dagen trappats upp, och det hade resulterat i en uppgörelse på liv och död? Ingen av de inblandade syntes ju till. Jag hade i det närmaste riktlinjerna till min kommande kriminalroman (Uppgörelser i grönskan) klara, när Hans till slut dök upp på eftermiddagen.
Jag har varit iväg och fixat lite elektrikerjobb. Det är ju aldrig fel med lite extra deg i fickan sa han, och började spika på sitt staket.

Jag och Prinsessan var riktigt duktiga. Vi rensade lite ogräs, sådde rödbetor, morötter och sallat (jag skäms för att erkänna att det inte blivit gjort än, men vädret har ju gjort det totalt omöjligt). Sedan anlade vi en rabatt intill plattorna (”uteplatsen”) där vi sådde sommarblommor. Jag sågade till plankor som jag ramade in rabatten med.

AG och Herr Fiffig dök upp, och det rensades mer ogräs.
Dagens skörd blev gräslök att frysa in (mumsfillibabba att ha i tex potatismos) och rabarber nog för att räcka till en paj (vilken inte har blivit bakad ikväll).

Tyvärr hade jag inte kameran med mig idag. Jag skall försöka bättra mig på den punkten tills imorgon.

Andra bloggar om: Kolonilott

Trotsig Prinsessa och Farmor med vingar

Bloggat den | May 30, 2006 klockan 11:45 pm | Inga kommentarer än

Prinsessan har hamnat i en trotsperiod som får en orkan att framstå som synonymt med vindstilla. Tro mig, hon är (när trotsen sätter till) värre än något vi någonsin upplevt.
Bussresan hem från lekis idag var tydligen ingen räkmacka (har jag hört från initierad källa). Nu är den väl sällan det, men oftast ändå hanterbar. Dock inte idag. Hon ville sitta i pappas knä (men skrek när hon fick göra det), hon ville sitta mittemot Herr Fiffig (men skrek när hon fick göra det) osv. Ni fattar.
Till slut såg AG ingen annan råd än att ta barnen och kliva av bussen. Tro mig, vi är allt annat än oprövade när det gäller barns förmåga att sätta föräldrarnas nerver på prov, och det här var en situation då han av hänsyn till medresenärerna helt enkelt var tvungen att stiga av bussen.
Den extra långa promenaden hem från bussen var tydligen heller inte serverad på ett silverfat… Prinsessan var kissnödig (men ville inte slå en drill i busken som erbjöds ett par meter därifrån), hon låg på marken och skrek och sparkade, Hon ville bli buren (men skrek när hon bars) osv osv osv.
Jag avundas inte den hemresa AG tvingades genomlida, däremot beundrar jag honom för att såväl han som barnen var helskinnade då de steg in genom dörren.

Vid en snabb överläggning bestämde vi oss för att Prinsessan får stanna hemma från lekis resten av veckan. Dels för att markera för henne att det finns en gräns (man får gärna bli arg och sur, men man kan inte uppföra sig hur som helst), men också för att göra bussresorna uthärdliga (för såväl AG och Herr Fiffig, som för medresenärerna).
Om man dessutom är en fyraåring med en hel massa trots i kroppen, så kanske det kan vara skönt att vara ledig från stojet på lekis några dagar. Min förhoppning är att det skall skänka frid att umgås med mamma på kolonilotten istället…
Sänd mig en stärkande tanke.

I torsdags fick vi plötsligt och mycket oväntat beskedet att AGs mamma/barnens farmor hade somnat in. Det var en oerhört surrealistisk känsla, och den sitter fortfarande kvar. Det gör så obeskrivligt ont i mig att se en människa som är så oerhört viktig för mig, drabbas av stor sorg. Och insikten av att min känsla inte är mätbar med hans smärtar ännu mer.
Det kändes väldigt… konstigt att berätta för barnen vad som hade hänt. Mr T är så pass stor att han förstod på ett konkret plan (och han har sedan dess varit extra noga med att vara extra snäll mot pappa). För Herr Fiffig och Prinsessan var det mer abstrakt.
Är farmor i himmelen? Varför blev hon död? Har hon vingar på ryggen nu? Varför är pappa ledsen? Hur länge skall farmor vara död? osv.
Jag kan inte låta bli att avundas barns “naiva” sätt att se på döden. Tänk om man kunde behålla den synen hela livet.
Vi pratade mycket om farmor och döden den dagen.
Mamma, jag är ledsen för att du skall dö om några år sa Herr Fiffig.
Kan inte vi få dina pärlor när du dör? fortsatte han.
Jaa! Jag vill ha de där, och de där, och de där pekade Prinsessan.
Och jag vill ha de där, och de där, och… fyllde Herr Fiffig i.

Som sagt, varför kan man inte behålla barns avslappnade syn på döden livet igenom.
För AGs del, så verkar han ta situationen på ett fridfullt sätt, och det värmer mig.

Vem behöver (docu-)såpor när man har en kolonilott?

Bloggat den | May 30, 2006 klockan 9:39 pm | 8 Kommentarer

Ja, egentligen borde jag inte kunna skriva någon kolonilottblogg idag, eftersom jag inte satt min fot på odlingarna. Men då det är mitt tema den här veckan, så väljer jag att delge er en del av det som nådde mina öron när Hans lät munnen gå igår.

Den man - Lars - som jag berättade om i gårdagens text är, som sagt, inte heller sen att släcka törsten. Och därmed har Hans och Lars funnit varandra i sitt, sas, gemensamma intresse.
I förrgår hade Hans och Lars suttit på Hans lott och… ja, släckt törsten tillsammans. Plötsligt kom Albin strykande längs gången, och slog en lov inne på Hans lott.
(Jag vill för läsaren klargöra att vi pratar om tre herrar som uppskattningsvis befinner sig i åldern 55-65 år).
Till skillnad från Hans och Lars är Albin en välkammad herre som går hem till frun och det dukade middagsbordet vid exakt samma klockslag samma dag. Utan förvarning hade Albin anklagat Hans för att ha stulit fyra öl för honom, som han hade gömt under en presenning på sin lott. Han fortsatte med att anklaga Hans för att vara langare.
Hans hade blivit precis så förbannad som man kan tänka sig att en man i hans position kan bli i en sådan situation.
Vaffan, jag har inte stulit några öl för dig! Och jag langar inte till någon. Om jag gjorde det, så skulle jag väl antagligen ha halva lägenheten full av öl och sprit, och knappast behöva sno några sketna öl från dig. Och du dricker ju för fan inte ens, så hur fan kan du påstå att du har haft öl gömda på din lott? hade Hans gormat tillbaka.
Stämningen hade blivit en aning tjock, och Hans reste sig. Jag kan berätta att Hans har en kroppshydda som säkert kan verka skrämmande i en skarp situation.
Och vem fan har gett dig tillåtelse att klampa in på min lott. Försvinn härifrån innan jag anmäler dig för förtal. Och en sak ska du veta - du är inte min vän längre! avslutade Hans, och Albin hade sett det som säkrast att lomma därifrån.

Igår morse när Hans kom till sin lott stod där en hink och väntade på honom. I hinken låg några tulpaner, några lökar, en flaska whisky och en lapp från Albin.
Jag ber om ursäkt för mitt “utbrott” igår, och jag vill gärna fortsätta vara din vän. Förlåt, Albin stod det på lappen (som jag fick läsa).

Spänningen stiger, och intrigerna tätnar.
Det här kan nog bli en intressant sommar.

Lilla Snigel akta dig... Den här lille gynnaren var på besök i mitt trädgårdsland igår när jag kom till lotten.
För fan, det där är en mördarsnigel! tjoade Hans och gjorde processen kort för den lilla rackaren, under sin känga.
Hupp!
De där måste du ha ihjäl direkt, annars äter de upp allting för dig. Och om du inte kan ha ihjäl dem själv, så ge dem till mig sa han.
Jag misstänkte starkt att han hade fel i sin bedömning om snigelns farlighet för vegetationen, och en senare sökning på nätet bekräftade det. Därmed tänker jag inte följa Hans uppmaning om att eliminera de små liven.

Jag inser att det kan låta som att koloniområdet består av en samling fyllbultar, och vill därför understryka att så inte är fallet. På de 120 lotterna finns det två personer (vad jag känner till) som inte spottar i glaset. Och visst utmärker de sig, även om de i egentlig mening inte är till besvär för någon.

Andra bloggar om: Kolonilott

Just an ordinary day

Bloggat den | May 30, 2006 klockan 10:13 am | 3 Kommentarer

Jag blir så jäkla less på det här vädret. Dels är det trist eftersom man inte kan fixa allt man vill fixa vid kolonilotten, men också för barnens skull. Det är inget vidare väder för dem att vara ute och leka i (även om det uppenbarligen har sin tjusning och springa ute i hällande regn…), och vi kan inte gå på de utflykter man så gärna skulle vilja göra.

Igår em cyklade jag och Herr Fiffig till stan (det var “nästan uppehållsväder” då). Vi hade väl egentligen inget viktigt ärende att uträtta, utan huvudsyftet var att han och Prinsessan skulle vara ifrån varandra en stund (det blir väldigt intensivt att ständigt ha dem sida vid sida, och inte blir det bättre av att vädret tär på deras humör).
Inför cykelturen drog jag på mig ett par långkalsonger, och det var ju hur gosigt som helst att använda dem igen! Jag visste väl att säsongen inte var över!
För att ha något ärende på stan åkte vi till Clas Ohlson och köpte en låda (att förvara verktyg i på kolonilotten). Och när vi ändå var i farten köpte vi lite ingredienser till middagen också.

Herr Fiffig är verkligen en av de mest vakna och logiska människor jag träffat i hela mitt liv. Samtalet under vår cykeltur var en ren fröjd.
Herr Fiffig: Mamma, cykla på höger sida!
Jag la mig lite längre åt höger på cykelbanan.
HF: Du kan ju inte cykla mitt i cykelbanan, heller!
—
theWitch: Har det regnat lika mycket på lekis idag, som det har gjort här?
HF: Hur ska jag kunna veta det? Jag har ju inte varit här idag!
—
HF: Mamma, om man älskar någon jättejättemycket, då kan man säga att man hatar den.
tW: Va? Nej, att hata någon är ju motsatsen till att älska någon. Jag älskar ju dig jättejättemycket, och skulle aldrig kunna hata dig.
HF: Jomen på TV var det någon som sa “Jag älskar dig så mycket att jag hatar dig” så då måste det ju betyda det.
—
HF: Mamma, kan inte jag och Prinsessan få några av dina pärlor.
tW: Jo, det kan ni nog få. Men då delar jag upp dem, så att det blir rättvist.
HF: Ja, det får inte bli felvist!

Efter våra inköp åkte vi till kolonilotten och lämnade lådan. Nu var Hans där, och hur mycket jag än försökte glida förbi obemärkt, så kom han genast och pratade.
Det som var tänkt att ta 10 minuter tog över en timme, och då kan man ändå inte påstå att jag på något sätt bjöd in till samtal. Tvärtom, men karln verkar inte vara mottaglig för vibbar.

När jag skulle hämta Mr T vid Fyrishov (där han badat med klassen) igår, frågade han om kompisen A fick följa med hem. Jag sa att det var ok, om det var ok med As mamma. De ringde och kollade, och det var det.
När jag kom för att hämta dem hade A bara en t-shirt på sig. Med tanke på det hällande regnet frågade jag om han inte hade någon jacka. Nej, det hade han inte.
Vi väntade tills regnet avtagit, men det var ändå ordentligt kallt. Jag skjutsade A på min cykel, och Mr T cyklade på sin cykel. Stackars A frös så att han var blå. Jag stannade och krängde av mig koftan som jag hade under regnjackan, och gav den till A. Det blev visserligen slibbigt kallt för min del, men det var lätt att leva med eftersom A fick lite värme.
När vi kom hem ville grabbarna ha varsitt fotbad (även Mr T var huttrig, trots att han varit rejält klädd) och jag fixade det. A kom efter en stund och frågade om de inte kunde få ta ett bad, eftersom han ändå frös så mycket.
Jag tappade upp ett varmt bad åt dem, och de hoppade ner.

Det känns inte bra.
Jag kan inte förstå hur man kan skicka iväg ett barn med bara t-shirt, med tanke på hur vädret växlar. Mina tankar upptogs till stor del av A hela kvällen igår, och det gjorde ont i mitt hjärta.
Jag tror inte alls att As mamma missköter sina barn, i den meningen att hon skulle slå dem, eller att de får gå och lägga sig hungriga osv.
Men…
Det är svårt att sätta fingret på det. Det finns nog många sätt man kan missköta sina barn på. Frågan är var gränsen går mellan där jag inte har någon rätt att lägga mig i (jag kan ju inte kräva att alla skall leva exakt som jag), och när jag faktiskt måste (re-)agera.
Just nu känns det bara skitjobbigt.
Det är helt uppenbart att mammans intressen går före barnens. De får tex följa med när hon går ut på krogen (!), och det är något som ligger lååångt bortom vad jag kan tänka mig att ta med mina barn på. Jag har många gånger förundrats över att tex krogpersonal inte reagerar på det (jag utgår från att ingen gjort det, eftersom hon fortsätter ta med barnen).
När mamman skall åka på något av alla sina engagemang, så får barnen alltid följa med. Det behöver ju inte alltid vara fel, men det känns heller inte helt rätt när barnens sysselsättning en hel helg blir att sitta på varsin stol och titta på något (i deras ögon tråkigt) seminarium. Att barnens egna fritidsaktiviteter får stå åt sidan en sådan helg känns ju inte heller som något plus.
Det är mer regel än undantag att A och hans bror inte har strumpor på sig - oavsett årstid!
En gång - i ett samtal om något helt annat - berättade mamman att hon dricker “ett par glas vin” varje kväll. Jag vet att alla har olika syn på vad som är normalkonsumtion, och jag vinnlägger mig verkligen om att inte vara fördömande. Men jag kan inte bortse från att “ett par glas vin” varje kväll är way to far med mina mått mätt. Har man inte minderåriga barn att ta hand om, så kanske saken är lite annorlunda. Men nu finns det minderåriga barn med i sammanhanget.
En gång när A och hans bror skulle sova över här, så hade mamman glömt att packa ned tandborstar. Men - häpp! - hon hade hittat en tandborste på bussen på väg hit, så då kunde ju pojkarna ta den… Yäck!
A (och hans bror) har ganska långt hår. Första gången de sov över här försökte jag borsta håret på morgonen. Håret var så trassligt att det var totalt omöjligt. Du behöver inte borsta håret, mamma brukar aldrig borsta det sa A då.

Det känns som att jag skulle kunna fortsätta ge minst lika många exempel till, men ni fattar.
Det kanske är jag som är överkänslig, men det jag berättat om ovan är sådant som fyller mig med en enormt obehaglig känsla.
Jag vet inte vad jag skall göra. Eller ens om jag skall göra något.
Hjälp!

Nu försöker jag inte alls framställa mig själv som världens bästa morsa. Jag har, precis som alla andra, mina fel och brister.
Men i varje situation och i varje val jag gör, så ställer jag mig automatiskt frågan vilket som är bäst för mina barn. Det är ju avgörande, och knappt en medveten tanke. Det är mer som en biologisk självklarhet.
Ibland lyckas jag vara en bra mamma, och ibland lyckas jag lite sämre. Men jag tror mig vara medveten, och kunna se när jag misslyckas. Och det gör ju förhoppningsvis att det blir lite bättre nästa gång.

Da Vinci Koden, kanske? Jag är en så skicklig Buzzador att jag belönats med en biobiljett! Där ser man.
Undrar hur tusan man skall få till ett biobesök (det vore ju trevligt att ta med tex AG), och vilken film man skulle se. Jag har inte varit på bio sedan… sedan… näfan, jag minns inte.

Jag kom på att jag inte har vägt mig på länge, så jag ställde mig på vågen. Det visade sig att jag “bara” har 8 kg kvar till det jag från början satte som min målvikt. Men eftersom viktminskning inte har varit någon aktiv aktivitet hos mig ens under de kilo jag rasat hittills, så vet jag inte hur jag egentligen ställer mig till den där målvikten.
Vi får se hur det blir.

Vi hade i alla fall inte tur med vädret

Bloggat den | May 29, 2006 klockan 5:26 pm | Inga kommentarer än

Jag har bestämt mig. Veckans bloggtema blir Kolonilott. Håll till godo, här kommer veckans första inlägg;

Varje dag under den gångna långhelgen har vi planerat att åka till kolonilotten, men så snart vi har sagt kolonilott så har det börjat regna. Det har inte slagit fel en enda gång. Men idag skulle det ta mig tusan bli av! Det såg ganska lovande ut imorse, och när jag cyklade hem efter att ha lämnat Mr T på Fyrishov (klassen skulle bada idag) njöt jag av sommarvärmen.
Det regnar ute sa AG när han kom en stund senare, efter att ha lämnat Herr Fiffig och Prinsessan på lekis.
*suck*
Jag som hade packat ihop allt som skulle tas med dit, fixat fika och grejat.
Jaja, vi började med att ta en fika hemma, och hoppades på att regnet skulle ge med sig. Och det gjorde det!

Det var bara att spotta i nävarna och börja packa cyklarna. Shw brukar säga att jag nog skulle klara av att flytta med hjälp av min cykel, och jag tror inte att hon hade ändrat uppfattning om hon hade sett mig idag.
På min cykel fraktade jag ett trädgårdsbord, en spaljé, ett parasoll, en vattenkanna, såg, fika, verktyg och annat småtjafs (bildbevis finns i fotobloggen). AG nöjde sig med att transportera lite virke. Har ni sett den där tråkiga Plankan, som SVT envisas med att sända varje nyårsafton. AG blev liksom Plankan goes live…
Cykelturen blev en upplevelse, och efteråt berättade AG att han skämts över mig och mitt ekipage. Kanske var det därför han och plankorna hela tiden befann sig 50-100 meter framför mig. Eller så kan det bero på att han i det närmaste inte har några bromsar på sin velociped.

Nåja, fram kom vi, och solen gassade.
Hans, som alltid är på sin kolonilott, var inte där. Det kändes nästan lite… oroväckande.
Vi satte genast igång att trycka ner luktärtfröna i jorden. Innan vi var klara letade sig regndropparna ned innanför våra kragar. Vi satte oss vid bordet, under parasollet och fikade.
Regnet tilltog. Och fick sällskap av åska.
De få andra odlarna som var på plats försvann en efter en. Vi hällde upp en mugg kaffe till.
Till slut var det bara att inse faktum. Vi samlade ihop våra saker och gick mot cyklarna. Då kom det en ensam odlargranne lullande. Han var pratsugen, på det där sättet som vissa blir efter några knappar under västen…
Han tjattrade glatt medan vi gjorde oss redo för avfärd. Det känns ju tryggt att veta att Hans har en stand-in, när han själv inte är där…
I samma sekund som vi satte oss på cyklarna sprack himmelen upp, och solen tittade fram igen.

Andra bloggar om: Kolonilott

Presentabel morsa i porrkjol

Bloggat den | May 28, 2006 klockan 8:19 pm | 8 Kommentarer

Porrig kjol, innehållande Häxa Efter Jontas idoga tjatande, så har jag väl inte så mycket annat att välja på än att visa porrutstyrseln. Ja, det är väl egentligen bara kjolen som har porranknytning, och utifrån den har jag kompletterat enl. principen Man tager vad man haver.
Ni skall inte låta er luras att tro att jag ser trumpen ut på bilden. Det är så där jag ser ut när jag är porrig! Den pundiga blicken beror nog på att jag varken har glasögon eller linser på mig.

Linne: Stickat linne i bomull. Jag är lite osäker på dess ursprung, men jag tror att det kommer från Myrorna, och bör ha kostat ~35-40:-

Kjol: Porrkjol, som jag fått av en vän. Av 100% polyamide, som är lätt att torka av.

Strumpor: Shine Tights 20 den, 49:- på Lindex.

Kängor: Mormorskängor som jag fick för en herrans massa år sedan av barnens mormor.

Presentabel morsa Eftersom det är sista dagen i mitt modebloggtema, så bjuder jag på en bonusbild.
Det är ju snart dags för skolavslutning, och jag funderade på vad jag skulle ha på mig då Mr T går ut trean. Det här är i nuläget det ledande förslaget.

Kavaj och klänning: Gult, gult, gult! Åh, jag blir alldeles lycklig av gult!
Denna dress köpte mamma när brorsans son skulle konfirmeras. Men sedan tyckte hon tydligen att jag skulle klä bättre i den. Jag kan bara hålla med!

Halsband: Från den egna kollektionen Försommar.

Strumpor: Se ovan (duger de till porr, så duger de till skolavslutning!)

Skor: Dessa übersnygga skodon köpte jag för 35:- på modehuset UFF, på den tiden de hade en butik här i stan.

Andra bloggar om: Mode

Modemoder och rosa prinsessa

Bloggat den | May 27, 2006 klockan 11:40 pm | 3 Kommentarer

Modemoder och rosa prinsessa Linne: Gult bomullslinne, 29:- på Boutique Eden.

Kofta: Svart knäppkofta i bomull. Detta favoritplagg hamnade i min ägo en dag när jag träffade grannen som var på väg till kontainern för att göra sig av med en del kläder. Hon frågade om det var något jag ville ha, och vips så hade garderoben fått sig en ansiktslyftning.

Byxor: Ett par bondagebyxor från Savann. Inköpta för 150:- på rea efter att jag hade fått pengar i födelsedagspresent (och även order om att lägga dessa pengar på mig själv).

Acessoar: Prinsessa, från den egna tillverkningen

Nu skall jag dra på mig porrkjolen, och låta mig fotograferas i den. Bilderna kommer imorgon, och jag funderar på att lägga dem bakom lösenord…

Andra bloggar om: Mode

Klämdagsmode

Bloggat den | May 26, 2006 klockan 8:51 pm | 6 Kommentarer

Idag tänkte jag prata lite om acessoarer, tillbehör och detaljer. Dessa kan te sig som rena grekiskan för den icke trendkänslige. Därför tänkte jag att jag skulle ge några exempel idag.
Varsågoda, låt er inspireras av smörgåsbordet:

Det är viktigt att ge ett snyggt intryck när man pratar i telefonen Mobilsmycke:
Ett mobilsmycke gör större skillnad än man tror. Generellt sett kan man väl säga att ju mindre nyinköpt din mobil är, detsto viktigare är mobilsmycket (och dess utformning).
Exemplet på bilden kommer från den egna tillverkningen, ur kollektionen Försommar.

En halv Prideparad Skor:
Skorna är pricken under utropstecknet, och dess betydelse skall inte underskattas.
Med skorna på bilden behöver jag bara sätta på mig ett par gröna byxor, en blå tröja och en lila mössa, sedan är jag regnbågsflaggan personifierad!
Dessa favvispjuck är inköpta på Din Sko för 100:- på rea.

Den duvan kommer inte att störtdyka mot dig, nästa gång du står med en mosbricka i högsta hugg... Örhängen:
Här vill jag säga att orginalitet är A och O. Masstillverkat tjafs går fetbort (undantag=person av hankön med guldring i örat), hur exklusivt prislappen än påstår att det må vara.
På bilden ser ni ett par örhängen jag köpte på Roskildefestivalen 1988.
Pris: 100:-
Material: Fd duva.

Som en försommaräng Halsband:
Rätt halsband kan förhöja en redan perfekt klädsel.
Som synes, så kommer även detta från den egna kollektionen Försommar.
Samtidigt vill jag varna för att matcha för mycket bland acessoarerna, då det ofelbart ger ett kärringaktigt intryck.

Tåstrumpor sägs främja blodcirkulationen Strumpor:
Strumporna har stor betydelse. Din kroppshydda är en gratis reklamplats, där du kan marknadsföra din personlighet. Gör det!

Vita tubsockor är ajabaja!

Redo för att sno en låt, eller tanka ur kameran Tillbehör:
Att smycka sig med rätt nyttoprylar förhöjer helhetsintrycket. Ett USB-minne i ett snöre runt halsen talar om att du är en vaken människa, som alltid är på hugget.

Andra bloggar om: Mode

Kristi Flygar-mode

Bloggat den | May 25, 2006 klockan 5:51 pm | 8 Kommentarer

En Kristen Flygare? Hår: Den uppmärksamme besökaren lägger säkert märke till att jag har ansat luggen någon cm.
Min ordinarie frisör fixade till topparna för någon månad sedan.

ccc Linne: Cerise, av märket ginatricot. Ett fynd från en väns garderobsrensning.
BHn som ni ser sticka fram är ännu ett kap från Gekås i Ullared.

Tröja: Vit stickad tröja, 40:- på Myrorna.

Byxor: Ni känner igen jeansen från i måndags.

sss Strumpor: Tåstrumpor med texten you know you want me. 19:- på Boutique Eden

Jacka: Röd vinyljacka, som blev min när mamma rensade garderoben för några år sedan.

ssss Väska: Fynd från en väns garderobsrensning. Peace-märket har jag strukit på alldeles själv!

Kängor: Samma som igår.

Andra bloggar om: Mode

24 maj

Bloggat den | May 24, 2006 klockan 11:51 pm | Inga kommentarer än

Mr T kom tassande inatt och hade ont i magen. Vi insåg ganska snart att det var på allvar, eftersom han självmant gick och hämtade spyhinken och placerade den bredvid soffan (där han placerade sig själv). Vi hann bli smått oroliga för att det var blindtarmen som spökade, men efter att ha tryckt upp hans ben mot magen (ni vet så där som man gör med bebisar, då man vill att de skall bajsa) kunde vi stryka den farhågan.
Men faktum kvarstod; killen var krasslig.
Han somnade efter en stund, men sov oroligt. Imorse var han fortfarande inte kry, och fick stanna hemma från skolan. Under förmiddagen blev han successivt bättre, och kunde följa med på den inplanerade lunchen* med Ordbankaren.

Innan ovan nämnda lunch hann vi gå på stan en liten stund. Mr T har länge och innerligt önskat sig en Gameboy. Nu brände dessutom födelsedagspengarna i fickan, och när vi ramlade över en begagnad Gameboy för 599:- var det inte så mycket att snacka om.
Jag har i det närmaste ingen aning om vad en Gameboy är (det där är AGs område i föräldraansvaret), men jag insåg att priset var oslagbart. Jag hade inte så mycket annat att välja på, än att ge mitt medgivande till inköpet.
Naturligtvis ville Mr T köpa ett spel också, och det kan man ju förstå. En Gameboy utan ett spel är inte mycket att ha. Men han hittade inte något som intresserade honom (till rätt pris), så det blev inget spelinköp. Det gjorde Mr T en aning frustrerad (vilket jag förstår, även om jag inte förstår själva grejen).
Ni kan inte ana hur mycket lycka han glittrade då han några timmar senare fick låna ett spel av F (dotter till ovan nämnda Ordbankare).

Under eftermiddagen tog jag och Mr T oss till Ordbankarens arbetsplats. Där gjordes några tjusiga utskrifter, och sedan bar det av mot Plantagen. Ordbankaren skulle ha en markis, och själv skulle jag inhandla planteringsjord och vattentunna. När jag kom till kassan visade det sig att det bara blev planteringsjord.
Jag menar; Om man såväl i annonser som skyltning påstår att en vattentunna kostar 89:- men sedan i kassan försöker klösa åt sig 239:- då drar jag öronen åt mig. Då åker jag hellre till någon bensinmack för att göra det inköpet (om jag så får rulla tunnan till kolonilotten), och det sa jag till kassörskan.

Efter att ha varit del av en vansinnesfärd ut till förorten* levererades jag, Mr T och blomjord (helskinnade) till kolonilotten. Ordbankaren tog dock med sig Mr T därifrån, för att skjutsa hem honom till en kompis för övernattning (what are firends for?).
Kvar på kolonilotten blev jag och övriga familjen. Vi rensade ogräs, sådde blommor och satte basilika.

Kolonilottodlargrannen Hans är… trevlig, det är inte tu tal om den saken.
Han är hjälpsam, tjänstvillig och pratvillig, så det finns väl egentligen ingenting att klaga på…
Kan man tycka.
Problemet är väl att han… inte spottar i glaset.
Han är absolut inte otrevlig, men hur jävla kul är det att jiddra med någon som har ett par knappar för mycket under västen?
Nä, just det. Inte alls.
Men Hans är vänlig, kontaktsökande, snäll och generös. Han lånar ut verktyg utan att blinka (och visar var han förvarar dem, så att man kan låna dem om han inte är där när man behöver dem). Han ter sig i många delar vara snällheten personifierad, men…
Jag har egentligen ingenting att ta på, men jag gillar det inte.
Jag kan hälsa på honom, och sträcka mig till att artighetsprata någon minut. Men vi har ingenting gemensamt.
Situationen förenklas ju inte av att Herr Fiffig uppenbarligen anser sig ha funnit en vän i Hans.
Jag skall gå bort och prata med Hans kan han säga, så snart vi kommit till kolonilotten.
Vad gör man?
(Ingenting)
Herr Fiffig diskuterar slangkopplingar och krattor med Hans, och kommer sedan och ger oss (helt korrekta) instruktioner.

Vad tar man sig till i en så tudelad situation?
Å ena sidan, och å andra sidan….

* Dagens fotoblogg

Mittwoch-mode

Bloggat den | May 24, 2006 klockan 9:54 pm | 13 Kommentarer

Mittwoch-mode
Tröja: Ett graviditetsplagg (svart, bomull) av märket Mama, som jag fick i födelsedagspresent när jag väntade Mr T. Den har alltså hängt med i över 10 år, och lär få hänga med ett tag till.

Byxor:Dessa übersnygga brallor köpte jag förra gången jag var och hälsade på r2 och M. 150:- stod det på reaprislappen.

Kängor: Ett par svarta, rejäla kängor som funkar höst, vinter och vår. Inköpta för 40:- på Myrorna.

Visst är den Häxigt snygg! Acessoar: Plånbok - gul, såklart!. Jag hittade den på rea på Wedins barnavdelning, och tror att jag gav någon 50-lapp för den.
Visst är den snygg!

Parfym: Opium, från YSL. Födelsedagspresent.

Andra bloggar om: Mode

Avbön

Bloggat den | May 24, 2006 klockan 8:56 pm | 5 Kommentarer

Carola suger lika lika mycket getballe nu, som hon alltid har gjort. Ordbankaren må ha sina ljusa stunder, men han förtjänar inte någon skenande besöksstatistik.

Säga vad man vill, men ändamålet helgar medlen. Idag var jag tex i ganska desperat behov att ha tillgång till bil, eftersom jag behövde köpa 250 l planteringsjord. Förhandlingar om att låna Ordbankarens bil inleddes via sms. Han antydde ganska omgående - och illa inlindat - att en vänare ton från mig på nätet, rörande hans desperata jakt på högre besökarsiffror med all säkerhet skulle gynna min förhandlingsposition. Några positiva ord om den där Schlagerskatan, och saken skulle vara biff.

Jag har ju inga problem med att varesig vända kappan efter vinden eller sälja mig billigt, så det var bara att skrida till verket.
Så både Jontas och Joshua_Tree kan pusta ut. Jag har varken blivit hjärntvättad eller slagit i huvudet (men Jontas får gärna skicka sprit ändå). Jag ville bara nå mitt mål så snabbt och effektivt som möjligt. Och det lyckades; den där Ordbankaren blev genast len i truten.

Men saker och ting är som de alltid har varit; Schlagerskatan suger getballe, och Ordbankaren är beredd att gå över lik i sin jakt efter fler besökare.

Insikt

Bloggat den | May 24, 2006 klockan 9:57 am | 6 Kommentarer

Åh, vad Carola är bra! Tänk att jag inte förstått det förrän nu, trots att Ordbankaren (som fö är en enormt stilig karl!) har försökt få mig att komma till insikt under lång tid.
Men bättre sent än aldrig. Jag känner mig pånyttfödd!
Jag tycker att ni skall besöka den där Ordbankarens sida. Han skriver alltid så intressanta och tänkvärda inlägg, och förtjänar alla klick han kan få i sin besökarstatistik.
Det är en sann ynnest att få figurera i hans närhet, även om hans glittrande aura får mig själv att framstå som något man hittar i rännstenen.

Dagen som regnade bort

Bloggat den | May 23, 2006 klockan 11:47 pm | Inga kommentarer än

Den här dagen känns lite snopen. Jag var taggad inför en heldag i jordbrukandets tecken, och så satte vädrets makter stopp för det. Hoppet är ju det sista som överger människan, och vi trodde att vädret skulle ge med sig. Under tiden fixade vi matsäck och förberedde växter som skulle tas med och planteras. Men regnskurarna fortsatte att komma med ojämna mellanrum, och åskan gjorde sig också hörd.
Det var bara att ge upp.

Men imorgon har spåkärringarna på SMHI utlovat bättre väder, så då tror jag väl på det då.
Det måste helt enkelt bli bra väder, för basilikan, morötterna, salladen, jordgubbsplantorna och rödbetorna måste ner i jorden. Dessutom skulle det inte skada om jag kunde ta mig till Plantagen för att köpa några hundra liter jord, barkmull och en vattentunna.
En lunchdate med Ordbankaren är inbokad. Efter det hoppas jag kunna ragga upp en bil som jag kan låna någon timme *visslar* Det skulle underlätta jordbrukartillvaron avsevärt.

Ritch ratch filibom bom bom
filibom bom bom
filibom bom bom
Ja, den har gått på repeat i mitt huvud de senaste dagarna. Vem som bär skulden till det tänker jag inte dryfta här, men jag hoppas att han skäms.

Tisdagsmode

Bloggat den | May 23, 2006 klockan 3:11 pm | 8 Kommentarer

Tisdagsmode
Vädrets makter ville inte att det skulle bli något jordbrukande idag. Men för att ni inte skall bli alltför besvikna, så får ni se hur jag skulle ha sett ut, om jag hade tillbringat dagen på kolonilotten.

Smäck: Vegamössa inköpt på Engelska Hatt & Möss för drygt 15 år sedan. En av mina absoluta favoritacessoarer.

Glasögon: (slarvigt att jag missade att skriva om dem igår) Ett par svarta Arvid från Nordlys. 1990:- (och då ingick serviceavtal, garanti och en massa lullull-behandling av glasen) hos Synpunkten.

Collegetröja: Svart med luva, från The Darkwell, där jag har gjort min piercing. Tröjan har jag dock fått av en vän.

Jacka: Vindtät jacka med texten Ticket to ride på ryggen. Även detta plagg är en gåva.

Byxor: Camouflagebyxor från ÖBs barnavdelning. 185:-

Gummistövlar: Jag hittade dem i en realåda hos SkoAugust, 100:-

Acessoar: Grep från Coop Forum, 65:-

Andra bloggar om: Mode

Jag är en hedning

Bloggat den | May 23, 2006 klockan 1:33 pm | 3 Kommentarer

Jag gjorde som Ordbankaren, och testade hur mycket pingstvän det bor i mig;

Grattis theWitch
Du har nu testats enligt pingststandard:
PUSS:9004-7 “Pingsttest Utan Seriöst Syfte”
resultatet blev 15% pingstvän och du klassas som “Hedning”
Guds rika välsingnelse önskar, Markus, Tabina, Simon och Cecilie

Hmm… det faktum att jag har varit med i scouterna, samt att jag brukar gå omkring och småsjunga gör mig alltså till 15% pingstvän (i övrigt svarade jag ju väldigt okristet på alla frågor, och jag tycker nog inte att det ligger så hemskt mycket kristet i att vara en trallande fd scout heller).

Hur mycket pingstvän är du?

Helgen, strömavbrott, trots & kolonilott

Bloggat den | May 22, 2006 klockan 11:02 pm | 2 Kommentarer

Jahaja, idag har jag både modebloggat, fotobloggat och bloggstafettat. Det kanske är på sin plats att jag tar och åstadkommer en bloggpost i traditionell mening också.

Helgen har, som ni redan har förstått, varit alldeles… alldeles… alldeles underbar!
Det var meningen att jag skulle ha varit på ett seminarium i riksdagen i lördags. Jag såg enormt mycket fram mot det, och sticker inte under stol med att jag var ordentligt stolt (ja, jag är nästan beredd att säga mallig) över att ha blivit inbjuden. Men i sista sekunden valde jag att omprioritera. Det handlar inte om att jag skulle ha valt bort seminariet, det var snarare så att jag valde att umgås r2 och M, tillsammans med AG. Det här var - på fullt allvar - första gången jag och AG var barnfria tillsammans på snart 6 år (dvs sedan Herr Fiffig föddes). Därmed unnade jag mig att vara 100% egoistisk, och valde ett dygn i de älskade vännernas sällskap.
Det behövde jag inte ångra.
Att umgås med r2 och M är som att gosa ned sig i ett fluffigt moln, och låta själen sköljas med balsam. Det är nog få som så till fullo behärskar konsten att få gäster att slappna av, känna sig som hemma och må bra. De är helt enkelt mästare på att skämma bort sina gäster!
Att kunna konsten att skjuta iväg de mest förolämpande giftpilar, och veta att de träffar med varm kärlek i hjärtat, det måste vara något av den mest optimala formen av vänskap, trygghet och kärlek (och i samband med det påståendet kan jag berätta att jag haft förmånen att känna mig oavbrutet älskad denna helg… )

Imorse drabbades vi av ett strömavbrott. Det varade visserligen inte mer än 20 sekunder, men det var mer än tillräckligt för att utplåna alla de bilder jag hade bildbehandlat (utan att spara! - jaja, säg ingenting - jag vet!) från helgens förlustanden.
Det var bara att spotta i nävarna (Foten i kläm? Jajamensan!), och ge sig i kast med det igen. Men vad gör jag inte för er läsare - er tacksamhet är min belöning!

Prinsessan har hamnat i en trotsperiod som inte är av denna värld. Hon är tuff, orädd och stöddig i vanliga fall, och de egenskaperna kombinerat med trots är ingen räkmacka. Jag kan säga att hennes föräldrar lever på hoppet om att det är snabbt övergående.
Ikväll (när vi kom hem från kolonilotten) var hon löjligt trött. Det resulterade i att hon förvandlades till en Dramaqueen av astronomiska mått. Hon fick för sig att hon skulle sova i vardagsrummet, och hade bestämt sig för att nej inte var något godtagbart svar. Med ett par snabba blickar kom jag och AG överens om att vi skulle ta henne på utmattning. Hon fick skrika sig trött (som om hon inte var det redan!), och vi svarade lugnt och konsekvent på hennes krav.
Svaret var Nej.
Det finns inte ord för den tillfredsställelse jag och AG kände när vi (till slut) “vann”. Efter att ha skrikit sig trött förvandlades hon till vår underbara lilla Prinsessa igen. Hon kom och kramades, gosade, skämtade och skrattade. Under resans gång hade Mr T erbjudit henne att få sova hos honom. Vi hade sagt ja till att de skulle få titta på en film tills de somnade, och Mr T hade erbjudit Prinsessan att få välja film.
Han är verkligen världens bästa storebrolla!

Ikväll när vi var vid kolonilotten skuttade Mr T och Prinsessan omkring och lekte (Herr Fiffig är hos Majsan). Även om vi inte kunde ta itu med allt arbete som vi hade tänkt oss, så kändes allt så lugnt och fridfullt. Inget skrik, inget bråk. Barnen gick till en lekpark som ligger granne med koloniområdet, och bara glada skratt nådde oss från de små liven.
En kolonilottodlargranne - Pensionärsfarbrorn - kom fram till mig och AG. Han frågade om Mr T var vår son, och vi kunde ju inte annat än bekänna. Därmed började en aldrig sinande ström (kändes det som) av idel lovord. Mr T hade gått fram till Pensionärsfarbrorn och börjat prata med honom. Samtalet fick Pensionärsfarbrorn att dra slutsatsen att Mr T var en trevlig, väluppfostrad, välartad och positiv pojke. Superlativen ville liksom aldrig ta slut, och jag & AG lapade i oss som tokar.
Behöver jag säga att vi var stolta som två galningar (inte minst efter att Pensionärsfarbrorn återkommit ännu en gång, bara för att fylla i det han ev. hade missat första gången).
(Herregud, jag skrev fel, jag skrev penisfarbrorn när jag skulle skriva pensionärsfarbrorn!)

Morgondagens planer är att jag och AG skall ägna oss åt jordbruk på heltid. Idag har jag farit runt halva stan i hopp om att hitta en vattentunna, men utan att lyckas. Jag hoppas på större framgång imorgon. Dessutom skulle det behövas såväl planteringsjord som barkmull, men sådant låter sig inte transporteras hur som helst, när man bara har cyklar att tillgå. Vi får väl nöja oss med att rensa ogräs, om inte annat.
Vad jag vill ha sagt med detta är att ni antagligen kan se fram mot en kolonilottfotoblogg imorgon. Lyllos er!

Regnet smattrar utanför fönstret och åskan mullrar på avstånd.
Myspys.

Blogstafetten

Bloggat den | May 22, 2006 klockan 2:02 pm | 1 Kommentar

Så har det återigen blivit min tur i Bloggstafetten. Jag stod ju på tur för några månader sedan, och den gången fallerade jag i mina försök att åstadkomma ett stafettbidrag. Därmed har jag inte så mycket att välja på denna gång. Det är piskan på ryggen, om jag nu inte skall bli stående med skammens brallor nere, i bloggvärlden.
Ämnet som jag fått från M är Vad jag fortfarande ångrar att jag inte gjorde.

Det är sant som det sägs, att man ångrar inte det man gjort men man ångrar det man inte gjort. Det är en åtminstone en sanning för mig.
Ja, visst har man väl gjort en och annan sak som man kanske ångrar, men sådant bleknar ändå med tiden. Men de där sakerna man inte gjorde fortsätter gnaga i all evighet, verkar det som.

De saker jag på rak arm minns (jag försöker ju förtränga) att jag ångrar att jag inte gjort är;

Att jag utan vidare inte tackade ja till ett radiojobb jag blev headhuntad till. Jag hade arbetat med radio tidigare, och tyckte det var roligt. Det jobberbjudande som ramlade ned från himmelen och rakt i huvudet på mig, var enormt attraktivt och lockande. Ändå gick jag inte ens till det möte de bad mig komma till. Jag tyckte att jag hade för mycket att göra på det dåvarande arbetet, och inte riktigt hade tid att gå ifrån…
Att jag inte ljög.
Ja, det låter ju helt galet att man ångrar att man inte ljugit, men så är tyvärr fallet. Det är ju egentligen inte så förbannat svårt att hålla sig till sanningen, och det känns liksom smidigast - och ganska självklart - att göra det. Men ändå.
I just det här specifika fallet, så har dessutom “högsta hönsen” förklarat för mig (i efterhand) att jag borde ha ljugit (!!) Att jag liksom förväntades göra det, och den missen i insikt har kostat mig oöverskådligt mycket…
Att jag inte skaffade telefonsvarare 10 år tidigare. Då hade jag nämligen inte gått miste om det där jobberbjudandet som min gamla gymnasieskola bestämde sig för att ge mig. Det var någon månad efter att jag hade gått ut gymnasiet, och jag tillbringade all tid hemma hos dåvarande pojkvännen. I efterhand fick jag veta att man skulle tillsätta en tjänst på skolan, och flera lärare hade rekommenderat mig. Skolan hade sökt mig idogt i flera veckor, och sedan erbjöd de tjänsten till någon annan.
Inte så att jag i denna dag skulle vilja arbeta på min gamla gymnasieskola, men det hade varit en kick för egot där och då.
Att jag konsekvent valde att inte svara, då en person sökte mig idogt under ett par månaders tid (det är en bit över 10 år sedan). Jag har ingen vettig förklaring till att jag inte svarade, och det hela blir än mer obegripligt av att det faktiskt var en person vars sällskap jag uppskattade mycket.
Det hade varit roligt att se hur mitt liv hade utvecklats om jag hade besvarat kontaktförsöken. Inte så att jag är missnöjd med hur mitt liv ser ut idag (inte i det stora hela, iaf), men jag kan inte släppa funderingarna på hur det ev. hade blivit.

Det finns säkert fler saker jag ångrar att jag inte gjort, men ovanstående får räcka.
Usch, jag får nästan lite ångest att tänka på saker som jag inte gjort, fastän jag borde. I fortsättningen skall jag nog se till att göra allt

Nu lämnar jag pinnen vidare till Yukio med ämnet Så överlever jag ett år på en öde ö.

theWitch goes Modeblogg

Bloggat den | May 22, 2006 klockan 12:13 pm | 11 Kommentarer

Jag har ju i något svagt ögonblick utlovat att det skulle vankas modeblogg här, och nu när kameran äntligen har fått ett friskt batteri så kan jag ju inte låta er tålmodiga väntan ha varit förgäves.

Moderiktig Häxa i helfigur Varsågoda, här har ni dagens outfit:

Var hälsad, syster! Tshirt: Trycket är ett litterärt citat (ur Idun - Sagan om Valhall av Johanne Hildebrandt), och tshirten som sådan är en gåva från en kär vän.

BH: En rejäl sak från Gekås i Ullared. Gåva från mamma, som hade köpt ett stort lager när hon var där senast.

Ursäkta, vad är klockan? Klocka: D&G, gåva från älskade vännerna i Skarpnäck.

Jeans: De första jeans jag någonsin köpt i hela mitt liv. Marco Polo, inköpta för 60:- på Myrorna för några veckor sedan.

Trosor: Ett par rejäla bomullstrosor - de kvalificerar sig nog nästan för att kallas underbyxor - från H&M, 59:-

Strumpor: Dessa djävulsstrumpor kommer från H&M. Jag tror att de kostade 49:- eller 59:-

Stenhård döskalle, för att matcha min personlighet Acessoarer: Stencool kedja, inköpt på Kapp-Ahls barnavdelning. 49:- har jag för mig att den kostade.

Och nu när kameran fungerar, så kan ni dessutom få se bildbevis på hur den gångna helgen avlöpte. Det är bara att bege sig till fotobloggen.

Andra bloggar om: Mode

Schlagerblogg VII

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 11:21 pm | 3 Kommentarer

Phu!!
Det viktigaste målet är nått.
Jag hade hotat med att klä av mig naken om KanVråla vann, och det fick delar av sällskapet att börja flacka oroligt med blicken.
Därmed kan jag säga att vi alla - om än på olika grunder - är nöjda med att det slutade som det som det gjorde.

Det känns naturligtvis trist att Litauen inte fick en bättre placering, men jag kan lova er att jag att jag kommer gå omkring och tralla på den låten. Kanske redan imorgon bitti, om omgivningen har tur!

Även om jag inte gick i spinn av Finlands bidrag, så lyfter jag på hatten. De må inte ha förtjänat det med årets bidrag, men de har förtjänat det genom idogt kämpande.
Ei saa peittää säger jag i all min ödmjukhet.

Schlagerblogg VI

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 10:27 pm | Inga kommentarer än

Frankrike: Ingen höjdare.
4 poäng.

Kroatien: Lite folkdans kanske inte är fel. För hur det än är, så är det ju meningen att bidragen skall spegla nationen. Men jag går inte igång på kroatisk folkdans. Å nu gjorde hon en också…
4 poäng

Irland: Det här känns som en macka med bara smör på, som en jurymedlem sa.
4 poäng

Sverige: Om jag skulle lägga ut texten rörande min uppfattning, så skulle det bli en roman. För att göra det enkelt, så kan ni gå till Ordbankaren och se vad han skriver om henne, och sedan invertera det hela.
15 poäng.

Turkiet: Jag kan inte minnas låten, trots att jag nyss hörde den.
10 poäng

Armenien: Varken bu eller bä.
6 poäng

Schlagerblogg V

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 10:00 pm | Inga kommentarer än

Bosnien: Den säger mig ingenting.
7 poäng

Litauen: Hur coola som helst, fan. Fullpoängare för mig!
Jante - stick och brinn, liksom!
10 poäng (det smärtar mig att tvingas kunngöra att delar av den övriga juryn taktikröstade då de insåg hur till mig i trasorna jag blev)

Storbritannien: ?? Njae…
8 poäng

Grekland: Tja. Varken bu eller bä.
9 poäng

Finland: Inovativt.
11 poäng

Ukraina: Ett försök till förra årets vinnare i repris?
7 poäng

Schlagerblogg IV

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 9:43 pm | 1 Kommentar

Danmark: Det svänger!
12 poäng.

Ryssland: Intetsägande.
9 poäng

Blåbärspralinerna vi just åt: 20 poäng.

Makedonien:
2 poäng

Rumänien: Funkar nog på dansgolvet, men imponerar inte på mig.
15 poäng

Schlagerblogg III

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 9:24 pm | Inga kommentarer än

Lettland: Ett öststatsförsök att bilda pojkband?
4 poäng.

Norge: Intetsägande melodi, sjungen på norsk engelska.
8 poäng

Spanien: Ja, säg nähä jaha nähä jaha… Den jävla låten gick för runt på ungarnas stereo för ett par år sedan, och det ligger Las Ketchup i fatet.
2 poäng

Malta: Den funkar säkert på discogolven, men det är inte min arena.
6 poäng

Tyskland: Inovativa cowboyhattar och svängig melodi. Med min förkärlek för Tyskland så går den hem.
13 poäng

Schlagerblogg II

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 9:15 pm | Inga kommentarer än

Kvällens närvarande samling har enats om att ge bidragen poäng i skalan 1-5. Det resulterade i att Schweiz fick sammanlagt 6 poäng, och Moldavien kammade ihop 3 poäng. För Israels del blev det 4 poäng.

Schlagerblogg I

Bloggat den | May 20, 2006 klockan 9:06 pm | Inga kommentarer än

Så där, ja.

För ganska exakt två månader sedan satt jag exakt här - i exakt denna fåtölj. Det vankades svensk schlagerfinal, och jag onlinebloggade under spektaklets gång.

Nu är det europeisk final, och jag är taggad.
Här skall sågas - håll i hatten!

Tack, men Nej tack!

Bloggat den | May 19, 2006 klockan 11:09 pm | 1 Kommentar

Det finns få saker som får mig att gå igång så direkt som när folk “hoppar på mig” på stan, och det spelar ingen roll hur behjärtansvärt deras ändamål kan tänkas vara.
Det spelar ingen roll om de försöker kränga ett mobilabonnemang eller samlar in pengar till barn i tredje världen. Jag blir liksom vansinnig när någon försöker tala om för mig vad jag behöver/skall lägga mina pengar på. För det första så avgör jag själv vad jag behöver, och för det andra så kräver en diskussion om vad jag skall lägga pengar på att motparten har kunskap om hur min privatekonomi ser ut. Och de har de inte.

Senast jag slog mig i slang med en dylik person (det var många år sedan) handlade det om att samla in pengar till barn/familjer i något krigsdrabbat område. Händelsen utspelade sig utanför den lokala butiken, efter att jag själv varit inne och inhandlat mina egna förnödenheter.
Personen förklarade på en kombination av engelska och svenska (båda språken lika knackigt använda) att jag för 150:- kunde ge en hel familj med såväl filtar som mat för en hel månad.
Det var taget. Inte mycket att snacka om, liksom.
Problemet var bara att den växel som återstod efter mina egna inköp bara var en knapp hundring. Men jag var inte den som var den, utan erbjöd mig tömma mina kontanta tillgångar i personens insamling. Även om jag inte hade 150:-, så borde väl det jag hade vara bättre än ingenting.
Men nej, det dög inte.
??? Nähä…
Han hänvisade med en uppfordrande ton att jag kunde gå till bankomaten för att ta ut pengar, och jag började dra öronen åt mig.
Jag bad om ett kontonummer där jag skulle kunna sätta in pengarna, men något sådant fanns inte.
Behöver jag säga att jag inte gav ifrån mig en enda krona?

När någon “hopar på mig” på stan, så förvandlas jag som i ett slag till en BITCH! Hur mycket ni än vill tro något annat, så har er kära Häxa oanade talanger att förvandlas till något som får en varböld i arslet att framstå som rena paradiset.

Mamma, varför svarade du så otrevligt? brukar Mr T fråga, och jag har inget bra svar att ge honom.
Jag vet bara att ingen skall komma och tala om för mig vilka produkter jag behöver. Lika lite skall någon tala om för mig hur mycket pengar jag kan skänka till behjärtansvärda ändamål, utan att ha insyn i min privatekonomi (eller, för den delen, redan tagna engagemang på området).

Idag skulle Mr T varit stolt över mig, om han hade varit med. Jag svarade nämligen bara Nej tack, så snart människan på gågatan sökte ögonkontakt med mig.

Nästa gång vill jag testa en bärbar dator

Bloggat den | May 17, 2006 klockan 11:41 am | 4 Kommentarer

Som testpilot har man en hel del förpliktelser att uppfylla. Förra veckan var det Marabou X som skulle ätas, och nu sitter jag här och mumsar på Wasa Sandwich.
Det är ett skitigt jobb, men det är ett jobb som måste göras.

Kan man råka ut för passiv berusning..?

Bloggat den | May 16, 2006 klockan 11:15 pm | 1 Kommentar

Den där göteborgaren är ett riktigt sömnpiller. När jag hälsade på honom och M för en tid sedan, så sov jag som en klubbad säl två nätter i rad. Ja, faktum är att det tog mig en hel vecka efter att ha kommit hem, innan jag hittat tillbaka till mitt normala, sömnlösa tillstånd.
Igår räckte det med att ta en fika med karln. När jag kom hem hamnade jag i någon slags paltkoma, och det utan att ha hunnit få i mig någon middag. Det blev tidigt sänggående, och jag sov (med mina mått mätt) hela natten. Ikväll känner jag mig också såsig, och det skulle inte förvåna mig om jag ligger i sängen redan innan kl. 01.
Hur skall detta sluta? Kommer jag att sova mig igenom hela den kommande helgen?

Nejdå, snälla konstapeln. Jag har inte druckit någon alkohol, men den där apelsinjuicen jag drack till frukost, den har rykte om sig att vara hård på spriten... Jag är “testpilot” i ett par olika sammanhang. Idag besvarade jag en enkät som uppenbarligen inte bara är skriven på ett annat språk (tyska) från början, utan dessutom även uruselt översatt då den har försvenskats. Eller så är det bara jag som inte förstår. Imorgon bitti kanske det är bäst att jag frågar frukostkaffet om det har problem med spriten.

Förvirrad göteborgare på Uppländsk mark

Bloggat den | May 16, 2006 klockan 12:03 am | 2 Kommentarer

Mr Ts födelsedag blev bra, och presenterna verkar ha utfallit till belåtenhet. Mormor kom från Örebro, och stannade över natten.
Imorse var det uppstigning i vanlig ordning, eftersom det var dags för skola och lekis. Mr Ts klass ägnade förmiddagen till att fortsätta snickra på den lekstuga de bygger till lekisbarnen. På eftermiddagen var de på utflykt, och så bjöd han på födelsedagsfika.
Mamma åkte hem vid lunchtid, och sedan ägnade jag en stund åt att försöka dirigera en förvirrad göteborgare i förskingringen, via telefonen gällande den uppländska geografin. Det gick väl sådär. Men han räddades till slut, i alla fall.
En stund senare var det dags att träffa Mr T på stan, eftersom han ville sätta sprätt på en del av de pengar han fått i födelsedagspresent. Men först tog vi en fika med ovan nämnda göteborgare, som hade lyckats leta sig in till tätorten igen. Bildbevis finns hos AG.

Det gör mig så in i helvete jävla #q!!z#*!! att man kan göra skillnad på egna barnbarn och andras ungar (=egna barnbarn och sin livskamrats barnbarn). Mer än så tänker jag inte säga om det här, men tro mig när jag säger att jag varit skogstokig en sväng ikväll.
Tack och lov, att det finns änglar från ovan!

Liten blir stor

Bloggat den | May 13, 2006 klockan 11:53 pm | 5 Kommentarer

För tio år sedan, så här dags, låg jag på förlossningen. Värkarbetet hade varit igång sedan tidigt på morgonen, och vid det här laget hade jag fått en spruta för att värkarbetet skulle avstanna, och jag skulle kunna sova några timmar.
Men när värkarna försvann ville jag ju inte sova. Jag och Kristina (min vän och fd lärare, som var mitt sällskap under de 36 timmar förlossningen tog) låg i varsin säng och skrattade och fnissade. Till slut kom barnmorskan in och gav oss en skarp tillsägelse. Här skulle inte fnissas, här skulle sovas!
Vi vågade inte annat än att lyda, och snart snarkade Kristina. Faktum är att hon snarkade så mycket att det inte blev mycket sömn för min del. Men jag slumrade ändå till framåt småtimmarna. Tidigt på morgonen vaknade jag av att värkarna satte igång igen. Kristina vaknade av de ljud jag gav ifrån mig, och hämtade barnmorskan. En snabb koll visade att jag hade öppnat mig 7 cm, och det blev ilfart in på ett förlossningsrum. Föga anade jag då att jag skulle få ägna hela dagen åt hårt kroppsarbete innan jag äntligen fick träffa min lille bebis.
Och imorgon fyller han 10 år, min älskade Mr T.

The Kolonilott-blogg

Bloggat den | May 12, 2006 klockan 10:21 pm | 2 Kommentarer

Glada odlingsfränder gör ett korvätaravbrott i den obligatoriska vårstädningen Det är mycket nu.
Åtminstone för en jordbrukare som er högt vänsälla Häxa.
Kolonilotten tar tid och uppmärksamhet i anspråk. Det skall sås frön, rensas ogräs, skolas plantor och interageras med andra odlare.

Ta gårdagen, tex.
AG åkte för att hämta barnen medan jag fixade matsäck, och så sammanstrålade vi på kolonilotten.
Vi brukade vår jord och åt vår matsäck.
Hmmm… sa jag till AG, och tittade menande upp mot de oroväckande mörka molnen som visade sig en bit bort.
Äsch svarade AG, och blickade hänvisande mot den i övrigt soligt strålande himmelen.
Vi fortsatte som om ingenting hade hänt, men en stund senare var jag ändå tvungen att uppmärksamma honom med orden
Hör du…?
Äh, det där är flygplan svarade han.
“Flygplanen” kom närmare och närmare, och blev alltmer intensiva. Till slut var mina misstankar ett faktum. Vi hade ett hastigt väderomslag på gång.
Innan vi hade lyckats krafsa ihop våra saker stod regnet som spön i backen. Jag - iklädd endast linne (ja, jag hade byxor på mig också!) - satte mig på cykeln med Mr T på pakethållaren. AG ilade iväg mot busshållplatsen med Prinsessan och Herr Fiffig hack i häl.
Under cykelturen hem hann vi uppleva hur himmelens portar öppnade sig. En hagelskur livade upp tillvaron. Åskan försöker jag förtränga.
När vi kom hem fann vi ingen annan råd än att klä av oss inpå bara kroppen redan i hallen. Vi hade inte kunnat vara blötare om vi så hade ägnat oss åt klädsim.
Behöver jag säga att hela familjen sedan njöt av ett varmt bad (dock inte alla samtidigt).

Som de flåshurtiga typer jag och AG är, så gjorde vi iordning matsäck idag (igen). Det blev grillmat, saft och fruktsallad. Sedan satte vi oss på cyklarna och åkte till kolonilotten. Där lämnade vi matsäcken, och fortsatte sedan vår cykeltur ut till lekis/skolan. Där hade vi stämt möte med en annan förälder, för att måla skolgården (ja, inte hela skolgården, men strecken till hopphagen osv skulle fyllas i).
Därefter samlade vi ihop vår barnaskara (och fick med en extra), och tog sikte på kolonilotten. Jag och AG tog Prinsessan och Herr Fiffig på cyklarna, medan Mr T och hans kompis fick åka buss. Vi kom fram till kolonilotten med bara några minuters skillnad. Vi började med att sätta igång grillen, och sedan sattes barnen i arbete.
Rensa ogräs kommenderade jag, och barnen rensade. Efter en stund (uppskattningsvis två minuter) var det tydligen roligare att springa omkring och leka, så då gjorde de det. Men AG rensade ogräs som om han hade haft betalt för det. Själv satte jag ned några plantor som jag drivit upp hemma (av några knölar som jag hittade i jorden när vi grävde, jag har ingen aning om vad det är). Sedan åt vi korv med bröd, potatissallad och skagenröra. Det smakade mums.

Lotten intill min har stått orörd sedan jag första gången satte min fot på området (och tydligen två år innan dess, fick jag veta idag).
Mamma, titta vad många fina maskrosor de odlar där sa Herr Fiffig härom dagen. Ja, så kan man ju också se det…
Idag såg jag att kvinnan som har hand om lottfördelningen var på plats. Jag gick iväg till henne, och så styrde vi upp situationen. Därmed hade jag utökat min jordbruksareal med det dubbla.
Nu kan ni rensa maskrosor där sa jag till barnen, och pekade med hela handen mot den nyvunna jordplätten. Samtidigt gick jag bort till odlargrannen Hans, för att tinga en jordfräsning (vilket han annonserat om på området att han utför till en billig penning).
Hans gratulerade till att jag hade lyckats lägga beslag på min grannlott, vilket jag redan häromdagen hade berättat för honom att jag var sugen på att göra. Jag tänkte att han kanske skulle kunna fräsa min nya lott någon gång under helgen, men redan fem minuter senare drog han igång vidundret. Inte behövdes det rensas bort några maskrosor innan, heller. Dessa slet fräsen upp med hull och hår.
Barnen tittade fascinerat och storögt på den dundrande trädgårdsmaskinen, medan jag och AG fortsatte trädgårdsarbetet i vårt anletes svett.
Avslutningsvis försökte vi knyta ihop säcken med att äta fruktsallad. Det var uppskattat.

Dagens bild:
Odlarvännen Ali tog ett par bilder med sin mobil under grilla-korv-pausen vi hade vid städdagen för ett par veckor sedan.
Trots att jag var där själv, och trots att det bara har gått två veckor, så häpnas jag när jag ser bilderna. Det borde inte vara biologiskt möjligt att så mycket grönska tagit plats under så kort tid.
Därmed inte sagt att jag skulle misstycka.

Dagens cykling: 2 mil

Så tusan, heller!

Bloggat den | May 10, 2006 klockan 2:49 am | 2 Kommentarer

Congratulations, according to our experts, you are :

89% Flirty

Take the Flirting Quiz at Quizopolis.com

Jag är 100% flörtig.
Så det, så!

Phu!

Bloggat den | May 9, 2006 klockan 4:39 pm | 1 Kommentar

Äntligen fick jag höra hennes röst, och det var en oerhörd lättnad.
Livet i sig är ett äventyr, och ibland blir det lite extra. Men hon verkade vara vid gott mod, och ha klarat sig helskinnad. Ja, inte för att jag hade trott att hon inte skulle klara sig, men vetskapen om de senaste dygnens kaos har gnagt i mig.
Efter att ha lagt på luren förvandlas den bubblande lyckan till tårar, men det var lättnadens tårar.

Om en liten stund skall jag krama henne.

Asfaltskokare, jordgubbsplantor och sms

Bloggat den | May 7, 2006 klockan 10:10 pm | Inga kommentarer än

Hoppsan, vart tog den helgen vägen?
Nåja, det känns iaf som att den varit ganska avslappnad.

Natten till fredagen kunde jag (som vanligt) inte sova. Men straxt efter tre bestämde jag mig för att jag skulle lägga mig iaf.
Vad tror ni hände då?
Jo, tjommarna som håller på med ett vägbygge alldeles här intill var tydligen morgonpigga, för kl. halvfyra drog de igång sina maskiner!
Klockan var fuckinghalvjävlafyra, och de satte igång att koka asfalt, gräva, dunka och slå! Det kan fan inte vara landets intelligensreserv de har skickat ut på åkern!
Det var bara att springa runt och stänga varenda litet ventilfönster, i hopp om att stänga ute en del av oljudet. Jag var *så här* nära att dra på mig kläderna, och sticka iväg och läsa lusen av dem. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det, men samtidigt kanske det var bra att jag lät bli. En bindgalen Häxa är inte att leka med..!
För en tid sedan hade de tydligen jobbat en halvtimme längre än vad som är tillåtet (ur oljudssynpunkt) på kvällen (vilket jag betvivlar att någon la märke till), och då tvingades entreprenören springa runt här i kvarteren och be om ursäkt.
Den här gången väntar jag mig en spahelg som kompensation!

Herr Fiffig har tillbringat helgen hos Majsan. Vi andra begav oss till kolonilotten igår. Precis när vi skulle gå kom A och hans son. De var ute på en cykeltur, och följde med för att inspektera våra grödor.
Vi sådde dill, rättika och mejram. Palsternackor, morötter och rödbetor får vänta tills Herr Fiffig är med, så att han också får känna att han får så.
Jag har grävt upp de jordgubbsplantor jag hittade på lotten, och tagit hem dem. Nu sitter de i ett par balkonglådor, för att växa till sig.

När vi grävde på kolonilotten hittade vi en hel del knölar i marken. De påminner om pepparrot eller ingefära (men är varken det ena eller det andra). Jag tog hem även dessa, och satte i en balkonglåda. De har nu börjat komma skott, och det skall bli spännande att se vad det kan vara.
Någon som har några förslag?
Det kanske är något ogräs…

Idag har det städats och fejats här. Det är verkligen en never ending story.Men det känns skönt varje gång man kavlar upp ärmarna och tar itu med det ordentligt.
Hoppas att vi orkar fortsätta imorgon.

Jag blir så fascinerad av att jag och Shw kan sitta på varsin sida av Atlanten och obehindrat skicka sms till varandra. Det känns så… fantastiskt.
Ja, jag vet. Det är samma teknik som används som om vi skulle sitta bredvid varandra i en soffa och smsa, men ändå…

Dova dagar med försök till hopp om framtiden

Bloggat den | May 4, 2006 klockan 11:10 pm | 2 Kommentarer

Det har legat en tyngd över tillvaron de senaste dagarna. Jag kan helt enkelt inte bli fri från den tunga sorg som drabbade mig när jag läste om lille Bobbys sista tid i livet. Det är så förlamande att försöka förstå. Det är så jävla obegripligt att det inte går att ta in.
De senaste dagarna har jag mycket medvetet undvikit att läsa allt som har med Bobby att göra. Det i sig gör att det känns som att jag sviker honom, och jag medger att min ovilja att läsa är rent egoistisk. Jag klarar inte av det.
Ändå går det inte att undvika rubrikernas budskap, vilka träffar som knivhugg i allt som har med mänsklighet, empati, känsla, omtanke och omsorg att göra. Jag kan inte ta till mig att det kan rymmas sådan här grymhet - oavsett ev. psykiska störningar och sjukdomar - hos människan.

Det känns ganska påtagligt att mitt och Mr Ts samtal om Bobby härom dagen påverkade Mr T. En stund efter vårt samtal tog han mig avsides och sa
Mamma, imorgon efter skolan kan väl du och jag träffas vid kolonilotten, och fixa lite.
Han ville att vi skulle ha en stund på tu man hand, utan småsyskonen (det var liksom ingen räkmacka senast vi var där och småttingarna var med). Att Mr T på eget initiativ föreslog att vi skulle åka till kolonilotten är något alldeles extraordinärt. Tidigare har det varit idel klagosång så snart kolonilotten kommit på tal. Han har mycket hellre velat umgås med kompisarna. Nu ville han plötsligt umgås med sin mamma!
Vi hade en mysig stund på kolonilotten, även om vi inte fick så mycket gjort. Vattnet har tyvärr inte satts på än, så man är ganska begränsad i vad man kan göra.
Han ville att vi skulle åka dit idag igen, men det avstängda vattnet gjorde att vi avstod. Mr T har avtvingat mig ett löfte om att kolla upp vattentillförsel under dagen imorgon (det måste ju för tusan komma igång!), i hopp om att vi skall kunna åka dit när han slutat skolan.

När jag ändå pratar om Mr T, så kan jag lika gärna fortsätta.
Hans hår står på utväxt, i väntan på att vara tillräckligt långt för att förvandlas till dreads. Nu har det nått en längd där även jag som mamma måste medge att det är allt annat än snyggt när det “bara hänger”. Det är liksom varken långt eller kort, men hänger ned i ansiktet.
Igår kom jag på att jag hade köpt ett hårband. Tanken var att jag skulle använda det själv, och att det skulle förstärka min skönhet. Dessvärre blev resultatet inte det önskade. Saker ter sig allt som oftast mycket vackrare inne i mitt huvud, än vad de sedan visar sig vara i verkligheten (fråga Shw om ni inte tror mig!).
Detta hårband har alltså bara blivit liggande, men igår kom jag att tänka på det. Mr T kanske skulle kunna använda det? Tvärtemot vad jag hade kunnat vänta mig, så behövdes ingen övertalning för att få honom att testa.
Redan innan jag hade fått hårbandet ordentligt på plats sa han
Åh det här känns jättebra, mamma.
När han sedan tittade sig i spegeln blev hans övertygelse inte mindre. Vi var ganska överens om att han var cool. För att inte säga stencool!
Så snart det nya kamerabatteriet har anlänt utlovar jag foto på snyggingen.

Och på tal om den där Shw-människan, då.
Hon befinner sig, i detta nu, i Amerikat. Jag försökte övertyga henne om att NY inte är något att ha på våren, men hon lyssnade inte på det örat.
Jag framhärdade, och försökte få henne att inse att hon skulle må bättre av att befinna sig på sitt arbete, än att vara ute i stora världen och förlusta sig. Och om det nu var så att biljetten redan var betald och inte gick att lösa in, så erbjöd jag mig att åka istället för henne (jag menar, what are friends for?).
Men nejdå. Hon for iväg, och sitter väl i detta nu och lapar i sig sol och latte i Central park.
Jaja, hon får skylla sig själv.

Heartbroken

Bloggat den | May 2, 2006 klockan 7:16 pm | 3 Kommentarer

Jag blir fullständigt heartbroken när jag läser om den tortyr som ledde fram till lille Bobbys död. Mitt hjärta svämmar över av tårar när jag tänker hur fruktansvärd hans sista tid i livet måste ha varit.

När Mr T (som är jämnårig med Bobby) kom hem från skolan satte jag mig och pratade med honom om det som framkommit inför rättegången mot Bobbys föräldrar. Mr T hör, ser och är läskunnig, och jag kände att jag ville prata med honom om det, så att han vet vad det handlar om.
Mr T blev illa berörd av vårt samtalsämne. Varför gjorde de så? frågade han sorgset.
Hur förklarar man något man inte kan förstå själv?
Om jag fick bestämma deras straff, så skulle de få ligga nakna i snön och äta hundbajs sa Mr T.

Att Bobby var handikappad är knappast någon förmildrande omständighet. Snarare tvärtom!
Jag har också ett handikappat barn, och jag är den första att medge att det många gånger sätter tålamodet på prov. Men att därifrån gå till att kränka, skada, eller tom döda barnet, ja det steget är så stort att det inte ens finns!

Barn är - Skall vara! - okränkbara. Ingen vuxen människa med anspråk på att kalla sig ansvarstagande får luta sig tillbaka innan vi lever i en värld som består av trygga barn.
Och med tanke på att FNs barnkonvention inte gäller i Uppsala (det kanske finns fler kommuner där den inte gäller, vad vet jag? Gäller den i din kommun?), så har vi en tusenmilaresa framför oss.
Jag ställer mig över Uppsala kommun, och hävdar med en dåres envishet att det är varje barns rättighet att känna kärlek och trygghet från alla vuxna i dess närhet (om det sedan är föräldrar, lärare, bonusföräldrar eller dagispersonal är oviktigt).

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Fjortinårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.