Var är vargen?

Bloggat den | February 12, 2006 klockan 11:08 pm | 1 Kommentar

Hur mycket jag än kämpat emot de senaste dygnens musikindoktrinering, så finner jag ändå mig själv gå omkring och nynna på diverse irriterande Mora Träsk-låtar.
Gah!!

Efter frukost utropade jag spontant denna söndag till städdag. Familjen jublade. Inte.
Men de fann sig förvånansvärt lätt i den givna ordern. Barnen städade sina respektive rum medan jag och AG vek en mastodonttvätt. Och skall det städas, så skall det städas till musik!
Till en början blev det Mora Träsk, men när jag fann mig sitta och sjunga med i varenda låt så var det dags att byta musikstil.

När jag cyklade till affären stoppade jag in mp3-lurarna i öronen och njöt i kubik av att bara lyssna till musik som jag verkligen älskar.
I affären kunde jag inte förstå varför de andra kunderna tittade så konstigt på mig. Hade jag kanske släppt mig utan att själv märka det, eller vad var det frågan om? Jag fick svaret när jag tog ut lurarna ur öronen. Då insåg jag nämligen att jag gick omkring och sjöng med i musiken.
Jamen vadå. Försök själva att lyssna på El condor pasa utan att sjunga med, så får ni se hur lätt det är!

På väg hem från affären fick jag en obeskrivligt stark längtan efter att lyssna på Var är vargen (vilket är en låt som ännu inte finns i min mp3-spelare). På bara några sekunder blev längtan så stark att den blev fysisk, och jag trodde nästan att jag skulle börja gråta.
Jag kan inte förklara varför. Åtminstone inte här.

Prinsessan har blivit prinsessa.
Hon är helt ovetande om att hon tituleras Prinsessan här i bloggen. Ja, faktum är att hon är helt ovetande om bloggens existens.
Under den senaste veckan har hon transformerats till en liten prinsessa. Hon skuttar omkring i ett rosa moln och byter kläder (hon har plötsligt extremt många prinsessklänningar) fler gånger om dagen än vad jag orkar räkna. När vi tilltalar henne med hennes namn blir vi ovillkorligt tillrättavisade med Jag heter faktiskt Prinsessan!

Vad är det som avgör om man känner en annan människa?
När man vet vad den andre har för musiksmak och favoritfärg? När man har haft förtroliga samtal, och blottat delar av sitt innersta för varandra?
Förutsätts någon tidsaspekt innan man kan påstå sig känna en annan människa?
Jag har skiftande erfarenheter gällande detta. Flertalet av de människor jag lärt känna i mitt liv har varit människor med vilka relationen har börjat som en upptäcktsresa. Vi har, så att säga, förhört oss om respektives musiksmak och favoritfärg, och under resans gång insett att vi haft tillräckligt gemensamt för att vara något att bygga vidare på. Vänskapen har börjat spira, och vi har lärt känna varandra.
Men så har jag också mött människor där vänskapen har varit ett faktum från första stund. Kulturella preferenser och favoritmat har inte varit intressant, eftersom personkemin stämt så påtagligt.
Det är en ynnest att kunna spegla sig i en annan människa.

Vänner och bekanta försvinner ibland ur ens liv. Inte för att det (i de allra flesta fallen) ligger någon konflikt bakom, utan för att det faller sig naturligt.
Om man sedan träffas efter ett antal år, så kan det kännas på två olika sätt, och min erfarenhet är att oavsett på vilket av sätten det känns, så är det en ömsesidig känsla.
Antingen kan det kännas smått pinsamt, eller åtminstone väldigt alldagligt. Man lyckas inte ta upp tråden från förr, såvida man inte jobbar ömsesidigt på det. Och så finns det de där guldkornen till relationer, där det känns som att det bara har gått ett par dagar, trots att det var flera år sedan man sågs. Vad är det som gör den skillnaden?

När månen om natten sätts i brand
Av ett isande skri ifrån norr är det sant
Det dom viskar om en rit nånstans
Så välsignat vare vårt land

Den vilda världens hunger lämnar aldrig dig
Den vilda världens hunger lämnar aldrig dig

Kommentarer: