Homosexualitet är en psykisk sjukdom

Bloggat den | November 13, 2005 klockan 12:26 pm |

Härom dagen kom jag och en person att diskutera homosexualitet. Det började med att vi pratade om mina katter, och M undrade om jag inte oroade mig för att Tjet skulle bli med barn.

Jag: Nej, hon är ju innekatt, och Kax är kastrerad.
M: Men om hon smiter ut då?
Jag: Ja, det har ju faktiskt hänt några gånger, men hittills har hon inte blivit med barn. Jag har aldrig ens sett henne visa intresse för att para sig, så jag börjar fundera på om hon är steril.
M: Eller så kanske hon är “lagd åt andra hållet”.
Jag: Kanske det. Homosexualitet finns ju likväl bland djur som människor, så det är ju inte omöjligt. Men då borde hon ju ändå ha uppvisat parningsintresse.
M: Ja, det finns ju avarter även bland djuren.
Jag: Vad menar du med avarter?
M: Det är ju inte normalt.
Jag: Vaddå inte normalt?
M: Det är ju meningen att det ska vara en man och en kvinna!
Jag: Vem har sagt det?
M: Sagt och sagt… Det är ju meningen att det ska vara så. Annars kan det ju inte bli några barn.
Jag: Nu är det väl relativt sällan man har sex i avsikt att skaffa barn.
M: Ja, det är sant. Men homosexualitet är sjukligt. Det är något fel i huvudet på dem.
Jag: Varifrån har du fått det? Menar du att läkarvetenskapen påstår att homosexualitet är en sjukdom?
M: Men hur gör de? Om det är två kvinnor, använder de bananer då, eller hur bär de sig åt??
Jag: Ja, du. Det där har jag aldrig fördjupat mig i, men det är nog bara fantasin som sätter gränser.
M: Men de kan ju inte skaffa barn! Och då kräver de att de ska få adoptera. Stackars barn! Kan man inte få egna barn, så ska man inte ha några!
Jag: Menar du att heterosexuella par som är ofrivilligt barnlösa inte ska få adoptera?
M: Det är klart att de ska få göra. Det är ju synd om dem. Men då blir det ju en mamma och en pappa.
Hur ska det vara att växa upp med två pappor? Vad ska man kalla dem för? “Pappa 1″ och “pappa 2″, eller?
Jag: Jag har svårt att se det som ett problem, det faller sig säkert helt naturligt. Ett sätt kan ju vara att använda namn som tilltal. Nioårssonen kallar t.ex. mig vid namn, och säger “pappa” till AG (som inte är hans biologiska pappa)
M: Men hur skulle du känna det om du hade växt upp med två föräldrar av samma kön?
Jag: Så länge de hade gett mig en trygg uppväxt, så kan jag inte se hur deras sexuella preferenser skulle ha påverkat mig.
M: Jamen de ger sig ju på barnen, och så blir de förstörda för livet. Och de tror att det är normalt med homosexualtiet. Barnen tror att man ska vara homosexuell, och så blir de också det.
Jag: Hur kan du ens säga att homosexuella ger sig på barn? Om du var det minsta intresserad av fakta, så skulle du känna till att pedofili är mer vanligt förekommande bland heterosexuella. Och om barnen får uppfattningen att homosexualitet är normalt, så är det ju en stor vinst. Det förvånar mig att du kan påstå att sexuell läggning skulle vara ärftligt, eftersom det per automatik skulle innebära att homosexualitet inte skulle existera.
M: Nej, det ska inte existera! Det är fel och sjukligt! Det är ju något fel i huvudet på dem. Äckligt och onormalt!
Jag: Vad är normalt, då?
M: Kärlek är ju något som ska vara mellan en man och en kvinna.
Jag: Vad grundar du det på?
M: Jamen, du älskar väl dina barn?
Jag: Ja, det är klart att jag gör.
M: Men inte tusan vill du ha sex med dem.
Jag: Nej, självklart inte.
M: Där ser du! För även om man älskar andra människor, så har man inte sex med dem. Sex är något som ska vara mellan en man och en kvinna.
Jag: Jag älskar mina barn så ofantligt mycket mer än jag någonsin skulle kunna älska en man. Men det handlar om två helt olika sorters kärlek, och det borde du också förstå.
M: Ja, det förstår jag. För de där sexuella känslorna finns ju bara mellan en man och en kvinna. Allt annat är onormalt!
Jag: När du säger så där, är det samtidigt ett påstående om att många av mina vänner skulle vara onormala, och jag tar direkt illa upp av det du säger.
M: Nej, nej. Jag menar inte att det är något fel på dina vänner. Jag är övertygad om att de är bra människor. Om de är homosexuella så har de antagligen råkat ut för övergrepp som barn, och det kan de ju inte rå för.
Jag: Vad menar du med det??
M: Jag läste om en kvinna som hade blivit utsatt för övergrepp som barn, och nu tålde hon inte att se åt en karl.
Jag: Det är fruktansvärt. Övergreppet har säkert satt spår hos henne, men jag tror knappast att det gjort henne lesbisk.
M: Joo! Hon sa själv att hon inte tål karlar!
Jag: *suck*
M: Om något av mina barn hade kommit hem och sagt att den var tillsammans med någon av samma kön, ja då hade jag tagit livet av mig! Fy fan, vilken skam!
Jag: Jaha. Själv är jag väldigt noga med att efter bästa förmåga tala om för mina barn att det finns olika preferenser, och att det står dem själva fritt att avgöra hur de ska leva sina liv.
M: Hur kan du hålla på och påverka barnen på det sättet??!
Jag: Jag anser inte att jag påverkar dem, utan tvärtom efter bästa förmåga visar dem att kärlek alltid är rätt. Mitt budskap till dem är att det viktiga för mig är att de är lyckliga och harmoniska. Däremot tycker jag att föräldrar som försöker stöpa sina barn till heterosexuella utövar en skrämmande indoktrinering.
M: Men herregud! Om du håller på så där, så kommer du ju inte få några barnbarn! Om du ska göra dina barn homosexuella, så får de ju inga barn.
Jag: Jag är övertygad om att min inställning inte påverkar barnens sexuella preferenser. Möjligen att jag underlättar för dem, om det visar sig att de är homosexuella. I annat fall har jag förhoppningsvis förmedlat en öppen och kärleksfull inställning till medmänniskor.
M: Jag förstår inte varifrån du fått din uppfattning om homosexualitet!
Jag: Tja, antagligen grundar den sig i min övertygelse om alla människors lika värde.

Dagens bild visar hur en del av min balkong är utsmyckad. M har sett flaggan, men då h*n inte vet vad den står för, så tyckte h*n att den var fin!

Kommentarer: