Lugnet efter stormen

Bloggat den | October 21, 2005 klockan 9:09 am |

Tystnaden efter att barnen gått till skolan/lekis ringer i öronen. Det är, i stort sett, samma procedur varje morgon.
Det börjar i lugn. Jag älskar att ta en mugg kaffe i den totala tystnaden, innan jag går runt och väcker barnen. Sedan får dagen komma krypande, medan barnen tar sig ur sängarna och äter frukost. Under tiden plockas kläder fram, och allt är klart för att morgonrutinerna skall gå smidigt.
Ungefär halvvägs in i påklädningen händer något. Femårssonen börjar bråka, tjoa och skrika. Han vill inte ha de där byxorna/ vill ta med sig en leksak till lekis/ måste plötsligt göra något helt annat/ vill inte gå på utflykt/ vill måla naglarna/ kommer på att någon kompis på lekis var dum igår… You name it.
Det uppstår en konfliktsituation där det lockas och pockas, ställs ultimatum och krav, uttalas löften och böner. Och det slutar så gott som alltid med att det drar ut på tiden så mycket att nioårssonen kommer för sent till skolan.
*suck*
Det är verkligen ett gnagande stressmoment, och det verkar stå utanför vår makt att hitta en fungerande lösning.
Visst förstår jag att denna problemsituation är en konsekvens av femårssonens autism, men det är i sig en klen tröst. Det är så tröstlöst att inte förstå hur vi skall komma tillrätta med det. Att inte förstå vad han ev. behöver för att avstå från denna del av sin morgonrutin.

I förrgår kväll kändes det lite “rivjärn” i halsen, och jag valde att tolka det som en effekt av all träning och cykling.
Igår morse satt rivjärnet kvar i halsen, och hade dessutom smugit sig upp mot nästrakten. Attans, men jag hade inte tid att ligga nedbäddad och pjoska mig, så det var bara att spotta i nävarna. Dagen var fullbokad, och det var inga problem med att få tiden att gå.
Treårsdotterns tandläkarbesök gick bra. Lunchen avnjöts på Reginateatern, där det var Mat och prat med Jonas Hallberg. Trevligt och mysigt!
135:- för en sopplunch är verkligen över smärtgränsen, och ingenting som jag kan tänka mig att någon skulle kosta på sig varje dag. Men som en enstaka händelse, och när programmet är intressant, så är det väl värt pengarna.

Under gårdagens shoppingrunda inhandlades bla nya träningsbyxor och träningsskor. Sedan satt jag här hela kvällen och småsvor för mig själv över att jag inte kunde testa dessa i praktiken med en gång. Men hur entusiastisk jag än är, så inser tom jag det dumdristiga i att ge sig iväg och träna när man inte känner sig helt kry.
Idag skall jag (bla) ägna dagen åt att “känna av” hur jag mår, och jag hoppas innerligt att min slutsats blir att jag kan åka ner och ta ett pass på gymmet ikväll! Håll tummarna för mig!

Kommentarer: