Koskit och rosor

Bloggat den | April 28, 2006 klockan 2:04 am |

Idag tog jag med mig Herr Fiffig och åkte hem till Shw för att låna bilen. Vi skulle nämligen köpa ett kompostgaller och koskit, och sånt vill jag ju inte besudla min fina cykel med!
När jag ändå hade tillgång till ett motorfordon, så passade jag på att göra en mindre storhandling också. Innan vi levererade kompostgallret och koskiten (jaja, om man skall vara petig så var det kogödsel och planteringsjord) till kolonilotten, så var jag tvungen att åka hem och byta skor. De där supersnygga högklackade bootsen som jag hade haft på mig hela dagen hade slutligen tagit livet av mina söta små fötter när jag baxat ned fyra femtiokilossäckar (koskit) i kundvagnen, och sedan försökt mig på konststycket att styra kundvagnen mot kassan.
Efter byte till något mer fotriktig beklädnad bar det av mot kolonilotten.
För min del innebar det att jag återigen skulle släpa på säckar med koskit. Herr Fiffig roade sig med att påta i jorden.

Imorgon är Herr Fiffig och Prinsessan lediga från lekis (medan Mr T går i skolan som vanligt). Planerna är att jag och Herr Fiffig skall bege oss till kolonilotten för att dra igång med jordbruket (AG och Prinsessan skall roa sig med en utflykt till 4H). Åh, vad jag ser fram mot det! Han är verkligen den underbaraste varelse man kan tänka sig, när man är på tu man hand med honom (ja, han är förvisso talangfull, och kan visa sina andra sidor också, men det var inte det jag pratade om nu…)
Vi skall ta med oss matsäck och bara myspysa tillsammans i vårt jordbrukande. Jag gissar att medeldygnstemperaturen fortfarande är lite för låg för att det skall vara någon idé att så något. Men det skulle vi nog ändå inte ha tid med. Det skall röjas, klippas ned, gödslas och fikas.

Ett av Herr Fiffigs problem med talet är/har varit att han inte uttalat sch-ljud, S och en del andra konsonanter.
Idag när vi satt i Shws bil frågade han plötsligt
Mamma, kan du säga sextio?
Wow! Jag blev så glad och stolt och rörd att jag höll på att köra av vägen! Jag bubblade över av stolthet, entusiasm och beröm när Herr Fiffig avbröt mig med att säga
Sjuttiosju.
Närmare en dikeskörning än så har jag nog aldrig varit!
(Det var väl bara oviljan att få 200 kg koskit i nacken som höll mig kvar på vägen)
Sedan fortsatte bilresan med att Herr Fiffig satt och sa Mus, Suzann, lekis, sommar, glass, buss…
*varma mammahjärtat bubblar över*

När jag gick på stan idag stod där en man med ett stort fång rosor i sin famn. Han sökte ögonkontakt och log med hela ansiktet.
Innan jag ens hunnit fram sträckte han fram en ros, och gav den till mig.
Jag tog emot den med ett Tack och fortsatte min vandring utan att slå ned på takten.
Vänta! Jag vill prata med dig. Rosen är inte gratis. Jag har ett papper som jag vill att du skall läsa hojtade mannen.
Jag tvärstannade, vände mig om och spände ögonen i honom.
Jo, den är gratis. Du gav den till mig, och jag betalar inte retroaktivt för gåvor svarade jag.
Jag fortsatte min vandring utan att slå av på takten. De kvädelsen och hotelser som skallade skall jag bespara er.

Det drar ihop sig (som flickan sa).
På söndag inträffar årets oomtvistat största händelse, här i Uppsala.
Det är dags för Sista April (mindre begåvade individer ute i landet kallar det tydligen för Valborg, efter vad jag har förstått).
Här i Uppsala vet vi var det blå skåpet skall stå, och vi benämner det med dess riktiga namn. Dessutom har vi champagnefrukost, sillunch, mösspåtagning, vi super vi skallen i småbitar, forsränner, spyr och har oss.
Nu har jag väl, med förlov sagt, inte några planer på att delta i något sådant schema. Däremot tänkte jag att jag och Mr T kanske skall armbåga oss fram för att åtminstone se forsränningen.
Efter det tror jag nog att vi gör säkrast i att hålla oss hemma.

Rosen?
Den glömde jag vid busshållplatsen.

Kommentarer: