Det går an

Bloggat den | March 30, 2006 klockan 12:18 pm |

Jodå. Förrgårnatten (säger man så?) var väl som en natt kan vara, efter att man oombett fått ansvaret för en annan människas överlevnad kastad över sig.
Att göra vad man kan, men inte veta om det är tillräckligt, är oerhört frustrerande. Och hur skulle jag tolka den följande tystnaden? Som att allt var frid och fröjd, eller att det var fullt pådrag (och det därför inte fannns tid och möjlighet att kontakta mig).
Skräcken/förlamningen/ilskan/rädslan sitter fortfarande kvar till stor del. Det enda jag kan säga är att jag aldrig - aldrig! - någonsin igen accepterar att någon försöker lägga ett sådant här ansvar på mig (jag accepterade det inte den här gången heller).
Var och en har ansvar för sitt eget liv. Det kan ibland vara ett ansvar som känns övermäktigt att bära, men då får man be om hjälp. Inte ansvarsbelägga/skuldbelägga andra människor.

Annars, då?
Jodå, AG är sjukare än vad jag någonsin sett honom vara tidigare, och jag tycker nästan lite synd om honom. Om han hade varit hund, så hade nog det mest humana varit att ge honom ett nackskott. Men nu är han ju ingen hund, så jag fick skicka iväg honom till vårdcentralen istället. Han kom hem därifrån med en dubbelkur penicillin, och vi får väl hoppas att det blåser liv i honom.

Nä, annars har jag inte så mycket roligt att skriva om. Jag får väl göra ett nytt försök framåt kvällen.

Kommentarer: