Största möjliga tyssstnad

Bloggat den | November 30, 2005 klockan 11:32 pm | Inga kommentarer än

Halsen har varit rivig idag, och direkt efter middagen slog stämbandskatarren till. Hela kvällen har jag låtit som att jag drabbats av värsta sortens målbrott, och imorgon kommer rösten att vara helt borta. Jag har haft stämbandskatarr ett par gånger tidigare, och vet att jag inte kommer kunna prata på några dagar. Det finns säkert de som uppskattar det, och jag får väl gorma ikapp när rösten kommer tillbaka.

Jag hade ju tänkt åka ner till F&S imorgon fm, efter att ha slarvat med det den senaste veckan. Men jag får nog avvakta några dagar.
Jag inser att Shw aldrig har sett mig i mina nya, fina träningskläder. Det är ju nästan hundra år sedan jag köpte dem, och det känns som att det bara är ett par veckor sedan vi tränade tillsammans. Tiden går fort när man har roligt, och hon kommer garanterat få tillfälle att se mig i min tjusiga träningsutstyrsel.

Måndag

Bloggat den | November 28, 2005 klockan 11:57 pm | Inga kommentarer än

En titt i almanackan gav besked om att det var studiedag på lekis idag. Treårsdottern och femårssonen fick alltså snällt stanna hemma. Nioårssonen har hostat och rosslat under helgen, och vid nattningen igår var han ordentligt varm. Alltså har även han varit hemma idag.
Vädret under dagen har varit ganska trist (någon blandning mellan snöslask och snö), och familjens humör har varit i botten. Ingen glädje någonstans, och kontentan är väl att jag är roten till allt ont. Gråten stockar sig i halsen, och tårarna bränner i ögonen. Det gör ont att om och om få veta vilken usel människa man är.
Två oerhört tunga sjukdomsbesked inom familjen har mottagits det senaste dygnet. Orkar inte riktigt ta in det, men ringer till min bror för att hålla näsan ovanför ytan.

Ikväll satte jag mig på cykeln och åkte hem till Shw för att andas (och hantverka, såklart!). Nu hade snön lagt sig som ett ljustäcke över den tidigare så höstsvarta asfalten, och jag njöt av cykelturen.
Det var nästan som ljusterapi att cykla i snön, när den lyste upp mörkret sa jag till J när jag kom fram.
Du måste ha stor ljusbrist, om du upplever det som ljusterapi att cykla ute på kvällen (fritt citat) svarar J, och får mig att skratta. Dagens första skratt! Tack för det, J!

Jag bjöds på middag, och insåg att jag glömt att äta idag. Åh, vad det smakade gott!
Vi tittade på TV och drack glögg.
Och så satte jag och Shw igång med vårt arbete. Enda felet är att klockan rusar iväg så snart vi kommit igång.
Efter några läkande timmar cyklade jag hem igen, och snön lyste fortfarande lika vackert.

Imorgon skall jag köpa vaxduk.

Stockholm t.o.r

Bloggat den | November 27, 2005 klockan 5:29 pm | Inga kommentarer än

Trägen vinner. Jag fick tag på Carina till slut. Det var lika trevligt som vanligt att tjattra med henne, och efter 2½ tim hade jag stora skavsår i öronen

Igår bar det av mot storstan tillsammans med Shw. Eller ja, på vägen dit nyttjade vi olika färdmedel, men vad gör väl det när man kan kommunicera via sms under tiden
Vädret var inte så roligt, men vi lät oss inte nedslås av det. Vi tog oss till Street där vi strosade omkring och shoppade. Det obligatoriska besöket på Panduro gick relativt smidigt, trots långa köer (med fräckhet och vassa armbågar går det att ta sig fram…). Efter det kurrade det i mage och kaffetarm, och vi sammanstrålade med en banktjänsteman från Skarpnäck, för trevlig samvaro på Torget.

Timmarna i Stockholm sprang iväg alltför fort, och snart satt vi på tåget hem. Cykelturen hem från centralen blev en blöt upplevelse, eftersom dagens regnande hade övergått i snöblask. Kvällen ägnades till stor del att sitta och klämma på, och vara nöjd med mina inköp.

Men Guuud vilket snyggt halsband! Var har du köpt det? frågade en kvinna på bussen idag. Med illa dold stolthet sa jag som det var; Jag har gjort det själv.

Stämningsfyllda traditioner

Bloggat den | November 22, 2005 klockan 11:31 pm | Inga kommentarer än

Det är dags för Adventsspiral i skolan/på lekis.
Adventsspiralen är en viktig och stämningsfylld tradition i Waldorf-världen. Då samlas barnen klassvis i eurytmisalen, som för evenemanget ifråga är mörklagt, och har klätts med mörkt tyg på väggarna. Mitt på golvet är en “spiralstig” av granris utlagd, och i spiralens mitt brinner ett ljus. Barnen får, ett efter ett, ta sitt ljus (vars “ljusstake” består av ett äpple) och gå in i spiralen för att tända sitt ljus på det stora ljuset. När man sedan går tillbaka, ut ur spiralen, ställer man ned sitt “äppelljus” på lämpligt ställe i granrisspiralen. I ett hörn sitter någon och spelar harpa eller klockspel (eller annat lämpligt instrument), och det är en väldigt vacker och rofylld upplevelse.
Femårssonen och treårsdottern (som går på lekis) skall ha sin Adventsspiral på lördag, och på måndag är det dags för nioårssonen. Vi föräldrar till eleverna i klass tre ansvarar för smyckningen av eurytmisalen, så där försvann mina bryderier om vad jag skulle sysselsätta mig med på fredag em/kväll.

På lördag bär det av till storstan för min del, och det ser jag otroligt mycket fram mot. Om jag skall hårdra det lite, så känns det nästan som att det är en utflykt som är nödvändig för min överlevnad. Nåja, min mentala överlevnad iaf. Eller… ja, åtminstone för mitt välmående.

Gammelmamman skriver om kroppsbehåring, och då skall jag inte vara sämre!
Jag insåg härom dagen att den näsborre där jag har min piercing helt saknar behåring (medan dess granne fortsätter kräva ansning någon gång om året)! Vad är förklaringen? Har det med piercingen att göra? Några medicinska teorier? Eller är det bara jag som är snedfördelad?

Iakttagelser:
1/ Lasse Åberg har sålt sig till McÄckel. Jag hoppas att förklaringen är att alla pengar från Sällskapsresan-filmerna var slut, och Kronofogden stod utanför dörren. I annat fall kan jag inte se någon som helst ursäkt för sådant fnaskande.

2/ AG har lagt ned sin blogg (wow, vilken snabb iakttagelse!), men jag anar “från säker källa” att han har stora saker i görningen. Än tycks hans tid på nätet inte vara förbi…

3/ Kax tror att han är en människa. Jo, det är sant! Han tror att han är familjens lille bebis, och pockar på ständig uppmärksamhet och ständigt gos.
Hur skall vi förklara för honom att han är en katt, och framför allt - hur kommer han att ta det?

Statusen är uppdaterad *pekar frenetiskt till höger*

Nej, fasen. Mina planer var ju att krypa ned i ett skumbad, så varför sitter jag här och skriver? Nu går jag från tanke till handling.
*plums*

Vin, kvinnor och Nobelpriset

Bloggat den | November 20, 2005 klockan 2:24 am | Inga kommentarer än

Jag och treårsdottern tog en sväng på stan idag. Några småsaker skulle inhandlas, och det passade perfekt med en liten utflykt på tu man hand. Jag passade på att köpa en heltuff snusnäsduk som jag har gått och spanat på. Den är kamouflagemönstrad, och avsikten var att jag skulle knyta den så där tufft runt huvudet, så att jag ser lika tuff ut som jag är.
Tyvärr blev resultatet att jag såg ut som en skurkärring, så nioårssonen får nog ta snusnäsduken. Han passar hur bra som helst i att ha en sådan på huvudet.

Kvällen (och halva natten…) har innehållit vin, ost, räkor, en god vän, hantverk och gott skratt. Det har, med andra ord, varit en underbar helkväll!
Vännen tillverkade bla smycken som hon skall bära vid Nobelfesten. Vi lyckades nämligen under kvällens gång knäcka koden gällande “våldtäktsgenen” hos män. Vi anser att våra slutsatser är statistiskt väl underbyggda, och nu återstår bara att förädla råvaran till injicerbar vätska. Vi räknar kallt med att få dela på nästa års Nobelpris i medicin, och då måste vi ju vara vackert smyckade. Med tanke på vilken brosch jag planerar att bära intill dekolletaget, så hoppas jag att jag får självaste Knugen till bordet.

När det var dags att åka hem fick jag med mig en flaska vin. Den stoppade jag ned i väskan, och sedan gick jag ut till cykeln. När cykeln var upplåst kom jag på att jag kanske borde ha överfallslarmet till hands under cykelturen. Jag började alltså rota efter det i väskan, och snart fick jag tag i snöret. Jag drog i det, och - larmet började tjuta! Själva larmanordningen satt nämligen fastkilad under vinflaskan!
Nåja, jag lyckades tysta larmet ganska omgående, och jag behövde inte utlösa det något mer under hemfärden. Men det är klart; Vem skulle komma på tanken på att ge sig på en störtkrukeförsedd kvinna som kommer farande likt en galning mitt i natten, och har två stora verktygslådor på cykeln?

Nätets mest osmakliga sida

Bloggat den | November 16, 2005 klockan 8:31 am | Inga kommentarer än

Jag slösurfade lite, och hamnade på den mest osmakliga sida jag någonsin sett på nätet. Jag anser mig vara ganska tolerant, och kan i de flesta fall leva med att det finns många sidor som inte faller mig i smaken. Men det här var långt utöver allt jag tidigare sett.
Jag gissar att det inte går att komma åt sidan på juridisk väg, eftersom jag utgår från att andra som hamnat på sidan tidigare rimligen borde ha försökt med det. Så jag funderar på vad som driver någon att vilja lägga upp en sådan sida. Viljan att chockera och sticka ut, kanske? Tja, det finns nog ett antal sidor som lagts upp av sådana motiv. Men i det här fallet tror jag inte att det kan vara så. Sidans innehåll var way to far… Det kan rimligen inte vara något annat än en sjuklig drivkraft som ligger bakom.
Jag lämnade sidan ganska omgående, men tyvärr hann jag dessförinnan se autentiska bilder av tsunamins dödsoffer. Utöver att det var väldigt sorgligt att se bilderna, så upplever jag det nästan ännu sorgligare att någon känt sig manad att lägga ut dem på nätet.

Blodvite och magkatarr

Bloggat den | November 15, 2005 klockan 11:55 pm | Inga kommentarer än

Idag kom nioårssonen hem kvittrande glad efter skolan. Hela dagen hade tydligen kantats av idel positiva händelser. Han hade fått en fin sten av bästisen A. Han hade visat upp accessoarsmycket (sånt där tingel-tangel som fästs i byxhällan) som jag hade gjort åt honom, och nu hade han med sig beställningar hem från i stort sett hela klassen Utvecklingen med förälskelsen V fortsätter gå i rätt riktning, och han planerar för fullt vad han skall ge henne i julklapp (han skall göra ett paket och överlämna det till henne under något obevakat ögonblick vid julavslutningen). Under bussresan hem hade sonen börjat samtala med en pojke som åkt samma buss (och gått av på samma hållplats här hemma) de senaste dagarna. Det visade sig att pojken är nyinflyttad i ett hus bara ett par hundra meter härifrån, och går i en skola i samma del av staden som nioårssonen gör (dock inte samma skola). Sonen var sprickfärdig av stolthet över att vara hans första kompis här.

Direkt efter sonens hemkomst cyklade han och jag iväg till Gränby centrum för att inhandla lite förnödenheter. När vi kom hem fick vi syn på något som fick oss båda att tvärbromsa utanför tvättstugan. På cykelvägen var det en stor pöl, till synes bestående av blod. På bästa CSI-manér förvissade jag mig om att det verkligen var blod. Det var det.
Jag stod några sekunder och funderade på vad det kunde betyda. Blodpölen var inte där när vi cyklade hemifrån. Hade det varit ett knivslagsmål medan vi var borta?
Efter en stund fick jag syn på ett katthalsband en liten bit bort. Jag tittade, och enl. uppgifterna på det tillhörde det närmaste grannen. Jag tog med mig halsbandet och gick dit. Grannen berättade att deras katt kommit in utan halsband, och alldeles genomdränkt av blod. De hade tvättat och kollat, men tydligen hade de inte hittat några skador på sin katt.
Ikväll kom nioårssonens kompis P in och lekte en stund. Han berättade att deras katt kommit hem nedblodad, och med ett stort sår på halsen.
Case closed.

(Jag har aldrig sett så många katter häromkring som det infördes “förbud” för utekatter i föreningen. Jag tror, uppriktigt sagt, att jag är den enda som håller mina katter inne)

John Blund glömde komma förbi här natten som gick. Jag fördrev tiden med att vara kreativ och försöka sova, i olika omgångar. Hur mycket jag än älskar att arbeta i nattens lugn, så vill jag gärna sova också. Hoppas att jag lyckas sova åtminstone ett par timmar inatt (men som det känns just nu, så skall jag nog inte hoppas för mycket).
Imorgon måste jag ta mig ner till gymmet och mangla mig ordentligt!

Även om vi inte nåddes av stormen, så blåste det ordentligt här inatt. Idag har det haglat, och nioårssonen sa att han hade sett snöflingor.
Fasen, det får inte komma snö innan helgen! Jag har ju planerat att ta hand om kolonilotten då!

Magkatarren har svidit ordentligt i magen hela kvällen. Det kanske, till viss del, kan bero på den mustiga och kryddstarka soppa jag tillagade tidigare idag.
Huvudvärk.

Mamma, för länge sen, en gång när jag var snäll, då ringde pappa till en lyftkran. Fast jag var snäll! Då sprang pappa iväg, och så fick jag åka upp i himmelen med lyftkranen.
Femårssonen kom just tassande från sin säng, och drog ovanstående harang. Jag tror minsann han pratar i nattmössan (men för säkerhets skull kanske jag skall kolla med AG imorgon )

Choklad- och feberfrossa

Bloggat den | November 15, 2005 klockan 12:18 am | Inga kommentarer än

Igår var jag och femårssonen på chokladkalas hemma hos Shw. Det var en fröjd för både öga och gom, och jag gick därifrån proppmätt.

Oftast när vi (familjen) hälsar på vänner eller ägnar oss åt andra aktiviteter, så planerar vi in det under helger då femårssonen är hos M. Det kanske låter hårt och elakt, men anledningen är strikt praktisk; det skulle sällan fungera om han också var med.
Nu när han var hemma tänkte jag att han exklusivt skulle få följa med hem till Shw. Dels eftersom han, som sagt, missar en del saker vi andra gör tillsammans (men han får då å andra sidan göra “egna” saker hemma hos M), och dels för att han fullkomligt ääälskaar Shw. En situation som klippt och skuren för att ta med honom på tu man hand.
Så snart sonen insåg att det var fler gäster hemma hos Shw (vilka han inte hade träffat tidigare) slingrade han sig fast vid mitt ena ben, och släppte sedan inte taget. När vi satt i kökssoffan lutade han sig mot mig hela tiden, och hans blick var riktad nedåt. Om han ville säga något, så viskade han det till mig.
Mitt hjärta började blöda, och jag kände att jag kanske hade “kastat in” honom i en situation där han enbart kände sig obekväm och besvärad. Det är ofta svårt att veta i förväg hur en situation skall utvecklas för honom, och jag känner att ju mer jag lär mig om autism, desto mindre förstår jag. Jag vill så gärna att livet skall vara så “normalt” som möjligt för honom, men å andra sidan är det svårt att definiera “normalt”.
Jag försöker tänka på en klok sak som en kär vän sagt ang. detta; Det viktiga är kanske inte att försöka anpassa sonen till den gängse normen, utan att försöka se till hans behov och önskningar. Vad är det som gör honom lycklig och tillfreds? I en situation där genomsnittsbarnet gärna umgås och leker med kompisar, kanske ett autistiskt barn är fullt nöjd och tillfreds med att vara ensam. Det svåra är att se, förstå, tolka och förutse behoven och önskningarna.
Det enda jag kan göra är att fortsätta försöka göra mitt bästa.

Idag har jag haft feberfrossa större delen av dagen. Tack och lov, så beror det inte på sjukdom. Det är snarare så att stressbägaren kokat över (under en längre tid), och det rättmätigt tagit sig fysiska uttryck (så ok, sett ur den vinkeln, så kanske sjukdomsorsak hade varit att föredra).

För att undvika ev. missförstånd vill jag understryka att den M jag hade diskussionen om homosexualitet (se förra texten) med inte är samma M som är femårssonens “extramamma”.

Homosexualitet är en psykisk sjukdom

Bloggat den | November 13, 2005 klockan 12:26 pm | 3 Kommentarer

Härom dagen kom jag och en person att diskutera homosexualitet. Det började med att vi pratade om mina katter, och M undrade om jag inte oroade mig för att Tjet skulle bli med barn.

Jag: Nej, hon är ju innekatt, och Kax är kastrerad.
M: Men om hon smiter ut då?
Jag: Ja, det har ju faktiskt hänt några gånger, men hittills har hon inte blivit med barn. Jag har aldrig ens sett henne visa intresse för att para sig, så jag börjar fundera på om hon är steril.
M: Eller så kanske hon är “lagd åt andra hållet”.
Jag: Kanske det. Homosexualitet finns ju likväl bland djur som människor, så det är ju inte omöjligt. Men då borde hon ju ändå ha uppvisat parningsintresse.
M: Ja, det finns ju avarter även bland djuren.
Jag: Vad menar du med avarter?
M: Det är ju inte normalt.
Jag: Vaddå inte normalt?
M: Det är ju meningen att det ska vara en man och en kvinna!
Jag: Vem har sagt det?
M: Sagt och sagt… Det är ju meningen att det ska vara så. Annars kan det ju inte bli några barn.
Jag: Nu är det väl relativt sällan man har sex i avsikt att skaffa barn.
M: Ja, det är sant. Men homosexualitet är sjukligt. Det är något fel i huvudet på dem.
Jag: Varifrån har du fått det? Menar du att läkarvetenskapen påstår att homosexualitet är en sjukdom?
M: Men hur gör de? Om det är två kvinnor, använder de bananer då, eller hur bär de sig åt??
Jag: Ja, du. Det där har jag aldrig fördjupat mig i, men det är nog bara fantasin som sätter gränser.
M: Men de kan ju inte skaffa barn! Och då kräver de att de ska få adoptera. Stackars barn! Kan man inte få egna barn, så ska man inte ha några!
Jag: Menar du att heterosexuella par som är ofrivilligt barnlösa inte ska få adoptera?
M: Det är klart att de ska få göra. Det är ju synd om dem. Men då blir det ju en mamma och en pappa.
Hur ska det vara att växa upp med två pappor? Vad ska man kalla dem för? “Pappa 1″ och “pappa 2″, eller?
Jag: Jag har svårt att se det som ett problem, det faller sig säkert helt naturligt. Ett sätt kan ju vara att använda namn som tilltal. Nioårssonen kallar t.ex. mig vid namn, och säger “pappa” till AG (som inte är hans biologiska pappa)
M: Men hur skulle du känna det om du hade växt upp med två föräldrar av samma kön?
Jag: Så länge de hade gett mig en trygg uppväxt, så kan jag inte se hur deras sexuella preferenser skulle ha påverkat mig.
M: Jamen de ger sig ju på barnen, och så blir de förstörda för livet. Och de tror att det är normalt med homosexualtiet. Barnen tror att man ska vara homosexuell, och så blir de också det.
Jag: Hur kan du ens säga att homosexuella ger sig på barn? Om du var det minsta intresserad av fakta, så skulle du känna till att pedofili är mer vanligt förekommande bland heterosexuella. Och om barnen får uppfattningen att homosexualitet är normalt, så är det ju en stor vinst. Det förvånar mig att du kan påstå att sexuell läggning skulle vara ärftligt, eftersom det per automatik skulle innebära att homosexualitet inte skulle existera.
M: Nej, det ska inte existera! Det är fel och sjukligt! Det är ju något fel i huvudet på dem. Äckligt och onormalt!
Jag: Vad är normalt, då?
M: Kärlek är ju något som ska vara mellan en man och en kvinna.
Jag: Vad grundar du det på?
M: Jamen, du älskar väl dina barn?
Jag: Ja, det är klart att jag gör.
M: Men inte tusan vill du ha sex med dem.
Jag: Nej, självklart inte.
M: Där ser du! För även om man älskar andra människor, så har man inte sex med dem. Sex är något som ska vara mellan en man och en kvinna.
Jag: Jag älskar mina barn så ofantligt mycket mer än jag någonsin skulle kunna älska en man. Men det handlar om två helt olika sorters kärlek, och det borde du också förstå.
M: Ja, det förstår jag. För de där sexuella känslorna finns ju bara mellan en man och en kvinna. Allt annat är onormalt!
Jag: När du säger så där, är det samtidigt ett påstående om att många av mina vänner skulle vara onormala, och jag tar direkt illa upp av det du säger.
M: Nej, nej. Jag menar inte att det är något fel på dina vänner. Jag är övertygad om att de är bra människor. Om de är homosexuella så har de antagligen råkat ut för övergrepp som barn, och det kan de ju inte rå för.
Jag: Vad menar du med det??
M: Jag läste om en kvinna som hade blivit utsatt för övergrepp som barn, och nu tålde hon inte att se åt en karl.
Jag: Det är fruktansvärt. Övergreppet har säkert satt spår hos henne, men jag tror knappast att det gjort henne lesbisk.
M: Joo! Hon sa själv att hon inte tål karlar!
Jag: *suck*
M: Om något av mina barn hade kommit hem och sagt att den var tillsammans med någon av samma kön, ja då hade jag tagit livet av mig! Fy fan, vilken skam!
Jag: Jaha. Själv är jag väldigt noga med att efter bästa förmåga tala om för mina barn att det finns olika preferenser, och att det står dem själva fritt att avgöra hur de ska leva sina liv.
M: Hur kan du hålla på och påverka barnen på det sättet??!
Jag: Jag anser inte att jag påverkar dem, utan tvärtom efter bästa förmåga visar dem att kärlek alltid är rätt. Mitt budskap till dem är att det viktiga för mig är att de är lyckliga och harmoniska. Däremot tycker jag att föräldrar som försöker stöpa sina barn till heterosexuella utövar en skrämmande indoktrinering.
M: Men herregud! Om du håller på så där, så kommer du ju inte få några barnbarn! Om du ska göra dina barn homosexuella, så får de ju inga barn.
Jag: Jag är övertygad om att min inställning inte påverkar barnens sexuella preferenser. Möjligen att jag underlättar för dem, om det visar sig att de är homosexuella. I annat fall har jag förhoppningsvis förmedlat en öppen och kärleksfull inställning till medmänniskor.
M: Jag förstår inte varifrån du fått din uppfattning om homosexualitet!
Jag: Tja, antagligen grundar den sig i min övertygelse om alla människors lika värde.

Dagens bild visar hur en del av min balkong är utsmyckad. M har sett flaggan, men då h*n inte vet vad den står för, så tyckte h*n att den var fin!

Det inre ljuset

Bloggat den | November 10, 2005 klockan 8:22 pm | Inga kommentarer än

Idag har jag och nioårssonen varit på Waldorfskolans lyktvandring. Det är en underbart vacker årlig tradition, för att manifestera vändpunkten från det yttre ljuset till det inre.
Vi samlades på skolgården, och vandrade sedan till Kvarnbofallet. Under promenaden bar barnen de lyktor de har tillverkat, och vi sjöng tillsammans.

Lanterna, lanterna,
måne, sol och stjärna
Brinn upp mitt ljus,
brinn upp mitt ljus
men akta ditt lilla lanternehus
Måne, sol och stjärna
Brinn upp mitt ljus

Vid Kvarnbofallet fanns tusentals marschaller utplacerade i skogen och runt ån. Från någonstans i skogen hördes jojk. Lite varstans längs stigen satt elever från de äldre klasserna och spelade på skönklingande gonggonger.
Det är en obeskrivligt vacker upplevelse.

Odlingslott med potential

Bloggat den | November 6, 2005 klockan 10:18 pm | Inga kommentarer än

Igår, på väg hem från träningen, cyklade jag förbi koloniområdet igen, i hopp om att lyckas bättre med att lokalisera min lott när det var ljust ute. Jag tog hjälp av en odlingsfrände, men trots samarbetet gick vi bet. Problemet blev ju inte mer lättlöst av att ingen av oss visste var numreringen började, och heller inte om platserna numrerades från vänster till höger, eller uppifrån och ned.
Jag kände ganska snart att jag ville ge upp sökandet och åka vidare hem. Dels eftersom jag ju ändå skulle få veta idag vilken lott som var min. Men också eftersom min odlingsfrände var mer än lovligt entusiastisk över mitt sällskap där på koloniområdet (som i övrigt var folktomt). Han var inte otrevlig på något sätt (tvärtom - han erbjöd mig att få låna jordfräs och allehanda trädgårdsverktyg av honom), men däremot onykter och tjatig. Jag suckade för mig själv flera gånger. Han hittade en plats som han plötsligt var övertygad om att den var min. Jag delade inte hans uppfattning, men höll inne med det. Jag ville bara cykla hem, och till slut lyckades jag retirera.

Idag hade jag avtalat möte med en kvinna från styrelsen för att teckna kontrakt. Vi skulle träffas på koloniområdet, och vi (jag, AG, treårsdottern och nioårssonen) kom dit i god tid. Det föll sig så att vi parkerade våra cyklar intill den plats som mannen igår pekat ut som min (och vilket jag inte höll med om).
När jag hade parkerat cykeln såg jag att det låg något vid den utpekade platsen, och gick närmare för att se vad det var. Det visade sig att min odlingsfrände hade fortsatt sitt sökande efter att jag hade åkt därifrån, och till slut hittat rätt plats (vilket inte var denna). Nu hade han fixat en karta, och lagt den tillsammans med ett meddelande till mig, i en plastficka på den plats han felaktigt hade pekat ut.
Jag fick genast otroligt dåligt samvete för att jag hade tyckt att han varit jobbig. Han var ju, som sagt, snäll och välvillig. Att han nu dessutom lagt ned en massa extra arbete för att hjälpa mig var ju otroligt snällt. Jag fick mig en (antagligen välbehövlig) tankeställare, och bestämde mig för att försöka vara lite mer vidsynt i fortsättningen. Kanske kan jag (åtminstone i situationer liknande denna) försöka ha överseende med onykterhet och tjatighet, och istället fokusera på det positiva.

Odlingslotten, då.
Jodå, den ser lovande ut. Kvinnan som hade den innan odlade mest blommor på den, men det fanns några hallon- och vinbärsbuskar också. Några jordgubbsplantor tror jag mig också ha identifierat.
Med tanke på det milda vädret borde jag hinna höstgräva innan tjälen kommer. Vintern får jag ägna åt att planera, och till våren är det dags att så, sätta upp stängsel, lägga plattor (i någon hörna där vi kan ha ett par trädgårdsstolar), fixa kompost osv.

Jag har sträckt magmuskeln, och det gör ordentligt ont. Hoppas att jag kan spinna imorgon (det borde jag klara, för hur jobbig spinning än är, så anstränger man ju inte magmusklerna)

Skriv under Walentines upprop mot prästförtrycket!

Häxa utan gröna fingrar antar en utmaning

Bloggat den | November 5, 2005 klockan 12:24 am | Inga kommentarer än

Jag har blivit med kolonilott!
För några månader sedan ringde jag runt och ställe mig i kö på några koloniområden. Helst ville jag ha en lott vid Gränbyparken, och där hamnade jag på första plats i kön! Igår ringde en kvinna från Höganäsparken (där jag också ställt mig i kö) och erbjöd mig en plats. Det är klart att jag tackade ja!
Om jag skulle ha turen att bli erbjuden en plats vid Gränbyparken, så tar jag den också. Jag har aldrig tidigare haft anledning att fundera över vad en kolonilott kan kosta, men jag skulle aldrig ha gissat på att det var så billigt som det är. Kostnaden ligger mellan 150:- och 350:-/år (beroende på vilken förening det är). Det får väl anses vara ett överkomligt pris.
Jag och femårssonen cyklade iväg till Höganäs idag, i hopp om att kunna lista ut vilken plats som var vår, men det lyckades vi inte med. Nåja, på söndag skall jag träffa kvinnan jag pratade med igår, och då lär jag få veta.
Det känns faktiskt riktigt roligt. Om det inte var för barnens skull, så skulle jag nog aldrig ha slagits av tanken på att skaffa en kolonilott. Men nu känns det helrätt. Hela barnaskaran är intresserade av odling (ett intresse de inte har ärvt från mig), och det smakar ju alltid bättre att äta sådant man själv har odlat. Inte för att vi direkt måste truga i våra barn grönsaker (tvärtom), men i alla fall.

Helt plötsligt måste jag alltså skaffa gödsel och höstgräva. Jag får väl ägna vintern åt att fundera på vilka grödor som skall odlas. Bland mina talanger ses inte gröna fingrar, så det här projektet är en utmaning.
Femårssonen har redan paxat för att odla morötter och palsternackor. Själv är jag sugen på örter. Vad kan man mer odla? Tips och förslag mottages tacksamt!