Choklad- och feberfrossa

Bloggat den | November 15, 2005 klockan 12:18 am | Inga kommentarer än

Igår var jag och femårssonen på chokladkalas hemma hos Shw. Det var en fröjd för både öga och gom, och jag gick därifrån proppmätt.

Oftast när vi (familjen) hälsar på vänner eller ägnar oss åt andra aktiviteter, så planerar vi in det under helger då femårssonen är hos M. Det kanske låter hårt och elakt, men anledningen är strikt praktisk; det skulle sällan fungera om han också var med.
Nu när han var hemma tänkte jag att han exklusivt skulle få följa med hem till Shw. Dels eftersom han, som sagt, missar en del saker vi andra gör tillsammans (men han får då å andra sidan göra “egna” saker hemma hos M), och dels för att han fullkomligt ääälskaar Shw. En situation som klippt och skuren för att ta med honom på tu man hand.
Så snart sonen insåg att det var fler gäster hemma hos Shw (vilka han inte hade träffat tidigare) slingrade han sig fast vid mitt ena ben, och släppte sedan inte taget. När vi satt i kökssoffan lutade han sig mot mig hela tiden, och hans blick var riktad nedåt. Om han ville säga något, så viskade han det till mig.
Mitt hjärta började blöda, och jag kände att jag kanske hade “kastat in” honom i en situation där han enbart kände sig obekväm och besvärad. Det är ofta svårt att veta i förväg hur en situation skall utvecklas för honom, och jag känner att ju mer jag lär mig om autism, desto mindre förstår jag. Jag vill så gärna att livet skall vara så “normalt” som möjligt för honom, men å andra sidan är det svårt att definiera “normalt”.
Jag försöker tänka på en klok sak som en kär vän sagt ang. detta; Det viktiga är kanske inte att försöka anpassa sonen till den gängse normen, utan att försöka se till hans behov och önskningar. Vad är det som gör honom lycklig och tillfreds? I en situation där genomsnittsbarnet gärna umgås och leker med kompisar, kanske ett autistiskt barn är fullt nöjd och tillfreds med att vara ensam. Det svåra är att se, förstå, tolka och förutse behoven och önskningarna.
Det enda jag kan göra är att fortsätta försöka göra mitt bästa.

Idag har jag haft feberfrossa större delen av dagen. Tack och lov, så beror det inte på sjukdom. Det är snarare så att stressbägaren kokat över (under en längre tid), och det rättmätigt tagit sig fysiska uttryck (så ok, sett ur den vinkeln, så kanske sjukdomsorsak hade varit att föredra).

För att undvika ev. missförstånd vill jag understryka att den M jag hade diskussionen om homosexualitet (se förra texten) med inte är samma M som är femårssonens “extramamma”.

Kommentarer: