Nu is the bottom nådd, Expressen!

Bloggat den | March 31, 2006 klockan 3:48 pm | 27 Kommentarer

Bojkotta Expressen Jag har aldrig varit någon anhängare av kvällstidningar, och Expressen verkar ha som mål att ständigt överträffa sig själva. Frågan är väl om de inte har lyckats över alla förväntningar den här gången.
Jag menar inte att Aftonbladet skulle vara bättre kålsupare, men just på det här området verkar Expressen gå i bräschen.

Ingen har kunnat undgå deras exeptionellt dåliga smak att publicera namn och bild på den sk Hagamannen. Och jag måste säga att de var förvånansvärt snabba den här gången. Frågan är väl om karln hade hunnit låsas in på häktet innan Experssen gick ut med hans identitet.

Att bevisningen mot honom tycks vara överväldigande är sekundärt för det här resonemanget. I en demokrati - dock inte i Expressen - är man oskyldig fram till dess att dom fallit.
Visst har det ett stort nyhetsvärde att en person blivit gripen, och att bevisningen mot honom är så pass stark som den tycks vara. Men hur man än vrider och vänder sig, så går det inte att påstå att publicering av namn och bild i det här fallet är av något allmänintresse.

När det gäller mannen ifråga, så har jag svårt att känna några sympatier.
Däremot går min empati till hans familj. Barnen och frun/sambon har kastats in i ett helvete man inte kan föreställa sig, bara av att mannen häktats (och fått den tunga bevisningen klar för sig). Att Expressen utöver det går ut med mannens identitet kan inte betecknas som att de “strör salt i såren”, utan måste snarare vara att jämställa med att utsätta barnen och frun/sambon för tortyr.

Bojkotta Expressen.
Varsågod, sno gärna bilden.

Andra bloggar om: Expressen, Hagamannen

theWitch är ute och cyklar

Bloggat den | March 30, 2006 klockan 11:58 pm | Inga kommentarer än

Igår kväll gav jag mig ut på en välbehövlig cykelrunda. Jag hade en hel del frustration och adrenalin i kroppen, som jag behövde göra av med. Under cykelturen ringde Shw, och vi hade pratat en låång stund innan hon fattade att jag var ute och cyklade. Jaa… jag tyckte att du lät lite konstigt klämde hon fram.

Det blev en cykelrunda ikväll också. Jag var tvungen att mäta hur långt jag cyklat, och det visade sig att det är en runda på 6 km.
Det här kanske kan bli min kvällsrunda på cykel, helt enkelt.

Imorgon skall jag inte cykla. Åtminstone inte denna runda.
Nej, då skall jag istället gå på teater med en vän (om vi får biljetter). Som jag skrev tidigare så skulle jag även vilja bli fucking shitfaced drunk också, men det ena behöver väl inte utesluta det andra. Jag och vännen kanske kan sätta oss och dricka vin någonstans efter teatern. Inte så att vi blir shitfaced, men för att umgås.
Annars får jag väl cykla hem och pimpla billigt bag-in-box. Då kan jag bli shitfaced.

När jag och Herr Fiffig cyklade hem från stan idag så tittade solen fram. Åh, vad härligt! Jag fylldes genast med vårkänslor, och kom på mig själv med att titta efter tussilago på varje liten fläck där det inte låg snö.
Jag såg inga.

theWitch dansar på bordet - Folkparkerna nästa?

Bloggat den | March 30, 2006 klockan 7:38 pm | 2 Kommentarer

För att liva upp stämningen lite, klev jag upp på köksbordet och började sjunga. Det blev Avundsjuk och jag bjöd på en rivig scenshow.
Mamma, man får inte stå på bordet sa Prinsessan.
Herr Fiffig vände på klacken och gick ut ur köket.
Du är svettig under armarna, mamma sa Mr T, innan han gjorde Herr Fiffig sällskap.
Där fick jag för att jag försökte vara ett festligt inslag i tillvaron. Otacksamma ungar.
När jag ändå stod där på köksbordet passade jag på att börja skruva ned kökslampan. Idag skulle den bannemig bytas ut mot en ny. Lampskärm köpte jag för länge sedan, och nu fattades bara själva armaturen.

Jag tog Herr Fiffig på cykeln, och så åkte vi till stan. Det blev ett relativt snabbt besök, men jag hann iaf köpa armatur.
När jag kom hem satte jag mig och kopplade ihop sladdar och kontakter, alltmedan barnen beskådade mig beundrande. Under tiden tog AG itu med matlagning och disk.

Nu återstår bara att se vad som händer när jag kopplar in lampan…
*poff* Det tog eld i gardinerna direkt..!
Nejdå, det gick bra.

Jag passade på att köpa en påse wasabinötter på stan, och gjorde mitt bästa för att sätta i mig så mycket som möjligt av den på hemvägen. Jag menar, så snart Prinsessan får syn på wasabinötter, så får man ju inte ha dem ifred.

Jag börjar bli något av en mästare på att skicka sms till fel person. Gah! Jag borde snart få diplom. Eller jag kanske kan åka runt i folkparkerna med min talang i sommar.

Om jag får som jag vill, så kommer jag att bli fucking shitfaced drunk imorgon.
Så det, så!

Det går an

Bloggat den | March 30, 2006 klockan 12:18 pm | Inga kommentarer än

Jodå. Förrgårnatten (säger man så?) var väl som en natt kan vara, efter att man oombett fått ansvaret för en annan människas överlevnad kastad över sig.
Att göra vad man kan, men inte veta om det är tillräckligt, är oerhört frustrerande. Och hur skulle jag tolka den följande tystnaden? Som att allt var frid och fröjd, eller att det var fullt pådrag (och det därför inte fannns tid och möjlighet att kontakta mig).
Skräcken/förlamningen/ilskan/rädslan sitter fortfarande kvar till stor del. Det enda jag kan säga är att jag aldrig - aldrig! - någonsin igen accepterar att någon försöker lägga ett sådant här ansvar på mig (jag accepterade det inte den här gången heller).
Var och en har ansvar för sitt eget liv. Det kan ibland vara ett ansvar som känns övermäktigt att bära, men då får man be om hjälp. Inte ansvarsbelägga/skuldbelägga andra människor.

Annars, då?
Jodå, AG är sjukare än vad jag någonsin sett honom vara tidigare, och jag tycker nästan lite synd om honom. Om han hade varit hund, så hade nog det mest humana varit att ge honom ett nackskott. Men nu är han ju ingen hund, så jag fick skicka iväg honom till vårdcentralen istället. Han kom hem därifrån med en dubbelkur penicillin, och vi får väl hoppas att det blåser liv i honom.

Nä, annars har jag inte så mycket roligt att skriva om. Jag får väl göra ett nytt försök framåt kvällen.

Total vanmakt

Bloggat den | March 29, 2006 klockan 1:26 am | 2 Kommentarer

Jag skakar, såväl inombords som fysiskt. Jag skakar av rädsla och ilska. Jag skakar av stress och förtvivlan.

För en liten stund sedan fick jag det mest obehagliga och tunga sms jag någonsin fått (och någonsin kommer att få, hoppas jag).
Jag ringde genast upp avsändaren, bara för att inse att h*n hunnit stänga av mobilen. Jag ringde till hemtelefonen, men fick inget svar.
Att ta mig dit skulle ta alldeles för lång tid. Vad fan skulle jag göra? Ringa polisen, var den spontana tanke som slog mig. Men det skulle ju ta nästan lika lång tid för dem att ta sig dit, som för mig.
Det enda jag kunde göra var att ringa och väcka en person som finns betydligt närmare än vad både jag och polisen gör.

Nu kan jag inte göra något annat än avvakta.
Den här nattens sömn är garanterat som bortblåst (men det hade den antagligen varit även utan det nyss inträffade).

Om det som stod i smset var allvarligt menat, så är det det största svek h*n kan begå. Inte främst mot mig (även om jag också skulle känna mig gruvligt sviken) utan mot andra människor som finns närmare. Det är dessutom jävligt fegt.
Om det inte var allvarligt menat, så har jag fullt fog för den ilska som bubblar i mig. Man beter sig helt enkelt inte på det sättet. Ingen har rätt att försätta en annan människa i den vanmakt som uppstår när man får ett sådant här besked, och sedan inte kan komma i kontakt med personen ifråga. Nära vänskap skall förvisso tåla mycket, men om det skall tåla något sådant här då krävs det nog att det kommer en ytterst bra förklaring i efterhand. Och det krävs framför allt att avsändaren tar itu med allt det som lett fram till att smset skickades.
Att h*n skriver något sådant här till mig i ett sms är fullständigt obegripligt. Inte minst eftersom vi tidigare idag haft en diskussion om det ojustea i att lämna tunga besked vis sms (som inte ger något utrymme för en “realtidsrespons”).

Om smset var ett rop på hjälp, så kan jag kanske acceptera det. Men då jävlar vill jag se att hjälpen tas emot också (och då menar jag inte i första hand från mig -även om jag naturligtvis kommer att finnas tillhands så mycket det behövs - utan från mer kunnigt håll)!

*skakar av rädsla och ilska*

Det är bara jag som har bra klädsmak!

Bloggat den | March 29, 2006 klockan 12:19 am | Inga kommentarer än

En vecka. Så länge efter mitt besök hos r2 hade jag ett något sånär normalt sömnmönster.
And here we go again…
Men jag är samtidigt förundrad över att så “lite” som två nätter hos vännerna (då jag sov som en klubbad säl) kunde ge så mycket som en hel veckas “normal” sömn.
Jag är tacksam för den positiva effekt det fick, och har nu kommit på lösningen: Vännerna i Skarpnäck får helt enkelt adoptera mig, och så kan jag komma dit som ett skilsmässobarn varannan helg. Jag har redan sagt till dem att det räcker om de ställer in en kaffetermos och en potta i gästrummet, så behöver de knappt märka att jag är där.

Jag skrev i min förra text om min förundran över att människor bloggar om vilka kläder de har på sig. Nu får jag väl medge att det händer att jag också gör det, men inte i den utsträckning jag förundrades över i min text. Om jag har köpt något nytt plagg, vilket väl händer ett par gånger om året, så kan det ju tänkas att jag nämner det. De där apsnygga byxorna jag köpte härom sistens kan ju inte nämnas ofta nog. Faktum är att jag får ståpäls bara av att tänka på dem!
Såna där brallor hade jag under min punkperiod på 80-talet sa Paula när hon såg dem. Jaja, tack för den, dårå! Jag fattar vinken, även om den inte var fin.
Kolla vilka fula byxor!! hojtade en kille i 13-årsåldern till sina vänner, när jag stolt spatserade omkring i mina byxor på stan härom dagen.
Han hade uppenbarligen inte räknat med att jag skulle höra hans omdöme, och såg något förlägen ut när jag mötte hans blick. Jag tog ett par steg närmare, och spände ögonen i honom.
Du - de är skitsnygga sa jag.
Näää, det tycker inte jag svarade han, och så skildes vi åt med ett ömsesidigt leende.
Fasen att folk skall ha så dålig smak nu för tiden.

Jag har fått jäkligt ont på ett ställe i ryggen, och jag har upplevt samma sak några gånger tidigare. Jag misstänker att det är ungefär där staget från min skoliosoperation är fäst, men jag har svårt att tro att det egentligen har något samband med operationen (den gjordes ju för bövelen för 26 år sedan!).
Nåja nu har jag gnällt lite, och då känns det redan bättre.
AG är det nog mer synd om. Han har fasen inte varit frisk sedan han och Mr T hade halsfluss för några veckor sedan. Han har snörvlat, haft ont i bihålorna och jag vet inte vad. Nu har det slagit sig på öronen, och det är lite si och så med hörseln. Han upptäckte att det var lite obalans i hörseln när han tyckte att musiken i TVreklamen lät falskt. När han berättade det, erbjöd jag mig genast att sjunga för honom. Jag menar; han brukar ju alltid klaga på att jag sjunger falskt, så nu borde det ju rimligen låta som att en ängel tog sig ton.
Trots min teori, avböjde AG mitt erbjudande. Jaja, det är hans förlust.

I vår familj är vi väldigt internationella. Det visas väl inte minst av att Prinsessan brast ut i ett osande
Scheiße!
när hon misslyckades med något igår.
Vad kan göra en mamma mer stolt, än att höra sin fyraåriga dotter svära på tyska?

Andra bloggar om: Sömnproblem, Kläder, Skolios

Habanero och Opium

Bloggat den | March 27, 2006 klockan 11:08 pm | 5 Kommentarer

Hmm… Märkligt.
Idag kom äntligen bredbandsmodemet med posten, och vi (läs: AG) kunde sammanfoga datorerna med det bredband som funnits i jacket de senaste veckorna. Det är så länge sedan vi hade bredband senast, så jag hade helt glömt bort hur det kändes. Den primära känslan är stress.
Det sitter ju i ryggmärgen, efter att ha telefonsurfat en längre tid, att man skall surfa “ekonomiskt”. Undrar hur lång tid det tar innan jag lär mig slappna av, och inser att jag inte behöver koppla ned varje gång jag lyfter på min nätta lilla rumpa. Förra gången vi skaffade bredband tog det över en vecka.
Skammen hindrar mig att tala om vad den ekonomiska vinsten blir med bredband. Men jag kan avslöja att det handlar om tusenlappar. Varje månad…
Vad skall jag göra med alla pengar? Jag får väl bada i dem, om jag inte kommer på något bättre.

Min mobiloperatör skickade ett sms för någon vecka sedan, och talade om att jag får skicka gratis sms tom maj, och det var ju gentilt. Enl smset är jag en av de utvalda som får detta erbjudande, och det brukar ju heta så. Men faktum är att detta erbjudande bara verkar gå till vissa abonnenter (varken AG eller Mr T har fått det), så det är väl bara att tacka och ta emot.
Synd bara att det inte finns någon som vill smsa med mig *snyft, snyft*

Jag fascineras av ett (för mig) nytt fenomen i bloggar. Människor (företrädesvis tjejer/kvinnor, jag tror inte jag sett en enda killblogg hittills) skriver om och lägger ut foton på vilka kläder de har på sig för dagen.
Jag förstår inte alls meningen med det. För mig är det ungefär lika intressant som att få veta vilken temp de har. Jag menar inte alls att är fel att tala om hur man klär sig (jag är den första att medge att jag inte är så extremt intressant alla gånger), jag skulle snarare vilja förstå grejen med det.

Kolonilottsäsongen närmar sig med stormsteg, och jag har förberett genom att så habanero och avocado. Men jag behöver hjälp!
Kan man ha habanero ute över vintern? Funkar det öht att sätta ut avocado? Skall man driva upp örter inomhus innan man sätter ut dem?
Är det ens värt att försöka sig på smultron och jordgubbar, eller tar fåglarna dem?
Alla tips mottages tacksamt av en okunnig odlare med allt annat än gröna fingrar!

Idag har jag laddat ned musik, gratis och helt lagligt. Tack för det, Melodifestivalen.
Det blev Avundsjuk med Nanne Grönwall (det bästa melodifestivalbidraget någonsin, om man bortser från ABBA) och Imagine med John Lennon.
Excellent choice!

Fasen. Jag bröt en nagel för några veckor sedan, och har haft jäkligt ont sedan dess. Nu börjar jag befara att jag har fått någon slags inflammation i nageln. Vad skall man göra? Vänta på att det går över av sig självt, eller?
Ja, det var dagens ilandsproblem.

Bredband är minsann inte det enda som har förgyllt min dag idag. Nejdå, jag har fått en flaska Opium också, och jag kan bara inte sluta lukta på mig själv! Den förra flaskan tog slut för alltför länge sedan, men nu luktar jag äntligen theWitch igen!

Dagens (eller kanske gårdagens, om man skall vara petig) nymyntade uttryck: Snott snott, kommer aldrig mer tillbaka.

Så desperat är jag

Bloggat den | March 27, 2006 klockan 10:26 pm | Inga kommentarer än

That's me You are Edie.
All the neigbourhood marvels att your short skirts, car-washing, skills, and, how can we say this nicely… your competitve spirit. When we move in next door, yours is the gift basket we´re most loocking forward to. Until the next neighbour moves in, that is.

Hur desperat är du?

I’m a tiger

Bloggat den | March 26, 2006 klockan 9:44 pm | 3 Kommentarer

Igår tog jag med mig Prinsessan och åkte på stan. Enl. reklamen skulle barn nämligen bli ansiktsmålade på McÄckel, och det ville vi ju inte missa.
När vi kom till McÄckel upplyste skyltar om att ansiktsmålningen skulle vara nästa helg. Jäkla TV-reklam som sagt fel datum, för det kan ju inte vara jag som hade missuppfattat när det skulle vara…
Jag fick helt enkelt köpa ansiktsfärg, och sedan kunde vi tigermåla oss hemma!

Vi får väl hoppas att det finns något lekis och någon skola att åka till imorgon. Det har tydligen brunnit i Håga. Och eftersom det även har brunnit på tre ställen vid en annan, närbelägen, skola så behöver man väl knappast vara någon Einstein för att misstänka att det är en pyroman i farten.
Fy fan. Jag mår alltid jäkligt dåligt när jag läser om pyromandåd.
De egna erfarenheterna av att se mitt hem brinna efter att en pyroman varit i farten påverkar mig fortfarande starkt, trots att det är över 20 år sedan.

Nu är det officiellt: Jag bor i Uppsala.

En präst med extraknäck?

Bloggat den | March 24, 2006 klockan 11:55 pm | 2 Kommentarer

Nachos… dip… tomater… paprika…
Att skicka iväg mig till affären utan shoppinglista, om jag skall köpa mer än en sak, är värre gambeling än att spela rysk roulette. Men sammantaget vill jag ändå påstå att jag klarade av dagens uppdrag relativt bra.

Jag lullade omkring i min egen värld i den lokala ICA-butiken, då jag plötsligt hajade till. Även om jag inte kan beskyllas för att vara speciellt kyrklig, så kände jag genast igen honom. Jo minsann, där stod vår (eller vår kanske är fel att säga, eftersom jag inte ens är medlem i Svenska kyrkan) församlings präst och försökte kränga prästost till kunderna!

Vill du smaka lite prästost? frågade han med vän stämma när jag passerade.
Nej tack svarade jag vänligt, och fortsatte mot mjölkkylen.
Bäst som jag stod där och funderade på om det var gräddfil eller yoghurt jag skulle köpa, så tänkte jag om. Det var ju nästan lite häftigt att prällen stod på ICA och krängde prästost. Dessutom var det något i mitt minne som sa mig att AG hade efterlyst något mer vågat än den hushållsost som för tillfället låg hemma i kylen. Att stora skyltar dessutom upplyste om att 10% av det prällen lyckades kränga skulle tillfalla Lutherhjälpen avgjorde saken.
Jag gick tillbaka.

Jag har ångrat mig sa jag. Jag vill nog ha en ost.
Det är väl underbart att man kan få ångra sig här i livet svarade prällen med ett leende, samtidigt som han hyvlade av en modig skiva för avsmakning.

Bäst som jag stod där och log sakralt, så fick jag ett sms. Det handlade om att suga kuk, så jag såg det som säkrast att avrunda samtalet med prällen.

Det blev mysmiddag med den så smått tillfrisknande familjen. Det är minsann klent virke i alla utom mig.
*host*
Dessutom utbyttes några sms med en älskad vän.
Senare pladdrade jag bort ett par timmar med Carina i telefonen. Nej, nu ljög jag. Det var ju KA som svarade, och han lät minsann munnen gå en stund han också, innan han lämnade över luren till frugan.

Nu skäms jag.
Varför brukar jag sitta här och beklaga mig? Jag är ju omhuldad av de bästa vänner man kan tänka sig.
*ställer mig i hörnet med en dumstrut på huvudet, och tänker över min situation*

Shit pommes frites

Bloggat den | March 24, 2006 klockan 12:25 am | 5 Kommentarer

Även om den här bloggen i vissa avseenden fungerar som en språklig slaskhink, så är jag oerhört intresserad av språket. I verkliga livet är jag en skitjobbig språkpolis (men jag jobbar på att tona ner den sidan, jag lovar, och bloggen är på sitt sätt ett terapiredskap i detta arbete), och jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig på det sätt som jag gör här.
Tur att jag har bloggen, så att jag får språkspy någonstans.

Nåväl, nu var det inte mitt eget språkbruk den här texten skulle handla om.

Språkets dynamik är otroligt fascinerande.
Att nya ord och uttryck dyker upp är oundvikligt. Jag menar; hur skulle vi idag klara oss utan ord som lågenergilampa, utbrändhet eller pensionssparande. För att inte tala om alla - lika nördiga som livsnödvändiga - ord; irl-vänner, bredband, blogg osv. För 50 år sedan hade man - med all rätt - blivit betraktad som en komplett idiot om man hade svängt sig med sådana uttryck.

Men nu var det ju heller inte den delen av språkets utveckling jag hade tänkt skriva om.
Jag hade tänkt skriva om den “onödiga” - förskönande - delen av språkutvecklingen.

För hundra år sedan hade vi bönder i det här landet. Allt eftersom samhället (och språket) fortsatte att utvecklas, så försvann bönderna. De ersattes av jordbrukare. Idag finns väl inte en enda jordbrukare kvar. Däremot kan vi hitta agronomer.
Samma sak är det med städerskorna. De försvann, och ersattes av lokalvårdare. Idag har vi bara hygienteknikerna/trivselteknikerna kvar.
Förr blev man rynkig av sitt åldrande. Nu har det ersatts av att man får mimiklinjer (har jag lärt mig av reklamen).

Min fråga är:
Är det finare/bättre/annorlunda att vara en hygientekniker med mimiklinjer som är gift med en agronom, än att vara en rynkig städerska som är gift med en bonde?

Bonusinfo:
Ang. mitt eget dagliga språkbruk, så hävdar min familj (jag påstår inte att de har rätt!) att jag ofta använder mig av uttrycken Tjena mittbena och Shit pommes frites.

Kåta katter och en stickande husmor

Bloggat den | March 23, 2006 klockan 12:07 am | 2 Kommentarer

Det är mars.
Det betyder (bla) att Tjet har förvandlats till en regelrätt Slampa! Hon går omkring och ylar och jamar, och kan inte förstå varför vi envisas med att bara ha en yttepytteliten glipa öppen på fönstret. Där kan hon ju inte klämma sig ut, ju.
Kax - killen utan kulor - tittar oförstående, och ser närmast besvärad ut, när Tjet bjuder ut sig för honom.
Nej jag är inte hjärtlös, men jamandet börjar bli en aning jobbigt. Jag vet hur frustrerande det kan vara att gå omkring och tråna efter en ordentlig påsättning.

Efterlysning:
Jag skall sticka en bolero, men hittar inget mönster. Det skall inte vara en bolero som är öppen fram, utan en som ser ut som en väldigt kort jumper (~ en jumper som slutar nedanför brösten, helt enkelt).
Därför undrar jag nu om någon av alla mina hundratusentals läsare sitter på ett sådant mönster. Isf går det bra att maila mönstret till mig (eller tipsa mig om var jag kan hitta ett sådant). Som tack blir du garanterad en plats i himmelen.
Det går jag i god för.

Jajajaja. Jag riktigt hör hur Shw återigen fryntligt börjar mumla något om att jag är en husmor, bara för att jag efterlyser ett stickmönster. Men som hon innerst inne vet, så har hon fel i den frågan. Jag tror att hon bara är avundsjuk på mig (jag har bara inte kommit på vad hon är avundsjuk på, men det kommer).
För att ni skall förstå vad jag tvingas stå ut med i Shws sällskap, så kan jag berätta att hon härom sistens tittade föraktfullt på mig och sedan sa hon drypande Erkänn att du rullar dina egna köttbullar!
??? Som om jag - jag - skulle nedlåta mig till att rulla köttbullar! Jag har väl aldrig varit med om maken till förolämpning! Nej, här är det Mamma Scan som står för bullarna!

Fan, de här brallorna blir ju coolare och coolare för varje gång jag sätter på mig dem sa jag till AG, när jag återigen drog på mig mina nyinköpta, skitsnygga byxor.
Euhm… ja, man kan väl säga att jag börjar vänja mig med dem… svara de han.

Bonusinfo:
Jag gick ned 3-4 kg i vikt under förra veckan (nej, det var inte någon medveten handling som gav det resultatet), och enl. vågen så gick jag upp nästan lika mycket under den gångna helgen.
Folkhälsoinstitutet borde varna för Skarpnäck.

Onsdagen den 22 mars

Bloggat den | March 22, 2006 klockan 9:06 pm | 6 Kommentarer

Häxa med nya glasögon Idag har hela familjen - exkl. undertecknad - legat och hostat och snörvlat. Jag såg det som säkrast att fly fältet, så jag stämde möte med Paula på stan.
Det var lika mysigt som alltid att träffa henne. Hon är verkligen underbar!

Igår lovade jag ju nästan att ni skulle få se en bild av mig i mina nya glasögon, så håll till godo.
Jag håller med - Jag är så snygg att man knappt tror sina ögon!

Iskallt våld

Bloggat den | March 22, 2006 klockan 9:54 am | Inga kommentarer än

Iskallt våld av Ulf Broberg och Peter Lundström
ISBN 91-975361-7-2, Kalla Kulor förlag

Jag är ingen större fantast av romaner, och läser dem mest i undantagsfall. Ett undantag är kriminalromaner, som jag mer än gärna läser. Om miljön dessutom är min hemstad, då är boken ett måste.
Jag älskar litterära miljöbeskrivningar, och när de dessutom tilldrar sig platser jag känner lika bra som min egen ficka, då är det en ren fröjd att läsa.

Det som till en början ser ut att vara en våldsam singelolycka utanför Uppsala under nyårsnatten, visar sig snart vara något mycket mer.
En kidnappad, och sedan mördad justitieminister, ohederliga poliser och ett tåg apterat med sprängladdningar tvingar till slut regeringen att släppa Mijailo Mijailovic. Inblickar i triviala utryckningar blandas med våldsamma scener.
Det var inte helt bekvämt att befinna sig på ett tåg som passerade Arlanda, bara några dagar efter att jag hade läst boken…

Iskallt våld är första boken i en trilogi, och följs av Ondskans väg (utgiven feb. -06) och Rättarens tid (ges ut under hösten -06).
Även om berättelsen i Iskallt våld ges ett avslut, så hålls dörren öppen för en fortsatt händelseutveckling i de efterföljande böckerna.

Iskallt våld är en lättuggad kriminalroman, skriven av journalisten Ulf Broberg och kriminalkommissarien Peter Lundström. Språket är rakt och lättsamt, även om det ibland fylls av onödigt många polisiära fackuttryck.
Som i alla böcker så blir läsaren upplyst om att karaktärerna är fiktiva, men jag har från initierad källa fått information om att så inte alltid är fallet här. Tom jag, som den hederliga medborgare jag är, kan identifiera några av de lokala karaktärerna.

Författarna blandar sin fiktiva berättelse med reella händelser som läsaren kan relatera till, och man drar sig inte från att göra tydliga politiska ställningstaganden mellan raderna. Jag kan inte påstå att det stör mig, men det kan ju bero på att det är ställningstaganden som ligger i paritet med mina egna.

Glasögon och bredband

Bloggat den | March 21, 2006 klockan 9:10 pm | 2 Kommentarer

Wow!
Jag har sovit hela (nåja) nätterna sedan jag kom hem från helgens resa. Sög vännerna musten ur mig, eller smusslade de i mig sömnmedel?
Om jag får välja, så väljer jag något av de alternativen framför det mer realistiska; att den bacill som snurrar omkring här i familjen har angripit mig. Nåja, just nu känner jag mig ganska ok, även om resten av familjen ligger däckad.

Idag har jag äntligen fått hämta mina nya glasögon, och guuud vad jag är nöjd med dem!
Utan att överdriva så kan jag säga att jag var ganska glad att jag inte var bakfull när jag hämtade dem, för fy vad spooky det var att få på sig dem. Efter att ha gått omkring och sett halvtaskigt (för att inte säga riktigt dåligt, även om jag själv inte har fattat det) under lång tid, så var tillvaron plötsligt knivskarp. Det vände sig i magen på mig, och jag hade nästan svårt att hålla balansen. Men jag har redan vant mig ganska bra med dem.
Efter att ha hämtat glasögonen gick jag för att möta AG på stan. Han såg inte att jag hade de nya glasögonen på mig (trots att han visste att jag hade varit och hämtat dem) förrän jag sa det till honom!
Likadant var det när Prinsessan och Herr Fiffig kom hem från lekis. Jag var tvungen att fråga dem om de såg något nytt, och efter en stund såg Herr Fiffig att jag hade nya glasögon.
Det var bara Mr T som såg glasögonen direkt när han kom hem.
Jösses vilken ouppmärksam familj jag har. För det är inte så att de nya glasögonen ser ut som de gamla. De skiljer sig åt ganska ordentligt.
Om ni har tur, så kanske ni får se bilder på mig och mina nya glasögon imorgon!

Vi väntar och väntar och väntar på vårt nya bredbandsmodem. Det är inte lite frustrerande att ha det inkopplat i jacket, och bara gå och vänta på modemet.
Jodå, vi har testat med ett gammalt modem, men det klarar inte av det nya bredbandet. Gaahh!
Det är tur att man kan telefonsurfa så länge. AG ringde för att kolla om modemet var på gång, och fick då veta att det skulle levereras på måndag. Ugh, en hel vecka till! Men den lilla Telia-människan han pratade med skulle se om hon kunde fixa det snabbare.
Vi får hålla tummarna för att hon lyckas med det.

En helg i förorten

Bloggat den | March 19, 2006 klockan 9:12 pm | 1 Kommentar

Visst har hon gått ner en hel del i vikt sa M, med en bedömande blick på mig.
Ja, men å andra sidan så har hon ju åldrats en hel del också svarade r2 på det där sättet som bara r2 kan.
Behöver jag säga att jag trivts i kvadrat den här helgen?!

Det började med att r2 mötte mig när jag anlände till Stockholms central i fredags. Efter ett snabbt besök på Systembolaget tog vi tunnelbanan ut till förorten. Där inmundigades grillspett på den lokala restaurangen innan vi gick hem och väntade på att M skulle komma från arbetet (vad i helvete har de egentligen för sig på banken efter tre?).

Det känns nästan lite banalt att försöka sätta ord på hur enormt betydelsefull den här helgen har varit för mig. Att få omslutas av så mycket kärlek och värme som jag gjort den här helgen, är en enorm gåva.
Två nätter i rad har jag dessutom sovit mycket (med mina mått mätt) och sammanhängande. Det känns nästan overkligt.

Att jag inte är någon schlagerfantast är ingen hemlighet, men det var uteslutet att inte titta på schlagerfinalen den här helgen. Jag menar; om jag nu skulle titta på schlager, så var väl sällskapet det bästa tänkbara (nej, jag har inga fördomar).
Åsikterna om bidragen gick isär något, men det är väl så det skall vara. 2/3 av oss ansåg att det vinnande bidraget var helt ok (eller tom att det var helt rätt). Själv blev jag mer och mer förtjust i Andreas Jonsson. Han var ju så söööt!

Det här var första gången någonsin som jag var borta (mer än en kort stund) från mina barn, och jag hann längta efter dem mer än jag trott att jag skulle göra. Ändå kändes det nästan lite vemodigt i eftermiddags, när jag satte mig på tunnelbanan för att påbörja min hemresa. Men med tanke på Skarpnäck-bornas mi-casa-es-su-casa-attityd, så håller jag det inte för otroligt att jag inom en överskådlig framtid nappar på erbjudandet om att komma tillbaka.

Det finns naturligtvis lite bilder från helgen.

Schlager-online del V

Bloggat den | March 18, 2006 klockan 9:52 pm | 4 Kommentarer

Omröstningen i TV såg ju lovande ut, men den föll på målsnöret.
Nu är det bevisat att svenska befolkningen består av en samling tondöva halvfyllon (jag utgår från att det är statusen på de röstande, så här en lördagkväll).
Usch och fy. Jag skäms över att vara svensk i detta nu.

Av vår irl-jury höll 2/3 mer och mer på Andreas Jonsson, eftersom han var så söt. Men det hjälpte tyvärr inte hela vägen fram.

Och ja, för ordningens skull är jag väl nödd och tvungen att klargöra att jag verkar vara den enda i vår lilla irl-jury som har en verklighetsförankrad uppfattning om årets vinnare.

Det är inte utan att man får lust att sälla sig till skaran fyllskallar som valt att försätta Sverige i denna pinibla situation.

Schlager-online del IV

Bloggat den | March 18, 2006 klockan 8:57 pm | 2 Kommentarer

Nu är alla tävlingsbidrag framförda, och resultatet från denna trehövdade irl-jury ser ut som följer:

1 Rednex / Kikki Danielsson
2 Magnus Carlsson
3 BWO / Carola
4 Andreas Jonsson / Björn Kjellman / Magnus Bäcklund
5 Linda Bengtzing / Poodles

Nu återstår bara att se om det blir annorlunda resultat när resten av Sveriges befolkning har lagt sig i.

Schlager-online del III

Bloggat den | March 18, 2006 klockan 8:49 pm | Inga kommentarer än

Njae, den där Magnus Bäcklund gick inte hem hos mig. Men det kan ju bero på att det kan vara en låt som kräver några lyssningar, och det här var första gången jag hörde den.
Magnus Carlsson var dock en positiv upplevelse, men hur skulle det kunna vara något annat när puddingen Glenmark är inblandad.
Kikki Danielsson visar att gammal är äldst. Det återstår att se hur långt det räcker. Och om det inte räcker ända fram, så kan jag trösta henne med att Prinsessan skulle ha ääälskat hennes kläder!

Schlager-online del II

Bloggat den | March 18, 2006 klockan 8:34 pm | Inga kommentarer än

Nyss var det Rednex tur att underhålla oss, och jag måste säga att de lyckades ganska bra.
Nu är det Magnus Carlsson som leder här, men det hinner kanske ändra sig innan kvällen är slut.
zzzzz Nu är det hon-den-där-som-hade-alla-fel-på-gayradions-basala-HBT-frågor. Jag tar mig en powernap så länge.

För ordningens skull vill jag klargöra att jag har en skärbräda (?) mellan laptopen och benen, så mina lår lär inte kunna misstas för att vara feta!

Schlager-online del I

Bloggat den | March 18, 2006 klockan 8:22 pm | 1 Kommentar

Som den schlagerbög jag är, så sitter jag naturligtvis nitiskt naglad vid TVn en kväll som denna. Att onlineblogga om denna årets händelse är lika självklart som Amen i kyrkan. Protokoll förs och kommentarer fälls om såväl klädsel som framföranden.
I skrivande stund står Pudlarna på scenen, och i den interna protokollföringen här ligger Andreas Jonsson och Björn Kjellman på delad första plats.

Jag lär få anledning att återkomma.

Mot framtiden - och vidare

Bloggat den | March 16, 2006 klockan 11:14 pm | Inga kommentarer än

Gult är INTE fult! I tisdags var det äntligen dags för synundersökning, för att prova ut glas till mina redan undanlagda bågar.
Optikern trodde att jag drev med honom när jag berättade hur länge sedan det var jag skaffade mina nuvarande glasögon. Det var fan nästan lite pinsamt.
Nåja, min närsynthet har inte ändrat sig alltför mycket, men det kan ju bero på att jag redan är så extremt närsynt. Skulle det bli sämre skulle jag antagligen fått en vit käpp istället för nya glasögon.
Däremot hade astigmatismen ändrat sig ganska ordentligt. Enl optikern har man astigmastism åt ena eller andra hållet (be mig inte förklara). Tidigare har jag varit astigmatisk åt ena hållet, och de nuvarande glasögonen korrigerar följaktligen det. Problemet är bara att astigmatismen vänt, och nu är jag kraftigt astigmatisk åt andra hållet.
Inte underligt att tillvaron ter sig som den gör…
Men from nästa vecka - efter att jag hämtat de nya glasögonen - kommer min tillvaro att te sig glittrande och rosenskimrande.
Eller inte.
Men jag kommer iaf att se normalt, även om det säkert kommer vara ganska läskigt de första dagarna.
Det är snudd på att jag längtar ihjäl mig, efter mina nya glasögon!

Ikväll var det dags för Mr T och hans klass att spela upp sin teaterpjäs Spelet om forntiden. Det var meningen att hela familjen skulle sitta i publiken, men med Herr Fiffigs starka vilja om att vara hemma istället, Prinsessans starka dito om att se pjäsen, och dessutom en halvhysterika med huvudvärk till morsa, så var det inte helt enkelt att knyta ihop den säcken.
Det fick bli så att AG och Prinsessan utgjorde publik, medan jag och Herr Fiffig åkte hem och fixade mat. Eller rättare sagt; Herr Fiffig spelade Simpsons, och jag fixade mat. Herr Fiffig fick bestämma vad vi skulle äta, och vad tror ni han valde? Pasta och köttfärssås? Pannkakstårta? Gröt? Kolasnören? Nej, han valde fullkornspasta och broccoli!

Idag har det hänt två saker som kommer att påverka ekonomin markant - och i positiv riktning - ganska snart.
Fan att tummen satt så hårt fast, annars hade det blivit gjort för länge sedan. Men nu är det bara att se framåt, och vara glad.

Helgen ligger framför mig som ett fluffigt duntäcke, och jag har för avsikt att gosa in mig i det!

Dagens bästa kommentar: Älvsjömässan… den ligger i Sollentuna, va?

Because I’m bad - I’m bad

Bloggat den | March 14, 2006 klockan 5:04 pm | 3 Kommentarer

Ordbankaren har testat sin ondska, och jag vill ju inte vara sämre:

You Are 36% Evil

A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well.
In some ways, you are the most dangerous kind of evil..
How Evil Are You?

Hmm… jag var fullständigt övertygad om att jag var betydligt mer ond än så. Svarade jag verkligen ärligt på alla frågorna..?

Solig födelsedag

Bloggat den | March 13, 2006 klockan 7:56 pm | 6 Kommentarer

Solig skogsglänta på väg till affären Det här har nog varit den lugnaste födelsedagen i mannaminne, och då är jag knappast känd för att ha några stormiga födelsedagar.
Lugnet kan ju till viss del bero på att jag i det närmaste är orörlig. Höftpartiet funkar inte längre, och ikväll har jag varit tvungen att plocka fram höftbältet jag har haft när jag varit gravid
Mr T har varit hemma från skolan eftersom han varit febrig och hängig, och han har sovit stora delar av dagen.

Det närmaste födelsedagsfirande jag kommit, var att jag, AG och Mr T fikade tillsammans i förmiddags. Och så har det kommit gratulationer via telefon, sms, mail, snigelpost och kommentarer.
Jag niger och tackar ödmjukt.

När jag cyklade till affären var det riktigt vårväder ute. Skönt! Hoppas att det fortsätter så.
AG hade då åkt för att hämta Herr Fiffig och Prinsessan på lekis, så Mr T blev ensam hemma mellan 10 och 15 minuter. Jag brukar aldrig lämna honom ensam hemma, så jag var lagom orolig.
Jag låser ytterdörren, och du får inte öppna vem som än kommer. Om det händer något - tex att TVn exploderar och det börjar brinna - så får du hoppa ut från balkongen (vi bor på bottenvåningen). Jag lägger din mobil här bredvid dig, och så ringer du om det är något. Vad det än gäller förmanade jag.
Jajaja suckade Mr T, och tyckte att jag var en aning jobbig.
AG hade mage att hålla med Mr T, när jag senare berättade för honom om min ängslan.

Mmm... GULA!! Update:
Wow!
Just som vi satt här och tog en stillsam kvällsfika, så bankade det på dörren. Utanför stod Shw med son, och famnen full av presenter. Det var choklad (hon kan allt om hur choklad skall smaka, den människan), badskum, presentkort mm mm. Och så fick jag blommor - både rosor och tulpaner. Gula, såklart!
Det blev en stunds spontant födelsedagsfika, och det var underbart att få umgås med henne en stund (även om nu inte bara Mr T, utan även Prinsessan, börjat insjukna).
*LYCKA!*

Nu är våren på gång!

Bloggat den | March 12, 2006 klockan 11:30 pm | 3 Kommentarer

Det bor ett stort svart hål i min mage.
Trots det, så har jag fått helgen att gå. Det gäller att försöka vara sysselsatt hela tiden, men det är inte lätt när tankarna svävar iväg åt samma håll hela tiden. De svävar iväg dit där de inte får vara, där jag inte vill att de skall vara. Dit där det gör ont.
Jag tvingar mig att läsa, trots att det egentligen är totalt omöjligt. Jag kommer ideligen på mig själv med att ha stirrat på en och samma sida en lång stund, utan att ha läst - åtminstone inte ha förstått - ett enda ord.

Jag och Prinsessan cyklade till stan idag, och cykelturen fyllde mig med vårkänslor. Fåglarna kvittrade, eller var det cykelkedjan som gnisslade?
[mental note: smörj kedjan!]
Det var bara någon minusgrad, och solen sken värmande. Snö och is började smälta på sina ställen, och det kändes ganska behagligt.

Jag är så sjukt sugen på wasabi/pepparrot. Hela tiden! Wasabinötterna är slut för länge sedan. Om jag hade haft en pepparrot hemma, så hade jag satt mig och tuggat på den!

Fotoblogg.

I wouldn’t mind having kavorka myself

Bloggat den | March 11, 2006 klockan 9:04 pm | Inga kommentarer än

Herr Fiffig är hos Majsan den här helgen. Mr T följde med en kompis hem från fritids igår och sov över där, så det blev en ovanligt stillsam kväll. Det kunde behövas.
Jag somnade relativt tidigt (med mina mått mätt) och sov “hela” natten. Men lika säkert som amen i kyrkan, så vaknade jag i svinottan imorse. Jaja, det blev en mer sammanhängande sömn än på länge, även om det inte var i närheten av några åtta timmar.

De senaste nätterna har jag drömt att alla i min omgivning, en efter en, skickar sms till mig, och säger upp kontakten med mig.
Jobbigt.

Idag tog jag med mig Prinsessan och åkte för att hälsa på vännerna. Det blev några avslappnade timmar med fika och prat, medan Prinsessan och husets son stormade omkring som små yrväder.

Utöver det reducerade synfältet (som har oförändrad status) har ena höften knakat ihop.
Fan, jag framstår mer och mer som en gammal kärring! Men jag ser det hela med tillförsikt, eftersom jag utgår från att båda åkommorna har samma källa. Om jag har fel, så får jag väl skaffa ny höftkula och vit käpp snart.

Läste Albins sida härom dagen, och grät som ett otröstligt litet barn. Det gör så otroligt ont att läsa, och när jag själv dessutom har en jämnårig son blir det helt olidligt.

Prinsessan sover, Mr T sitter och spelar Sims och AG slöar i soffan. Själv skall jag nog krypa ner i sängen och läsa lite.

Jajamensan, Fotoblogg idag också.

Tunnelseende

Bloggat den | March 9, 2006 klockan 10:13 pm | 1 Kommentar

När det är som värst visar sig vännerna stå där som på ett pärlband. De värmer mig mer än de någonsin kan ana, genom att fika, prata och finnas till.
När det dessutom visar sig att det finns vänner som helt på eget initiativ löser ett problem man inte ens bett om hjälp med - ja, då inser man att vänskap stavas KÄRLEK. Som genom ett trollslag - jag hann inte ens med själv - hade ett olösligt problem försvunnit, och ersatts av värme i hjärtat.

Sedan är det bara resten kvar…

Igår träffade jag Paula på stan. Vi fikade, pratade, skrattade och skvallrade. Åh, vad jag behövde det!!
Jag har haft mentalt tunnelseende den senaste tiden (och har det fortfarande) men igår hände något extremt obehagligt. Bara ett par minuter innan Paula dök upp började den vänstra delen av synfältet i vänster öga försvinna. Kanten av det befintliga synfältet tedde sig högst surrealistiskt. Vädret var gråmulet, men ändå “såg” jag att solen lös i övre kanten av ögonvrån…
Tack och lov att Paula dök upp, och mer eller mindre bokstavligt kunde ta tag i mig. Det märkliga som höll på att hända med synen gjorde inte ont på något sätt, men det var obeskrivligt obehagligt. Efter en stund stabiliserades tillståndet, om än med kraftigt begränsat synfält.
Synfältets begränsning har kvarstått idag, men jag har bestämt mig för att vänta med att kontakta sjukvården. Dels eftersom jag inte har ont eller några andra symptom, och dels eftersom jag anser mig veta vad problemet beror på.

När jag kom hem igår kväll hade det kommit ett paket med posten. Jag visste ju att mamma skulle skicka en tidig födelsedagspresent - en ny mobil - till Mr T, men paketet var lite väl stort och tungt för att bara innehålla det.
Och visst innehöll det mer. Alla barnen fick något, och paketet innehöll även en del andra roliga saker. Dessutom låg det ett kuvert där, med mitt namn på. När jag öppnade det möttes jag av ett Grattis, och började klia mig i huvudet. Jag har ju inte namnsdag… (mamma har en märklig ovana att alltid skicka namnsdagskort). Det tog flera sekunder innan jag insåg att jag ju fyller år på måndag.
Anvisningarna var att innehållet i kuvertet var avsett att slösas på mig. Nåja, det kan jag väl leva med.

Idag har jag beställt ett par nya glasögon!
Ni skulle belägga mig med spöstraff om ni visste hur länge sedan det var jag köpte glasögon senast. Men nu är ett par bågar undanlagda, och nästa vecka väntar synundersökning (hoppas att jag återfått synfältet något sånär tills dess!). Förutom att de är sjukt snygga - i äkta theWitch-stil! - så är de nästan pinsamt billiga (åtminstone för att vara glasögon).
När jag ändå var i farten, så köpte jag en kjol och ett par byxor. Jag hittade dem på rea, och priset blev knappt vad kjolen skulle ha kostat till fullpris. Sånt känns bra.
Att det dessutom var såväl byxor som kjol i hundraprocentig theWitch-stil gör ju inte saken sämre!

Ikväll satte jag mig på bussen för att åka ut till Allianshallen, där Mr T skulle träna Capoeira.
Jag hoppade av bussen, gick in i Allianshallen, gick på toa - och insåg att jag hade glömt min ryggsäck på bussen!
Jag rusade nedför trapporna, över parkeringen och mot busshållplatsen - bara för att inse att bussen hade vänt tillbaka till stan igen.
Ni vet Skriet av Edvard Munch; Exakt så såg jag ut när jag stod där ute på de öde fälten i Fyrislund. Fan!! I ryggsäcken låg nycklar, kalender, mp3-spelare, anteckningsbok - och plånboken med mer pengar än på länge!
Gaaaaaahhhhhh!!!!!!!
Nummerupplysningen gav mig numret till Uppsalabuss, och där gav mig en telefonsvarare beskedet att kontoret hade stängt för dagen. Häpp, liksom.
Jag ringde AG, som av en händelse råkade befinna sig på stan tillsammans med Prinsessan och Herr Fiffig. Han tog det långa benet före, och haffade första buss på aktuell linje. Min ryggsäck fanns inte där, men vi räknade snabbt ut att “min” buss antagligen inte hade hunnit in till stan än. Det var bara att vänta på nästa.
Det blev en lååång väntan på att AG skulle ringa. När han till slut gjorde det var jag nära att ropa Haleluja! Min ryggsäck var med på den bussen, och jag hade kunnat bli kristen för mindre!

När jag berättade för Pia (som jag lite halvlumpet var tvungen att låna busspengar av) om ödet med ryggsäcken, svarade hon
Jag glömde N när han var bebis.
Jag: Vaa??
P: Ja, jag cyklade till en butik och hade N i en sån där bärsele på ryggen. Jag hade ryggsäcken med mig också, men den hängde jag på styret. N sov i bärselen, så jag tog av mig den i hängde den på en hylla i affären. Sedan gick jag omkring och handlade, och så betalade jag. Jag gick ut till cykeln och satte ryggsäcken på ryggen - jag var ju van att ha något där. Jag hann cykla hela vägen hem (en helt annan stadsdel) innan jag kom på att jag hade glömt N i affären. När jag kom tillbaka dit hade han vaknat, och skrek jättemycket. Alla människor i affären var skärrade, och de trodde att jag inte var riktigt klok.
Hmm… satt i det sammanhanget var det kanske världsligt att vara av med sin ryggsäck en liten stund.

Jag läser att polisen nu skall få bära turban, och det är helt ok. Men jag ifrågasätter starkt om en viss polis jag känner skulle klä i en sådan. Det sägs att allt klär en skönhet, men jag undrar verkligen om det skulle höja hans attraktionsvärde.

Igår kväll påpekade AG att min kropp nog har tagit otroligt mycket stryk av den senaste veckans händelser.
Han kanske har rätt.
Han har gjort envisa försök att tvinga i mig mat varenda dag, trots att min aptit varit/är extremt inverterad. Han har inte alltid lyckats, men jag är ändå tacksam för hans tjat.

Jag uppdaterade fotobloggen igår. Om ni inte har uppmärksammat det, så får ni skylla er själva.

En bild säger mer än tusen ord?

Bloggat den | March 7, 2006 klockan 10:22 pm | Inga kommentarer än

Orden kan inte riktigt formulera sig, så ni får nöja er med en Fotoblogg.

Gråa regnmoln

Bloggat den | March 6, 2006 klockan 11:28 pm | 4 Kommentarer

Den skira gränsen mellan glädje och förtvivlan är alltför tunn. Som gjord för att gå sönder om man balanserar på den.
Om man sedan ändå balanserar på den - med öppna ögon och i strid mot bättre vetande - så är det antagligen inte mer än rätt att man får stå sitt kast.
Hur ont det än gör.
Leker man med elden, så ber man om att få bli lämnad som en hög av aska.

It’s raining again
Oh no, my love’s at an end
Oh no, it’s raining again
and you know it’s hard to pretend
Oh no, it’s raining again
Too bad I’m losing a friend
Oh no, it’s raining again
Oh will my heart ever mend

Att stå där med skägget i brevlådan kan vara en svidande erfarenhet. Och den svider inte mindre av att du satt inne med facit redan från början.
Face it; Det är outhärdligt smärtsamt att titta sig i spegeln, och inse att det är en jubelidiot som står där och glor tillbaka på dig.

You’re old enough some people say
To read the signs and walk away
It’s only time that heals the pain
And makes the sun come out again

Till den som ev. inbillar sig att det kan vara läkande att sätta sig på cykeln och cykla som en galning, samtidigt som gråten vrålas ut, på ett i det närmaste primallikt sätt, så kan jag tyvärr meddela att det inte alltid funkar.
Trots tårarnas ihärdiga strilande, så fryser de fast på kinderna (och kragen). Näsan snorar igen, och det smakar salt i munnen. Ansiktet svullnar, och ylandena skär sig i halsen.
Och lik förbannat klöser ångesten i såväl hjärta som mage.

C’mon you little fighter
No need to get uptighter
C’mon you little fighter
And get back up again
Oh, get back up again…

Jag önskar mig…

Bloggat den | March 6, 2006 klockan 10:20 am | 2 Kommentarer

Koeningsegg CCX
De senaste 25 åren har jag inte haft något svar, då andra har frågat vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Men jag är tack och lov inte sämre än att jag kan förändra mig, och det har jag gjort nu.

Jag dristar mig till att ödmjukt önska mig en Koeningsegg CCX. Ni ser på bilden vilken färg det skall vara på den. Anspråkslös som jag är, så nöjer jag mig med standardutrustningen.
Och känn ingen stress, kära vänner. Ni ha en hel vecka på er att organisera insamlingen av pengar till den present ni så gärna vill köpa till mig. Om det blir några kronor över när ni har betalat de 4.351.000, så behöver ni inte lägga dem på blommor eller sådant tjafs. Nej, då skulle jag föredra om ni istället lät lackera theWitch i svart text och något käckt typsnitt, på förardörren.

Seså, sitt inte där och slöa. Nu är det dags att gå samman som en enad man, och ta ett djupt nappatag i plånboken.

Tack på förhand!

A little bit of this, a little bit of that

Bloggat den | March 5, 2006 klockan 11:49 pm | 1 Kommentar

På andra sidan av bussens mittgång fastnade min blick i ett par ögon.
Wow! Vilken blick, vilka ögon. Åh, vad fin han var!
Jag gissar att han nätt och jämnt hade passerat 20, och anledningen till hans blickar åt mitt håll var nog att han undrade varför den där tanten stirrade på honom. Han kanske tom blev lite rädd att tanten skulle göra honom illa, om hon fick möjlighet. Och jag får väl medge att jag på rak arm skulle kunna räkna upp ett antal saker som framstår som mindre angenäma än att sätta tänderna i honom…
Jag bestämde mig för att be att få ta ett kort på honom när bussen stannade på stan, men den lilla puddingen steg av en hållplats tidigare. Vad vet jag, han kanske hade tänkt åka längre, men hoppade av i ren förskräckelse, i hopp om att bli fri från den läskigt stirrande tanten.
Rikard Wolff sjöng för mig;

Vackra pojkar
Vackra män
Jag tänkte på vackra män
Vackra pojkar
Vackra män
Jag borde väl tänkt på något annat
Men
Jag tänkte på vackra män
/…/
Nakna kroppar
Nakna män
Jag säger bara
- Nakna män!
Nakna kroppar
Nakna män
Jag borde väl säga något annat
Men
Jag ser bara nakna män

Ikväll ringde jag och tjôtade lite med r2. Trots att jag lindade in budskapet så snyggt, så tycktes han förstå vad jag var ute efter. Så inom en relativt snar framtid är det jag som far till Hufvudstaden för att frottera mig med honom och hans sambo.
Gissa om jag ser fram mot det!

När luren var pålagd satte jag mig på cykeln (AG har fixat kedjan) och cyklade ned till centralen, där jag mötte Shw som kom med tåget från Stockholm. Vi tog en gemensam och stärkande promenad, och skildes sedan åt utanför hennes hus.

Fotoblogg idag igen!

Dagens bästa kommentar: Nej jag är inte kinkig, jag är bara lite homosexuell.

Så bra är jag!

Bloggat den | March 5, 2006 klockan 11:48 pm | Inga kommentarer än

r2 har uppmanat mig (bla) att lista fem bra saker hos mig själv, och jag vågar ju inte annat än att lyda.
Håll till godo:

Jag besitter en stor portion självironi, vilket underlättar tillvaron avsevärt. Jag inbillar mig att det även lättar upp för omgivningen ibland.
Jag är orubbligt lojal mot mina vänner. Jag kan låna ut min sista krona till dem, om det är så att de behöver den bättre än vad jag gör. Mi casa es su casa, liksom.
Jag är intelligent,
Jag är totalt prestigelös,
Jag bakar sjukt goda bullar.

Uppmaningen att skicka detta vidare till fem nya personer är mig övermäktig. Jag låter hugade spekulanter fritt ta för sig, istället.

Snö, vänskap och en trilskande cykelkedja

Bloggat den | March 5, 2006 klockan 2:06 am | Inga kommentarer än

Idag var farfar här och grattade Prinsessan, och presenterna var uppskattade. Eller vad sägs om docka, ryggsäck (rosa) och kläder (rosa, vad annars).
Tårtan som jag så flinkt fixade till blev mindre lyckad, men den gick iaf att äta.
Herr Fiffig är hos Majsan den här helgen, men vi lånade hem honom några timmar, så att han och farfar skulle hinna träffas lite.

Framåt eftermiddagen tog jag cykeln för att cykla hem till Shw. Det har snöat ganska ordentligt idag, och jag räknade kallt med att cykelbanorna skulle vara plogade.
Jag räknade fel.
Varenda snöplogare verkar ha gått i strejk. Jag tänker minsann aldrig mer betala en enda krona i kommunalskatt!
Jag har inte i min vildaste fantasi kunnat tro att jag kunde alla de svordomar jag väste fram under min sliriga cykeltur. Gah! Och så är jag ju envis som en gammal get också, så jag vägrade att kliva av cykeln och promenera.

Så snart jag klivit in genom dörren hemma hos Shw var ilskan som bortblåst. Där bjöds jag på syndigt god fika och varm vänskap när den är som bäst. Jag älskar den kvinnan!
Av bara farten fann jag mig framåt kvällskvisten sitta och titta på schlager-SM. Det har inte inträffat i mannaminne, men det var inte desto mindre trevligt för det.
När det var dags att åka hem hade jag inte bara ny musik (dock inte från schlager-SM) i mp3-spelaren. Nejdå, Shw skickade även med mig ett par trosor (hon är väl rädd att jag skall förkyla mig om lilla rumpestumen kan jag tro, eller så vill hon bara försäkra sig om att jag är “hel och ren inunder”) och annat smått och gott.

Hemresan blev ett kapitel för sig, mina vänner.
Efter ett par hundra meter - och kanske lika många svordomar - hoppade kedjan av!
Mörk, sen kväll, och en ensam hjälplös kvinna med en icke fungerande cykel i ett område med tvivelaktigt rykte (där Shw bor existerar inga tvivelaktiga rykten - åtminstone inte om bostadsområdet…).
Hurra, liksom.
Det var bara att bita i det sura äpplet; ta av sig vantarna och klia sig i huvudet.
En mansperson kom gående på gångbanan, och jag spände ögonen i honom redan på håll. Det otvetydiga budskapet var Du skall jävlar inte tro att jag är något hjälplöst, lättfångat byte alt. Hjälp en stackars hjälplös kvinna att få på kedjan på cykeln.
Han såg ut som en strykrädd hund, och pep fram ett Hej (!) när han hastigt passerade.
Jaja, en bra sås reder sig själv tänkte jag, och vände upp-och-ned på cykeln med hjälp av ett par sparkar. Till den som ev hamnar i en liknande situation kan jag rent empiriskt ge rådet: Ta av barnsadeln först!
Kedjan var snart på plats, och jag slirade vidare. När jag nästan var hemma hände det igen - kedjan hoppade av. Nu iddes jag inte bry mig, utan släpade cykeln genom de snövallar som var kvar att passera.
Jaja, det var väl ingen som behövde lida av att jag gick där och hävde ur mig osande haranger.

Mr T har varit på kalas idag. Det var klasskompisen (tillika _den_stora_kärleken_) V, som hade gemensamt födelsedagskalas med klasskompisen S.
Tyvärr sov Mr T när jag kom hem, men imorgon skall jag pumpa honom på detaljer. Jag menar; som mamma måste jag ju få veta allt! Den viktigaste frågan av dem alla är; Var det ett barnkalas, eller blev det brudar och hångel?

Fotobloggen är uppdaterad.

Every little dream I dream about you
Evrery little thought I think about you
Drives me crazy when you go away
I oughta keep you locked up at home
And like a wild horse I wanna break you
I love you so much I hate you
Every litthe thing reminds me of you
Honey when you leave me here all alone

Häpp..!

Bloggat den | March 4, 2006 klockan 1:45 am | Inga kommentarer än

Jag håller med. Inte tusan kan jag bara sitta här och spotta ur mig listor, efter att ha lyst med min frånvaro ett par veckor här i bloggen. Nej, någon ordning får det minsann vara!
Dags för en lägesrapport.

Det var inte svårt att få sportlovet att gå utan att sitta vid datorn. Det var full fart hela tiden.
Framåt slutet av veckan insjuknade AG och Mr T. Ett besök på vårdcentralen gav beskedet halsfluss, och de sattes på penicillin. Det blev alltså inget Fyrishov för dem. Men jag, Prinsessan och Herr Fiffig förlustade oss på Nickis Äventyrslek.

Härom dagen var det dags för Herr Fiffig att lägga sig på operationsbordet. Det handlade om en ren rutinoperation, och han har varit med om den två gånger tidigare. Så även jag, om än som närvarande (så närvarande man tillåts vara) hönsmamma.
De tidigare operationerna har jag inte upplevt som något problem. Vid den första operationen informerade de mig om att man som förälder kan reagera väldigt starkt i situationen då barnet sövs. Men inte tusan gjorde jag det. Nej, jag frågade snarare ödmjukt om jag inte kunde få med mig några sådana där sprutor hem… Men nu var det plötsligt annorlunda.
Jag höll på att bryta ihop när min älskling föll i dvala. Jag kan inte förklara varför, det var bara en så totalt emotionell upplevelse. Om den hade varat en halv millimeter till, så hade jag fallit ihop i gränslös gråt.
När älskade Herr Fiffig fallit i sömn gick jag och och hämtade en kopp kaffe. Det fick mig att minnas att jag inte ätit någon frukost, så jag gick ned till kiosken och köpte en macka.
När jag kom upp till avdelningen igen - med mackan i högsta hugg - fick jag beskedet att jag skulle bege mig till uppvak. Herr Fiffig låg nämligen där nu.
Häpp!
Jag kollade läget, och eftersom Herr Fiffig fortfarande sov djupt kunde jag trycka i mig den macka magen så hysteriskt skrek efter. Sedan gick jag ned till uppvak och var med honom i hans uppvaknande. Han var lite “ovillig” till att börja med, men sedan gick det förvånansvärt snabbt.
Ett par timmar senare satt vi på bussen hem.

Prinsessan var på hörselkontroll för ett par veckor sedan. Resultatet var väl i det stora hela tillfredsställande. Men på någon frekvens var den nedsatt. Det var inte alarmerande, och man förutsatte att det berodde på de rådande förkylningstiderna. Men för säkerhets skull bokades en ny tid, och idag var det dags.
Det visade sig att hon hör onödigt bra.
Ingenting att oroa sig för, alltså. Förutom när man måste smussla med prasslet från godispåsen, vill säga.

Den senaste tiden har varit svår.
Det är svårt när syret tar slut, och det är svårt när vänner har ont.
Idag har jag varit en fullständig egoist (nåja).
Jag mötte en mycket kär och betydelsefull vän på stan, och vi åkte hem till honom. Kaffe och kanel blandades med samtal som landade i mitt hjärta. Gemensamma erfarenheter utifrån olika perspektiv förenade oss.
Han är viktig.
Jag är en lyckligt lottad, jag.

Give a little bit
Give a little bit of your love to me
I’ll give a little bit
I’ll give a little bit of my love to you
There’s so much that we need to share
So send a smile and show you care

I’ll give a little bit
I’ll give a little bit of my life for you
So give a little bit
Give a little bit of your time to me

Give a little bit
Give a little bit of your love to me
I’ll give a little bit of my life for you
Now’s the time that we need to share
So find yourself, we’re on our way back home

That’s me

Bloggat den | March 3, 2006 klockan 10:16 pm | 2 Kommentarer

Jag fick ett kedjemail där jag ombads att svara på en massa frågor, och sedan skicka mailet vidare. Men jag väljer att ge mina svar här istället. Om någon vill haka på, så står det var och en fritt.
Jag vill passa på att medge att jag känner någon slags hatkärlek till sådana här kedjemail/frågerundor. Jag tycker det är lite jobbigt, men kan ändå inte avstå från att svara. Än mindre kan jag avstå från att läsa, när jag hittar det hos någon annan.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Det beror på vad man menar med kärlek. Attraktion baserad på utseende kan man ju uppleva lite nu och då, men det är ju ganska förgängligt.
Kärlek baserad på fysisk magnetism, tror jag att är alltför få förunnat att få uppleva.

Tror du på livslång kärlek?
Det låter ju trevligt, men jag tror att det är ytterst ovanligt. Fast ju senare i livet man träffar “sitt livs kärlek” desto större förutsättningar för att det skall hålla resten av livet…

Vad attraheras du av?
Intelligens

Tänker du ofta på sex?
Till och från. Just nu till.

Blir du lätt kär?
Ja. Men så gör jag också en distinktion mellan kär, förälskad och att älska.
Förälskad är något jag kan bli om jag för några sekunder möter någons leende blickar på stan en solig vårdag.
Kär kan jag bli om jag möter en person som väcker mitt intresse. Och ärligt talat, så tycker jag att det är ganska jobbigt att vara kär, det tar så fruktansvärt mycket energi. Och samtidigt är det alldeles… alldeles… alldeles underbart!
Att älska kräver en hel del engagemang.

Vilken parfym/after shave föredrar du?
Opium är min absoluta favoritdoft, tätt följd av Patchouli.

Tänker du mycket på ditt utseende?
Nej, det vore väl synd att påstå.

Vad har du för personlighet?
Positiv, glad, bitchig, humoristisk, ifrågasättande, agiterande, iakttagande och intelligent.

Vad får dig att slappna av?
Tystnad, självvalt umgänge, närhet, harmoni

Vilken av dina egenskaper är du mest stolt över?
Min totala prestigelöshet, tror jag.

Vilken egenskap är du minst stolt över?
Min oförmåga att hitta saker (som jag har glömt bort var jag har lagt). Eller kanske det “stressminne” jag lider av.
Men jag vet inte om dessa brister kan ses som några egenskap. Likväl, så är det stora brister hos mig.

Är du mörkrädd?
Nej

Har du piercing?
Japp.

Någon tatuering?
Inte än.

Vad dricker du för alkohol?
Öl och vin.

Har du rökt hasch/marijuana någon gång?
Nej. Jag är inte dum i huvudet.

Har du blivit tagen av polisen?
Hahaha… Det beror väl på hur man ser på saken…

Har du blivit opererad?
Ja; Skolios, blindtarmen, “titthål” i magen och en post-partus-operation (efter Mr Ts förlossning).

Vilken färg är snyggast?
GULT såklart!

Vilken kroppsdel är du mest stolt över?
Min hjärna.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder?
Inte det minsta. Couldn’t care less.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv?
Jag själv, såklart!

Vad är viktigast för dig?
Det var en väldigt allmänt ställd fråga. Men om jag drar den till sin spets, så får jag väl svara syre.

Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor?
Sätta sprätt på pengarna!

Är dina föräldrar gifta?
Ja, men inte med varandra.

Nämn en människa i din omgivning som du beundrar.
Rick. Han är den mest varma, vänliga och ödmjuka människa jag någonsin har träffat (och det trots att han med sitt bagage “borde” vara extremt bitter och kall).
Han lyfter mig, antagligen utan att veta om det själv. Och jag vet att han lyfter andra människor utan att egentligen göra någonting - förutom att ödmjukt och förutsättningslöst berätta om sitt liv.
Jag är både stolt och glad över att kunna kalla honom min vän!

Vad är det bästa med julafton?
Inte vet jag.
Julmaten? Barnens nöjt glittrande ögon (jo, den vinner nog)?
Annars föredrar jag själv kvällen innan julafton. Då dricker jag glögg och slå in julklappar (att slå in julklapparna tidigare än kvällen innan julafton är en dödssynd!)

Har du körkort, och när tog du det i så fall?
Japp. Jag tog bilkort när jag var 18, och MC-kort när jag var… 27 tror jag. Men MC-kortet måste jag ta om, om jag vill sätta mig på en båge igen (Nej jag har inte blivit av med det pga något trafikbrott, det handlade om något så trivialt som slarv med papper från min sida).
Något datakörkort har jag däremot inte.

När går du upp ur sängen en typisk helgmorgon?
Senast vid åttatiden.
…och då är redan aktiviteten i full gång…

Läser du ofta böcker?
Inte så ofta som jag vill.

Vilken var den senaste CD du köpte?
Jag köper i princip aldrig musik. Men förra veckan damp Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard ned i brevlådan. Någon dag senare köpte jag Retrospectacle The Supertramp Anthology.

Låser du toalettdörren även om du är ensam hemma?
Med tre barn i familjen är det inte lönt att försöka låsa ens när jag inte är ensam hemma. Enda tillfället jag är noga med att låsa är om barnen har kompisar här.

Skulle du kunna tänka dig att delta i en dokussåpa?
Nej.

Aftonbladet eller Expressen?
Pest eller kolera.

Är du bra på att laga mat?
Det händer att jag lyckas.

Vilka djur är du mest rädd för?
Jag vet inte om jag är rädd för något djur. Men det betyder ju inte att jag skulle försöka kramas med en krokodil. Att pussa en pilgiftgroda känns också ganska avlägset.
Det handlar väl mer om förnuft än rädsla.

Är du flygrädd?
Oh you better belive it, buddy.

Har du tandläkarskräck?
Just tandläkare känner jag inte någon större skräck inför. Däremot är jag tandvårdsrädd som få.

Vad tycker du om rökförbudet på krogen?
Jag går ut så extremt sällan nu för tiden, att jag inte haft möjlighet att märka det. De gånger jag har varit ute har det varit sommar, och då har jag suttit på uteserveringar…

Biter du på naglarna?
Nix.

Hur vig är du?
Jag är så otränad att jag borde vara ganska stel. Men jag är en gummimänniska, och skulle kunna bita på tånaglarna (om jag var lagd åt det hållet).

Vad dricker du helst när du är törstig?
Vatten.

Vilken är din favoritglass?
Jag är ingen glassmänniska. Men när jag äter glass, så tycker jag om det mesta.

Tror du på ett liv efter döden?
Om inte ett liv, så åtminstone en tillvaro.

Vilket kaffe sörplar du helst?
Märket spelar ingen roll, bara det är starkt och svart. Fjant som socker/mjölk/grädde går fetbort.
Dessutom sörplar jag inte.

Vilket mobilmärke föredrar du?
Föredrar? Jag har en… *kollar* … Samsung, så då svarar jag väl det, då.

Har du varit deprimerad?
Vem har inte varit det.

Tycker du om sushi?
Luv it!

Har du någongång haft självmordstankar?
Aldrig.

Är du en morgon eller kvällsmänniska?
Jag är en dygnet-runt-människa.

Vad har du på dig just nu?
Sockiplast och en strap-on.
Nej, nu ljög jag nog lite.
Jag har ett par tå-strumpor, cammobrallor och ett rött linne. Total combat-utstyrsel, med andra ord.

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Fjortinårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.