Grattis Prinsessan!

Bloggat den | February 22, 2006 klockan 1:57 pm | 2 Kommentarer

Tiden går fort när man har roligt…

Idag fyller Prinsessan fyra år! Hon väcktes traditionsenligt med skönsång, och sedan blev det födelsedagsfrukost och paketöppning. Presenterna verkar ha varit till belåtenhet.
Jag har bakat både bullar och kakor de senaste dagarna. Igår bakade jag tårtbottnar, och dessa skall garneras om en stund. Sedan blir det födelsedagsfika.

Förra veckan var jag och Shw på Katalin, och tittade på Kim Anderzons föreställning Vivagina. Det var helt klart en sevärd föreställning.
Jag är tillräckligt mycket realist för att ha räknat ut i förväg att publiken till övervägande delen skulle bestå av kvinnor. Men att det var så extremt övervägande, det förvånade mig. Av den uppskattningsvis 200-250 personer stora publiken kunde jag bara se en handfull män. Synd. Jag är övertygad om att män skulle uppskatta föreställningen lika mycket som kvinnor. På sina ställen kanske tom mer.
Kim Anderzon frågade några ur publiken vilken bil deras vagina skulle vara, om den var en bil. Svaren var lite småtråkiga måste jag säga. Eller vad sägs om Volvo och Fiat…
Jag skulle utan att blinka ha svarat Lambourghini!
På frågan om vilken maträtt vaginan skulle vara, blev svaren Pasta (!), Värmlandskorv (!!) och Pannkaka (!!!). Det var nog bara jag som satt där och kände mig som ett ostron.

Så där, ja. Nu har barnen sportlov.
Hurra!
Eller nåt…
Jodå, det är roligt att ha dem hemma, men det är jobbigt också. Speciellt jobbigt blir det när Prinsessan och Herr Fiffig umgås 24-7. De älskar och hatar varandra med samma glöd.
Men det går ganska bra, och vi lyckas aktivera oss hyfsat. På fredag skall jag, Prinsessan och Herr Fiffig åka till Nickis Äventyrslek. Mr T föredrar att åka till Fyrishov med AG.

Du kan aldrig gissa vad jag lyssnar på sa jag till Shw igår kväll när jag klev in i hennes hall och samtidigt tog ut mp3-lurarna ur öronen.
Och det kunde hon inte.
Rätt svar var att jag lyssnade på gamla kupletter av Karl Gerhard.
Igår fick jag nämligen ett signerat exemplar av Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard med posten. Magnus Uggla är bra, och Karl Gerhard var sin tids Magnus Uggla, så det kan inte bli annat än bra. Att jag dessutom fick ett signerat exemplar dagen innan skivan släpptes gjorde ju inte saken sämre.

Känner mig upprymd… förväntansfull… glad, rädd, pirrig, osäker och fumlig.
Fjärilar i magen och domnande ben.
Men det blir nog bra.
Hoppas jag.

Var är vargen?

Bloggat den | February 12, 2006 klockan 11:08 pm | 1 Kommentar

Hur mycket jag än kämpat emot de senaste dygnens musikindoktrinering, så finner jag ändå mig själv gå omkring och nynna på diverse irriterande Mora Träsk-låtar.
Gah!!

Efter frukost utropade jag spontant denna söndag till städdag. Familjen jublade. Inte.
Men de fann sig förvånansvärt lätt i den givna ordern. Barnen städade sina respektive rum medan jag och AG vek en mastodonttvätt. Och skall det städas, så skall det städas till musik!
Till en början blev det Mora Träsk, men när jag fann mig sitta och sjunga med i varenda låt så var det dags att byta musikstil.

När jag cyklade till affären stoppade jag in mp3-lurarna i öronen och njöt i kubik av att bara lyssna till musik som jag verkligen älskar.
I affären kunde jag inte förstå varför de andra kunderna tittade så konstigt på mig. Hade jag kanske släppt mig utan att själv märka det, eller vad var det frågan om? Jag fick svaret när jag tog ut lurarna ur öronen. Då insåg jag nämligen att jag gick omkring och sjöng med i musiken.
Jamen vadå. Försök själva att lyssna på El condor pasa utan att sjunga med, så får ni se hur lätt det är!

På väg hem från affären fick jag en obeskrivligt stark längtan efter att lyssna på Var är vargen (vilket är en låt som ännu inte finns i min mp3-spelare). På bara några sekunder blev längtan så stark att den blev fysisk, och jag trodde nästan att jag skulle börja gråta.
Jag kan inte förklara varför. Åtminstone inte här.

Prinsessan har blivit prinsessa.
Hon är helt ovetande om att hon tituleras Prinsessan här i bloggen. Ja, faktum är att hon är helt ovetande om bloggens existens.
Under den senaste veckan har hon transformerats till en liten prinsessa. Hon skuttar omkring i ett rosa moln och byter kläder (hon har plötsligt extremt många prinsessklänningar) fler gånger om dagen än vad jag orkar räkna. När vi tilltalar henne med hennes namn blir vi ovillkorligt tillrättavisade med Jag heter faktiskt Prinsessan!

Vad är det som avgör om man känner en annan människa?
När man vet vad den andre har för musiksmak och favoritfärg? När man har haft förtroliga samtal, och blottat delar av sitt innersta för varandra?
Förutsätts någon tidsaspekt innan man kan påstå sig känna en annan människa?
Jag har skiftande erfarenheter gällande detta. Flertalet av de människor jag lärt känna i mitt liv har varit människor med vilka relationen har börjat som en upptäcktsresa. Vi har, så att säga, förhört oss om respektives musiksmak och favoritfärg, och under resans gång insett att vi haft tillräckligt gemensamt för att vara något att bygga vidare på. Vänskapen har börjat spira, och vi har lärt känna varandra.
Men så har jag också mött människor där vänskapen har varit ett faktum från första stund. Kulturella preferenser och favoritmat har inte varit intressant, eftersom personkemin stämt så påtagligt.
Det är en ynnest att kunna spegla sig i en annan människa.

Vänner och bekanta försvinner ibland ur ens liv. Inte för att det (i de allra flesta fallen) ligger någon konflikt bakom, utan för att det faller sig naturligt.
Om man sedan träffas efter ett antal år, så kan det kännas på två olika sätt, och min erfarenhet är att oavsett på vilket av sätten det känns, så är det en ömsesidig känsla.
Antingen kan det kännas smått pinsamt, eller åtminstone väldigt alldagligt. Man lyckas inte ta upp tråden från förr, såvida man inte jobbar ömsesidigt på det. Och så finns det de där guldkornen till relationer, där det känns som att det bara har gått ett par dagar, trots att det var flera år sedan man sågs. Vad är det som gör den skillnaden?

När månen om natten sätts i brand
Av ett isande skri ifrån norr är det sant
Det dom viskar om en rit nånstans
Så välsignat vare vårt land

Den vilda världens hunger lämnar aldrig dig
Den vilda världens hunger lämnar aldrig dig

Alla har jobbiga mobilsignaler - utom jag!

Bloggat den | February 11, 2006 klockan 10:00 pm | 5 Kommentarer

Jahaja. Här gick lullade jag omkring hela förmiddagen, lyckligt ovetande om att en bomb var placerad knappt ett stenkast härifrån. Och lika bra var väl det, för jag var inte i mood för att bli nojig.

Längtan till det där pensionatet i skärgården, som jag alltid går omkring och drömmer om, är större än någonsin. Jag har förvisso inte tittat ut något specifikt pensionat, men ändå.
Tänk att åka dit under några dagar, ungefär samtidigt som våren kommer smygande. Bort från allt som påminner om vardagens stress, och bara njuta av god mat, stillhet, vin och tystnad. Promenera, sova och njuuuta.
Ingen dator. Ingen TV. Men mobilen och musik måste jag nog ha. Om rätt resesällskap skulle dyka upp, så skulle jag nog kunna ägna mig åt umgänge också.

Jag tog med mig Prinsessan och åkte ner till stan för att hämta min cykel som jag *host* hade glömt där för andra gången på en vecka. Den stod kvar *jippie!* även om någon hade roat sig med att misshandla den *svär*.
På hemvägen ringde mobilen, och jag svarade flåsande (det är jäkligt jobbigt att cykla i slirig snö). Det var r2 som ringde. Han och M satt på något suspekt hak och inmundigade rusdrycker - mitt på blanka eftermiddagen!. Jag hörde hur han riktigt njöt av att sitta där i stugvärmen och lyssna på hur jag kämpade med att parera isfläckar och galna bilister.

Behöver jag säga att den CD som köptes vid gårdagens Mora Träskkonsert har gått oavbrutet här idag:
Hänger tuttarna på dig ner
Kan du ta dem och vifta med
Kan du slå en fin rosett
Kan du knyta en knut så lätt
Kan du ta dem på axeln så här
Som en käckt soldat med gevär
Hänger tuttarna på dig ner

Apropå jobbiga mobilsignaler, som jag skrev om härom dagen;
Jag tycker verkligen att det är skitjobbigt med alla olika signaler som ringer överallt när man är ute. Som en direkt paradox till det, så är jag själv väldigt svag för olika signaler (på min egen mobil, alltså). Jag har olika signaler beroende på vem som ringer. Bland de signaler som kan höras från min mobil finns
Oh boy! (Peps)
Banjoduellen (Deliverance)
Nu har pappa laddat bössan (Magnus Uggla)
Efterfest (Magnus Uggla)
Vanlig ringsignal (bakelittelefon).
Vi är pojkarna som busar (Björn Rosenström)

Vilken/vilka mobilsignal/-er har du?

Insikter

Bloggat den | February 11, 2006 klockan 1:58 pm | Inga kommentarer än

• Säg inte till en treåring Inte den här veckan, men nästa måndag eller tisdag, då skall vi åka till Nickis Äventyrslek. Åtminstone inte om du vill slippa dagligt tjat i över en vecka.
  Samma lärdom gäller uttalanden som På sportlovet skall vi åka till Fyrishov och bada,
• Man skall stänga toalocket innan man börjar jonglera med tandborsten,
• Passion och frustration är närbesläktade,
• När man skriver sms kan det vara värdefullt att verkligen förvissa sig om att man skickar det till rätt person.
  Det är lätt att halka på tangenterna, även om man använder sig av adressboken, och det kan bli ytterst pinsamt (för att inte säga totalt omöjligt) att förklara om ett mess går iväg till någon vars ögon det absolut inte var avsett för,
• T9 är en bra funktion, men förlita dig inte blint på den utan kika även i displayen vad telefonen verkligen skriver.
  Härom dagen trodde tex Shw att jag bad henne ta med ett par greker (!) när vi skulle träffas. Det var iaf vad sms-texten påstod, trots att det egentligen var hantverksmaterial jag var ute efter!
  Miss hos T9 eller freudian slip?
• Mora Träsks liveframträdanden kan, ur ett rent estetiskt perspektiv, anses vara mindre barnanpassade
• Se till att du är hel och ren inunder.
  En gång hamnade jag, efter ett litet missöde, på akutmottagningen. Bäst som jag låg där och vred mig i smärtor i väntan på läkaren, så kom jag på att jag för dagen var iklädd dåvarande pojkvännens kalsonger (behöver jag nämna att jag fått låna från hans “reservlager”?).
  På bråkdelen av en sekund gick jag från kvidande gråt till ylande skratt, och bestämde mig raskt för att jag vägrade träffa en läkare när jag var klädd så. Personalen på aktumottagningen gjorde sitt bästa för att få mig att stanna kvar, när jag föga trovärdigt försäkrade att jag mådde bra och nu skulle gå hem. Jag gick (eller snarare släpade mig) därifrån, och med facit i handen inser jag att personalen antagligen drog slutsatsen att övervägande delen av de skador jag ådragit mig satt i huvudet.

theWitch gör en r2

Bloggat den | February 10, 2006 klockan 10:13 pm | 5 Kommentarer

Idag har jag varit och tittat på Mora Träsk tillsammans med Herr Fiffig och Prinsessan.
Jag har aldrig gillat Mora Träsk, och jag kan inte säga att jag ändrade åsikt av att se dem live. Men barnen gillade dem, och det var ju huvudsaken.
Själv måste jag säga att jag blir smått illa berörd av att se en äldre herre som inte kan ta sig uppför scenkanten utan hjälp. När han dessutom var iklädd ett par fyra nummer för små kortbyxor och genomförde hela framträdandet sittande bredbent på en pall, ja då visste jag inte åt vilket håll jag skulle titta. Jag kunde inte koncentrera mig på varesig Fader Abraham eller Nu ska vi gå på tigerjakt, utan satt bara och var rädd att kulorna skulle ramla ut!
AG och Mr T var på bio och såg Narnia istället för att följa med på Mora Träsk, och de såg båda mycket nöjda ut med sitt val när de kom hem.

Jag gjorde en r2 igår. Efter att ha suttit här och skrattat åt hans malör gjorde jag själv samma sak igår. Scenen var förvisso inte någon busshållplats, utan LundeQ, men ändå…
Jag började gapskratta. Inte så mycket över mitt lilla missöde, utan för att jag nu mycket tydligt såg händelsen på Gustav Adolfs torg framför mig. AG, å sin sida, smet genast iväg och ställe sig bakom en monter, och hade fullt upp med att demonstrera för omvärlden att han absolut inte kände mig.
Till mitt försvar vill jag säga att den kom verkligen från ingenstans. Helt utan förvarning.

Jag har en kär vän som har deltagit i ett par dokusåpor. Detta var innan vi lärde känna varandra, och jag minns vad jag skrev på min hemsida om henne när hon deltog i den senaste (jag vågar inte skriva sista…)
Det är ju en tjej från Uppsala som är med, och jag kanske borde hålla på henne av rent lokalpatriotiska skäl. Men jag vet inte, jag. Hon verkar vara lite väl rabiat för min smak.
Vi skrattade båda gott åt detta, när jag berättade det för henne för en tid sedan. Tänk om jag då, när jag skrev det, hade haft en aning om exakt hur rabiat hon är

Grattis! Fotobloggen är uppdaterad!

Metro loves boobs!

Bloggat den | February 8, 2006 klockan 11:57 pm | 3 Kommentarer

Imorse skickades Mr T iväg till skolan. AG tog med sig Herr Fiffig och åkt till lekgruppen på HAB (där även lekisfröken och en lekiskompis var med), och jag tog med mig Prinsessan och åkte till audiologen för fyraårskontroll.
Hörselkontrollen gick bra, men hörseln var liite nedsatt på ena örat. Det tillskrevs dock förkylningstider och öronvax, så nu skall vi gå till vårdcentralen och spola örat på Prinsessan, och sedan blir det ny kontroll.

Herr Fiffig fick följa med fröken och kompisen till lekis efter HAB. Prinsessan fick följa med mig hem (jamen det får finnas gränser för hur mycket bussåkande man står ut med på en dag…).

Mr T påminde mig om att han skall hålla i Roliga timmen på fredag. Då har han bestämt att det skall vara någon slags maskerad, och för en vecka sedan gav han mig uppdraget att sy en Starwarsdräkt..!
Det har jag ju *host* förträngt, men imorgon får jag väl ge mig ut på stan och köpa tyg. Nu är det, tack och lov, ingen helkroppsdräkt som skall sys, utan en svart mantel.

Metro loves boobs!

Att förmedla attityder till barn, osv

Bloggat den | February 7, 2006 klockan 11:53 pm | Inga kommentarer än

Ikväll har jag varit på en föreläsning hos RFSU, om våldtäkt. Det är ett ämne som alltid måste diskuteras, och det känns inte mindre aktuellt då en närstående ung tjej blev våldtagen för en tid sedan. Efter föreläsningen blev det fika och givande diskussioner.
En sak som diskuterades var det faktum att vi lär/”tvingar” våra barn att de skall säga förlåt då de gjort något fel (och därmed kanske sår frön för att den våldtagna kvinnan senare i livet skall ha en “förlåtande” inställning till våldtäktsmannen, eller åtminstone ta på sig skulden för det inträffade). Det får mig att minnas en händelse som utspelades då Mr T var i 2-3 årsåldern, och gick på dagis. Precis innan jag kom för att hämta honom hade det varit något gruff, och just när jag klev in genom dörren hörde jag fröken säga
Mr T, nu måste krama Pelle och säga förlåt.
Jag gick igång direkt.
Visst, om Mr T hade gjort något fel, så var det naturligtvis önskvärt att han skulle inse det, och be om ursäkt. Men att tvinga ett barn att be om ursäkt utan att barnet själv känner att han vill be om ursäkt (att han förstår att har gjort något fel), vad ger det för signaler? Är det ens önskvärt att lära barn att be om ursäkt utan att de själva först känner att de har handlat fel? Och att dessutom beordra en annan människa (barn eller vuxen spelar ingen roll) att den skall ha kroppskontakt (krama i detta fall) en annan människa, vad ger det för signaler?
Jag tog över, och sa till Mr T
Om du har gjort Pelle ledsen, så hoppas jag att du förstår att du har gjort något fel. Och om du känner att du ångrar dig, så tycker jag att du skall be om ursäkt. Däremot skall du aldrig, aldrig, aldrig krama en annan människa för att du blir tillsagd att göra det. Om du skall krama någon, så skall du göra det för att du vill det, och för att den du tänker krama vill bli kramad.
Jag anser, ärligt talat, att det är tjänstefel av dagispersonal att beordra barn att dela ut kramar. Och frågan är väl om Pelle i denna situation egentligen hade velat bli kramad av Mr T, med tanke på att de var osams.

Efter kvällens föreläsning skulle jag hjälpa Shw att köra ut en tjänstebil till arbetsplatsen utanför stan. Shws privata bil (som jag skulle köra) stod på en parkering, och tjänstebilen på en annan. Vi kom överens om att sammanstråla vid utfarten från parkeringen, så där stod jag och väntade. Men ingen Shw dök upp.
Hade jag kanske missuppfattat? Hade hon kanske menat utfarten från den parkering där tjänstebilen stod? Jag åkte dit och tittade, men där fanns ingen Shw.
Jag åkte tillbaka till den första parkeringen, och då stod hon plötsligt där. Jag *host* glömde bort dig. Jag bara satte mig i tjänstebilen, och så åkte jag mot jobbet sa hon.

Imorgon skall Prinsessan på fyraårskontroll på audiologen, och Herr Fiffig skall till HAB. På kvällen skall min kreativitet få utlopp i Shws sällskap. På torsdag är det tandläkarbesök för Herr Fiffig, och på fredag skall jag, Prinsessan och Herr Fiffig gå på Mora Träsk. AG och Mr T föredrar tydligen att gå på bio och se Narnia istället.

Guud vad jag blir irriterad på alla jobbiga mobilsignaler som låter överallt när man är ute bland folk. Tänk om alla kunde ha lika bra smak som jag, när det gäller att tanka hem signaler..!

Huvudet under armen

Bloggat den | February 7, 2006 klockan 11:40 pm | 2 Kommentarer

Jag är ett levande bevis på att det gamla trista ordspråket Det man inte har i huvudet, det får man ha i benen är en sanning.
Igår när jag skulle åka hem till en kompis cyklade jag till stan, och tog sedan bussen därifrån. När jag åkte hem hade jag helt glömt bort min cykel, och åkte buss hela vägen hem. Så idag var det bara att ta bussen till stan för att hämta cykeln och cykla hem. Tack och lov, så stod den kvar! Hade den varit stulen så hade jag ställt mig och grinat.

När jag pulsade iväg till busshållplatsen passade jag på att ringa till r2 Han svarade inte, så jag lämnade ett meddelande på hans mobilsvar. Efteråt insåg jag att jag mest hade flåsat i luren. Men vafan, det var mycket snö!
Cykelturen hem var inte rolig. Sträckan som brukar ta knappt 10 min tog nu över 40 min. Det var jobbigt mycket snö överallt, och inte plogat någonstans.

Mer glömska:
Jag har inte tittat i min kalender på hela dagen, och när jag tittade nu ikväll så insåg jag att jag hade missat ett föredrag + föräldramöte på lekis…
*suck*

Tittade på Veckans nyheter med Henrik Schyffert, och jag måste säga att det var det minst bra jag någonsin sett av honom. Han gör sig bäst tillsammans med de andra i Killinggänget.

Imorgon kväll ges en intressant föreläsning hos RFSL. Den skall jag inte missa!

theWitch Simpson

Bloggat den | February 7, 2006 klockan 12:07 am | 2 Kommentarer

Mina damer och herrar, jag ger er; theWith Simpson!

Hur ser din Springfieldkaraktär ut?

Kärlek

Bloggat den | February 6, 2006 klockan 2:12 pm | 4 Kommentarer

r2 är en av de människor som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag betecknar vår relation som mycket kärleksfull, och med trygghet i den vetskapen kan vi båda ibland vara ganska tuffa och syrliga mot varandra i vår kommunikation. En rå men hjärtlig jargong, helt enkelt.
r2 är en av de människor jag litar förbehållslöst på, och han är en av de få människor jag skulle kunna ringa mitt i natten om hela mitt liv hade rasat samman.

Härom dagen bestämde vi oss för att “hamna i konflikt” med varandra via våra bloggar. Därav de elakheter, anklagelser och beskyllningar ni har kunnat ta del av från båda håll. Parallellt med denna “krigföring” i bloggarna har vi haft en alltjämt kärleksfullt vänskaplig maildialog. Vi tyckte helt enkelt att vårt tilltag var väldigt roligt.
Men nu när vi inser att vi faktiskt fått människor att tro att vi verkligen skulle ligga i konflikt med varandra, så känns det inte riktigt lika kul. Och med facit i handen medges att vi kanske borde ha kunnat förutse det. Men det var aldrig vår avsikt att få andra att känna sig illa till mods.

Om vi någon gång skulle hamna på kant på varandra, så kan jag försäkra att det aldrig skulle utspelas inför öppen ridå på nätet, utan vi skulle istället försöka lösa det på ett konstruktivt plan.

Så, om du läser vår “krigföring” med ovanstående i medvetandet, håll då med om att vi är riktigt roliga.
Eller hur?

Och när jag tänker efter… Nog är han väl något av en mullig mansgris iaf…

Habanero och vänskap

Bloggat den | February 5, 2006 klockan 10:40 pm | Inga kommentarer än

Den här dagen har jag till största delen tillbringat hemma hos en vän. Jag hjälpte honom att översätta en del dokument, men bjöds också på god mat, vin, trevligt sällskap och Irish coffee.
När jag skulle åka hem fick jag inte bara med mig en burk hemmagjord habanerosalsa, utan också råmanuset till en bok *stolt som en tok över förtroendet*

På hemvägen satt jag och tänkte på hur lyckligt lottad jag är, som har så fantastiskt fina vänner. Några av dem finns på nätet, andra finns i verkligheten. Och några finns både här och där. Jag blir lyckligt varm i kroppen av att, som idag, kunna sitta tyst intill någon och jobba i flera timmar utan att många ord sägs, för att sedan skratta, umgås och diskutera.
Lyllos mig!

Lågvattenmärken och bottennapp

Bloggat den | February 5, 2006 klockan 8:12 pm | Inga kommentarer än

Han har blivit skvatt galen!
I sitt desperata famlande efter sympatier tar han till lågvattenmärket att kalla min sensuellt välformade mun för analöppning. Jag kan avslöja att detta bottennapp endast grundar sig i hans maniska önskan om att få hångla med mig!

Den bittra uppsyn som vilar likt ett sjok över människan kommer sig av att jag konsekvent avvisar hans patriarkala uppvaktningsförsök.
Han har tex under en längre tid skickat dagliga mail där han tjatar om att han vill att jag skickar bilder av mig själv, iklädd endast en minimal servitrisuniform. Jag har naturligtvis konsekvent varit nekande i mina svar, men ni skall inte tro att han lät sig nöjas med det. Nejdå, då ville han plötsligt att jag skulle posera iförd mamelucker och sockeplast på de bilder han fantiserade om att få skickade till sig!

Att han nu gjort sig skyldig till uppvigling står klart för alla och envar. I en kommentar till inlägget där han uppmanar allmänheten att sätta eld på mig, tackas det för inbjudan! Av detta kan vi förstå att han uppenbarligen försöker mobilisera via mail också.
Att han sedan försöker göra sig lustig över min faiblesse över bälten säger mer om honom än om mig!
Han är inget annat än ett skolexempel på vad neddragningarna inom psykvården medför i sitt kölvatten.

Vill han ha krig, så är det krig!

Bloggat den | February 5, 2006 klockan 1:42 am | 2 Kommentarer

r2 är purken. Bara för att jag härom dagen i förbigående noterade att han - antagligen med ålderns rätt - blivit lite slapp i ringen, kommer han nu med smutsiga insinuationer gällande hela min person.

Nu är det krig! skriver han, och det bevisar ju bara att han inte vet vem han har att göra med.
I en annan bloggpost skriver han att man gärna får skicka avbilder av hans Gud. Jag har sannerligen ingen lust att korrespondera med karln, utan väljer istället pryda darttavlan med en bild av honom (som jag av misstag hade sparat). Härmed inbjudes alla till dartturnering!
Den utvandrade sillstryparen kommer be om nåd innan jag är klar med honom.

Krasseblixtar och fotoblogg

Bloggat den | February 5, 2006 klockan 12:43 am | 3 Kommentarer

Ja, idag var det ju meningen att jag skulle gå på Öppet Hus på Uppsala Stadsteater, och sedan vernissage på Bror Hjorts Hus. Jag tog med mig Prinsessan, och så for vi iväg.
Det visade sig vara så trevligt på teatern, så vi hann inte gå på vernissage! Men vad gjorde väl det? Vi stannade på teatern, där vi lyssnade på saga, såg repetitionerna av Krasseblixtar och Som ni vill ha det, gick på guidad rundtur osv.

När vi kom hem hade Mr T äntligen kommit hem. Jag har inte sett honom sedan i tordags morse, och åååhh va jag har längtat! Mr T hade tydligen varit lite kramsjuk när han kom hem, men hade mättat det mesta av det behovet innan jag hann hem.
Jag har så svårt att förlika mig med att han håller på att bli självständig, men jag jobbar på det.

Ikväll har jag tittat på Nisse Hult. Jag säger bara Johan Glans for president! Fan vad han är bra!
Det är underbart att skratta, jag borde verkligen göra det oftare.
Annars skrattar jag mest åt mina egna skämt, men så är jag ju en ganska festlig pingla, också.
Av någon anledning kom jag tidigare att tänka på en festlig sak som jag sa för flera år sedan. När jag påminde AG om det, så höll han med om att det var riktigt roligt.
Situationen var följande:
Herr Fiffig var relativt nyfödd, och vi hade “kommit till skott” för första gången efter förlossningen. Det var oplanerat, och inga preventivmedel fanns till hands. Dagen efter fick jag ta mig till sjukhuset för att få ett dagen-efter-piller.
Sköterskan fyllde i en massa uppgifter på ett papper och frågade Hur länge sedan *host* är det ni hade samlag? Ja, det är ju en lite fånig fråga, men jag måste ställa den eftersom pillret måste tas inom 72 timmar.
Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att vi höll oss inom tidsramen med god marginal. Sedan var jag tvungen att tillägga 72 timmar..? Betyder det att vi kan köra en gång till på samma piller?
Ja var inte det en festlig kommentar, så säg.

Fotobloggen är uppdaterad. Det går att kommentera i den också…
Paula har redan varit duktig och gjort det!

Jag är tuffare än somliga tror!

Bloggat den | February 3, 2006 klockan 11:58 pm | 2 Kommentarer

Nä fan. Det blev inget gym idag heller. Istället fortsatte jag att ligga febrigt nedbäddad och slumrande i soffan.
*suck*
Något som livade upp var att AG under förmiddagen stormade in med en påse donuts i näven. Sådant kan väl få vem som helst att glömma feber!

Framåt eftermiddagen ansåg jag att det måste vara slutpjoskat. Jag klev upp, kammade till mig och cyklade ned till affären. Där inhandlades vad som behövdes för att kunna servera barnen tacos då de kom hem från lekis.
Ja, Mr T kom inte hem. Kompisen As pappa hade ringt och talat om att han hade tagit med sig Mr T från fritids. Helt ok. Senare under kvällen ringde As pappa och kollade om det var ok att Mr T övernattade. Och det var det ju (även om jag måste medge att Mr Ts mamma längtar löjligt mycket efter att gosa med sin avkomma).
Herr Fiffig och Prinsessan åt tacos som om de aldrig hade sett mat tidigare. Sedan var det dags för Herr Fiffig att gå upp till Majsan, där han skall tillbringa helgen.

Imorgon skall jag gå på Öppet Hus på Uppsala Stadsteater. Och som om det inte vore nog, så skall jag sedan gå på Stina Wollters vernissage på Bror Hjorts Hus.
Jag hade hoppats på att göra det i sällskap med en vän, men eftersom vännen har fullt godtagbara skäl att befinna sig på annat håll, så gör jag det på egen hand. Och jag måste tillstå att jag minsann inte är det sämsta sällskap jag kan ha!

Mr Ts kompis As pappa är muslim. Imorgon måste jag fråga honom vad han anser om de publicerade karikatyrerna!

Unicorns and cannonballs
palaces and piers
trumpets towers and tenements
wide oceans full of tears
flags rags ferryboats
scimitars and scarves
every precious dream and vision
underneath the stars
you climbed on the ladder
with the wind in your sails
you came like comet
blazing your trail

Jag vill ha stake!

Bloggat den | February 3, 2006 klockan 10:15 pm | 3 Kommentarer

Jag ids knappast skriva om reaktionerna på Jyllands-Postens publicering av Muhammed-bilderna. Men jag måste ändå säga att det är något av det mest löjeväckande jag hittills har upplevt (inte bildpubliceringen, utan de muslimska reaktionerna).
Och det blir ju inte mindre fånigt när Anders Fogh Rasmussen börjar fara omkring för att förklara vad yttrande- och tryckfrihet är. Varför inte istället möta bojkotten av danska/skandinaviska produkter med att ev. omvärdera om man skall fortsätta betala ut bistånd till aktuella länder. Jag menar inte nödvändigtvis att indragna bistånd skulle vara den bästa vägen att gå. Däremot menar jag att man borde sätta hårt mot hårt, istället för att uppföra sig som kärringar!

Jag har följt Martin sedan han började blogga, och måste säga att jag blir ganska besviken när han nu bestämt sig för att sluta. Om det var så att han helt enkelt hade tröttnat på att blogga så vore det helt ok, men nu är det inget annat än ännu ett exempel på någon som böjer sig för påtryckningar. Den här gången kom påtryckningarna inte från muslimer, utan från en löpsedel (och chefer, får vi förmoda).
Ok, jag medger att jag reagerade på att han skrev “lite mer än nödvändigt” i den aktuella frågan, men jag uppfattade det knappast som att han bröt mot någon sekretess. Det kändes väl snarare som rent skvaller och skitsnack.
Men det borde ha räckt med att Martin tog bort några formuleringar/blogposter (vilket han nu har gjort). Att han går steget längre, och bestämmer sig för att sluta blogga är tragiskt ur många aspekter, och ett bakslag för yttrandefriheten.

Anders Fogh Rasmussen och Martin Melin; Visa lite stake, för fan!

Feber och homohat

Bloggat den | February 2, 2006 klockan 10:59 pm | 5 Kommentarer

Igår kväll när jag gick och la mig slog den till. Febern.
Men jag tror väl egentligen inte att jag är sjuk i ordets rätta bemärkelse, utan tolkar det mer som att en somatisk reaktion på att en stor del ackumulerad stress lösgjordes igår.
Hur som helst, så har jag tillbringat dagen nedbäddad i soffan, där jag slumrat och tittat på TV. Men inför morgondagen är planerna att jag skall vara fit for fight igen.
Jag m-å-s-t-e till gymmet!

Mr T åkte till Capoeiraträningen direkt efter fritids, och därefter tillbaka till skolan för övernattning.
Herr Fiffig övernattar hos Majsan för första gången på alltför länge. Därmed är det bara Prinsessan som har varit hemma, och det är ju att vara barnfri med mina mått mätt.

Ja, vem som helst inser ju att jag inte har så mycket intressant att skriva om. Tack och lov, så har jag en desto mer intressant fotoblogg att bjuda på!

Björn Ulvaeus vs Muhammed

Bloggat den | February 2, 2006 klockan 12:14 am | 2 Kommentarer

Jag känner egentligen starkt motstånd till att skriva en bloggpost som bara länkar till en annan text. Men jag gör ett sällsynt undantag för Björn Ulvaeus text Religionerna måste kunna utmanas.

Kanelbullar och wasabinötter

Bloggat den | February 1, 2006 klockan 11:17 pm | Inga kommentarer än

Jag har ont i halsen var det första Herr Fiffig sa imorse. Till en början trodde vi att det var en fint för att få stanna hemma (han brukar påstå varje morgon att han inte vill gå till lekis, men så snart han fått på sig ytterkläderna är de tankarna som bortblåsta), men en titt i hans hals visade att han faktiskt var lite svullen. Så han har varit hemma idag, och det har gått riktigt bra. Eller, ja… det kan ju egentligen jag inte säga något om, eftersom jag själv har tillbringat större delen av dagen och kvällen åt att sitta i möten.

Vid dagens första möte fick jag veta att jag med min kritik hade sårat en person så att denne hade börjat gråta. Det känns ju ganska ruttet, men min kritik gällde personens profession, och var inte på något sätt riktat mot henne som person (vilket framgick tydligt). Men ändå…
(Tack Shw för moralisk peptalk!)

Ikväll har jag varit på ett möte på HAB inför en lekgrupp som Herr Fiffig skall gå på under våren. Det känns som att det kan bli en bra aktivitet (bara Herr Fiffig är med på noterna…).
Fröken C (Herr Fiffigs “extrafröken”) var också med på mötet. Hon är en mycket bra kvinna; medelålders, bördig från Sydafrika och har en underbar personlighet.

Jag skulle vilja vara en riktig bullmorsa suckade jag drömmande härom dagen.
Jamen bli det då. Det är väl ingen som hindrar dig svarade AG.
Hmm… Jag får väl medge att han hade en viss poäng där, men… Jag har ju ingen som helst längtan efter att stå och gegga med någon kletig bulldeg eller polera kaklet dagarna i ända. Dessutom måste jag tillstå att min husmorsgen inte är helt intakt.
Jag skulle gärna nöja mig med att medverka i scenen då de glada, äppelkindade barnen kommer hem från skolan, och hela hemmet doftar av nybakade bullar. Men det händer bara 1-2 gånger om året, och då utan några garantier för att barnen är glada och äppelkindade.
Jaja, imorgon lär jag bli tvungen att stoppa ned händerna i degbunken varesig jag vill eller ej. Jag lovade nämligen Mr T i något svagt ögonblick (det måste bli ett slut på dessa svaga ögonblick!) att han skall få ta med sig nybakade bullar och bjuda klasskompisarna på vid morgondagens övernattning i skolan.

Jag köpte en stor påse wasabinötter, i tron om att jag skulle få mumsa i mig dem alldeles själv. Men så smakade Prinsessan på en, och så var hon också fast. Åh, vad gott!! utropade hon, så det var bara att dela med sig systerligt.
Som tur är, så är grabbarna i den här familjen gjorda av klent virke, så de klarar inte av wasabi.

Imorgon handlar Insider om den religiösa motståndsrörelsen mot homosexuella. Bara det är ju en stor anledning att bänka sig i TV-soffan kl. 22. Men vem vet, det kanske visar sig att det finns ytterligare en anledning att titta på programmet…

r2 har släppt sig. Usch!

Grattis världen!
Min fotoblogg har haft premiär! Man tar sig enklast dit genom att använda länken där snett uppe till höger *pekar*

Challenged

Bloggat den | February 1, 2006 klockan 1:23 am | 4 Kommentarer

Jag har blivit utmanad av en hemlig beundrarinna (nej ok då, men hon kallar sig åtminstone “en osynlig läsare”) att lista fem konstiga egenheter eller ovanor jag har. Och eftersom smicker biter på mig, så hakar jag på. Men jag måste medge att uppgiften ter sig omöjlig; Jag är ju den mest normala människa som någonsin vandrat omkring i ett par pennalistkängor!

1. Jag kan vissla med tårkanalerna!
2. Rabiat språkpolis (men jag jobbar både hårt och aktivt på att tona ner den sidan av mig själv). Hur mycket jag än försöker, så kan jag inte förmå mig att läsa texter där författaren t.ex. inte kan skilja på de och dem.
3. Jag kan fästa magneter på ryggen! (Ok, det kanske varken är någon egenhet eller ovana, men kuriosa är det iaf!)
4. Slår på datorn direkt när jag vaknat på morgonen (därefter sätter jag på kaffe och går på toaletten).
5. Äter ost som luktar och smakar bajs.
(Jag var tvungen att ta hjälp av AG för att komma på något att skriva på punkt 5. Och trots att jag skrivit det han sa, så måste jag samtidigt lägga in ett kraftigt veto - Castello Marquis varken luktar eller smakar bajs! Den är snarare ett bevis på att Gud finns, och att hon älskar människorna!)

Och efter detta skall jag skicka utmaningen vidare till fem andra bloggare;
Easy Pieces, Lilla Mysan, Susen, A Swede in New York och Ordbankaren.