Målade armar

Bloggat den | January 27, 2006 klockan 11:54 pm | 1 Kommentar

Ja, barnen hade, som sagt, ledigt från skolan och lekis idag. Det gav oss en oväntad (men inte desto mindre tacksam) sovmorgon.
Jag bestämde mig för att ta med Prinsessan ut och handla. Hon och Herr Fiffig är nämligen sällan någon lyckad kombination en hel dag i sträck.
Mr T kom hem bara några minuter innan jag och Prinsessan var redo att ge oss av hemifrån. Vi åt lunch på Café Capuccino (Bulgarisk linssoppa för min del och Pannkakor för Prinsessans del). Och så shopade vi en del förnödenheter på Sivia Matcenter.
Dessutom var jag tvungen att åka förbi hos Rick en snabb sväng. Prinsessan passade på att låna toaletten, och jag passade på att lära Rick hur man gör när man stoppar in täcken i påslakan
Prinsessan var väldigt blyg. Hon sa inte många ord, trots att Rick gjorde sitt bästa för att charma henne.
Jag har lärt mina barn att de inte skall prata med främmande farbröder förklarade jag.

När vi cyklade därifrån utspelade sig följande konversation:
Prinsessan: Varför hade han målat sig på armarna?
theWitch: Han har inte målat sig. Det är tatueringar.
P: Men varför hade han så många tatueringar?
tW: Tjaa… han kanske tycker att det är fint (jag såg ingen större nytta med att försöka förklara det i ett större sammanhang). Tyckte du att det var fint?
P: Nej.

Jag får väl medge att jag inte närskådat hans tatueringar, men jag tycker att de ser helt ok ut. Jag har sett oräkneliga armar som sett rent bedrövliga ut, efter att de förstörts av fula tatueringar.

På tal om tatueringar, så vet den troge läsaren att jag sedan många år är väääldigt sugen på att tatuera mig. Det enda som hindrar mig är insikten om att jag kommer att svimma.
Att föda barn är den oslagbart största smärta jag någonsin upplevt. Men det är en så häftig känsla (inte smärtan då, utan förlossningen i sig) att jag skulle kunna föda barn varje dag. Helt seriöst.
Att ta sprutor/prover är något jag drar mig för i det längsta, eftersom jag svimmar av sticken. Jag har många gånger bara varit millimeter ifrån att faktiskt slå ner den som stått där i färd med att sticka en nål i mig. Det är panik. Tom vid förlossningarna har jag försökt fösa bort de människor som haft fräckheten att försöka närma sig mig med en nål i handen.

Vid ett tillfälle gick jag in till en tatuerare för att kolla läget. Jag tänkte att jag skulle fråga om det var ok om jag var berusad när jag gjorde tatueringen (man blir ju både tuffare och mindre smärtkänslig med några knappar innanför västen).
Det första som mötte mig var en stor skylt som informerade om att man inte tatuerar berusade personer.
tW: Men om jag är nykter när jag beställer tid för tatuering, och sedan är berusad när jag kommer för att göra det, går det bra?
Tatueraren: Nej!
tW: Men jag kommer att svimma!!
T: Då slutar jag bara, och ser till att du vaknar och mår bra.
tW: Men jag vill ju tatuera mig!
T: Ja, bara du är nyker så går det bra.
tW: *smart ide!* Men – om jag dricker alkohol precis innan jag kliver in genom dörren, då hinner jag ju inte bli berusad innan du sätter igång.
T: Om jag märker att du har druckit, så gör jag det inte.
tW: *suck*

I min fortsatta förhoppning om att en dag komma till den punkt då jag förmår att tatuera mig frågade jag vid ett tillfälle Rick om det gör ont.
R: Det beror helt och hållet på var man tatuerar sig. Det känns mer vid leder än vad det gör på muskler.
tW: Men ååhhh..!! Jag vill ju. Men jag vågar inte.
R: Det är bara att bestämma sig för det, och så göra det. Tänk dig människor som går på glödande kol. De kan inte tveka.
tW: Jamen! Jag skulle gå på glödande kol utan att blinka. Det har jag inga som helst problem med.
R: ?? Så du skulle gå på glödande kol, men du vågar inte tatuera dig?
tW: Ja!!
R: Well, then you’re an idiot…

Ovanstående tatueringstankar får mig att dra mig till minnes hur det var när jag piercade mig. Jag hade tagit med mig Shw (som är både piercad och “målad på armen”) för att “hålla handen”.
Jag medger utan omsvep att jag var väldigt skakig. Vi stod och väntade i butiken medan kunden före mig skulle bli klar. När hon började skrika motade Shw ut mig på trottoaren.
När det äntligen var min tur fick jag ta plats i stolen (typ tandläkarstol). Piercingmänniskan var en helt underbar kille, som i viss mån fick mig att slappna av.
Hur kommer det sig att du bestämt dig för att pierca dig? frågade han.
Det är mina vänner som har dåligt inflytande på mig svarade jag och riktade mina blickar mot Shw.
Piercingmänniskan skrattade, och Shw försökte ratta kameran med lätt skakiga händer. När allt var över var jag stolt som en tupp (jag hade inte svimmat!), medan Shw var skakig och tårögd.
(Jo, jag inser att det är betydligt värre att stå bredvid. En kompis som var med när Mr T föddes – och som själv hade fött två barn – sa att Mr Ts förlossning var det absolut värsta hon hade varit med om).

Tillbaka till nutid.
När jag och Prinsessan kom hem var Mr T hos kompisen P.
AG stack iväg till Gränby centrum och handlade. Mr Ts kompis R ringde. Jag fick ringa hem till P för att kalla hem Mr T, och han kom som ett skott. Han ringde tillbaka till R, och vips så var helgens planer gjorda.
Knappt en halvtimme senare kom Rs mamma och hämtade Mr T för övernattning.

Medan jag och Prinsessan var ute och cyklade hade AG och Herr Fiffig städat småttingarnas rum. I ärlighetens namn får jag väl säga att jag tror att en av dem städade mer än den andre…
Hur som helst, så var det välbehövligt. Imorgon får vi väl ta itu med golvet (som plötsligt blottade sig, där de små liven tidigare hade spritt ut alla sina leksaker).

Jag räknade ut att jag cyklat närmare 2 mil idag. Det är väl ganska ok?

Kommentarer: